Idunn hade tränat flitigt på de uppgifter som Dimitrij gett henne. Hon är fortfarande en halvtimme oförstående över faktumet att den äldre bevingade vargen ens tar sig tid till att hjälpa henne. Hon förstår biten med att Idunn själv är en utomstående och Dimitrij’s familj är en sammansvetsad grupp som inte vill ha utomstående i närheten. Men att den äldre faktiskt tar sig tid till att lära Idunn flyga och inte bara jagar bort henne eller dödar henne. Det är något helt förunderligt i Idunn’s ögon och hon gillar varenda sekund som  den äldre bevingade spenderar med henne.

Just i detta nu står Idunn på en gräsplätt och sträcker på vingarna. Hon har lovat att inte går längre in på flocken revir och håller sig till den plats som blivit utpekad åt henne. Här har hon ändock mycket plats att träna på och stenar och klippor att hoppa från. Ännu är hon inte fullärd men det går framåt och lyckan och värmen i Idunn’s bröstet bara växer och växer. Hon vill inte tänka på att den tid närmar sig då hon kommer tvingas lämna Sacrarii och de vargar hon har lärt känna här. Den dag hon måste återgå till ensamheten igen.

[PAX TILL NEPOTONJE]

Han hade nyligen klivit upp efter dagens timmar. Träningen skulle börja kort efter att solen gått ner så han tänkte uttnytja det lilla dagsljus som var kvar. Han hade till en början inte en aning om vad han skulle göra, men han hade slutligen bestämt sig för att se vad det var för varg han hört befann sig på Reviret. Han visste det grundläggande, att det var en bevingad varg som Dimitrij hjälpte lära sig flyga så att hon kunde ta sig ifrån reviret. Samt att hon var tillåten att vara på just den delen. Andra hade träffat främlingen, men han hade ännu inte mött henne, och för att vara ärlig var han mycket nyfiken på denne. Han hade bara träffat en varg som inte kom i från flocken förut, och då hade han varit mycket liten.
 De svarta tassarna bar honom genom dalen mot det tillhåll tiken blivit unnad. Han hade inte lyssnat mycket på skvallret om hur hon såg ut, så han försökte föreställa sig det framför sig, utan större framgång, kunde kunde se ut litet hur som helst.
Snart fick han dock syn på henne, en ljus varg med vingar.
Hon var vacker, så mycket kunde han se, och han kände sig plötsligt tagen. Hon verkade öva på något och han käned sig som en intkräktare, även om det var hon som befann sig på deras revir. Han stod som stum och bara såg på henne där hon övade med sina vingar, omedveten om hon sett honom eller inte.

Hon är upptagen med att sträcka på vingarna och här och där putsar hon fjädrarna lite snabbt. Det hinner gå en stund och främlingen hinner komma närmare innan Idunn tillslut faktiskt lägger märke till honom. Förvånat ser hon upp förbi vingen som hon just då putsat några fjädrar på insidan på. Den ljusa blicken fästs på hanen och ett leende uppenbaras på tikens ljusa läppar.

Vad hon vet så är alla andra vargar i Sacrarii tillhörande Dimitrij’s familj. Idunn har redan mött några stycken och tycker det är kul att möta fler. De flesta är faktiskt väldigt trevliga och Idunn är som bekant tröstande efter sällskap och nya bekantskaper. Ensamheten i bergen har inte gjort henne skygg utan hon tar varje tillfälle hon får till att ha sällskap med en annan varg. Spelar ingen roll om denne är glad över hennes sällskap eller bra vill henne illa.

Idunn rättar till vingarna snabbt och placerar dem i mot kroppen varefter hon med viftande svans och glatt leende går främlingen till mötes.
"Hej! Jag heter Idunn". Hälsar hon och ser nyfiket på hanen. Även om Dimitrij har berättat för sin familj att hon hjälper Idunn och kanske även nämnt Idunn’s namn så är det artigt att presentera sig i alla fall.
"Vem är du?"

