Att solen fanns där på himmelen var ett faktum. Enstaka strålar sken igenom molntäcket. Innan ljuset hade chans att nå ner till marken dränktes det i de tjocka dimmorna. Thrar var glad att hon lämnat majoriteten av platsen bakom sig. Azhekaslätten var inte ett område hon skulle sökt sig till frivilligt i vanliga fall. Den kyla atomsfären var nog för att hålla individer borta från platsen. Och allt prat om blodsugande demoner gjorde inte det hela bättre. Eller, gjorde det det? Kanske var det egentligen det hon ville? Att bli slukad av demoner och slippa ifrån allt? En del av henne ville det nog. Sedan hon lämnat Kaiito och Aamon bakom sig hade hon haft tid att tänka. Hon skulle se till att lawarens flock hölls vid liv. En undran om det fanns existerande medlemmar i flocken hade slagit henne, men hon konstaterade snabbt att det antagligen inte gjorde det. Aamon hade sagt någonting om att bygga upp flocken igen och att han sökte medlemmar. Kanske fanns det någon kvar i det gamla Andheraa, kanske inte.. Oavsett såg hon sig som ensam nu.

De grågröna ögonen kunde ana berg bland dimmorna. Hon ökade takten till trav och sedan galopp. Snart skulle hon vara ute. Snart. Ju närmare bergen hon kom desto tunnare blev dimman. Snart ute. Snart.

Dimma. Efter det berg. Bara berg framöver. Jäkla berg. Så gråa och mörka, precis som hennes humör. Dimman som svävade runt var så tunn nu att den inte bidrog till att skymma bergen, bara att ge henne fuktiga droppar i pälsen. Allt prat om demonerna som smög runt här, blodsugande vampyrvargar som vandrade runt och sökte efter byte, gjorde henne lätt orolig, även om hon aldrig skulle erkänna det.
Chessy travade på i rask takt och försökte bli av med känslan av att hon var vilse. Den var mer påträngande nu än vad den varit på flera dar. Hon hade inte saknat den. Känslan av att vara vilse hade förföljt henne sen hon öppnade ögonen. Som valp hade hon rymt från sin familj och gett sig ut i världen för att hitta ett ställe, en fristad, där hon inte kände sig vilse.
Denna fristad fanns inte här. Antagligen inte heller i bergen, men hon hade hela livet på sig att leta efter sin viloplats där hon hittat hem.
Det blåste nästan inget, och hon såg därför inte den mörka skepnaden för ens den var väldigt nära. Chessy stannade. Hon litade inte på att dimman skulle dölja henne tillräckligt för att hon skulle kunna fly, så hon fortsatte gå och låsades som inget hade hänt. Hoppas bara att vargen inte såg henne.

Hon hörde inte stegen förrän de var allt för nära inpå. Nervöst kastade hon en blick över skuldran. Varför hade hon inte känt lukten av den mörka skepnaden hon kunde se lura i dimman. Vem var det? Vad var det? En av demonerna som spelade henne ett spratt? Eller en annan individ som tvingats ut på slätten? Vem och vad det än var skulle hon ta reda på det. Om det visade sig vara en demon fick hon lösa det så gott hon kunde sen. Om inte, tja, då skulle det inte finnas några problem. Thrar vände sig om. Skepnaden började röra på sig igen och hon kunde höra dess steg och, nu när hon tänkte på det, känna dess lukt. Antagligen hade det varit hennes egna våta päls som dolt den andres doft till en sådan grad för henne.
"Vem där?" frågade hon med kraftig stämma.
Om det visade sig vara en demon skulle hon inte ge den nöjet att se eller höra hennes oro. Inte ens chans. Då var det kört redan från början.

Gå. Bara gå så ser hon dig inte. Chessys tassar landade med ett dovt ljud mot marken. Ett. Två. Tre. Fyra. Tassarna gick i takt, bort från vargen.
"Fortsätt gå, den ser dig inte"mumlade hon för sig själv. Ropet som ljöd genom luften fick henne att stanna och tyst rabbla en ramsa av svordomar.
"Jag är en vandrare på genomvandring. Vem är du själv, främling?" Rösten var bestäm, och krävde svar. När Chessy debatterade med sig själv så var det alltid hon som vann och bestämde. Rösten, klangfull och kvinnlig tillhörde någon som var van vid att vinna debatter. Särskilt, med sig själv.

