Det kommer bli bra, min vän. [Cerulaw <3]

En lätt fnysning, och Cerulean slog upp ögonen som möttes av ett solljus, strilande ner mellan trädkronorna. Nyvaket kisade han mot strålarna, innan han missnöjt grymtade och slöt grinigt ögonlocken för att försöka återvända till den fridfulla sömnens dvala. Det var begagligt svalt i luften. Vindens lätta susande i öronen, rogivande, lugnande. Ja, varför stressa. Varför inte.. Så plötsligt, när han sträckte på sig för att falla över på sidan, snuddade högertassen vid något mjukt. Varmt. Varmt?

Cerulean spratt till och var plötsligt klarvaken. Hjärtat bultade i brösten av förvåningen då blicken snabbt hade flackat över från tomma intet och sökte efter möjlig fara  (den insikten han fortfarande ägde sedan valpåren, men ännu inte riktigt växt ifrån). Så mjuknade anletsdragen en aning så snart den gyllene blicken träffat Lawenyas hopkrupna, taniga rådjurskropp metern bort. Hon liknade mest en tufsig pälshög där hon låg, fortfarande utmattad och utan att blivit väckt av hans oroliga sömn, fortfarande så oerhört svår att förstå. Fortfarande med en halväten fisk mellan framtassarna, som att hon somnat mitt i måltiden - vilket var vad som hänt. Själv hade han inte förmått sig att äta någonting. 
Ett lätt gnyende lämnade honom, ett valpigt läte, malplacerat i den till synes vuxna vargens gestalt. Saknad, saknaden av någonting han inte riktigt kunna namnge. Och så den plötsliga instinkten att plötsligt vara behövd.

Långsamt rätade han ut benen, tassade ljudlöst fram till den hornkrönta varginnan och tog tag i den halvätna fisken. Varsamt drog han den ur hennes grep, hystade iväg den metern bort och smög långsamt ner intill hennes sida, så tätt intill att deras pälsar flätades samman och han fick lägga ena vingen över henne får att rymmas. Honvargen gnydde lågt, innan hennes muskler återigen slappnade av under hans fjädrar. Så slöt han ögonen och njöt av närheten, tills sömnen åter driftade honom någon annanstans. 

Mardrömmarna uteblev den morgonen.

[Lite Cerulaw-fluff <3 Utspelar sig i typ december-ish, när Norrskenet börjat.]

Med en stor gäspning slog Lawenya upp ögonen, i ett litet skutt reste hon sig upp och började att sträcka på sina långa ben, hon trippade runt några varv och stannade sedan med blicken på en en varg. Hennes sömndrukna ögon hade först svårt att registrera vem vargen var - men när hon väl drog in doften av han så förstod hon genast, Cerulean! Det var Cerulan! Med något som kändes som ett slag i huvudet så förstod hon genast, minnena kom tillbaka. De hade träffats på stranden, de hade tagit en kort - men uppskattad flygtur hit och sedan hade han givit henne en fisk. Det förklarade den underliga smaken i hennes mun. Det var endast några få gånger i sin liv som hon ätit fisk - då hon aldrig lyckades att få tag på en.

Lawenya kände hur blodet flödade ut i tassarna och hennes kropp började allt mer att piggna till. Med en lätt duns placerade hon sig på marken bredvid Cerulean. Hennes huvud sköte sig till en plats bakom hans manke samtidigt som hon spanade över området. Hon ville ta chansen att känna den bevingade vargens värme, för när skulle en ny chans komma? En nöjd suck fick hela Lawenyas bröstkorg att röra på sig, för att sedan bli stilla - henne andetag var knappt märkbara.

Det var tänkt att vi skulle fortsätta en bit här, men tycker rollet har sin charm som.. ja, kortroll. Avslutar här, om det är okej för dig (vilket jag tror då det från allra första början skulle vara endast ett inlägg), men vi fortsätter givetvis i annan tidpunkt i annat roll :)