Hon verkar stå och putsa de uträckte vingarna, och han fann det fascinerande, av någon anlending han själv inte visste om. Dimitrij verkade inte behöva göra samma sak med sina läderartade vingar, och han hade inte direkt sett Krtia sköta om sina, han  hade väl helt enkelt inte tänkt på att de behövde underhållas, något som egentligen var ganska logiskt när han tänkte på det. Han hade ju trots allt sett fåglar putsa sina fjädrar, så varför skulle inte vargar med samma attribut behöva göra det?
 Kanske verkade det som om han var en udda filur som bara stod där och stirrade på en främling, utan att tala eller ge ifrån sig sin position och han ryckte till och med till då Den bevingade fick syn på honom. Ett nervöst 'heh' lämnade honom då han kom på att han stirrad och han vände generat bort blicken, då dumt av honom. Dock höll han inte den djup blå blicken borta ifrån hennes gestalt länge, utan vände tillbaka den i tid för att se henne vika in vingarna till sidan av kroppen igen, för att sedan möta honom med ett leende. Idunn, han tyckte att han kände igen namnet ifrån vad andra flockmedlemmar sagt.
 Svansen vajade bakom honom, sida till sida, och hans öron stod erekta på hjässan, nyfiket riktade mot henne.
"Hälsad Idunn" Hans röst varm och vänlig.
"Jag heter Nepotonje, men du kan kalla mig Nepo om du tycker det är långt" Han log brett, så att man såg en del av den benvita tandraden. Han var visserligen stolt över sitt namn, och betydelsen bakom det, men han hade lärt sig att många tyckte att det var långt, och ganska krångligt, så han gav henne ett smeknamn att använda istället, det gjorde honom inget.
"Vad gör du?" han såg nyfiket förbi henne på gräsplätten. Han visste tat Dimitrij tränade henne i att flyga, men han var nyfiken ändå, kanske kunde han få emr ingående information? Han såg tillbaka på henne.

Nepotonje. Idunn tippar huvudet lätt på sne. Nepo.
"Nepo är lättare att säga" konstaterar hon och nickar medhållande. Hon ser nyfiket på honom.
"Har ditt namn någon betydelse när det låter så... komplicerat?". Frågar hon. Kanske uttalar hon sig lite klumpigt men Idunn är inte den mest finkänsliga när det kommer till socialisering med andra vargar. Hon har ju levt ensam i bergen hela sitt liv.

Vad gör du?
Idunn ler lite snett. Att hon inte kunnat flyga har alltid varit ett stort hinder för henne. Men med Dimitrij’s hjälp har hon kommit så långt och har lärt sig så mycket. Hon kan nästan flyga nu. Hon övar hela tiden. För som Dimitrij sagt så behöver hon bygga upp muskulaturen i vingarna för att kunna orka hålla sig uppenbarligen luften längre perioder. Hennes bristande flygförmåga är inget hinder längre. Snart kan hon flyga. Och då måste hon lämna Sacrarii.
"Jag vilar från träningen och putsar vingarna. Jag har sett fåglarna göra det. Och ibland kliar fjädrarna lite".
Idunn stänger munnen för att inte börja babbla ännu mer. Ibland kan hon göra det och förlora sig helt och på så sätt uttråka sitt sällskap. Idunn's vimgar är inte helt fjäderklädda. Men de har en del fjädrar ändå ocu fjädrar behöber putsas ibland. Hon sänker nosen så hakan kommer närmare halsen och får på så sätt snegla upp på Nepo. Hon rycktes av en känsla att hon inte vill tråka ut honom.

Den ljuse säger hans smeknamn, som hon smakar på det och konstaterar sen att det var lättare att säga, uttala, vilket var ganska uppenbart eftersom det var därför han valt att ge det som alternativ. Dock fortsätter hon med att fråga om hela namnet hade en mening, eftersom det var så krångligt. Hann fann tanke gången något roande, hade alla krångliga namn något betydelse då menade hon?
"Nepotonje betyder Björn väktare, på ett ungefär, det är svårt översatt" han såg på henne med den djup blå blicken, studerade anletet efter någon sort reaktion på betydelsen av hans namn, tyckte hon att det var konstigt?

 Då han ställt sin fråga ler hon mot honom, han kom fram till att hennes ansikte passade leendet, det var något hon borde få göra, le. Han besvarade leendet med ett eget och tog några steg närmre henne, men fortfarande på ett behörigt avstånd. Hon putsade vingarna, det var det som var själva essensen av svaret, som blev något långt och pladdrigt, hon upptäckte sjalv att hon bara pratade på och tystnade. Han hade itne haft något emot det, så han log bara. Visst hade han sett att hon putsat fjädrarna, han hade mer hoppats på att få höra något om träningen, han var intresserad av att få veta hur det kändes, att flyga, men nu hade han ju inte vingar.
"Vad brukar du göra om nätterna? Om du nu tränar på dagen?" Hans huvud hade tippats på sned, han hade vuxit upp med tat vara natt aktiv, att delta i olika aktiviteter om Natten, stämma upp i sång och böner, eller kroppsligt utveckla nya tekniker. Ibland tränade han med kraften, men det var sällan då den mest orsakade en huvudvärk, något han för just denna dagen hade kommit undan, vissa dagar ibland så slapp han få intryck av precis allt som alla runt honom tänkte, och han fann sig turligt nog en sådan dag nu.