Rösten som klingade ur dimman krävde ett svar, precis som hon. Hon var inte nöjd med svaret hon fått, men nöjde sig med det.
"Jag är Thrar av Andheraa."
Det hade varit obehagligt nära att hon nämnt sin gamla flock. Det smärtade till inom henne. Hennes tidigare flock... En familj som splittrades. Kunde hon leda Andheraa? Stäppvargen skakade på huvudet för att jaga iväg tankarna. Det var klart att hon kunde. Hon hade kunskapen att leda en flock. Hennes förtroende var kanske inte på topp, men det kunde man bygga upp. Hon hade bestämt sig för att hedra Aamons minne, och det var precis vad hon skulle göra genom att hålla flocken vid liv.
"Säg mig, vandrare, vad är ditt mål? Kanske kan vi slå följe en bit?"
Hon väntade spänt på svar. Hade hon befunnit sig på vilken annan plats som helst i Numoori hade hon säkerligen inte sökt sällskap på detta sätt. Utöver det faktum, om det faktiskt var en demon som lurade på henne skulle hon känna sig säkrare att ha den med sig där hon kunde hålla ett öga på den. Dumdristigt? Ja, kanske. Men hellre det än att bli attackerad bakifrån.

"Var hälsad, Thrar. Jag är Chessy."
Chessy tillhörde inte någon flock, och hon nömde därför ingen. Chessy hade känt ett obehag varje gång hon övervägt tanken på att stanna.
Slå följe? Var vargen galen? Eller var det bara hon som hade stora tillitproblem? Men, om vargen inte hade något ont i sinet kunde det väl inte skada. Chessy hade bara ett villkor. Att hon fick gå sist. Då skulle den andra vargen inte kunna hugga henne i ryggen.
"Mitt mål är okänt, så vi skulle kunna slå följe." Hon tvekade lite. "Jag vill gärna gå sist, täcka ryggen. Ifall du skulle vara en demon."
Orden kunde tas som en förolämpning, men Chessy tänkte praktiskt.

Gå...sist? Kommer inte på fråga!
"Det glädjer mig att du vill slå följe, men inte på något villkor kan jag låta dig gå bakom mig. Av samma anledning som du gett mig."
Nej, bara för att Chessy antydde att hon inte var någon demon innebar det inte att hon var det. Det skulle så gott som kvitta vad hon sade, åtminstone till de kunde se varandra i klart solljus. Detsamma gällde antagligen den okända tiken. Vad Thrar än sade skulle hon säkert inte tro på det. Ingen vettig individ skulle göra det i det här området.
"De enda lösningar jag kan se är att vi antingen går bredvid varandra eller skiljs åt och glömmer allt om att slå följe."
Hon var inte speciellt förtjust i alternativ nummer två. Risken för att bli attackerad bakifrån var allt för stor.

Ett snett leende spelade på hennes läppar.
"Rätt svar. Om du hade låtit mig gå sist hade jag tvivlat på dig överlevnadsförmåga." Ja, det hade hon. Låta en främling gå sist, på en plats där det sägs krylla av blodsugande demoner. Nej tack.
Chessys överlevnadsinstinkt var stark. Alternativ två var inte lockande.
"Jag föreslår att vi går brevid varandra som jämnlikar. Fyra öron hör mer än två." Det var sant. Chessy välkomnade allt som höjde hennes överlevnadodds. Hon tog några försiktiga steg. Bara för att se så att vargen inte anföll henne bakifrån höll hon noga koll på känslorna hos den andra vargen.

Ett överlägset flin spelade på hennes läppar. Självklart hade hon inte någon dålig överlevnadsförmåga. Hade hon haft det hade hon inte varit där hon var nu. Det var inte ens säkert att hon hade överlevt när hon valde att lämna sin födelseflock bakom sig för att starta sin egen. När tiken i dimman gick med på att gå sida vid sida nickade Thrar nöjt. Även om hon inte kunde lita på att Chessy inte var en demon kunde hon nu hålla ett öga på henne. Den mörka skuggan i dimman kom närmare och stäppvargen kunde nu se den silverskimrande pälsen den andra bar. Med vaksam blick följde hon silvervargens steg, och snart gick de bredvid varandra, med Chessy ständigt i ögonvrån.

De vandrade tillsammans. Ständigt på vakt mot både främlingar och mot varandra. Chessy kom plötsligt på en sak och vände på huvudet mot Thar.
"När du säger Andheraa... så menar du en flock." det var ett konstaterande. Bara en sak var konstig och stämde inte.
"Var är resten av din flock?"
Ja, var var den? Såvida inte dimman var vargar som gick ohörbara och osynliga brevid dem så såg inte Chessy några vargar. Hon såg faktiskt ingen alls, förutom sig själv och stäppvargen.

