Himmelens orangelila sky låg rödsprängd. Det kändes alltid friare ute vid savannen, där sikten inte var skymd av de tusentals olika träden. Här kunde man se enda bort dit himmelen mötte jord. Havsvinden blåste starkare här, friskare. Allting med savannen kändes mycket mer befriande.
     Men det spelade inte mycket roll, när huvudet kändes lika tungt som en stenbumling. Niyaha hade varit tvungen att avbryta träningen tidigare än vad hon brukade. Hon hade inte kunnat koncentrera sig riktigt på något; varken springträning eller kraftövningar. Det betydde dock inte att hon försökte – hon kämpade så hårt hon kunde. Men det gav ingen effekt, när ynglingen inte kunnat sova mer än någon timme åt gången i flera dagar. Det gick inte att dölja. Kroppen började till och med bete sig på ett annat sätt. Kenai hade en eftermiddag förbjudit henne att lämna lyan förrän hon sovit åtminstone någon timme – men det spelade ingen roll. Så fort ögonlocken gjorde sig tunga började hjärtat slå i rädsla. Hon ville inte dras ner i behållet av drömmarnas ondska.
     Träningen hade just avslutats – för alla. Niyaha hade den senaste timmen suttit en bit bort och granskat. Hon brukade vara relativt duktig på träningarna, och det var resultat av mycket eget övande – men det gjorde ingen nytta när tröttheten lade sig som ett tjockt moln i hennes huvud. Hon behövde sova, det visste hon, men hon ville inte, vågade inte.
     Flockmedlemmarna började skingra sig från platsen och försvinna in emot skogen igen. Niyaha satt kvar och betraktade omgivningen med en glansig blick. Dimitrij stod fortfarande kvar och pratade med Loke och Zayev. Det verkade inte ett allt för allvarligt samtal av att döma från deras kroppsspråk. En rörelse i ögonvrån fick henne att se åt sidan; Delshay kom travande emot henne. ”Niy, ska du med? Vi ska gå och kolla om vi hittar en sköldpadda vid klipporna!” Ett tomt leende spred sig över hennes läppar. ”Nä, jag stannar här” Brodern nickade åt henne och slöt sedan upp med resten av ynglingarna. Deras ivriga skratt hördes hela vägen fram till skogsbrynet.

De båda kraftiga hanarna nickade och vände mot skogen efter att Dimitrij bett dem ta det lugnt under kvällen. De hade under dagens träning lyckats springa in i varandra på ett vis som lämnat båda ömmande och lätt haltande på varsitt framben. Hon trodde inte att det var någon fara, men det var bättre att ta det säkra före det osäkra och be dem vila. Särskilt då hon visste att risken var att de båda var uppe och höll på även efter träningen om de inte blev tillsagda, av olika anledningar. Hon skakade på huvudet och klickade tankfullt med tungan medan hon följde dem med blicken.
    Hon kunde känna resten av flocken röra sig bortåt, i klungor om två eller fler. Deras röster skrattade och talade glatt och lättat, många diskuterande träningen eller vad de tänkt göra under kvällen och natten. Alla utom en. Efter en kort stunds tystnad vände sig Dimitrij mot en ensam, sittande gestalt i gräset en bit bort. Niyaha hade haft problem under dagens övningar, och hade suttit vid sidan om den sista stunden. Det oroade den hornkrönta att se hur tröttheten tärde på unghonan. Hon misstänkte att den bristande sömnen hade med drömmarna hon fått höra om för bara ett tag sedan.
    Dimitrij satte sig ner bredvid Niyaha utan att säga något. Hon satt stilla, med huvudet höjd och andades i lugna, jämna andetag. Tillräckligt nära för att känna den andras päls, och värmen från den yngres kropp. De grå ögonen var för stunden dolda bakom ögonlocken, men nosen pekade mot den färgade horisonten.
    Hon var trött. Fasansfullt trött. Vikaanen hade fått ett par timmars sömn så sent som natten innan, men det hade varit en utmattad, orolig sömn. Det var tillräckligt för att hålla henne uppe och vid sina sinnen, och hon tackade gudarna för det lilla hon fick. Hon såg det som ett straff för allt hon gjort. Ett lindrigt straff, när hon tänkte på det som hänt. Förhoppningsvis skulle det inte vara för evigt. Det var inte för sin egen skull hon bad om sömnen. Hon visste hur en varg kunde förgås utan sömn, hon hade sett det, upplevt det. Hon behövdes här, tills hon var säker på att de klarade sig, på att hon kunde fortsätta och återförenas med de hon förlorat i vetskap om att deras kunskap och deras arv fick leva vidare.
    Niyaha förtjänade inte ett sådant straff. Hon hade aldrig gjort sig förtjänt av de drömmar som härjade i hennes sinne. Hon var så ung. Dimitrij suckade omärkligt, och öppnade ögonen.

