När natten lagt sig hade den ljusa tiken tagit sig ut från sitt gömställe som hon tryckt i under perioden av sol. Inte långt efteråt hade vargen fått upp ett spår. Och så otroligt gott luktade det. Det var en varg som inte långt innan hade gått förbi hennes lya. Törsten brinner i halsen och instinkterna tar vid. Den ljusa vargen tar upp jakten. Hon rör sig så smidigt. Så snabbt. Hon rör sig som hon aldrig har rört sig förut. Innan hon mötte Honom. Han hade helt förändrat hennes liv. Hon är fortfarande inte säker på vad som hänt. Inte säker på vad hon är.

Erinarii hade sträckt ut sina vidder framför henne allt eftersom natten blir mörkare. Mörkret berör henne inte. Hon ser lika bra som hon förr gjorde på dagen… nej. Hon ser bättre. Hon följer fortfarande sitt byte. En ensam varg som fortfarande inte har någon aning om vad som väntar. Hon hade mött på honom när han tagit en paus. Han är nattvandrare, som hon. Men han ät ändå inte alls som hon. Hans hjärta slår hårt och fast i bröstet. Tiken hade ljudlöst tagit sig närmare. Hon hade talat till honom med vänlig stämma. Jan hade varit glad över sällskapet. Hon hade fnittrar åt något han sagt och han hade vaggats in i falsk säkerhet. Han hade kallat henne vacker. Vågat sig lite närmare. Vågat röra vid henne. Det var då hon lät sina huggtänder sjunka ner i hans strupe. Hitta hans puls och sedan sugit själva livet ur honom. Hon kunde inte stoppa sig själv. Hon ville inte.

Inte långt senare hade tiken lämnat platsen. Lika ljudlöst som hon kommit dit.

Vad som fått henne att inse var hon befann sig var en av de väldiga gejsrarna som sprutat upp ur marken inte långt från henne. Den hade överraskat henne. Erinarii. Hon minns att någon berättat om platsen för henne. Vattnet var varmt så man skulle hålla sig borta. Tiken bestämmer sig för att fördriva resten av natten med att försöka finna en skyddande plats hon kan ta sig till när solen senare går upp igen. Hon borde ha gott om tid.

[PAX TILL ZACHARY]