Hans blick sök sig upp mot topparna. Det var knappt så han såg topparna. Hans dimma slukade den blåa himlen och börja blotta det som var framför honom. Hans mörkgröna blick for över bergen innan han börja gå mot dem.
  Han kände svagt av doften från sin familj. Han lättade dimman en aning så han såg var han satt sina stora tassar, men fortfarande var den tätt in till honom. Han vill inte ta bort dimman nu. Inte nu när hans hopp var som svagas. Han stannade för att se in i sin dimman. Det ända påminnes om sin familj, det ända trygghet han hade i den här världen. Ett dött leende kom på hans läppar. Hur sentimental var han inte nu. Han fnös åt sig själv innan han fortsätt fram.
  Han kände den kylliga natt luften få tag i han tjocka päls. Han njöt tyst av kylan. Dimman blottade himlen medan hans blick for upp mot stjärnhimlen. Hur länge skulle han vandra i dem här bergen? Hans blick åter gick till marken och dimman gömde åter igen natthimlen. Hans tassar ekade mellan bergens väggar. Han ryckt plötsligt till. Varför kände det som att doft av hans familj börja försvinna? Han sniffade desperat efter doften och sprang efter den doft som åter stod. Varför försvann den allt när han var så nära? Han sprang så snabbt han kunde men ändå försvann doften mera och mera. Till slut så försvann den helt och han stannade. Han sjunk ihop med ett svagt gny. Han låg där i en hög och flämtade. Varför kunde inte han hitta sin familj? Hans ögonlock börja sjunka ihop.
  Han vaknade med ett ryck. Hade han somnat? Han rest sig snabbt med stela ben. Var var han någonstans igen? Han tittade runt medan dimman skingra sig där hans blick var. Toppen! Han hade tappat bort sig när han jagade efter doften. Han stirrade sur in i berget en stund innan han börja gå med bestämda steg. Han måst hitta lukten igen och sluta att bete sig som en liten förvirrade valp.

(Inget svar)