Det var tyst mellan dem både en stund. Den okända silvervargen bröt tystnaden. Thrar var nära på att hoppa till. Hon spände sig kanske onödigt mycket men hon vågade inte heller slappna av. Då kunde hon bli slarvig och tappa koncentrationen. Hon såg mot den andre och nickade åt det hon sagt. När hon sedan frågade var resten av flocken höll hus sänkte hon blicken för en sekund innan hon återigen fokuserade på henne.
"Jag... vet faktiskt inte. Jag tror inte att det finns någon mer än jag ärligt talat..."
Hon tystnade. Hennes ord lät dumma i hennes egna öron.
"Jag fick i uppgift av den förre flockledaren, innan han dog, att ta över Andheraa. Han sa att han försökte bygga upp flocken igen och letade därför medlemmar."
Det skulle förklara varför hon inte visste. Inte ens Aamon verkade ha vetat om de gamla medlemmarna fanns kvar eller inte. Men hon skulle försöka samla hans flock igen.

"Så... Du vandrar runt för att hitta eventulla medlemmar som mycket väl kan finnas på andra sidan Numoori?" sa hon roat. Chessy hade skruvad humor, och detta tyckte hon var lustigt. Hon skrattade inte, utan fnös bara lågt.
"Jag har aldrig varit med i en flock, eller jo, som liten, men jag rymde." sa hon som i förbigående. "Så jag vet inte säkert, men visst är det så att det är en varg som bestämmer, en som är rådgivare och så vidare. Är du ledaren då eller?" Den nästan lilaktiga tungan for ut för att fukta nosen. Det var väldigt onödigt eftersom dimman fanns överallt och höll hela silverbargen fuktig, men det var en ren reflex. Chessy gjorde bara det när hon tänkte. En flock? En plikt. Kanske var något för henne, om hon bara hade kunnat bli av med känslan av att inre höra hemma någonstans. En tanke slog henne. Vandra hade alltid känts rätt. Att vandra med en flock kanske skulle vara ännu bättre. Faktisk, för första gången i sitt liv var hon inte upptagen av känslan. När hon kände efter fanns den vara i bakhuvudet, svag och obetydlig. Nu i alla fall.

Hon skakade på huvudet åt Chessys ord. Visst fanns det kanske potentiella flockmedlemmar där, men det var inte hennes mål. Hon kastade en ogillande blick på silvervargen när hon hörde henne fnysa. Vad gav henne rätten att döma henne och hennes val? Framför allt utan grund.
"Nej, jag försöker finna en plats att kalla hem."
Hennes ord lät stela, till och med i hennes egna öron. Hon försökte skaka av sig känslan av att bli dömd av en främling och lät istället blicken fokusera på dimman framför dem. Öronen skiftade ställning när hon sökte efter potentiella hot. Chessy fortsatte att tala, om att hon aldrig varit medlem i en flock. Orden fick stäppvargen att se förvånat på henne. För ett kort ögonblick glömde hon helt bort att hon kände sig förolämpad. Om hon inte hade varit med i en flock måste det innebära att hon vandrat ensam. Thrar hade gjort det i ett år nu ungefär och hon avskydde det. Hon kände sig utlämnad och osäker.
"Är du ledaren då eller?"
"Ja." svarade hon på frågan.
Hon var flockens, Andheraas, ledare och skulle förbli det.

Thar verkade bli upprörd. Över vad? Chessy förstod inte vad tiken störde sig på, men hennes stela sätt att tala vittnade om sårad stolthet. Chessy suckade tyst och klippte lite med öronen. Det blev tyst en stund. Chessy gick och såg sig noga omkring. Ett prasslande läte från en buske fick henne att morra till. Det var med vind, så hon kände inga dofter. När hon sedan såg en smal liten hare fly sin väg slappnade hon av igen.
"Falsk alarm" sa hon och sneglade på Thar. Tikens hjärta hade hoppat upp i halsgropen, men nu la det sig tillrätta igen. Chessy hade blivit skrämd, men inte lika skrämd eftersom hon visste att hon hade en varg på sin sida. Såvida det inte var en demon, förstås. Chessy var inte helt övertygad än.

Hon fick inget svar på sina sista ord och riktade blicken koncentrerat framåt. Upprepade gången önskade hon och bad om att se dimman lätta. Den verkade dock inte göra det riktigt ännu. Men hade den inte tunnats ut? Nej, kanske inte. Det var säkert bara hennes önsketänkande.

