[Reserverad för Haru.]

Hon hade blivit iväg körd från den uråldriga skogen. Efter mötet med den mörka honan hade hon rört sig västerut, då Andúnë hade valt att inte stanna kvar efter det ogästvänliga mötet. Hon var ingen som sökte bråk, och när den unga honan med varnande ord hade avrått henne från att beträda marken som tillhörde flocken som bodde där hade Andúnë helt enkelt vänt om och vandrat åt motsatt håll.
Detta hade lett henne till det nu karga området hon vandrade genom. Hon hade sett storväxta, magnifika varelser som vandrade över dessa slätter, och hon fascinerades över dem. Visserligen hade hon passerat denna plats tidigare när hon vandrat till riket av snö, och sett dessa varelser även då. Men fortfarande var de lika storslagna för hennes ögon.
Planen hade inte varit att vandra åt detta håll, men inte heller spelade det någon större roll. Hon hade vandrat länge, vad gjorde några extra månvarv egentligen?

Andúnë valde att slå sig ned på en sten, skaffa sig en lite bättre överblick över området och fundera en stund över vart hon skulle fortsätta. En skara mammutar vandrade en bit ifrån henne. Hennes blick fastnade på dem. Deras steg fick marken under henne att vibrera lätt och ett svag leende sökte sig över hennes läppar. De var verkligen storslagna varelser.
Himlen var mulen och morgonluften dimmig. Om hon mindes rätt hade det var fuktig även när hon senast vandrat här genom. Kanske det berodde på de vattenkällor som fanns lite här och där, som vissa gånger kastade en kaskad av hett vatten rakt upp i luften. Vilka underliga och vackra skapelser naturen egentligen hade att erbjuda, bara man tog sig tid att stanna upp och njuta av dem.
Hon drog ett djupt andetag, och när luften lämnade hennes lungor kom ett rökmoln ur hennes mun. Sedan slets blicken från mammutarna. Det var dags att se över vilken riktning hon skulle fortsätta mot.

Haru hade stått stilla för länge. Det kliade i benen, ryckte i huden över ryggen. Hon andades in djupt och höll luften i lungorna. Platsen var, trots det till synes ogästvänliga landskapet, förvånansvärt fylld av vargars dofter. Det fanns en plats inte långt härifrån där Haru hade mött en samling främlingar; vandrare på väg någonstans. Det pratades om zombier, om någon tass-vad-det-nu-hette som hon inte orkat lägga mycket tanke vid. Hon kunde titta på det en annan gång.
     Just nu tittade hon på mammutar. En grupp med stora djur vars steg var tunga nog för att få marken att skälva. Mellan de stora djuren fanns en mindre, en unge, som hamnat lite vid sidan om när de andra sakta rörde sig. Den var för upptagen med att plocka grus med sin lustiga ansiktssvans. Snabel. Vad det nu hette. Den var ful oavsett.
     Haru släppte ut andetaget igen och satte benen i rörelse. Hon passerade mellan några större klippblock innan hon kom ut på öppnare mark. Mammutarna lade genast märke till henne. De följde henne med ögonen, flaxade med stora öron när Haru kom för nära. Hon skulle just till att ropa något fult till dem, fullt medveten om att de dumma kräken inte förstod ett ord av vad hon kunde tänkas säga, när hon lade märke till en annan skepnad längre bort. På en annan slänt, uppepå en sten, låg en främling. Haru vek av från sin tidigare riktning. Det var med bestämda steg hon tog sig bort mot den andra vargen. Hon blängde på den bruna främlingen och knyckte uppåt med huvudet för att påkalla uppmärksamhet.
     ”Hörru!” ropade hon barskt. ”Va ligger du där och glor på va? Den förvuxna grisen är min.”

[Haha, åh, ber om ursäkt för hur förvirrat och lagom stelt det här kan komma att bli innan jag fått mer grepp om karaktären ]

Andúnë var fullt upptagen med att fundera ut åt vilket håll hon skulle fortsätta, när hon stördes av ett plötsligt tumult bland de stora djuren längre bort. Och när blicken åter vändes ditåt såg hon hur en vargskepnad hade uppenbarat sig bland dessa. Och sedan, hur denna varg plötsligt släppte de stora djuren och istället rörde sig mot Andúnë. 
Smått förvånad över denna utveckling höll Andúnë blicken fäst på den främmande vargen medan denne rörde sig allt närmare henne. Och när dennes röst nådde hennes öron, ett barskt rop, satte sig blandblodet och såg med en smått missnöjd blick på den andra honan.
"Jaså?" sade hon med en smått missnöjd ton i rösten. "Jag visste inte att varelser som du och jag kunde äga varelser som dem." Hon nickade emot de storslagna djuren samtidigt som svanstippen irriterat rörde sig fram och tillbaka över marken.
Visserligen, Andúnë var en fredlig varelse, hon undvek konflikter så långt hon kunde. Men hon var inte den som tog vad som helst, och hon fann ingen som helst anledning till att den andres ropande på något vis skulle vara befogat. Därav missnöjet i hennes röst.

Haru var inte säker på vad hon hade väntat sig, men främlingens svar fick henne att resa sin redan spretiga ragg.
     ”Fattar du långsamt? Kräket är mitt, du rör det inte. Jag såg minsann hur du tittade”, spottade Haru mellan blottade tänder. Hon såg hur främlingen tittade på henne, och spände blicken i den andra. ”Tror du jag är dum eller?”