Björn väktare?
"Vad är en björn". Frågar hon. Idunn har aldrig mött på en björn. Vad det nu är. Bergslejon är de rovdjur hnng delat bergen med. De har hon hållit sig borta ifrån. Det är inte värt att slåss med ett Bergslejon över en bergsget. Även om det betydde att Idunn själv fick gå utan mat. Hon lärde sig leva på små resurser. Ibland fanns det ytterst lite eller ingen mat alls. Ibland kunde hon äta sig mätt. Det är väl det enda positiva med att leva ensam. Man behöver inte dela maten med någon.

Nepo har ett fint leende. Idunn kommer på sig själv med att stirra. Snabbt blinkar hon några gånger och låter blicken svepa runt lite. Så att se inte ska se ut som att hon står och stirrar.
Vad brukar du göra om nätterna? Om du tränar på dagen?
Öronen klipper till lite på hennes huvud. Det är alltid så.många frågor som ska besvaras när man möter någon ny. Men i det här fallet känns det inte störande. Faktiskt skulle hon vilja ställa lite frågor till Nepo men finner inte riktigt orden. Väldigt underligt. Så här har hon aldrig känt inför någon främling tidigare.
"Jag tränar mer. Om nätterna. Eller samlar växter. Jag brukar vara aktiv tills jag inte orkar mer. Sen sover jag lite men vaknar tidigt igen ". Svarar hon. Hon har lärt sig att leva på lite sömn. Ibland sprider hon ut sovtillfällena över både dagar och nätter. Så är livet att leva ensam. Man måste alltid vara på sin vakt. Speciellt i bergen. Även om det kanske inte finns en levande själv i närheten.

Hon frågar vad en björn är och först blir han litet ställd. Han hade inte tänkt på att hon kanske inte skulle veta vad det var för något, själv hade han inte sett en riktig björn, utöver en unge en gång. Men han hade hört flocken referera Zayev som en björn.
"Ett stort rovdjur, som är mycket kraftigt" Han hade inget bättre sätt att förklara dem.
"Har du mött någon ifrån dalen som är stor och blå? Med långa betar?" försökte han, det skulle underlätta mycket om han bara kunde referera till den äldre flockbrodern. Han väntade inte länge på svar utan fortsatte.
"Som honom fast bruna, så om du ser honom så har ud ungefär hur en björn ser ut" Han log igen, kände han han kanske pladdrat på om onödiga grejer, och om hon inte sett eller träffat Zayev så gav hans babbel henne inget ändå, helt onödigt helt enkelt. Ännu ett litet 'heh' lämnade honom och han såg bort lite snabbt, kände att det var litet pinsamt att han bara pratat på så.

 Han märkte inte att hon betraktade honom då han log, och såg därför inget konstigt i situationen. Han var fortfarande nyfiken på hela situationen, på henne. Det var inte ofta han träffade främlingar, nästan aldrig, och han ville veta mer om hur saker och ting tede sig utanför flocken. Han mindes faderns berättelser, om vandringar över landet, och han hade själv vandrat med flocken, men det hade inte varit samma sak, för honom hade vandringne verkat mer som en flykt, ifrån det som varit hans enda hem.
 Hon svarade att hon brukade träna då också, eller så samlade hon växter, så som Niara och Niyaha kanske? Eller hade hon en annan anledning?
"Vad ska du ha växterna till?" Hans svarta öron stod riktade emot tiken medan hans blick var nyfiket fäst i hennes. Han ville höra mer.