Ett plötsligt prassel bland de låga buskarna fick henne att hoppa högt. Hon hörde Chessy morra till och hon gjorde instinktivt detsamma. Adrenalinet pumpades ut i hennes kropp och hon var redo att fly om hon skulle behöva. Aldrig skulle hon vara så dumdristig att hon bestämde sig för att slåss mot en demon. Aldrig. Busken prasslade till igen och en tunn hare for iväg som ett skott över gräset. Thrar hörde silvervargen tala, men orden drunknade i hennes egna tankar. En hare. En ynklig liten hare. Hon svor lågt åt den. Långsamt började hon slappna av igen. Åtminstone så mycket hon kunde tillåta sig själv slappna av. Än var de inte ute ur dimman.

[Sorry för otroligt segt svar, jag missade att du hade svarat. Har kanske inte varit jätteaktiv på Numoori, men skolan tar sin tid:/]

Chessy svängde lite oroligt på svansen. En hare hade fått hennes hjärta att bulta hårt. Vem visste vad den egentligen sprang för. Den logiska tanken kom direkt. Henne och Thar. Ändå fick hon en barnslig känsla av att vara förföljd. För att lugna ner känslan slängde hon en blick bakåt. Ingen där, bara det svagt vajande gräset.
Marken under hennes trampdynor blev kyligare ju närmare berget dem kom. Dimman lättade inte, men bergen blev tydligare. Chessy ruskade lite på sig för att få av sig dem små fuktdropparna som dimman givit henne. En fråga formulerades i hennes huvud. 'Skulle jg kunna få bli med i eran flock?' Hon sköt bort tanken. Den kom tillbaka flera gånger och tillslut tröttnade hon på att skuta bort den. Istället omformulerade hon den. 'Så.. Du säger alltså att du söker medlemmar till din flock?' Nej. Inte så. 'Om du söker medlemmar till..' Nej! Hon måste komma på något bra!
"Thar." Hon sa vargens namn för att fånga uppmärksamhet. Sedan harklade hon sig och fortsatte.
"Jag vet att du söker medlemmar till din flock. Om du känner att du litar tillräckligt på mig så är jag lockad att gå med i din flock." Nu behövde hon bara hoppas att Thar litade tillräckligt på henne och att denne behövde medlemmar.

[Det är helt okej c: Jag förstår att skolan tar tid c:]

De började närma sig passet mellan Blodbergen och Raukakekedjan. Hon trodde att dimman borde ha tunnats ut men av någon anledning hade den inte gjort det.

Demoner.

Hon bet sig i tungan. Hon fick lov att sluta med de barnsliga tankarna innan hon kröp ur sitt skinn. Det var säkert bara väderleken som spelade henne ett spratt. Inget annat.
Chessys röst fick henne att, återigen ovilligt, rycka till när hon sade hennes namn. Ju fortare de var ute ur dimman desto bättre. Hon tyckte inte om att vara såhär hoppig. Det var allt annat än bekvämt. Hon lyssnade till det silvervargen hade att säga. Thrar öppnade munnen för att svara henne men stängde den igen. Hon kunde fortfarande inte lita på att Chessy inte var en demon. Kunde de bara ta sig igenom passet skulle det finnas solsken på andra sidan. Först då kunde hon lita på henne.
"Jag kan fortfarande inte lita på att du inte är en demon."
Hon ville inte riskera att låta en demon gå med i flocken.
"Kan du bevisa din oskuld genom att visa dig i solsken kommer jag lita på dig."
Åtminstone tillräckligt mycket för att våga ta ögonen från henne.

Hon skrattade till. Det var klart att Thar inte litade på henne än. Om Chessy var ärlig litade hon inte riktigt på Thar. Frågan om att gå med i flocken hade bara kommit. 
"Om jag ska vara ärlig så är jag inte säker på dig heller. Men bergen är nära nu, så snart får vi se om jag just frågade en vampyr om jag fick gå med i dess flock."Det sista sa hon mest till sig själv, lite förebrående. Chessy undrade varför hon frågat. 

Bergen var nu så nära att det inte skulle dröja innan deras tassar började klättra uppåt. Uppåt mot himlen och mot topparna. Topparna var gråa, hotfulla, men längre ner kunde man se enstaka buskar och träd växa.Längre upp på stigen kunde hon börja skymta solstrålar, ett tecken på att dimman började lätta lite. Ivrigt öka hon på stegen. Landskapet bakom henne var så deprimerande att hon inte skulle sakna det i alla fall. Ett extra plus var att hon skulle se om hennes tillfälliga följeslagare var en vampyr.

