De hade tagit sig över Raukakekedjan utan några större problem. Vatten hade de inte stött på under resan över bergen, och Modig hade beklagat sig över det efter en stund, men nu hade hon inte sagt något om det på ett tag. Jaro antog att det var för att hon hade insett att det var en bit kvar tills de skulle stöta på vatten igen.
När han kände gräset under tassar drog han en djup suck av lättnad. Nu var det inte långt kvar. Han såg ut över det öde landskapet och undrade om Modig skulle tycka bättre om slätten än bergen. Visserligen var Azhekaslätten även den tom på vattendrag och marken var torr, men luften var åtminstone fuktig.
Han buffade lite på henne.
"Nu är det inte långt kvar tills ni får se mitt hem", sade han och såg åter ut över slätten. "Efter det får ni bestämma vart ni vill gå, så lovar jag er att följa med om ni vill", han slickade Modig på pannan och tog några steg ut på slätten och lämnade Raukakekedjan bakom sig.

[Modig]

Modigs tassar ömmade när hon gång på gång fick trava ikapp Jaro. Hennes ben var inte långa nog för att hon skulle kunna hålla jämna steg med den store hanen. De hade tagit sig över bergen tillsammans. Visserligen hade de bara vandrat över de lägre delarna, där det var lättare att komma fram, men för Modig hade det känts som om de klättrat över varenda topp i hela bergskedjan. Det hade varit torrt, och jobbigt, och tråkigt. Och jobbigt. Hon hade varit noga med att tala om för Jaro hur jobbigt det var, så att han visste det. Hon följde ju honom, så han fick minsann se till att hon orkade följa också. Om de skulle ha klättrat över fler berg nu så hade hon satt sig ner och vägrat. Hon tänkte inte klättra över fler berg. Men nu sträckte sig ett öppnare landskap framför dem. Modig hade sett det på håll redan innan de kommit ur bergen, men hon hade fortfarande inte lyckats förstå hur det kunde vara så öppet. Jämfört med djungeln och skogarna de vandrat genom så kändes det här landskapet... tomt. Och disigt. Hon kunde inte se långt alls, men inte för att det stod träd eller buskar i vägen. Det var som i havet, där vattnet kunde vara öppet även om det inte gick att se så långt.
    Modig grymtade till när Jaro knuffade på henne, och såg upp på den gamle hanen med en butter min. Han såg ut över det öppna landskapet framför dem och sade att det inte var långt kvar. Vadå, bodde han här? Det var inte så fint här, vem skulle vilja bo här? Hon gav Jaro en skeptisk min innan han sade att efter att de nått hans hem så fick hon bestämma vart de skulle gå. Om hon fick bestämma så skulle de i alla fall inte klättra över fler berg! Hon gav ifrån sig ett kort ”Meh!” när Jaro slickade henne över pannan.
    När Jaro började röra på sig så travade Modig upp vid hans sida och placerade sina framtassar mot baksidan av hans ena framben. ”Jaroooo”, sade hon med trött röst. Hoppfullt såg hon upp på honom med stora ögon. ”Kan du bära mig? Jag har ont i tassarna”, gnällde hon och sträckte den ena framtassen mot hans huvud långt där uppe för att visa att den gjorde ont. Hennes små trampdynor var inte vana vid att vandra långt, och särskilt inte över torra, steniga, dumma berg.

Jaro var fortfarande förundrad över att Modig hade klagat så pass lite som hon hade gjort. Hon hade följt efter honom genom bergen, om än motvilligt.
Hennes min var butter när hon såg upp på honom och han kunde inte låta bli att ge henne ett leende. De hade mer eller mindre rest land och rike runt, och Modig hade varit väldigt tålmodig. Det hade ju dock funnits tillfällen då hon försvunnit iväg och han hade fått leta efter henne, många gånger hade han funnit henne plaskande i närmaste vattendrag.

"Jarooo. Kan du bära mig? Jag har ont i tassarna."

Han skrattade roat och mötte hennes blick.
"Självklart", svarade han och lade sig ner på marken för att hon skulle kunna klättra upp på hans rygg.

När Jaro lade sig ner viftade Modig tillfälligt med bakkroppen och svansfenan, vilkens fingrar hölls hopfällda så gott det gick. Hon studsade lite för att få upp framtassarna över honom, och ålade sig sedan upp på hans rygg. Hon sprattlade lite för att få över det ena bakbenet så att hon kunde ligga med huvudet framåt istället för rakt över honom, och bröstfenorna viftade något för balans innan hon kommit till rätta. Med en djup, ljudlig suck slappnade hon sedan av, och huvudet sjönk ner i Jaros långa nackpäls.
     Det var egentligen inte jättebekvämt att ligga på Jaros rygg, men det var väldigt skönt att ta tyngden från de ömmande små tassarna. Modig gungade en del när den store hanen reste sig upp, och hon knorrade lågt när hon var tvungen att rätta till sig lite för att inte glida av direkt igen. Även om det gungade så var det här bättre än att gå just nu. Nu skulle hon minsann inte klättra över fler berg. Om de prompt skulle klättra med så fick Jaro sköta klättrandet nu.
     Fortfarande med huvudet mot den gamle hanens nacke såg Modig ut över landskapet igen. Hon rörde huvudet lite när ögonen studerade det platta området. Hon såg allt mycket bättre här uppifrån. Eller, hon såg lite längre i alla fall, dimman över marken var lika disig, men landskapet verkade sträcka sig ännu längre än vad hon tyckte det gjort tidigare. Hade inte Jaro sagt att de snart var framme? Det kunde väl ändå inte vara här han bodde? Det såg så... tråkigt ut.

