Det hade tagit lång tid innan han ens orkade resa sig och lämna platsen där hans och giftvargens vägar korsats och skiljts åt. Löjligt lång tid. I vad som kändes som tusen år låg han där, flämtande och täckt av blod, och fast han kände främmande dofter i nosen var det ingen som kom fram och försökte hjälpa honom. Förmodligen kunde man inte klandra någon för det; hans dämpade vrål måste skrämma iväg de flesta. Men till slut hade han ändå tagit sig upp på fötter och halvt hasat, halvt haltat ifrån brottsplatsen. Han kollapsade max hundra meter därifrån, efter att ha hittat en liten grotta som kunde erbjuda ett provisoriskt skydd, men det kändes ändå som en liten vinst. Patetiskt egentligen. Men han hade för mycket annat att fokusera på för att egentligen bry sig.
   I grottans skydd låg han länge. Verkligheten draperades i ett skynke av smärta, tiden sträcktes ut och komprimerades tills det inte gick att göra något begripligt med den, tills begreppet tappade all mening. Vad spelade det för roll? Han skulle ändå dö. Han tänkte inte räkna timmarna dit. In och ut ur medvetslösheten, en och annan snabb visit i drömmarnas rike, och sedan tillbaka igen. Drömmarna var inte mycket bättre än verkligheten — färgade av plågor, drypande av gift, doppade i död. Det var att byta en sorts tortyr mot en annan men han gjorde det ändå, ofrivilligt, för han var tvungen att inse att han inte längre var herre över sin egen kropp. Den gjorde vad den kunde för att hålla sig vid liv. Vad den inte förstod var att det var slöseri med energi, och tid också för den delen. Det skulle gå så mycket fortare om kroppen bara gick med på att ge upp.
   Det var som om han kunde känna det. Som om han kunde känna hur giftet kröp inuti honom, hur det flöt sakta genom hans blodådror, hur det frätte upp hans kropp inifrån. Renoverade hans DNA, åt helt enkelt upp vad det inte gillade. Han orkade inte längre skrika, och även om han haft krafterna att göra det hade han förmodligen inte kunnat; rösten hade han skrikit sönder under de första dagarna. Hjälplös. Maktlös låg han där, många dagar och många nätter, och det var bara tur eller kanske gudarnas illvilja som gjorde att ingen köttätare kom förbi i jakt på ett lätt byte. Under de allt kortare stunder då han faktiskt var vaken, fann han att det inte spelade någon roll. Ingenting spelade roll längre. Det fanns bara ett rött, skuggigt gränsland mellan vakenhet och feberdröm, i vilket han rörde sig utan att egentligen vara där. Han bara flöt fram, som en ande. Kanske var detta hur döden kändes.
   Men det kunde det inte riktigt vara ändå, för en dag vaknade han och svimmade inte genast igen. Huvudet var långt ifrån klart och när han försökte ställa sig upp snurrade världen runt, färgerna för starka — det brände i ögonen — och ljuden för höga — det skar djupt in i huvudet när en ensam fågel sjöng. Men smärtan hade stillat sig, ett svagt eko jämfört med det senaste helvetet han gått igenom. Saliven hängde i långa strängar från hans mun. Den droppade på marken. Den var svagt grön.
   Hur länge hade han legat där? En vecka? Två? Det borde inte vara fysiskt möjligt att överleva så länge utan någon som helst näring eller intag av vätska. Han var grovt försvagad av den ofrivilliga svälten och det tog ett bra tag att ens resa sig, men han gjorde det. Solljuset stack i ögonen när han stapplade ut ur grottans skyddande halvmörker. Han hade tur och hittade ett övergivet, halvätet kadaver ett femtiotal meter från grottan som han satte i sig utan en tanke på eventuella följder. Stärkt av maten men fortfarande tyngd av förtvinade muskler och ett sprängande huvud och smärtan som han skulle lära sig var konstant letade han upp en bäck och drack som om han inte sett vatten på en månad.
   Han var en förändrad individ — den varghane som vacklat ut ur grottan var inte densamme som krälat in. Pälsen var mattare än förut. Musklerna hade till stor del förtvinat, och han hade tappat nästan all kondition. Han drabbades ibland av ofrivilliga muskelryckningar,  när smärtan som pulserade ut i kroppen med varje hjärtslag blev extra överväldigande, i ansiktet och benen. Snabbheten hade försämrats avsevärt, och förmodligen skulle den försvinna om ett tag. Såren i pälsen och huden hade torkat och läkt, men det gamla blodet brydde han sig inte om att tvätta bort på flera dagar. Giftet ersatte hans blod, och tvingade hans motsträviga hjärta att pumpa runt det, fylla kroppens alla hörn tills han inte bestod av något annat. Men det verkade som om giftet hade lämnat hans huvud relativt orört. Han mindes fortfarande. Han hade sin egen personlighet. Han fann sig ha lättare att bli distraherad, och lättare att bli arg, men han tänkte relativt normala tankar. Han hade dock en känsla av att det kanske skulle komma att ändras i framtiden. Giftet hade precis börjat påverka honom — vem visste vad det skulle ha gjort med honom om ett år?
   Men ännu var han för svag för att ens orka tänka på framtiden. Han var pånyttfödd, skapt igen i samma kropp, född två gånger i samma värld. Ingenting skulle någonsin kunna bli som förut, inte nu när han vandrade med smärtan som ständig följeslagare. De dagarna var förbi. Men kanske kunde han ändå hitta ett sätt att fördriva sin tid. Kanske kunde han ännu ha ett syfte på den här jorden. Kanske hade det här livet fortfarande möjligheten att bli … intressant.

[Ensamroll där Figaro går igenom transformationen till giftvarg]