Thrar såg mot silvervargen ur ögonvrån med ett skeptiskt uttryck. Hon visste inte vad hon skulle tycka om Chessys tvära kast. Ibland kändes det som om hon inte tänkte på riskerna som fanns, för att sedan ändra sig. Det gladde henne att hon snart skulle få svar angående den andres identitet.

Ju närmare bergen de kom desto mer spänd blev hon. Med jämna mellanrum kastade hon blickar mot Chessy. Snart framme. Snart stod de både i solljuset. Thrar var glad att Azhekaslätten låg bakom henne. Det var inte en plats hon skulle vilja besöka fler gånger.
När stäppvargen kunde känna solljuset på sin hjässa vände hon hastigt ögonen mot sin resekamrat. Hon stirrade stint på henne. Om hon så mycket som ens såg ut att börja grimasera eller på något vis visa sig vara en demon skulle hon vara redo.

Thar visste inte om det, men Chessy kände hennes skeptiska känsla. 
Inombords förbannade hon sig själv för alla år hon varit ensam. Den andre måste tro att hon var knäpp. Det ryckte lite i mungipan när hon insåg att hon kanske var det. Eller inte. 

Snart var de ute från dimman. De hade lämnat Azhekaslätten bakom sig, och den dystra tillvaron rörde henne inte i ryggen längre. Förhoppningsvis skulle hon aldrig mer behöva tvingas ut där.
Chessy vred på nacken när Thars blick brände henne i ryggen. Lugnt mötte hon den andres blick. 
Thar var ingen vampyr, i alla fall som nuläget kunde berätta. Hon kände hur spänd den andra var, och hoppades att hon själv inte var lika spänd. Tystnaden var tjock, nästan lika tjock som dimman på slätten. 
Chessy sträckte lite på halsen. Det värsta ögonblicket var över. Det fanns ingen vampyr bredvid henne, bara en annan varg. 
"Jahopp." Hennes ord bröt den spända tystnaden.

När silvervargen varken grimaserade eller började ryka slappnade hon äntligen av. Med en kort, lätt road, fnysning vred hon bort blicken från Chessy. Ingen demon. Det gladde henne. Även om hon hade varit så beredd hon kunnat bli visste hon att hon inte skulle haft en chans. Thrar såg på den andre när hon talade.
"Ingen demon." svarade hon och nickade stilla.
Nä, ingen av dem var en demon. Stäppvargen satte sig ner och kliade sig bakom örat.
"Ämnar du att följa mig ytterligare, eller går du din egen väg?"

Ingen demon. Ämnar du att följa mig ytterligare, eller går du din egen väg?

Chessy satte sig ned även hon. Nyss hade hon varit så upp över öronen förälskad i tanken på att få vara med i en flock, men när hon väl tänkt över tanken så gick den ner. Hon var ingen bra person att ha sällskap med. Ena stunden positiv, andra deprimerande negativ. Alla år utan sällskap hade definitivt satt sina spår i henne. Att prata alldeles för mycket med sig själv förde inte gott med sig, det var hon säker på. Men kanske, kanske var Thrar som hon? Lite galen, och kunde stå ut med hennes tystnader. Eller kunde lyssna på henne när hon behövde någon att prata ut för. Kanske. Vågade hon?
Chessy ruskade lite på pälsen för att få ur fukten och blinkade några gånger. 
"Jag vet inte." svarade hon tillslut. 
"Vad vill du? Trots allt är det ju faktiskt ditt beslut också." Chessy placerade blicken på den andres ögon. Nu var det upp till stäppvargen istället. 

[Hörde att flocken blivit upplöst, så Chessy backar från den idén. Men hon ger valet till Thrar att bestämma om de ska slå följe c;]

Thrar såg att den andre tänkte. Hon tog blicken från henne och såg ut mot slätten de precis lämnat. Den gav henne kalla kårar. Demonernas land. Stäppvargen rös till. Slätten hade endast för med sig en bra sak för henne hittills: en potentiell medlem till Andheraa. Hon såg på Chessy när denne talade med henne. Hon hade rullat över bollen till henne.
"Känner du dig manad att ge Andheraa en chans, eller om ditt mål ligger i samma riktning som mitt, är du mer än välkommen att slå följe." Hon reste sig upp. "Men om inte skiljs nog våra vägar här."

[Ja, ber om ursäkt för det >: ]