Niyaha satt orörligt kvar när ledaren närmade sig henne. Dimitrij slog sig ner intill henne, men sade ingenting. Tystnaden som lämnades kvar var välkomnad av ungvargen. Men efter bara en kort stund suckade hon besviket.
     ”Förlåt att jag inte presterade så bra idag”, började hon tveksamt. Vikaanen visste med största säkerhet redan om hennes problem, och delade det med henne. Trots det så skämdes unghonan en aning över det. Det höll henne tillbaka, fick henne att prestera sämre. Och det i sig födde nya problem; en tung klump av oro och nervositet av att inte vara bra nog. En klump som förvärrade hennes problem med att somna. Ett praktexempel av en ond cirkel.
     ”Och de andra dagarna”, sade hon medgivande efter en paus. ”Jag vet att tröttheten inte borde hindra mig. Jag borde ändå kunna hålla måttet” Stämman var nästan lite sorgsen och rädd.

Hon kände sorg när Niyaha ursäktade sig för att hon inte presterade så bra. Sorg över att ungtiken kände behovet att ursäkta sig för att hon inte klarat övningarna på grund av sin bristande sömn. När den yngre fortsatte så blandades en lätt irritation med sorgen. Dimitrij hade tidigt lagt märke till hur den ljusa ynglingen kämpat sedan de fått börja kalla sig noviser. Hon hade känt och hört Niyahas osäkerhet och beslutsamhet, hennes vilja att göra bättre ifrån sig. Hennes känsla av att aldrig vara bra nog. Bra nog för vad? Ledaren vände blicken för att se på den unga novisen. Hon var inte mer än året. Hon hade inte erfarenheten, hade inte haft tiden att nå dit hon så desperat ville nå. Hon hade ingen att jämföra med, ingen som kunde visa hur långt hon borde ha nått vid sin ålder. Självklart var hon inte bra nog när det hon strävade efter var för högt, när hon inte såg hur långt hon kommit på den ringa tid hon funnits i den här världen. Hon hade kommit långt, under sina förutsättningar.
     Ledaren klickade ljudligt med tungan och såg ut mot horisonten på nytt. "Du behöver sova." Det var ett enkelt konstaterande. Hon hörde den andra påbörja en förklaring eller ett försvar, och vände tillbaks blicken till novisen. "Du behöver sova", avbröt hon den yngre. "Det ska du inte ursäkta dig för." Hennes grå blick mötte det sorgsna, blå paret.

Andetagen var ljudliga och tunga. Trötta. ”Kanske inte”, svarade hon tankfullt. Blicken låg tomt vilande på det gulnade gräset framför dem. 
     ”Men du klarar dig ju” Rösten var låg. Ögonen såg upp i den gråögdas anlete. ”Du klarar dig ju, så då borde jag det” Dimitrij var i stort sett alltid vaken. Niyaha kunde inte komma på ett konkret tillfälle där hon mötts av ledarens sovande kropp. Någon gång behövde hon ju sova, självklart. Men oavsett så klarade hon ju sig. Det gjorde inte hon. Om hon fortsatte såhär skulle hon inte kunna bli en Jägare, någonsin. Men att sova, det kändes som det värsta i världen just nu.

