"Vilken fantastisk dag!" viskade Rowen. "Vilken makalöst, underbar, fenomenal dag det här är!" Ett uppsluppet fniss slapp ur honom. Nästan genast försökte han gripa sig själv om nosen, i ett försök att hejda ljudet. Ett nästan strängt uttryck dök upp i det smala, tärda ansiktet, innan det återgick till ett brett grin.
   "Schhhh", hyschade Zhìyuan. "Den kommer höra oss!" Telepatin hade rätt, och Rowen var medveten om det. Han backade djupare in i skuggorna från några stora klippblock. Ändå kunde han inte hindra sig själv från att sträcka på nacken och kika ut.
   Han hade fått syn på främlingen för en halvtimme sedan, när den avtecknat sig mot solnedgången. Först hade han trott att den bara skulle passera förbi, som så många andra, men nej! Den hade stannat! Troligen var det bara för natten, men Rowen tänkte inte låta tillfället smita honom ut tassarna. För att vara förberedd på allt hade han spionerat på främlingen sedan den anlände, men han kände på sig att det var rätt tillfälle nu. Ett 'hoho' slapp ur honom, och sedan gled han ur skuggorna. Lätt haltandes rörde sig den smala kroppen fram mot främlingen.
   "Hallå!", ropade Rowen, långt innan han egentligen var innan hörhåll. Han stannade dock inte, utan haltade fram tills avståndet inte var mer än två, tre meter. Då hejdade han sig med ett stort grin.
   "Hallå hallå", upprepade han. "Jag är Rowen!" 

[Öppet för alla! Kom och träffa på en cray-cray Rowen <3]

Solnedgångens döende strålar färgade karghanens vanligtvis betonggrå fäll nästan svart, och i det tilltagande mörkret lyste ögonen allt klarare. De rörde sig kvickt över omgivningen, skannade av den och analyserade den, de lodräta, tunna pupillerna smalnade av en aning när han fick syn på ett par klippblock en bra bit bort. Han skulle bli tvungen att pausa här. Och helt ärligt fanns det väl sämre platser att slå sig ner på för ett par timmar, innan han skulle vara på benen igen.
   Sökandet hade inte burit mycken frukt, det skulle inte stickas under stol med. Betydligt färre än han räknat med hade haft något av värde att erbjuda. Men han såg fortfarande optimistiskt på situationen. Givetvis skulle det vända sig! Det gällde bara att hitta rätt person. Vissa vargar, hade han lärt sig, gick inte att få något vettigt ur hur mycket man än ansträngde sig, medan andra var som en aldrig sinande guldgruva i informationsväg. Hittills hade de flesta han mött tillhört den första sorten, men i gengäld krävdes det bara ett par guldgruvor för att få ihop den nödvändiga informationen.
   Figaro rycktes ur sina funderingar av en främling som lösgjorde sig ur skuggorna och hojtade åt honom. Han stelnade till och studerade denne medan den närmade sig. Det var en märklig figur, nästan grönaktig till färgen även om det var svårt att avgöra i halvdunklet, och han tycktes halta rätt duktigt när han slöt avståndet mellan dem och stannade ett par meter ifrån den långbente kargen.
   Främlingen presenterade sig som Rowen. Figaro lät sina glödande gröna ögon glida värderande över honom innan han svarade. “Figaro. Var hälsad, Rowen.” Tonfallet var avvaktande men inte avvisande, och även hans kroppsspråk signalerade ett artigt avståndstagande - även om detta på inget sätt var skrivet i sten. Han besvarade inte Rowens grin, men backade inte heller.
   “Du haltar”, anmärkte Figaro vidare med en nick mot främlingens ben. “Varför det?”


