Wynni hade visat dem sitt hem. Hon hade, på loppet av bara några dar, vändit hela deras liv. Vridigt om och vävt in massa nya känslotrådar i den väv som varit deras liv. Men det var inte på ett dåligt sätt. Nej väven var mycket vackrare, som om Wynni tgit nästan alla saknade trådar och bara vävt in dem där. Vändit på väven så att rätt sida var upp. Just nu var de åter påväg mot den bergskedja som de träffats på. Nu var de deras tur att visa valpen Deras värld. De tänkte tillbaka på dagen efter de nyss träffats, då valpen tagit dem till en klar vacker sjö som några par svanar, med blå näbbar, simmade runt på. Ja wynni hade gjort den senaste tiden speciell, och för de var de glada och... Stolta.

Vinden, och solen, smekte lätt deras kropp. Fjädrarna frasade tyst, mjukt, mot varandra och den andra vingen skapade ett tyst visslande ljud. Snabbt blickade de mot Wynni och log igen. Ja de älskade den lilla valpen. Bergen var nära nu och de svängde snävt mot en liten platå och landade smidigt på den och väntade sedan på Wynni. Nu var det deras tur att visa världen.

Wynni hade fått visa sina svanar, sin skog - sin skatt. Nu var det deras tur att visa henne deras hem, Raukakekedjan.

Hennes blick hölls ständigt på de röda träden där under, tills solen tittade fram. Ögonen slöts, huvudet höjdes, och hon njöt av värmen. För att inte bryta sin kurs öppnade hon dock dem snabbt igen, och hon såg sig om för att ta reda på var Kiera och Tien var. Hon hade hamnat på efterkälken, och behövde komma ikapp.
Den gröne dök för att skaffa fart - även om hon kom lägre i luften -och hon snurrade runt ett par varv för att underhålla sig själv och visa upp vad hon kunde för vem som nu såg på. Hon funderade på att fråga hur långt det var kvar, men hejdade sig då hon kom ihåg tiden det tagit henne att åka till kedjan själv. Bergskedjan där hon hade träffat dem.
Valpen saktade åter ner, tittade bakom sig. Utan ånger. Nu kunde hon få veta mer! ..Och inte själv den här gången. Hon såg på Kiera och Tien igen. De hade svängt in på en klippa, och stod nu och väntade på henne. Hon gav dem ett leende, landade bredvid.

Synen av bergen närmare igen förvånade henne. Hur kunde dem vara.. så stora?

Snart landade wynni brevid dem och Tien log varmt. Den känsla som bubblade inom dem flötsamman med minnen. Valpen var nu deras. Tien sträckte det mörka huvudet mot valpen och sniffade lätt efter hennes doft. Den påminde honom om de vackraste blommor. Ja wynni var deras egna lilla blomma. "Kom så ska vi visa dig vart vi växte upp" sade Kiera med en mjuk röst och Tien drog tillbaka huvudet. Ja nu skulle de visa henne deras värld, och förhoppningsvis resten av numorori också. De vände sakta på sig och började gå mot den lilla sänka i berget som utgjort deras hem. De visste inte om deras flock bodde kvar där, eller om den splittrats.

[kort O_o]

"Okej, var är det?"
Valpen frågade utan att vika blicken av den höga kedjan, och rösten var fylld av nyfikenhet, iver. Vart kom dem ifrån? Vart hade det bott innan de hade träffat henne? Och hur såg det ut? Hade det någon som väntade på dem? Frågorna bubblade inom henne, och inom kort skulle de bli besvarade.
Den lilla vände på sig då Tien drog fram sitt huvud, och hon bemötte honom med ett flin. Snart!
Fakargdelens ord fick Wynni att se på henne igen. Svaret kom tillsammans med en nöjd nick. "Ja!"
Kiera och Tien började gå åt det rätta hållet, och hon sprang efter, halvt skuttandes. Med tanken att försöka komma före sina beskyddare, springa i förväg. Onödiga småsaker, som udda färgade stenar och konstiga märken i berget var dock intressantare, och det slutade med att hon åter sackade efter.

[Lika kort ._.]

De var påväg mot Höstskogen, den skogen som ledaren Terock hade rekommenderat. Den Blå själv hade aldrig varit där, inte ens hört talas om stället. Men om det så var Terocks order så.

Valoria hade fortfarande inte vant sig vid att vara i en flock. Hon var ingen flockvarg, och det fanns ingen del i henne som trodde att hon skulle bli det heller. De som såg henne som en trogen medlem hade så fel, för ingen visste - inte ens hon själv - om hon skulle vara kvar nästa dag. Det som hon kallade flocken var ingen större flock. Den bestod av henne, Terock, Volbara och den andra tiken som räddat Volbaras liv.

Så nu var de påväg mot höstskogen. Hon hade hamnat en bit före de andra, ville hellre vara ensam än med dem. Vinden smekte hennes fjäll och hon slöt ögonen för en kort sekund och bara njöt innan hon var tvungen att slå upp ögonen. En främmande doft borrade sig in i hennes nos och genast var hon på sin vakt. Den Blå hade alltid haft svårt att lita på andra, och likaså att bemöta dem. Det gjorde att hon hade dem ärr hon hade, speciellt det hon hade på bröstet som hon fått av Volbaras bror.