”Men du klarar dig ju.”
Dimitrij kände sitt hjärta sjunka, och höjde huvudet en aning när Niyaha såg upp på henne.
    "Niyaha-"
    ”Du klarar dig ju, så då borde jag det.”
    "Niyaha, nej." Dimitrij sänkte huvudet igen, och vred ansiktet för att möta den ungas ögon i jämnhöjd. Hon lutade sig snabbt framåt och flyttade ena framtassen för stöd. Blicken var allvarlig, hårdare än tidigare. Där fanns en tydlig trötthet bakom dem. Hon ville inte att unghonan skulle försumma sin sömn för att någon annan gjorde det. Hon ville inte se Niyaha gömma sig från drömmarna och tro att hon skulle klara sig för att ledaren inte kunde sova.
    "Du behöver sömnen." Hon talade med låg ton. "Din kropp behöver sömnen. Låt inte drömmarna vinna."

”Men-” Niyaha hejdade sig, tvekande. En tydlig osäkerhet hängde över ungvargen. En trötthet, utmattning. Något som novisen hade svårt att se i de skarpa, gråa ögonen – förrän nu.
     ”Du orkar ju” Orden var naiva, och valpen i henne kändes tydlig. ”Du klarar ju av varje dag”, fortsatte hon, nästan lite klagande. ”Du klarar ju av allt” De djupblå ögonen såg upp på ledaren igen, med en glimt beundran.

[Kastar bara massa skit i det här rollet *gråter*]

”Du orkar ju”
Dimitrij slöt ögonen och spände läpparna i ett försök att mota tillbaks huvudvärken som hotade att bryta fram. Med en kort suck mötte hon Niyahas blick på nytt. Det handlade inte om vad ledaren orkade eller inte, det handlade om ungtiken, men den yngre tycktes inte se det. Eller så ville hon inte se det.
    ”Du klarar ju av varje dag”
Den envisa, nästan klagande tonen i valpens röst fick Dimitrijs ögon att smalna av. Den lätta irritationen inom henne fyllde tomrummet som hennes sjunkande hjärta lämnat. Hon ville inte att den andra skulle säga som hon gjorde, känna som hon gjorde. Niyaha såg bara ytan, hon såg inte tumultet under det stilla lugnet. Hon såg inte, eller ville inte se, det som fanns bakom. Hon var så ung, naiv. Hennes värld, trots allt hon upplevt och allt hon fått lära under sin ringa tid i livet, var så liten. Så väldigt, väldigt liten.
    Niyaha var en drömmare. Hon trodde att det hon kämpade mot, det hon ville kämpa för, skulle innebära storhet. Hon trodde att det skulle vara en ärofylld kamp, ett storslaget slag. Hon ville visa sig bra nog, stark nog, erfaren nog, men ville inte ta sig tiden att få den erfarenheten. Hon såg inte vad den erfarenheten innebar. Hon såg inte skillnaden på att självmant gömma sig från mörkret, och inte kunna möta det ens om hon försökte.
    Skillnaden mellan valpen och Dimitrij var inte enbart den stora åldersskillnaden, och inte enbart mängden kunskap de bar, utan synen på kampen. Det var lätt, för den som aldrig erfarit förlusterna, den som aldrig mött döden och sett den brutalitet som striderna innebar, att föreställa sig stordåd. Berättelserna förtäljde sällan den sorg och de blödande hjärtan som kampen innebar. De förtäljde sällan saknaden, smärtan och mardrömmarna. De berättade inte om tårarna som föll, om hopplösheten och hur patetiska alla var. De som överlevde sågs av andra som hjältar, men innerst inne var alla bara sorgliga varelser. Det fanns ingen ära i striden. Det fanns ingen stolthet. Det fanns bara död. Sorg, blod och död. Niyaha såg inte det. Hon kunde inte se det, hur hade hon kunnat, utan att någonsin uppleva det?
    ”Du klarar ju av allt”
De skarpt grå ögonen mörknade märkbart när Dimitrij mötte valpens nästan beundrande blick. När hon tog till orda var det med en farligt kall stämma, betydligt lägre än vad hennes röst brukade vara.
    "Sluta, Niyaha." Hon reste sig upp, och vände sig mot ungtiken. Rynkan mellan ögonen kastade ett mörker i det långsmala ansiktet.
    "Tror du att du klarar övningarna, kampen, om du ignorerar din trötthet och kämpar mot sömnen? Tror du att det löser sig, att det blir enklare? Det blir det inte, om du inte gör något åt det." När hon fortsatte tala så hade rösten sjunkit till nästan en viskning. "Jag har sett vargar dö för att de valde bort tröttheten." Hon sänkte huvudet för att låsa de grå vid Niyahas blå ögon. "Vi är båda döende, du och jag." Morrade hon lågt. "Men du kan fortfarande göra något åt drömmarna. Låt dem inte vinna över dig."