Ett stort rovdjur, som är mycket kraftigt.
De långa öronen klipper till på tikens huvud när hon lyssnar. Det låter som något hon inte skulle vilja stöta på. Bergslejon är nog så irriterande. Om en björn dessutom är större och kraftigare. Det låter som en mardröm att stöta på en sådan.
Så börjar Nepo tala om en från dalen. En i hans familj? Stor och blå. Med betar. Fast björnar är bruna. Idunn förstår ingenting.
"Va? Har björnar betar? Har ni en björn i familjen?". Hon sätter ord på förvirringen som hon brukar göra. Det känns ändå smidigare att ha någon som kan svara på hennes frågor än att hon ska yttra dem bara rakt ut, som hon gjort när hon var ensam i bergen, och aldrig få svar på någonting.

Sen ler Idunn igen. Vad ska hon ha växterna till. Det är ett enkelt svar.
"Jag samlar på växter med helande eller ätbara egenskaper. Man kan aldrig samla för mycket. Vissa växters egenskaper kommer bättre fram när de är torkade. Och det är alltid bra att ha ett förråd med ätbara växter om man inte finner något byte någon dag". Berättar hon. När hon pratade på om växterna började hennes blick automatiskt att söka sig omkring området. Söka efter växter som kan vara användbara. Men hon har redan sökt det här området många gånger redan. Det hade varit mer intressant att söka längre in i dalen. Tänk så mycket hon skulle kunna hitta. Men hon får inte gå i längre i dalen. Suck alltså. Helt plötsligt kommer det en stor familj av vargar och tar över hela dalen och då blir det förbjudet att röra sig här omkring. Men Idunn har några gånger tidigare hittat till dalen och vandrat omkring. Innan det blev förbjudet område.

Hon ser på Nepo igen.
"Vad brukar du själv göra om nätterna". Frågar hon för att hålla igång samtalet.

Han kanske inte var den bästa på att berätta, och det framgick tydligt då Idunn frågade om Björnar hade betar. Ungen Nepo hade sett hade inte haft det, men betar kanske växte ut senare? Han visste itne säkert, men han trodde åtminstone inte att björnar hade betar.
"Nej?" Han lät osäker och det hettade om kinderna, han var inte så bra med att prata, oftast var han bara tyst.
"Jag tror åtminstone inte det" Han skrattade nervöst. Försökte vifta bort fråga litet lätt, och vifta bort faktumet att han fumlat.
"Zayev är en varg, tror jag, han bara... Ser ut som en björn?" Den meningen hjälpte inte mycket med att han skulle verka mer självsäker, mer intelligent. Hon måste tycka att han var en tönt.

Då hon själv svarade på hans fråga slappnade han av avsevärt. Dert var lättare när fokus inte låg på honom, och han var genuint intresserad. Han visste mycket litet om helande och ätbara blommor, han visste dock att systern var intresserad av ämnet och att Niara använde växter när hon hjälpte medlemmar som skadat sig. Hon hade använt något ihopkok på hans sår efter vampyren, som nu bara var ärr över Höften.
 Om hon var kvar här länge till kanske han kunde få henne att lära honom mer. Kinderna hettade vid tanken, för han visste att dte egentligen bara skulle vara en ursäkt för att komma och träffa henne igen. 

 Hon ställde ne ny fråga till honom och han blev direkt nervös. Han visste inte hur mycket som Dimitrij berättat, eller hur mycket han kunde säga utan att det blev för mycket information. Han log vagt, nervöst, och ett kort nervöst skratt lämnade även hans strupe, medan blicken sökte runt honom.
"Jag har alltid varit aktiv om nätterna" svarar han dröjande, det var inte direkt ett svar på hennes fråga, och han verkade säkert ännu konstigare i hennes ögon nu. Men flocken kom alltid först.

Nej?
Jag tror åtminstone inte de.
Zayev är en varg, tror jag, han bara... Ser ut som en björn? Idunn försöker komma på om hon någonsin har stött på en björn. Hon har hört berättas om stora bruna bestar. Men hon har nog aldrig mött på någon själv. Berglejon däremot. De är irriterande.
"En varg som ser ut som en björn? Har han björn i...". Hon tystnar innan hon yttrar sista ordet. Det känns otänkbart att en varg skulle få valpar med en björn. Går det ens? Eller som Nepo berättat så kanske en björn är en sorts varg?
"Är björnar vargar?" Frågar hon. Men Nepo kanske inte vet det? Han vekar inte vara säker på vad han berättat.

