"-2, 1, nu kommer jag och tar dig!" Nadie öppnade ögonen. I den lilla gläntan syntes inga spår av Gharrow. Hon rullade nacken, och började leta.
   De befann sig en liten bit avsides inne i skogen. Resten av flocken åt, men både hon och Gharrow hade varit färdiga långt före alla andra. Genom ögonkontakt hade de båda smitit undan, med samma busiga glimt i ögonen. Nu lekte de kurragömma, men Nadie tänkte inte låta tillfället slippa henne ur tassarna. Det var inte ofta Gharrow var utan bröder eller vuxna. Det hade potential.
   Den bruna tiken smög fram mellan träden, lyssnade efter andetag eller fnitter. Allt hon kunde höra var vindens sus. Eftersom Nadie var en ganska otålig varg, bestämde hon sig för att ta till sina knep. Niyaha kallade dem fusk, men det ansåg inte Nadie. Taktiken gick ut på att säga roliga saker tills den man letade efter började prata och avslöjade sig själv.
   "Hmmm, Gharroooow, visste du att..." Nadie tänkte efter. "... Arno har varit kär i Krita och Sixten och Gäddan och Orkide och faktiskt varenda en i flocken." Hon hejdade sig, lyssnade efter ljud.
   "Men mest av allt är han kär i Niyaha. En gång så höll Niy på att trilla ner i en vulkan... Det var nära ögat att de båda strök med..." Nadie hoppade fram, och fann att det inte satt någon valp bakom just det trädet. Hon fortsatte. "Arno gled ner på sin metallbit, och just som Niy skulle trilla ner så räddade han henne! Då visste de båda att de var jättekära, och de fick tvåhundra valpar som de döpte efter mig. Alla de där bor på Öarna nu." Nadie stannade upp igen och lyssnade.

Han hade inte riktigt känt några hungerkänslor under måltiden och hade därför bara petat på maten med nospartiet, slickat sig om munnen och låtsas tugga och svälja. Men det fanns liksom ingen hunger där. Inga morrande ljud från magen eller den arga rivande smärtan som man kunde känna när man var så där väldigt hungrig.
 
Han hade mött Nadies blick då hon var färdig, och det långt före alla andra. 
Hon var så himla snabb jämt. När hon pratade, när hon åt och när hon sprang. Så himla snabb.
På något vänster hade hon hade lyckats lockat med Gharrow och tillsammans lämnade de  resten av flocken bakom sig för att ta sig längre ut på flockreviret. Gharrow var inte van vid att lämna sina syskon men för stunden var han glad över att slippa sitta kvar där och vänta på dem medans de åt.

Plötsligt så hade Nadie kommit med förslag till en lek och Gharrow hade hakat på direkt. Kurragömma! Han som älskade kurragömma! Och då han fortfarande var rätt liten så hade han lätt för det, att gömma sig. Han hade skyndat sig iväg när Nadie gett tecken för det och sprang med flåset i halsen, så långt bort han kunde, utan att han tappade ljudet av Nadies nedräkning. 

"-2, 1, nu kommer jag och tar dig!" Gharrow slängde sig rakt in i närmsta snöklädda buske och pressade sig in bland dom vassa, nakna grenarna. Det här var ett perfekt gömställe! Bara han höll öronen på spänn och lyckas återgå till en normal andningsrytm så skulle han klara det.

En stund av tystnad passerade innan Nadie tog till orda.
För var ord den äldre tiken yttrade så vidgades de fyra ögonen än mer än tidigare, till dess att de var nästan helt rundade. Gharrow satt med munnen gapande och kunde inte förmå sig att säga något. Arno... Hur... Niyaha. Tvåhundra valpar?! VAR HAN FARBROR TILL 200 valpar?! Varför hade Arno inte sagt något! Och.. och en vulkan, vad var en vulkan egentligen och vart låg öarna? Tvåhundra Nadie, Nadies. Nadier. Ett pipande tjut smet ur ynglingens käft och han väcktes från sina tankar.

Aha! Nadie log brett när hon hörde ett litet pip. Varghonan snodde smidigt runt, och smög mot platsen ljudet kommit ifrån. Trots att hon borde ha nog för att kunna hitta honom, så gillade hon att spela rollen som kunnig sagoberättare.
   "Men det är inte allt", började hon igen. "När valparna var nyfödda, höll Arno och Niyaha på att noggrant ge alla det vackraste namnet de kunde komma på, nämligen Nadie. Men! Plötsligt brakade Zayev in. Han krävde att tjugoen valpar skulle heta Zayev, eftersom han trots allt var farfar. Han sa att Nadie inte var ett så fint namn att det passade till alla tvåhundra." Nadie fuktade nosen. Nu stod hon alldeles framför en buske, lagom för en liten valp att gömma sig i. Hon tänkte chansa på den.
   "Arno blev galen av ilska. Det sa bara BAAM!" Hon särade på busken och tittade leende ner på den lilla valpen. "Och det är så Zayev har fått sitt ärr."