En klump av kyla knöt sig långt ner i magen. Det var omöjligt att avgöra om det var av skräck eller sorg, eller en blandning av båda. Stelt svalde hon. Dimitrijs gråa ögon var låsta vid hennes, hon var rädd att se in i dem, men ännu räddare att se bort. Fängslad stirrade novisen storögt på ledaren.
     Ingen kunde klandra den unga för hennes naivitet. Det var en egenskap från oerfarenhet. Det hon lärts här, var allt hon kunde, allt hon visste. Begreppet om de kommande dödsfallen, sorgsen, förluster – det fanns inte plats hennes huvud. Allt hon kunde se var hjältedåd, storhet, triumf. Vad som skulle förloras innan hade hon ingen aning om. Hon hade målmedvetenhet, envisheten, ambitionen – men den leddes av fel ändamål, av fel skäl. Något som hon senare skulle få äta upp, när bilden av verkligheten skulle krossas.
     ”Har du förlorat?” Rösten var hes, skälvande. Öronen var tillbakadragna och svansen lätt tryckt emot hennes bakdel. Vemod fyllde henne när hon väntade på svaret. Tungt svalde hon med blicken fortfarande fastnålad på den hornkrönte, rädd att ge vika.

Hon kunde se på Niyaha, lika mycket som känna rädslan i luften runtom henne när den yngres blå blick hölls fast av ledarens grå. Dimitrij kunde se henne krypa ihop, kanske undermedvetet, med svansen tryckt lågt under sig. Hon såg ungtiken svälja, ta in orden och försöka förstå.
     ”Har du förlorat?”
Den ungas skälvande stämma fick en plötslig kyla att sprida sig i Dimitrijs bröst. Hon höll kvar Niyahas ögon för ett andetag, innan hon långsamt slog ner blicken. Öronen trycktes hårt mot nacken, och hon sänkte nosen. Utan ett ord satte hon sig ner vid sidan om valpen igen. Rynkan i det smala ansiktet förblev djup, och mörkret i ögonen släppte inte. Den ofantliga trötthet som hon kände blev med ens uppenbar genom den slanka kroppen. Hon kände sig plötsligt tyngre än förut.
    Med ett djupt andetag höjde hon huvudet på nytt. Hon såg bort mot horisonten, där solen vilade vid världens rand. Hon släppte ut luften genom munnen, andades ut orden som lämnade hennes läppar.
    "Jag har förlorat så mycket." Orden var inte mer än en utandning, en låg viskning. "Så mycket." Hon slöt ögonen, och drog ett nytt, djupt andetag. När hon öppnade dem igen och såg tillbaks på valpen så var blicken fortfarande hård, men tröttheten bakom dem var tydlig.
    "Göm dig inte från drömmarna, Niyaha. Du kommer ångra dig." Gör inte mitt misstag. Hon kunde bara be för att novisen skulle åtminstone försöka förstå.

Den blå, urholkade blicken följde ledarens bort till horisonten. Solen låg som ett rått, blödande hugg längs världens kant.
     ”Jag har förlorat så mycket”
     Niyaha ville se på henne, men en rädsla höll henne lamslagen. Inte förrän hon kunde känna Vikaanens gråa ögon på henne såg hon tillbaka. Tröttheten var så uppenbar. Vemod spred sig över den unga ljusvargens anlete. Hon var så rädd, så fruktansvärt rädd.

[Om du vill skriva något mer, typ avslutande eller så, så go ahead. Annars känner jag mig ganska färdig ♥]