Jag har alltid varit aktiv om nätterna.
Idunn ler glatt.
"Visst är himmelen vacker om nätterna!" Utbrister hon. Det är något som hon alltid har uppskattat med nätterna. I bergen är himlen så vid. Och alla oändligt många stjärnor som tindrar där uppe. Det är något helt annat än när solen är uppe. Plötsligt känner hon sig nästan lite blyg. Hon ser på Nepo.
"Skulle... skulle du vilja se på natthimlen med mig?" Frågar hon. Natthimlen är så vacker. Tänk vad vacker den skulle vara om hon hade sällskap av någon?
"Det är okej om du inte vill". Lägger hon snabbt till när hon inser att Nepo kanske inte uppskattar sådana frågor. Han kanske inte alls är intresserad av något sådan. Och varför skulle han vilja se på natthimlen med henne?

Hon ställde fler frågor och han log förläget, han hade inget svar på dem, men han önskade så innerligt att han hade haft det.
 Han skakade lätt på huvudet.
"Jag tror inte det" Han skrattade åter nervöst. Han ville att hon skulle tycka om honom, men han visste inte riktigt varför.
"Förlåt, jag önskar att jag hade mer svar" speciellt då det var han som börjat konversationen. han kände sig så dum som lett in konversationen på en väg med mer frågor än svar, speciellt när frågorna egentligen inte var så komplicerade. Ändå så verkade hon inte döma honom, de lösryckta tankarna och känslorna som kom ifrån hennes sinne var undrande, nyfikna.
 Han ville egentligen inte snoka, men han kunde inget göra åt det. Han hade försökt så länge att stänga ute andras tankar, men han visste helt enkelt inte hur, och han kände sig lika skamsen varje gång han hörde något som inte var ämnat för honom.

 Hon verkade inte reaera på hans återhållsamhet, och han pustade ut. Han ville inte behöva ljuga eller dölja något för henne, så att hon släppte det så fort var för honom en lättnad, och snart log han lika brett igen. Den havsblå blicken fann hennes gestalt och han fann åter att hon var vacker, med de ljusa tecknen och de udda, men fascinerande, vingarna.
"Det är den onekligen" höll han med och vände istället blicken mot himlen, stjärnor var utrstödda där. Han tittade snart ner igen, mot Idunn, hon kanske tyckte att det var oförskämt av honom att stå och stirra någon annanstans när de talades vid.
 Hon talade igen, och lät nästan blyg, osäker. Hon hans öron vippade lätt på huvudet mot henne. Han kunde känna kinderna hetta något. Det kändes som en intim fråga på något sätt och han log. Men han hann inte svara innan on lade till att han inte behövde om han inte ville.
 Han skakade lätt på huvudet medan han talade, för att påvisa att hon inte behövde oroa sig, men kanske var det mest tvetydligt?
"Det vill jag gärna" det pirrade i bröstet. Han hade aldrig haft ett långt samtal med en främling. Sanningen var att han nästan aldrig stött på främlingar, speciellt inte ensam. Han visste dock inte vad som förväntades av honom nu, han såg mot henne och hoppades att hon skulle ta intiativet.

Förlåt, jag önskar jag hade mer svar.
Idun skakar lätt på huvudet och ler lätt.
"Det är okej. Någon gång kanske svaret kommer fram". Svarar hon.
"Om du någon gång får veta så får du gärna berätta för mig". Svarar hon med ett lätt skratt. Sen tystnar hon. Kommer på att hon bara är här tillfäligt. Så fort hon är redo och kan flyga bra så måste hon lämna dalen. Det är resan bestämt. Hon får inte stanna. Men det kanske är okej att hon någon gång kan komma och hälsa på?

Hon gillar att se på honom. Hon finner hans färger och tecken fascinerande. Och han har väldigt vackra ögon. Hon rodnar när hon tänker på det men som tur är så ser hanen upp mot den stjärnströdda himlen i den stunden och Idunn får chans att släta ut sitt ansiktsuttryck.
Men när sällskapet svarar att han gärna vill se på natthimlen med henne så känner hon det hetta i kinderna igen. Han har inget emot att stanna kvar med henne en stund till. Han ser gärna på natthimlen med henne. Skulle.... skulle det vara okej....?
"Får jag sätta mig lite närmare dig?" Fr0gsr hon förlåtet och inser att hon i den stunden inte vågar möta hans block. Istället ser hon ner på sina tassar.

Han ler lättat när hon säger att det är okej, och frågar om han skulle berätta för henne om han får svar någon gång, och han nickar lätt. 
"Jag lovar" och det var inte fören efter att han lovat som han kopm på att hon egentligen inte fick vara här. Så fort hon kunde flyga skulle hon lämna dem. Det gjorde honom ledsen att tänka på, och själviskt nog önskade han att hon inte skulle lära sig så fort, så att han kunde hälsa på henne fler gånger.

