De tog sig framåt, det gick långsamt men de tog sig framåt. Det spjärnade benet var skört och smärtade den stora hanen något fruktansvärt. Och hon var allt för liten för att kunna stödja honom så mycket som han behövde. Men de tog sig framåt. Långsamt framåt.
De hade passerat genom flera vattendrag, badat sig noga i vattnet och rullat sig i smutsen i vattenbrynet, allt för att dölja sina dofter. Hanen var väldigt mån om att dölja sin doft. Tica var inte säker på vad som var efter dem, men hon var övertygade om att det var något som ingen ville ha som sin jägare. Vad som än kunde orsakat den där skadan hos en så stor varg som Fiero måste vara något fruktansvärt



De hade gått en vecka då de äntligen nådde bergen. Blåsten från Smaudr var ihärdig och hon trodde för några ögonblick att den skulle välta den utmattade hanen bredvid henne. Kampen för att ta sig hit hade varit lång, men det var ingenting jämfört med kampen som skulle komma, de skulle nu bestiga berg.


–


Hon hade från början förstått att detta skulle bli den jobbigaste delen av deras resa, men hon hade inte kunnat ana hur svårt det verkligen skulle vara. De var tvungna att vila efter varje kilometer och hanen stödde sig på henne till den grad att hon nästan inte orkade mer. Oändliga gånger föll de båda omkull. Tanken var till en början att de skulle röra sig genom bergen, där fann det gott om utrymme att gömma sig och det var svårt att spåra dem, men situationen blev till slut ohållbar. De var tvungna att ta sig ner längsmed bergets branta sidor.


–




Det hade regnat något fruktansvärt de senaste dagarna och kampen ner för berget gick långsamt. Men de hade ändå tagit sig halvvägs ner då Fiero klev snett, stenarna och den våta jorden började rulla under dem och snart föll de framstupa ner för branten. Tica kunde inte låta bli att panikslaget skrika till då hon for med vandringskamrat ner längs med stenar och klippor. De rullade ett tjugotal meter innan marken planade ut sig och de blev liggande.


–


Hennes rygg ömmade och hon hade fått skrapsår på handleder och på knäna, men hon var förhållandevis okej, speciellt jämfört med den stora hanen bredvid henne. Spjälorna på benet hade gått sönder och Fiero jämrade sig i smärta. Benet hade först bara haft en spricka men det hade nötts av hans språngmarsch och till slut gått av helt. Den ojämna belastningen hade också lett till att handleden hoppat ur led. Tica hade lappat ihop honom så gott hon kunde, tryckt tillbaka leden och lagt spjälor av trä för att stabilisera och hålla skelettet på plats. Nu var hon tvungen till att börja om processen. Försiktigt kände hon på benet med sin nos och lät kraften strömma. Så lade hon om benet med två träspjälor på var sida och ett virrvarr av stjälkar för att hålla dem på plats. Läka ben kunde hon inte. Det fanns begränsningar hos alla krafter.


–


De hade egentligen velat undvika Azhekaslätten, Fiero talade om nattens barn, farliga vargar som strök runt på området, men nu hade de inget större val. De trädde in i de dimmiga området i gryningen. Fiero hävdade att det var säkrast då men Tica tyckte inte att de svaga solljuset nådde ner till marken. Hon frös.


–


De hade klarat sig problemfritt genom markerna och nu nått en fantastiskt vacker skog. Färden gick otroligt långsamt nu, Fiero hade fått en feber och orkade vissa dagar inte röra sig alls. Tica försökte mildra hans symptom men var inte säker på vilka växter som kunde bota honom. Hennes kraft kunde viska åt henne, gav henne små aningar, men inte mer än så. Hon hoppades att månens kraft kunde hela honom och var natt bad hon till Duranei, till Moriko och till Meimei. Snälla låt oss klara det här.


–


Det var som att hennes böner äntligen blivit besannade. Efter veckor av långsamt kämpade genom skogen nådde de slutligen Eriinari. Men något drog henne tillbaka mot bergen. Tica visste inte vad det var – kanske hennes leder var besvärande med kylan – men något sa åt henne att bergen var dit dem skulle. Och Fiero protesterade inte, även om febern lagt sig så orkade han knappt prata längre. Var natt då Duranei sken ner på dem så blev känslan starkare. Det var till bergen de skulle.


–


De kämpade sig fram, vägen var svår och många gånger la de sig ner redo att ge upp. Men så kom natten och med månens styrka fortsatte hon. Hon tvingade upp hanen och fick honom att fortsätta färden med peppande ord. Men det var svår och det gick oändligt långsamt. Klipporna var vassa och det fanns inga stigar att följa. Marken sviktade ofta under deras tassar och det var många gånger hon fruktade att de skulle falla ner igen. Färden kändes evighetslång och närmast omöjlig, men Tica fick dem att fortsätta.


–


Så slutligen nådde dem det. Det som hon direkt då hon såg det visste skulle komma att bli deras fristad. Sacrarii.