[Figaro hoppar in! ]

Rowen kunde inte varit mer blind till den andras artiga kroppspråk. Han lutade sig närmare mot den andra, och blinkade obehagligt få gånger medan den andra ställde sin fråga. Sedan ryckte han häftigt upp sig, och skrattade högt.
   "Olycka!" svarade han, som om Figaro frågat honom om hans favoritblomma. "En olycka, olycka, olycka! I det där Ken-Yak. Odöda, förstår du. Det var en död kamp redan från början, det är jag stensäker på!" Rowen skrockade åt sina ordvitsar. I sinnet rörde Zhìyuan på sig.
   "Fråga om han vill bli din vandringspartner!" uppmanade han. Rowen kunde känna Figaros uppspelta tankar. De skrek efter sällskap. Fantastiskt!
   "Letar du efter en vandringspartner?" utbrast han glatt, och bytte ämne helt.

[För att förtydliga: Rowen läser inte Figaros tankar, han bara tror att han gör det ]

Främlingen tycktes inte känna till, eller åtminstone ha mycket till övers för personligt utrymme - Rowen lutade sig närmare Figaro än han kunde erkänna att han var fullt bekväm med, och stirrade på honom så ihållande att han ansåg att ögonen borde torka ut. Men Figaro flyttade sig inte, om det nu var av envis stolthet eller vägran att visa sig berörd av någonting alls. Skrattet, som plötsligt lämnade Rowen, lät alldeles för högt i tystnaden som omgav dem. Figaro kämpade emot lusten att skaka beklagande på huvudet - Rowen var helt klart inte riktigt klar i skallen. Här hade han uppenbarligen inte mycket att hämta.
    "Odöda?" De vandrande liken var en av få saker som verkligen gjorde Figaro illa till mods. Han kom väl ihåg sitt eget möte med en sådan, även det i Ken-Yak - det området tycktes vara absolut värst drabbat - och det var inget han önskade uppleva igen. Vid minnet var det som om den ruttna, söta stanken stack i hans näsborrar igen. Usch. "Jag har också haft oturen att stöta på dem. Otrevliga varelser." Det var årets underdrift, men han tänkte inte erkänna exakt hur mycket zombierna skrämt honom, inte ens för den här narren. 
    "Letar du efter en vandringspartner?" Ämnesbytet var en helomvändning, och ganska chockande. Rowen måste verkligen ha en skruv lös om han på allvar tyckte att Figaro såg ut som om han letade sällskap - det var få saker som Figaro föraktade så mycket som andra vargar. Han strök överraskat öronen snabbt bakåt och framåt, och sprack upp i ett brett leende. "En vandringspartner?" ekade han misstroget, rösten färgad av en lätt nedlåtande nyans, som om han talade med ett barn. Ena ögonbrynet lyftes. "Tillåt mig tacka nej. Sällskap är enligt min mening kraftigt överskattat, men om du finner det trevligt så ... låter jag det stå för dig." Den något högfärdiga tonen var nästan omöjlig att missa. Han beslöt sig för att inte dröja vid detta längre än nödvändigt utan frågade: "Vad har du för ärende i Eriinari, Rowen? Vandrar du bara eller har du något mål?" Högfärdigheten var dock inte helt försvunnen ur hans röst.

Figaro verkade också ha stött på monsterna, men Rowen brydde sig inte om att kommentera det främlingen sa. Den tunga svansen rörde sig exalterat fram och tillbaka i den mån det gick att vifta på den. Leendet på Figaros läppar eldade bara på den nöjda gnistan i Rowens blick.
   "Tillåt mig att tacka nej." Rowen vinklade huvudet på sned. Allt som kom ur den andras mun förvandlades till ett dovt mumlande när drakvargen bestämde sig för att sluta lyssna. Varför hade Figaro tackat nej? Kanske ville han inte vara till besvär? Rowen bestämde sig för att så troligen var fallet. Han vände uppmärksamheten tillbaka till hanen i lagom tid för att missa frågan.
   "Har du stött på platina?" Det fanns något enträget i Rowens röst. Eftersom hanen inte ville bli en vandringspartner, så kanske han kunde vara till nytta på andra sätt. Sökandet efter metallen började bli tröttsamt, och Rowen ville mer än gärna få återvända hem. Bara Rau hann upp honom! Det skulle vara jobbigt att släpa hem all platina utan henne.