Deras blickar möttes och han kände sig plötsligt blyg och vände snabbt ner blicken i marken. Hur gjorde man sånt här? Med att umgås och sånt? Han visste inte riktigt, och då hon frågade om hon fick komma närmre honom kände han kinderna hetta något. Han sneglade lätt på henne och nickade, men märkte att hon itne kollade på honom. Så han harklade istället nervöst.
"Ja" Flocken brukade alltid sitta nära varandra, eller mysa tillsammans när de sjöng, men ändå så kändes detta inte på samma sätt.

Vid hanens harkling får hon först hjärtat i halsgropen. Tänkte han jaga bort henne nu? Säga åt henne att han inte alls vill ha henne nära? Att han har ångrat sig? Frågorna födda ur rädsla hinner dupliceras många gånger om innan Nepo svarar Ja. Igen hoppar hjärtat till men inte på samma sätt som vid rädsla. Den här gånger kändes det mer lyckligt.
Idunn makar sig lite närmare. Hon flyttar lite på sin vinge så hon kan maka sig lite närmare till. Snart sitter de så nära att deras pälsar blandas. Hon vågar inte se på honom fortfarande. Istället ser hon upp på stjärnhimlen.
"Har du någon gång sent en önskan till en fallande stjärna". Frågar hon.

Hon flyttade sig närmre honom, och han hade blicken fäst på himlen, tvingade sig nervöst att hålla den där då deras fällar nästintill flätades samman. Han vågade sig på att snegla på henne, utan att vända ner hela hvudet, så att hon inte skulle märka att han tittade på henne istället. Då hon började tala såg han snabbt upp på stjärnhimlen igen, även om det var svårt att hålla sig ifrån att glida iväg med blicken. Han log lätt.
 Önskat till en fallande stjärna? Han kunde inte säga att han någonsin gjort det. Han hade hela sitt liv bett till gudarna, och han var starkt troende på dem. Kunde stjärnor verkligen få önskningar att slå in? Dimitrij hade aldrig nämnt det nån gång.
"Inte vad jag kan minnas" svarade han med en låg röst, och såg på henne igen.
"Har du? Funkar det?" Han var nyfiken. Vad frågade man en stjärna om att få? Han undrade lätt om Idunn var troende, för honom hade gudarna varit en närvarande del av hans uppväxt och träning. Allt med vampyr jagandet kunde återkopplas till gudarna.

Hennes hjärta slår så hårt i bröstet att hon är rädd för att han ska höra det. De sitter så nära och trots att det pirrar i hela kroppen så är det en bra känsla. Hon gillar det. Hon gillar att sitta här med honom. Hon... gillar honom.
Inte vad jag kan minnas.
Nepo har aldrig önskat till en fallande stjärna? Då har han missat något fantastiskt.
"När en stjärna faller kan man önska sig vad som helst. Jag minns inte vem som berättade det för mig men varje gång jag har sett en fallande stjärna så har jag önskat". Hon har haft många önskningar genom åren. Att lära sig flyga är en. Att inte bara ensam är en annan. Båda känns rätt uppfyllda i denna stund. Dimitrij lär henne flyga. Det är Idunn oändligt tacksam för. Men just denna stund. När hon sitter här med Nepotonje så känns allt så underbart, så enkelt, så bra.
En fallande stjärna syns på himlen en kort stund. Idunn ler stort och ser på hanen vid sin sida.
"Önska dig något. Men du får inte säga det högt". Säger hon. Idunn låter blicken dröja kvar lite på hanen innan hon vänder upp blicken mot himlen igen. Hon har en önskan i detta nu.
Försiktigt lutar hon sig mot hanen.

