[Ensamroll mellan Nena och Nehexor]



Eftermiddagsluften var mild, likt en förlåtande slick efter en något kyligare morgon. Trädens grenar ovanför rörde sig trots att det var tillsynes vindstilla.
"En gång till."
Nena vred bort huvudet och pressade ihop käkarna. En hård fnysning var det svar den svartvita hanen fick. 
Nästan genast sköljde hans medvetande över hennes taggiga, stickiga känslor av otålighet och frustration likt de böljande mjuka vågorna på en sjö och hon kände hur hon blev lugnare.
Det var en underlig känsla, att veta hur frustrerad hon egentligen var, men inte känna det. 
Tiken rätade på sig, där hon låg intill den lilla bäckens flöde. Nehexor låg mittemot, med frambenen utsträckta framför sig och nacken rak.
Va hon visste hade han inte rört sig på sig alls sedan de började; orörlig och omedgörlig med de förbannade En gång till. 
Men samtidigt var hon tacksam över att han hjälpte henne, både med texterna och att lugna ner henne när det blev jobbigt. Gjorde det hela så mycket enklare och smidigare. 
Hon drog ett djupt andetag, och drog styrka från jorden under sina tassar. 
"Gudar, jag ber att Ni kämpar mot mörkrets makter.
Jag bjuder Er att agera med Eran styrka.
Förvirra fiendens styrkor och vilseled deras steg.
Jag ber att de inte får nära sitt mörker och sin kamp mot Er och Erat ljus.
Jag ber att de inte får.." och precis där hon tappade bort sig, genljöd Nehexors stämma, knappt så att man hörde vart hon slutade och han tog vid.
"föda sina lustar och sin styrka, och att hunger förtär deras väg.
Jag ber att Ni vänder deras hjärtan till Er och ger deras själar räddning i Eran famn.

Tack, Ni Höjda, i Era namn."
Tystnaden hängde stilla mellan dem när han slutat, bara för att brytas på nytt av hans förbaskade ord.
"En gång till."
Denna gång kunde hon inte hindra jorden och stenarna under sina tassar från att formas till hårda kulor. Likt en reflex, ett instinktivt försvar hon inte kunde stoppa. Tänderna blottades vagt.
Det värsta vara att hon visste att det inte var Nehexor hon var arg på. Han var bara där för att hon frågat, för att hon verkligen ville lära sig de böner och sånger hon behövde kunna. Den fysiska träningen gick bra, och hon gjorde hela tiden framsteg, men hon ville vara mer än bara tillräcklig. 
Hon ville glänsa.
Åter igen sköljde Nehexors lugnande våg över henne, gav henne styrka att försöka en gång till. Musklerna slappnade av, spänningar hon inte visste funnits där gav med sig, jorden under tassarna blev åter till formbar, fuktig jord när hon släppte taget om den. 
"Gudar, jag ber att Ni kämpar mot mörkrets makter.
Jag bjuder Er att agera med Eran styrka.
Förvirra fiendens styrkor och vilseled deras steg.
Jag ber att de inte får nära sitt mörker och sin kamp mot Er och Erat ljus.
Jag ber att de inte får föda sina lustar och sin styrka, och att hunger förtär deras väg.
Jag ber att Ni vänder deras hjärtan till Er och ger deras själar räddning i Eran famn.
Tack, Ni Höjda, i Era namn."
En varm känsla vällde över henne när hon avslutat sista delen. Nehexor var alltid lite svår att tolka med sina bilder och intryck, men om hon skulle gissa så var det en slags stolthet som han visade henne. 
Nena log brett, och den korta svansen vaggade likt en fluffig, studsande boll. 
Bara för att vara på den säkra sidan repeterade hon bönen högt en gång till, och fann att den rann som vatten ur munnen.
Den svartvita hanen gjorde en simpel huvudbugning, komplett med halvt slutna ögon, som om han sade varsågod på sitt som vanligt dryga vis. 
"Nästa." Obevekligt och känslolöst.
"Mrauuuuuuuggghhhhhhh..." kved hon till svars. Det var bara att fortsätta.