[Antog att Jaro skulle resa sig och inte tänkte ligga där för evigt, så skrev det. Antog att det var okej C;]

[Jadå, inga problem ^^ ]

Jaro började röra sig med försiktiga steg, mån om att Modig inte skulle glida av hans rygg. Om det skulle gå fortare att ta sig över slätten med Modig på ryggen var han inte säker på. Men han visste i alla fall var han hade henne nu, och kunde koncentrera sig på att korsa området istället för att hålla koll på var Modig befann sig.
Azhekaslätten var inte direkt ett inbjudande område, och Jaro började fundera över om det kanske var en dålig idé att ta med Modig hit. Kanske borde de ha tagit en annan väg? Även om det skulle ta längre tid att gå runt slätten, istället för igenom, så var risken att träffa på mörker mindre i de andra områdena. Han visste vilka varelser som levde här, och han hoppades innerligt att deras närvaro skulle gå obemärkt förbi. De skulle behöva färdas under natten, och det oroade Jaro en hel del.
Men målet var inom grepphåll. Det var inte långt kvar till Silverpile, till flocken. Han hade släpat Modig en lång väg nu, men efter mötet med Stripe och flocken, var det Modig som bestämde. Ville hon tillbaka till havet skulle han gladeligen följa med henne det, om hon ville. Han hade lovat sig själv att ta hand om henne, att vaka över henne. Det var det som var hans uppgift just nu, och han planerade att göra det ordentligt, tills den dag hon ville och kunde klara sig själv.

"Silverpile... på natten är det är en av de vackraste platser, Modig. Tänk dig träd som lyser", sade han efter en stund. Han misstänkte att Modig skulle tycka om stället, han hoppas i alla fall på det.

Hon gungade med i Jaros steg och fortsatte att se ut över området. När den gamle hanen talade spetsade hon öronen och höjde hakan bara en aning utan att helt lyfta huvudet, och fäste blicken bakom hanens öron. Silverpile. Han hade nämnt det ordet förut. Hon antog att det var det stället de var på väg till. När Jaro nämnde lysande träd så försökte Modig att föreställa sig träd som lös. Stora, oändligt höga träd med snåriga grenar och platta, höga rötter, som de i djungeln. Eller höga, smala träd med platta, flikiga blad bara högst upp som de längs kusten. Det såg konstigt ut i hennes huvud. Lös de som solen? Lös hela trädet? Hon bländades av solen, och den torkade henne. Skulle hon torka bland de lysande träden?
     "Det låter lustigt", sade hon ner i Jaros nackpäls. Modig plutade tankfullt med munnen och rynkade pannan. Hon lutade huvudet åt sidan för att se på Jaros kind istället för hans nacke. "Det är inte här va? Här är inga träd ju."

"Ja, det kan låta lite lustigt till en början", svarade han henne med ett mörkt, roat skratt. Vid hennes fråga blev han först tyst och såg på det till synes oändliga karga området framför dem. Åter igen bad han att deras färd över slätten skulle gå omärkt förbi.
"Nej, det ligger bortanför den här slätten", svarade han kort och märkte hur han omedvetet hade börjat röra sig snabbare över slätten. Efter ett litet tag kände han hur en dimma långsamt började ta form runt hans ben, och även om dimman medförde lite fukt, vilket Modig antagligen inte skulle ha något emot, skulle den försämra sikten avsevärt om den steg och blev tjockare. Solen gick i moln och försatte hela området i en smått dyster, nästan kuslig känsla och det var inte utan att Jaro tyckte sig känna en kall kåre längs ryggraden. Det var dock fortfarande dag, så än så länge var de säkra. Han ökade farten ytterligare så mycket han kunde utan att Modig skulle ramla av.

Bortanför den här slätten. Modig vred huvudet lite, utan att lyfta det från Jaros nacke, och såg ut över slätten på nytt. Det var så grått. Tråkigt. Men det var i alla fall inte bergen. Här behövde hon inte klättra över några dumma berg. En barnsligt envis min sökte sig in i det unga ansiktet. Hon kunde känna Jaro länga på stegen, hur takten förändrades gradvis. Som om han skyndade mot något. Eller från något. Hon kunde känna en spänning i luften runtom dem, som om den gamle hanens känslor smittade henne. Kanske var det för att takten i hans steg ökade. Kanske för att han kastade blickar över området när solen gick i moln. Oavsett varför eller varifrån känslan kom så började en lätt nervositet att dansa i havsvargens bröst.
     Efter att ha gungat med i Jaros takt i tystnad en stund så började Modig att ge ifrån sig ett lågt "Uj uj uj" i takt med den äldres steg. Hon försökte att ta en ton, hålla en bokstav, men den bröts för varje gupp i stegen. Efter bara ett par försök till att hålla en bokstav så övergick ljudet i ett lågt fnittrande. Bröstfenorna pendlade mellan att hållas tryckta nära henne och Jaro, för att sedan långsamt fällas ut en liten bit och in igen. Luften var fuktigare här än vad den varit i bergen. Hon tyckte bättre om det. Men hon gillade inte riktigt den nervösa känslan som hon inte kunde förstå var den kom ifrån.
      "Jaro?", sade Modig tyst efter en lång tystnad. Hon var inte säker på hur lång tid som hade gått. Öronen stod högt på hennes huvud, och hon hade fortfarande huvudet liggande mot Jaros nacke. "Är det långt till andra sidan slätten?" Det hade tagit lång tid att komma genom djungeln. Och det hade tagit lång tid att komma över bergen. Skulle det ta lika lång tid att komma över den här trädlösa slätten också? Inte för att hon klagade, men hon tyckte inte om hur sikten hade försämrats. Även om hon inte hade sett längre när de varit omgivna av träd så tyckte hon inte om att hon inte kunde se så långt längre, trots att där inte fanns några träd.