Han såg på henne då hon förklarade för honom. Det var inget bakom det, om varför det skulle funka, eller varför man gjorde det. Alla böner och verser han lärt sig genom flocken hade ett syfte. Men han brydde sig inte att det inte verkade finnas något bakom seden, sättet hon talade om det, med inlevelse och lycka fick honom att inte vilja ifrågasätta det. Han kom snart på att han stirrade och vände tillbaka huvudet mot himlen, och stjärnorna som låg strödda där
"Har det funkat nån gång?" Han sneglade snabbt mot henne. Han ville så gärna tro på det, och han hoppades lätt att det skulle falla en stjärna så att han kunde önska något. Men vad skulle han då önska?
 Som om gudarna hört hans önskan så föll snart ett ljus över himlen och Idunn uppmanade honom att önska något. Han kände sig själv fumla med tankarna. Vad skulle man önska av en stjärna? Vad som helst?
 Det första som han tänkte på var den vackra tiken vid hans sida.
Jag önskar att hon kunde stanna med mig. Han hade slutit ögonen när han tänkt sin önskan, och nu öppnade han dem för att se på henne med ett mjukt leende på läpparna.
"Hur vet man om det slår in?" frågade han lågmält, som om hans röst skulle slå hål på stämmningen och vände upp blicken mot himlen sen. Han kunde känna hennes tyngd mot sin sida, det gladde honom. Han lutade sig lätt mot henne också, önskade lätt att hon skulle komma närmre.

Har det funkat någon gång?
Hur vet man om det slår in?
"Om man önskar och tror tillräckligt så kommer universum att hörsamma din önskan. Men önskningar är vilda ting och du kan aldrig vet när, hur eller var det kommer hända. Men om det är en önskan som du gör med hjärtat så kommer det slå in".  Svarar hon honom.
Idunn känner hanen besvara det mjuka trycket när hon lutar sig mot honom. Det får en värme att sprida sig genom kroppen. Att känna honom så nära. Aldrig har hon känt så här. Aldrig har hon varit så här nära någon annan. Försiktigt målar hon sig lite närmare honom. De satt redan så nära men det kändes inte tillräckligt. Hon trycker hela sin sida mot hans kropp. Sedan lutar hon huvudet mot honom. Hon kan inte stoppa impulsen utan borrar in nosen i hans päls.
"Jag önskar jag kunde stanna här". Hon sluter ögonen och andas in hans doft.

Hon svarade på hans fråga, och det lät väldigt ogrundat, men vem var ändå han att tvivla, han ville så innerligt att det skulle funka. En önskan man gör med hjärtat. Han log varmt, och kände kroppen pirra då hon makade sig än nämre, hennes kropp pressad mot hans. Han kunde nästan svära på att hon skulle kunna känna hans ökade hjärtrytm, en tanke som gjorde honom nervös. Men det hela var upphetsande på något konstigt vis och han ville inte att hon skulle gå.
 Hennes huvud lutas också mot honom, och snart kan han känna hennes nos i pälsen. Stjärnhimlen redan glömd. Han sänker nosen och borrar försiktigt in den i pälsen på hennes nacke.
 Hon talar, och ljudet är något dämpat genom hans tjocka päls. Först ger orden honom glädje. Hon önskade att hon fick stanna med honom, precis som han önskat, men sen blir något orolig, något som han skuffar undan igen. Hon hade sagt sin önskan högt, hade hon inte också sagt att man inte skulle göra det?
 Men han hade ju sagt sin önskan tyst, i tankarna, kanske räckte det? Han hoppades.

Det pirrar i hela kroppen när hon känner hans nos i hennes nackpäls. Att känna honom så här nära är något hon aldrig trodde att hon skulle känna med någon någonsin. Men hon trodde också att hon aldrig skulle lära sig flyga heller. Kanske heller liv börjat vända till det bättre? Hon känner sig hoppfull. Men det är samtidigt något som gnager henne.

Hon får inte stanna. Det har Dimitrij redan gjort klart. Idunn får bara stanna tills hon lärt sig flyga. Och hon har alltid velat se sig om i Numoori. Hon har alltid velat lämna bergen.
Idunn stryker nosen i Nepo's päls. Sedan, motvilligt, få rätar hon lite på sig. Bara ytterst lite så att hon kan se på hanen.

"Jag har alltid drömt om att kunna se mig omkring i landet. Att kunna flyga och se allt det som jag bara hört berättas för mig. Men om jag får. Så vill jag gärna komma tillbaka hit".
Hon lutar sig närmare igen. Det känns nästan som att deras kroppar skulle kunna smälta samman. Hon hurrar in nosen i hans päls igen.
"Komma tillbaka till dig". Lägger hon till och sluter ögonen. Hjärtat slår så hårt i bröstkorgen. Hon håller andan. Vågar knappt hoppas på svaret.

