[Öppet för två till tre rollspelare. Detta är ett ganska 'viktigt' roll som följer en röd tråd och tidslinje så jag önskar att hålla det relativt kort. Cheerios!]

Huvudet dunkade, kroppen värkte och käften var fylld med smaken av metall. Blod.
Varsamt lät han ögonlocken lyftas för de två stålgrå sfärerna som vilat där under. En tjock tät dis låg tung över området och gav den mörka skogen en obehaglig skepnad, något som han tidigare inte lagt någon mening till. Nu fick det honom att hispigt lägga öronen mot nacken samtidigt som den avsmalnade blicken sökte oroligt från skugga till skugga.

Fanns han kvar där i mörkret?
Malphas gjorde ett hastigt försök till att resa sig upp från sin plats vid trädets rötter när en pil av smärta sköt genom hans ryggrad, med ett plågat halvhjärtat försök till ett ylande föll han tillbaka till sin bädd på marken. 
Hur kunde det bli så här?
Av ren och skär frustration började han morra lågt över situationen han lyckats hamna i. Hur skulle han ens lyckas ta sig från platsen i sitt nuvarande tillstånd? Han hatade att känna sig så patetisk och hjälplös. Hatade det!
"Förbannat!", vrålade han ut men ryckte samtidigt till när ännu en pil av smärta sköt genom hans kropp. Försiktigt valde han att lägga huvudet till marken igen för att sedan sluta ögonen under tunga andetag.

Tystnaden var ofrånkomlig. Endast vindens viskningar och ljuden som han själv producerade var det som ljöd ut i dagen. Inte ens en tillstymmelse till liv kunde han snappa upp då han drog sig tillbaka till sitt medvetande, inte ett endaste sinne.

För Coticula var det ingenting ovanligt att befinna sig i Döda Skogen. Inte för att det generellt var en så värst trevlig plats, det var definitivt annorlunda, men insektslivet som bodde där var inte pjåkigt alls faktiskt. Med tanke på att det var mest feta insekter och larver Coticula med sin ringa storlek levde på så var det rena himmelriket, mat överallt, under varenda sten. Dessutom var det faktiskt skönt att slippa ökenhettan då och då. Nog för att hon var delvis ökenlevande djur, men hon var fortfarande övervägande varg. Det kunde bli olidligt hett vissa dagar då hon inte orkade annat än ligga och trycka i en sval lya ur sanden. Men maten här inne och den svala skuggan som omväxling.. Det var perfekt!
Den ljusa vargen rev angeläget i en gammal svampig trädstam som för länge sedan fallit och korsat en gammal upptrampad djurstig. Varginnan visste att i bark fanns mat, och i gammal bark fanns ännu mer mat. Den fuktiga trämassan kladdade sig med ens fast mellan klorna och fick tårna att spreta i en båge, och det var med en viss avsmak hon satt sig för att peta bort det med ett missnöjt grin i ansiktet.
Det var då hon hörde det, två ljud intill varandra.
"Förbannat!"
Coticula höjde genast huvudet och de små trekantiga öronen spetsades. Halsen tycktes växa två storlekar då hon sträckte på det och stirrade runt sig med klotrunda, gula ögon. Den grå nosen ryckte oroligt då hon plötsligt uppfattade den metalliska stanken av torkad blod och sårvätska. Luften stod så still i den sjuka skogen att hon inte känt det förrän nu, och med den svampiga lukten som dränkte de små partiklarna som nått fram hade hon helt enkelt silat bort den som ruttnad mossa. Honan satte ner en träkladdig högertass och vred som hastigast bort det mot en bit torkad bark innan hon reste sig upp, fortfarande med huvudet lyftat åt varifrån ljudet kommit. Öronen vek sig osäkert bakåt då hon vägde mot bakbenen för att kanske vända om och ta sig ifrån platsen. Men å andra sidan... Var denne någon skadad, kanske det skulle.. vara snällt att se hur läget var. Å andra sidan en till gång så hade denne någon inte låtit särskilt trevlig i tonen och hon hade ingen lust att hamna i bråk då han (så långt hade hon åtminstone kommit) säkerligen var fem storlekar större än henne.
"Nåja..", funderade Coti, och satte sedan av med stel svans genom skogen. Det dröjde knappast länge innan blodlukten växte sig starkare. 
Mycket riktigt. Det var en stor hane, som låg på sidan med ett dovt morrande spelande mellan lätt rynkade läppar. Han var skadad. Det var något som var säkert. Det stank oerhört av blod, men i det skumma ljuset kunde hon inte se varifrån. Vad hade hänt? Nosen fortsatte rycka, lika nervöst, då hon tog ett steg fram från buskagen och plirade nyfiket bort mot den andre.

