Det gladde honom, lugnade en del av paniken av hans misstag, då hon int drog sig bort ifrån honom. Att hon inte tyckt att hans dumma misstag var alt för stort. Han visste egentligen att han förstorade sina egna misstag, ett fragment som levt kvar i hans sinne sedan han varit valp, sedan han tagit del allt för mycket av moderns mörker, men han kunde inte rå för det. Det var bara något han upptäckte i efterhand, och som den onda cirkel det var skämdes han då istället för hur han låtit det få det bästa av honom.
 Det var mycket bättre nu, och flocken var till stor hjälp, men det var något som fanns där.

 Hon ville gärna se soluppgången med honom. Svansen borstade lätt marken där den vajade bakom honom. Han kände sig glad i just den stunden, ville egentligen inte gå, men han hade inget annat val.
 "Jag kommer sen, jag lovar" Han snusade lätt i hennes päls innan han, högst motvilligt backade undan något, dock fortfaradnde med Nosen utsträckt mot henne, ett vagt leende på läpparna.
 Snabbt drog han tungan över hennes kind, ansiktet hettade och han vände om för att gå innan han skulle ångra sitt val, och innan han skulle hinna se hennes reaktion, ifall det skulle vara en dålig en. Han skulle komma tillbaka till morgonen, som han lovat. Ett dumt leende låg på hans läpparna, som fastklistrat för resten av natten.