Det här var, för Andúnë, en ganska ofattbar situation. Hur hade hon egentligen hamnat här? Och den andras oprovocerade ilska som verkade rikta sig rakt mot henne... Nej, det här var inte korrekt. Det här var bara fel.
Huvudet lades aningen på sned och öronen klippte medan Andúnë försökte förstå varifrån dessa hetsiga känslor hos den andra kom ifrån. Aldrig kunde hon minnas att hon själv brusat upp på detta vis, åtminstone inte utan anledning, och för henne som var så lugn var det väldigt svårt att förstå den här situationen.
Och hon var tvungen att faktiskt hejda sig själv från att säga något olämpligt när främlingen frågade ifall hon trodde att denne var dum. Hon hade inte sett något som tydde på annat såhär långt, men det var faktiskt onödigt att säga det, så Andúnë valde att ignorera orden.
"Om ni vill får ni ha detta kräk för er själv." Hon talade med en lugn och stillsam röst, men missnöjet hördes fortfarande tydligt. "Jag ska inte lägga mig i era... ärenden."

Haru grymtade bryskt, fortfarande inte helt övertygad men något nöjdare efter främlingens ord. ”Jag gillar inte din ton”, mullrade hon och stegade närmre. Stegade rakt in i den andra vargens personliga utrymme. ”Så det är bäst för dig det! Om du så mycket som tänker tanken på att sno från mig så kommer’u minsann få ångra’t.”
     Harus avsmalnade blick hängde kvar vid främlingen medan hon vände huvudet, innan hon såg över axeln mot mammutarna. Ungen hade försvunnit in i säkerhet mellan de äldre igen. Förbannat.

Missnöjet sken i de gråa ögonen när Andúnë aningen trotsigt mötte den främmande honans blick då denne stegade obekvämt nära. Rent instinktivt drog hon sig bakåt, flyttade kroppsvikten mer mot bakbenen och drog undan huvudet. Öronen vinklades undan den andre och en irritation började spira inom den bruna honan. 
Stillsamt, nästan som om hon försökte undvika hastiga rörelser för att inte förarga främlingen, reste hon sig upp. Och mycket lugnt och försiktigt tog hon sedan ett steg bakåt, skapa mer utrymme mellan henne själv och den andre.
"Det verkar som att ni kunde ha... bättre saker för er, än att tala med mig. Och jag får även intrycket av att jag har inkräktat på något vis, och att ni ogärna vill se mig här." 
Det fanns en bitter underton i den mjuka rösten.
"Kanske det vore lämpligast för oss båda ifall jag gav mig av? Så ni får ta hand om era ärenden."
Andúnë hade aldrig något emot lite sällskap, men här verkade det inte ens finnas en chans att det skulle kunna bli en gnutta trevlig. Nej, hon hade nog bättre lycka med att finna sådant sällskap hon uppskattade på andra ställen. Hon kunde inte se hur detta möte skulle kunna leda någonstans.

Haru såg tillbaks till främlingen när denna backade, och kände sig ytterligare lite nöjdare. Hon frustade mer än hummade en bekräftelse när den andra fortsatte prata. Många ord för en liten sak. Haru höll blicken spänd i den andra.
     ”Ja”, svarade hon. Haru knyckte hårt med huvudet i främlingens riktning, en demonstrativ nickning. Hon gillade fortfarande inte den andras ton, men faktumet att främlingen backade var tillräcklig för att Haru skulle låta det passera. ”Så pys.”
     Haru stod kvar, bredbent och med raggen rest tills hon kände sig säker på att främlingen verkligen skulle ge sig av. Sedan vände hon om, för att återvända till mammutarna. Kanske kunde hon locka ut den lille skiten igen på något vis. På väg tillbaks till mammutarna igen passade hon på att slänga en blick över axeln för att försäkra sig om att främlingen faktiskt gav sig av.
 
[Hookej haha förlåt för hur lustigt hela det här blev;; Och ursäktar lite lätt PP där om att Andúnë gav sig av hoppas det är lugnt. Du får hojta annars så ändrar jag :’) Känns som att vi kan avsluta?]

Detta var inte annat än otrevligt. Och även om Andúnë vanligtvis hade försökt ta reda på anledningen till att den andre betedde sig på detta vis, då hon var väldigt sympatisk och social, så kände hon att det inte var läget för något sådant just nu.
Den andre verkade helt klart inte intresserad av hennes sällskap, och hellre än att hamna i bråk så valde Andúnë att vandra vidare. 
Det var med viss tveksamhet som Andúnë vände ryggen emot den andre, men hon kände att det var nog det bästa att göra. Och när den andra honan vände ryggen emot henne också så lättade den spända stämningen mellan dem båda, och det var faktiskt skönt att lämna platsen. Det kändes inte som att det mötet hade kunnat leda till något gott alls.

Av vana formulerades en artighetsfras medan hon vandrade åt andra hållet, bort från den griniga honan som var på väg att återvända till de stora djuren. 
Ha en fortsatt trevlig dag.
Hon tänkte endast orden, sade dem inte högt. Vill inte riskera att den andra hörde det så on skulle vara tvungen att fortsätta delta i detta väldigt spända samtal. Säkrast var nog om de gick skilda vägar.

[Avslutat :'D]