[Första inlägget med Coti så lite derp!]

Det var ett svart tomrum. Ödsligt. Ingenting verkade längre existerade i den del av hans medvetande där han annars tagit kontakt med andra via sitt egna sinne. Hopplöst försökte han gång på gång sträcka ut kraften över området, spreta med den mellan träd och buskage, så långt bort från hans kroppsliga position som möjligt men utan resultat. Telepatin verkade inte längre finnas till hans förfogande.
Visst, han hade varit med om att kraften försvunnit i kortare perioder när han varit yngre och mer oerfaren men varför just nu när han för en gång skull kände sig i behov av den? Ett ljudlig och missnöjt knorrande lämnar honom. 
Han måste vara en miserabel syn där han ligger och blöder som ett bytesdjur. Hjälplös. Förbannat.

Det fortsatte rycka i honans nos, men hon rörde sig inte i övrigt då den främmande hanen gav ifrån sig ett ljud hon inte kunde sortera ut som annat än ett visst missnöje. Smärtan? Men vart var han skadad då? .. Varför brydde hon sig ens? Det var ju bara en främling! 
Men det kanske inte var snällt att lämna någon sådär. Nej, det var inte snällt. Det var bäst att stanna. Avvakta. Så som hon brukade göra vid möten.
Med några tveksamma steg på stela ben spatserade hon fram till hanvargen och petade lätt på hans borstiga svans med högertassen. Sedan backade hon undan någon meter och blev stående med lyftat huvud och spända öron. De gula ögonen, med blekgrå pupill, betraktade honom med undrande min. Tungan slank ut mellan framtänderna för att fukta nostryffeln innan den försvann in mellan de tunna käkarna igen.

En uppgiven suck pressas ut mellan de nyligen fuktade läpparna och hanen sluter långsamt ögonlocken. Den silvergrå kammen hänger lojt och musklerna i det högra låret rycker till gång på gång. Nästintill krampaktigt.
Marken börjar kännas onödigt hård mot hans sida, och kylan kryper sig träget närmre inpå hans kropp.
Malphas kunde inte minnas att han någonsin tidigare känt sig så ensam och sårbar som han gjorde i detta nu. Tystnaden var obehaglig och det faktum att han inte kunde använda sig av sin telepati stressade honom något oerhört. Han hade visserligen aldrig känt någon större affektion till kraften men den hade alltid varit väldigt bra att ha. Det kunde han inte neka.

När något plötsligt vidrör hans svans så blottar han de gråa instinktivt, och något för hastigt lyfter han huvudet från marken. Dimman svirar förbi hans ansikte och en ny känsla av smärta hugger sig fast i sidan av hans hals. 
Ilsket grimaserar han ogillande och lägger blicken över den till synes underliga individ som står en bit från hans bakdel. Han försöker studerar henne så gott som möjligt i det rådande klimatet, samt under sin egna tystnad (att det var en hona avslöjade individens doft) och med en blick som talade om stor skepsis för denna främling.
"Vad?" frågade han barskt och bet ihop. Käkmusklerna spelade under skinn och päls.

[Avslutat...]