När Rowen ignorerade hans artigt ställda fråga, mulnade karghanens uppsyn. Ögonbrynen drogs ihop en bit, nosen rynkades lite diskret, men det var också allt han gjorde. Det kom in något enträget i den andres röst. Något angeläget. Men frågan var sådan att han inte förstod varför den kunde vara så angelägen — hade han stött på platina? Förvirrat rynkade Figaro ögonbrynen ännu mer.
   "Nej ... Det har jag inte."
    Åtminstone inte så att han lade det på minnet. Det var ingenting han hade för vana att göra, att bestämma sig för att minnas varje gång han upptäckt en metall eller en sten på marken. Det verkade dock Rowen göra.
    "Varför letar du efter platina?" Frågan ställdes delvis för att hålla konversationen flytande, men mestadels för att han var genuint förvirrad. Rowen var inte helt vid sunda vätskor, så mycket var klart, men kanske hade han en vettig anledning. Figaro fiskade inte efter den här anledningen av skälet att han ogärna ville döma Rowen — det hade han redan gjort — men av skälet att det kanske kunde gynna honom själv, om platina kanske hade dolda fördelar som han inte själv kände till.

Ett högt stönade lämnade Rowen vid den andras svar. Han backade bakåt flera steg, och stirrade missnöjt upp i skyn. Skabb! Zhìyuan muttrade något om hur uppdraget var dömt att misslyckas, och Rowen kunde inte låta bli att hålla med. Först tappade han bort Rau, sedan skadade han sig och nu inga spår av metallen. Det enda positiva med resan var hur hans telepati hade utvecklat sig.
     "Det är mitt uppdrag", svarade han men erbjöd ingen vidare förklaring. Rösten var stolt, om än fläckad med missnöje över det tidigare svaret.
     "Jag och Rau! Om du ser henne får du hälsa att jag letar efter henne. Är du säker på att du inte vill följa med mig?" Leendet var tillbaka på den grönes läppar.

Hans negativa respons på frågan om platina tycktes uppröra den andre. Figaro stod kvar och betraktade denne med lätt rynkad, förvirrad panna och uppmärksam blick. Vad hade främlingen i bagaget som krävde att han hittade metall, bara så där? Rowen påstod att det var hans uppdrag. Figaros tankar gick först blixtsnabbt till Nätverket, och undrade om det kunde vara någon liknande grupp som den här Rowen ingick i, men sköt snabbt bort tanken. En grupp som letade efter platina var förmodligen inget att oroa sig för, än så länge åtminstone. Hade någon skickat ut honom med det enda syftet att finna lite metall? Varför det?
    "Vad är så viktigt med platina?" undrade han, för han hade verkligen aldrig tänkt på det som något värt att jaga. Kanske var det bara så att Rowen var lite excentrisk, men å andra sidan skadade det inte att ta reda på så mycket som möjligt, vara på den säkra sidan.
    Rowen pratade vidare om någon som hette Rau och bad honom att säga att han letade efter henne om Figaro skulle se henne. Figaro hann inte skjuta in ett svar förrän frågan kom igen. Var han säker på att han inte ville följa med? Under ett kort ögonblick funderade han faktiskt på möjligheten — kunde han få ut något användbart av det? Han kunde stå ut med den andres sällskap om det betydde att han tjänade något själv. Men det kändes som en onödig uppoffring bara för lite platina, som han förresten fortfarande inte visste varför den var så eftertraktad, och dessutom hade han en egen agenda att följa.
    "Jag har inte ändrat mig, nej. Tack för erbjudandet, men jag har andra saker att stå i. Men jag ska hälsa Rau om jag ser henne", tillade han när han mindes att man förväntades vara artig och tacka för allt. Skulle man vara riktigt artig borde man väl tacka för att den andre andades också. Kargen hade inte mycket till övers för artighet, men det var nödvändigt ibland, för att komma åt det man var ute efter. Ett nödvändigt ont.