Hennes värme flyttade sig en bit ifrån honom, deras pälsar fortfarande sammanflätade, men hon var inte längre pressad mot hans sida. Hon såg på honom, och han kunde inte se bort ifrån henne. Hon talade, som om hon kunnat läsa hans oroliga tankar. Slog hål på hans förhoppningar, även om han visste att det hon sa var sant. Hon kunde inte stanna, Dimitrij tillät det inte. De havsblå ögonen blev något sorgsna. Han gillade henne, och ville träffa henne mer. Han log vagt mot henne då hon avslutade sin mening. Om det var upp till honom fick hon inte bara komma tillbaka, hon skulle få stanna. Dimitrij såg henne uppenbarligen inte som ett direkt hot mot flocken, eftersom hon fick stanna här, varför kunde hon då inte stanna? Inte för att han tänkte ifrågasätta Dimi.

Hennes kropp trycks åter mot honom och han borrar ner nosen i hennes päls. Hennes ord värmde honom. Egentligen kunde han inte stanna här länge, Träningen skulle börja, och han visste inte ens vad som skulle hända om han inte dök upp. Han drog sig undan något, högst motvilligt.
"Idunn" han tog en kort paus, ville inte riktigt avbryta det hela, men han kunde redan vara sen.
"Jag har saker jag måste göra i flocken" Han tystnade, ville inte gå utan att hon svarade ville inte att hon skulle tro att han ville gå.

Han svarade henne inte som hon kanske lite hade hoppats på. Hennes hjärta sjunker när han drar sig undan. När han säger att det är säker han måste göra i flocken så ser Idunn ner på sina tassar.
"Jag förstår". Svarar hon. Hjärtat knipa åt. Självklart finns det ingen plats för henne här. Hon är inte välkommen. Och kan hon inte stanna så är det väl klart att Nepotonje inte är intresserad. Han vill väl såklart ha någon som kan stanna med honom. Någon som alltid kan stå vid hans sida.
Idun sitter där Och ser ner på sina tassar. Vågar inte se upp på honom. Hon är rädd att det skulle göra ont. För han är på väg att gå. Det är som vanligt. Det är aldrig någon som stannar med henne eller som vill att hon ska stanna. Ett liv i ensamhet. Det är hennes lott i livet.

Hon missförstod, hjärtat slog hårt i hans bröst och ansiktet hettades i skammen. Nej nej, hon fick inte tro att han inte ville att hon skulle stanna.
 "Idunn, nej" hans röst var hård men samtidigt nästan panikslagen.
 "Jag menade inte det så" Han drog henne till sig med tassarna, så att de satt sådär nära igen, höll om henne. Om hon skulle streta emot skulle han direkt släppa henne, han ville inte tvinga på henne något, men tillsdess begravde han nosen i hennes fäll.
"Förlåt" Snälla förlåt. Han nästintill bedjade.
"Det är bara det att vi har strikta scheman" Han backade något med huvudet innan han talade, såg på henne, ville se vad hon tyckte, vad hon tänkte. Även om han egentligen bara kunde få fram det genom att ta bort den spärr han lyckats lägga över hennes sinne, men han ville inte göra det. Han gillade inte att läsa andras sinnen, speciellt inte saker som han egentligen inte borde veta.
"Jag kan komma tillbaka efter Nattens sysslor" föreslog han försiktigt.
"Vi kan se soluppgången tillsammans" Det hettade om kinderna vid förslaget. Soluppgången var nästintill helig för honom, kanske för alla Jägare i dalen. Den bringade trygghet, det var det enda helt hundra procent säkra skyddet mot monstren för dem. Solen.
 Han satt kvar, med en krypande känsla av att han skulle bli sen, men han ville inte såra henne igen.

Hon tycker till över hur hård hans stämma låter. Panikslagen. Han drar henne intill sig och hon stretar inte emot. Hon låter honom göra det. Hon vill att han håller henne nära. Hon tillåter sig att burra in ansiktet i hans päls. Känna hans värme.

Nepo berättar att de har strikta scheman. Men att han vill komma tillbaka till hemne. Se soluppgången med henne. Hon ser på honom och ler blygt.
"Jag vill mer än gärna se soluppgången med dig" Leendet brednar lite. Hon önskar hon kunde följa med honom men hon får inte lämna den här platsen. Hon får inte ta sig längre in i dalen.
"Du vet var du hittar mig". Lägger hon till och stryker nosen genom hans päls. Så att hon kan spara lite av hans doft medan han är borta.