Det var mycket tidig morgon, under timmen då solen ljust klättrat tillräckligt högt för att låta de första strålarna nå över horisonten i världen utanför Sacrarii. Dalen var täckt av ett dystert dunkel, tillfälligt avskuren från de direkta solljuset på grund av klipporna som omgav området. För de dagsaktiva betydde det att slå upp sömndruckna ögon, sträcka på stela ryggar och gäspa tills käkarna nästan gick ur led, utvilade och beredda att sa sig an en ny dag. För Jägarna var det tvärt om. Nattens träning hade varit lika intensiv som alltid, och Delshay hade försökt pressa sig hårdare än han någonsin vågar förut. Båda Niyaha och Nadie var Antagna nu, och om än han var väl medveten om att han inte ägde deras talang för träningen, så vägrade han halka efter. Det var med envis beslutsamhet han skärpt sina sinnen och huggit tag i nattens träning, kastat hjärtat före och följt efter.
  Resultatet var ömmande muskler, men på ett bra sätt. Det betydde att det lönade sig. Efter att ha suttit stilla i ett par timmar tillsammans med flocken, reflekterat över träningen och diskuterat vad vardera varg gjort rätt respektive fel, hade han ursäktat sig för att ta en promenad runtom viloplatsen för att sträcka på sin ömma kropp. Loke hade tydligen haft samma tanke, och tillsammans hade de rört sig bort från resten av flocken.
  Delshay stannade till intill den vite, sträckte på ett bakben rakt ut och grimaserade då muskeln protesterade.
  "Kul det här", skrattade han matt till, satte ner bakbenet och gjorde samma sak med det andra. Den dagliga motionen höll samtliga medlemmar i topptrim, men kändes, det gjorde det. "Inte så man blir tjock, iallafall.." Delshay sneglade mot flockbrodern, höjde ett skämtsamt ögonbryn åt Lokes täta, fluffiga päls, som fick honom att, om man överdrev, se ungefär tre gånger större ut än han faktiskt var. Ett retsamt flin drog i hans mungipor.
  "Eller?"

"Låt dig inte luras av det här." Han tecknar mot sig själv och den fluffiga fällen som klär hans väldiga kroppshydda och sträcker sig sedan fram mot ynlingen,  placerar munnen vid sidan om Delshays högra öra för att med en dov röst säga; "Jag är rätt tjock under all päls." Han sätter sig till rätta igen och studera Delshay anlete under sin egna tystnad, men lyckas inte hålla sig länge innan skrattet tränger igenom den seriösa fasaden han försökt hålla.
Ett varmt, brummande skratt får honom att mjukt vibrera innan han samlar sig och ser på Delshay med en menande blick. 
"Du kämpade bra idag." Loke lyfter sin högra framtass och placerar den varsamt över ynlingens skulderblad, utan att släppa honom med blicken. Det var i stunder som denna han på nytt insåg vilken löjligt stor varg han egentligen var. Hans framben, som nu omslöt den mycket mindre hanens skulderparti, låg som en tjock trästock över honom. Och just därför lät Loke bara en liten del av tyngden från benet vila mot Delshays kropp.  
"Det syns att dina systrars antagning gett dig en ny drivkraft. Och ibland är det precis något sådant man behöver." Ett snett leende spred sig över de mörka läpparna samtidigt som han nickar instämmande till sina egna ord.
"Något att jaga efter."
Loke drar Delshay intill sig med frambenet som han krokat runt hans nacke. Placerar honom mot sin fluffiga bröstkorg och slickar honom en gång över skalpen, för att sedan släppa sitt grepp och se på Del med ett retsamt uttryck i sitt anlete.  
Kenais och Loianas valpar... som nu blivit unga vuxna. Det hade gått för fort. Alldeles för fort.
Loke hade försökt göra sitt för att bistå dem som en fadersfigur, och han hoppades innerligt att dom kunde se honom, om inte som en far - det önskade han inte - för Kenai var deras far, men som någon som alltid fanns där för dem. 
I ur och skur.

Delshay log brett mot vännen, glad över komplimangen och över att ha lyckas förmedla sin vilja till andra än.. ja, än sig själv. Ibland fanns det ögonblick när han kände sig orolig att han inte dög till, vilket var absurt. Det fungerade inte så i flocken. Alla Jägare dög till, oavsett kunskaper och förutsättningar, oavsett förmåga och - Delshay skrattade till då Loke drog honom till sig med en bred tass, så hans ansikte för ett ögonblick begravdes i den monumentala massan av tät vinterfäll.
  Storlek.
  Istället för att dra sig tillbaka igen efter omfamningen så makade han sig litet närmare, tog del av den större - väldigt mycket större - individens kroppsvärme.
  "Sant", hummade Delshay. Han vred på huvudet för att kunna se vännens ansikte, leende. "Jag är glad för resultatet de har uppnått. Ja alltså du, Nadie, Niyaha, alla de Antagna. Jag vill komma dit, jag också." Leendet svalnade litet. "Fast", han harklade sig och andades ut i ett halvdant skratt, tänkte på sin bristfälliga smidighet, "det tar nog ett tag till."

"Du kommer komma dit," försäkrade han Delshay och drog honom tätare intill sig för att sedan släppa honom från sitt grepp. Loke reste sig upp och tog två korta steg tillbaka, sänkte sitt huvud för att hamna i ögonhöjd med den yngre hannen och blåste sedan ut en lätt puff av luft genom nosen mot honom. "Allt det här är bara ett steg på vägen," konstaterade han samtidigt som något med hans tonläge förändrades, tog en mer barsk karaktär. "Tro på dig själv, som vi tror på dig, och låt det ta tid om det är vad som krävs. För vad gör det egentligen? Han kom på sig själv, skrattade kort och breddade ett mjukt leende. Vad höll han på med? Tonläget genomsyrade återigen den sedvanliga värmen. "Åh, jag blir bara så... investerad." Han skakade på huvudet med ett flin. Ursäktade sig, för att sedan fästa sin blick till hannens på nytt. "Jag vill ditt bästa, Delshay, och jag vet att du har det inom dig - som jag sa så måste du bara tro på dig själv och din förmåga."
Nattens träning började ta ut sin tribut, och det kändes. Tankarna började te sig aningen diffusa och svåra att hantera. Han var nog tröttare än vad han velat erkänna tidigare.

Delshay såg på den större vargen, tog in vännens ord och log sedan. Han visste att flocken trodde på honom - det fanns en outgrundlig lojalitet där som nästan kunde tas för given i alla fall för de som aldrig vetat om livet utanför Jägarna. Ändå var det lätt att känna sig otillräcklig, men han tvivlade samtidigt på att det bara var han själv. Ett mörker kunde anas runt familjen från tid till tid, än tydligare för hans ljuskrafter. Alla ville nog åstadkomma mer än de själva var förmögna. 
  "Jag ska göra mitt bästa", sade Delshay slutligen, och gäspade sedan stort. "Jag lovar." Alltid. Det fanns inte en dag flocken var annat än första prioritet. Flocken. Familjen. Det var det allra viktigaste, inte vem som gjorde mest... även om det var svårt att se, ibland.
  Den brunpälsade reste på sig och kände hur det stramade i musklerna. Nej, det var dags att röra sig tillbaka. Morgonen hade grytt och sömnen kallade, och han anade att vännen kände sig lika utmattad om inte mer.

[Avslutar om du inte vill tillägga något <3]