Rowen undvek frågan bokstavligen, och skuttade åt sidan.
     "Det är fint bara", svarade han, och försökte nicka mot ringarna i öronen - förgäves. Efter att ha slängt med huvudet underligt länge gav han upp och vände istället uppmärksamheten mot den andra. "Jag gör smycken. Och instrument!" Glatt visade han lyran som hängde runt honom. Instrumentet var ett av hans käraste ägodelar, och han visade upp det vid varje givet tillfälle. Zhìyuan tyckte att han skulle spela, men Rowen sköt nedslaget bort förslaget. Han ville inte tränga sig på den andre med sin underbara musik - såvida han inte fick frågan alltså. Med överdrivna rörelser försökte Rowen nicka diskret åt lyran och skicka en hint.
     Figaro hade fortfarande inte ändrat sig. Rowen nickade och sköt besviket ut läppen. Främlingen skulle åtminstone hälsa, och det var alltid något.
     "Nåväl", svarade han, "man kan inte få allt i världen!" Den underliga optimismen var tillbaka.

Fint. Figaro delade definitivt inte Rowens åsikt om metallens skönhetsvärde, men beslöt att hålla tyst och nicka frånvarande. Det var knappast en sak värd att dra igång en diskussion över. Rowen ruskade på huvudet i ett par ihärdiga försök att dra hans uppmärksamhet till ringarna, åtminstone var det vad Figaro trodde att han höll på med, och sa sedan att han tillverkade inte bara smycken, utan instrument också. Det märkliga objektet han bar var uppenbarligen ett av hans egna verk, även om Figaro inte för sitt liv kunde säga namnet på det, eller bedöma om det var fint gjort. Han var inte speciellt insatt i musik och skapande; det han ämnade skapa var av mycket större proportioner och vikt. Han orkade inte dra konversationen vidare på ämnet med en ointresserad fråga om Rowens instrument, så han gav honom bara en nickning och ett hum. 
    Den andres humör sjönk och steg inom loppet av ett par millisekunder, tycktes det. Kargen var inte främmande för sina egna nycker, som kunde få hans humör att skifta kraftigt på kort tid, men inte ens han ägde förmågan att göra det lika snabbt som Rowen. Figaro betraktade honom med tankfull blick, vägde honom i en imaginär vågskål, undersökte om det var något värt att ödsla mer tid på honom. Till sist bestämde han sig för att fråga: 
    “Är det ditt enda syfte? Att finna platina? Och Rau, förstås. Eller råkar du ha något större mål sedan? Jag vet att många trivs med ett småskaligt, enkelt liv — räknar du dig till dem?” Figurens underliga beteende talade dock ett tydligt språk att han var oförmögen att tänka längre än platinat och Rau räckte, men det skadade väl inte att fråga. Om inte annat kunde han fortsätta sin färd i ro sedan.

Rowens enda syfte? Drakvargen var snabb med att skaka på huvudet. Inte då!
     "Jag letar efter följeslagare, kamrater, partners, vad du nu vill kalla det." Han log brett. "Ju fler desto bättre! Just nu är det bara jag och Zhìyuan," han nämnde kraften i förbifarten utan att tänka på det, "men jag räknar med att det kommer ändras mycket snart!" Rowen nickade för sig själv. Visst, att finna platina var hans huvudsakliga mål, men var det verkligen så fel att ha ett delmål? Var han en dålig tjänare av sitt land bara för att han ville ha sällskap?
     "Hur kan ett liv vara småskaligt om det är fyllt med allt man önskar sig?"

[Zhìyuan är alltså ingen person, så det finns inga spår av honom :')]

Rowen letade efter en vandringspartner, förstod Figaro. En partner, följeslagare, kamrat. Då skulle han få leta vidare lite till, för Figaro var inte intresserad av att vara något av det där, och förresten skulle en vandringspartner bara sinka honom. Dessutom tvivlade han på att Rowen till fullo förstod vidden av hans syfte. Just nu var det bara han och Zhìyuan dock, sa Rowen. Namnet fick Figaros uppmärksamhet, som drivit iväg en bit, att återvända. 
    “Zhìyuan?” frågade han, för han hade inte sett någon annan varg här eller känt någon lukt, och var av den uppfattningen att följeslagare håller ihop. Men kanske hade de bara delat på sig tillfälligt — det var väl inte meningen att man skulle vara som fastklistrade vid varandra heller. 
    Hur kan ett liv vara småskaligt om det är fyllt med allt man önskar sig? Han kunde se poängen, men misslyckades med att hålla med. Om Rowen saknade ambitioner var hans liv förmodligen så storskaligt han behövde, men för folk som Figaro, som hade högre strävanden, var det mycket enkelt och lite meningslöst. Figaro ryckte slött på axlarna. “Jag antar att om du har allt du vill ha är det stort nog för dig. Vi strävar alla efter olika saker.” Det var ungefär så medgörlig han tänkte vara — han hyste inget direkt intresse av att ge sig in i en diskussion på ämnet med Rowen.

”Ja!”, nästan ropade Rowen, nu så uppspelt att den tjocka svansen slog. ”Min kraft! Det är helt makalöst. På något sett har den utvecklats! Från att se andras sinne till att bli ett eget sinne! Jag har aldrig hört om något liknande.” I Rowens pladdrande glömde han av att nämna just vilken kraft han hade. ”Och den lyder mig så mycket bättre! Jag märker till exempel att du egentligen vill följa med mig, men inte har modet? Det är synd.” Rowen smackade med tungan. 
     ”Nä, vet du vad! Jag tror att jag måste fortsätta. Zhìyuan säger att det finns en främling några kilometer söderut, som desperat letar efter en följeslagare! Jag tror minsann att jag ska kila dit och erbjuda mig själv!” Han log så brett att kindtänderna blottades. ”Det var trevligt, verkligen! Jag hoppas vi möts igen, det gör jag!” Han nickade frenetiskt, och haltade sedan kvickt iväg. Han hade uppskattat mötet, men det var viktigt för honom att hitta en resepartner.

Från att se andras sinnen till att bli ett eget sinne, beskrev Rowen sin kraft som. Han hade aldrig hört talas om något liknande. Det hade inte Figaro heller, men det tänkte han inte berätta. Han anade att Rowen var typen som gillade att få komplimanger, men tyvärr var Figaro inte den komplimang-givande typen. Rowen påstod att han märkte att Figaro egentligen ville följa med honom, men saknade modet. Kargen kunde inte låta bli att skratta, ett fnysande, nedlåtande läte. “Jag tror du har lite kvar att jobba på om din kraft säger dig det”, sa han leende. Inte för första gången under samtalets gång undrade han över Rowens mentala tillstånd. 
    Nu talade han om för Figaro att det fanns någon ett par kilometer bort som ville ha en följeslagare, och att han skulle springa dit och erbjuda sig. Leendet hade falnat lite, men nu ryckte det åter i kargens mungipor. Han var ju lite underhållande, det måste erkännas. “Gör det du”, sa Figaro. “Jag är säker på att vem det än är, så kommer den bli överlycklig.” I sitt stilla sinne tyckte han lite synd om den stackaren som skulle få Rowen på halsen, men känslan försvann snabbt och ersattes av munter skadeglädje. Nu kunde Rowen lämna honom ifred och erbjuda sig som vandringspartner till någon annan. “Nöjet är på min sida”, intygade Figaro och såg efter vargen när han vände om och skyndade iväg. Han hade gärna följt efter bara för att få se minen i främlingens ansikte när denne mötte Rowen, men han hade andra saker att göra. Viktigare saker. 

[Avslutar här, om du inte har något mer att tillägga! <3]