Långt bort i fjärran kunde hon se två individer.

Det var ingte långt, så de hoppades att wynni hade mycket energi. Sakta gick det över den hårda marken med vana steg. De märkte att wynni började sacka efter och saktade själva in litet för att inte gå ifrån henne. Nej de ville inte lämna henne ensam i bergen, vem vet vad som kunde skada henne! Tien såg bak mot den gröna gestalten och log då han såg henne undersöka saker som några missfärgade stenar eller sprickor, vissa markeringar. Han såg upp mot himlen och suckade, snart skulle de vara framme. Han undrade vad de skulle mötas av.

Kiera höll blicken framåt, en av dem måste ändå hålla kola på deras kurs, så att det inte vandrade rakt in i en sten eller något liknande. Hon rättade till vingen så att den låg mjukt mot sidan och njöt av fjädrarnas lätta frasande. Ja lyckligare kunde de nog inte bli just nu
"Ska du med eller?" Retades hon lätt med Wynni och stannade till. Sakta vred hon huvudet och kollade på valpen.

Ska du med eller?
Hon skvatt till, hade varit helt i sin egen värld.
"Det kan du lita på" skrattade hon till svar, sprang före på riktigt den här gången. Tassarna hamrade emot stenen och hon stannade upp flera gånger för att inte, av en olyckshändelse, halka. Hon var tillräckligt smart för att förstå att berg, höga höjder, inte var att leka med; även om hon oftast hanterade det sistnämnda med sina vingars hjälp.

Blicken gled uppåt, åt sidan, och de lila ögonen skymtade blått. Inte blått som i himlen, utan blått som i något annat. Wynni var förvånad över att ha lagt märke till det - trots att färgklicken inte hade den exakta nyansen så smälte den in otroligt bra.
Valpen saktade ner. "Kiera.." började hon, stirrade på vad det nu var. Än var den för långt borta för att hon skulle kunna avgöra. "Och Tien..?"
Hennes huvud var nu helt riktat ditåt och hon lutade det smått på sne.

Terock slickade bort det sista blodet från läpparna och såg upp mot den blåa himlen som skymtade mellan de orangea trädkronorna. 
Han tog sats och slog några gånger med vingarna. Inom kort flög han högt ovanför den höstklädda skogen nedanför honom. Lågt fram kunde han ana Valorias flygande gestalt.
Han hade stannat för en snabb måltid och sagt åt henne att fortsätta om hon ville. Han skulle hitta henne. 

Han flög fortare och fortare och njöt av att känna vinden blåsa genom hans päls och under hans vingar. För det var här han hörde hemma. Högt ovan marken.

Han närmade sig Valoria, och var snart bredvid henne igen. Han andades aningen ansträngt av den snabba flygturen och började bli trött i vingarna, men dom var snart framme. Dom flög över höstskogen och skulle snart nå den del på Raukakedjan som skulle komma att bli deras revir. 
- Vad är det, Valoria? undrade han när han lade märke till att hela hon spändes, hennes öron spetsades och hon vädrade i luften. 
Han tog ett djupt andetag och kunde även han känna lukten. 
Två främmande vargar var i närheten. 
Han vände blicken från den blåa honan vid hans sida och fick syn på de två främmande individerna framför dom. 
- Jag ska se vilka dom är. Följer du med? frågade han Val och ökade takten lite.

[ pp:ade Val lite, var det okej? annars ändrar jag ^^
och är dom framför eller bakom Terock och Valoria? x) jag tolkade det som framför, men om dom var bakom kan jag ändra :3 ]

Wynni tog fart och susade om dem i valpiga språng, och de båda log. Att ta hand om den lilla valpen var nog det bästa beslut de tagit. Kiera höll koll på valpen medan Tien höll kol på omgivningen, med hjälp av alla sina sinnen, även det telepatiska, för i bergen fanns det många olika rovdjur som mer än gärna skulle glufsa i sig en valp.

Då Wynnis röst bröt tystnaden så stannade även de upp och tittade mot henne. Valpen verkade ha fått syn på något i himlen och i samma sekund dök två sinnen upp i Tiens medvetande. Kiera kunde se den lilla färg skillnaden och sedan dök det upp en mörk gestalt bredvid den blå, som dock var större. Det hann knappt gå en sekund innan deras ben trummade på marken, för att kunna Skydda Wynni mot de två främlingarna, ifall de ville något ont. De stannade då de stod där de ansåg att de borde vara, mellan Wynni och hotet. 'Främlingar' ordet ljudade i de båda andras sinnen, men enbart Tien visste att det hänt, förutom de två som skulle höra det, det vill säga.

[Derp]

Först den blåa, sedan så uppenbarade sig en till, svart skepnad. Hade den också gröna inslag? Det var för långt ifrån för att hon skulle kunna urskilja exakta märkningar.
Kiera och Tiens kroppshydda dolde plötsligt himlen, och hon sträckte på sig, försökte se ändå. Hon gläfste klagande till, och gick runt för att se från sidan istället. De okända var på väg mot dem.

"Hallå!" Ordet rann ur hennes mun, helt oplanerat, och det ekade på platsen där de stod. Sedan, för att se ännu bättre, tog hon sats och hoppade mot sina adoptivföräldrars rygg. Tyst kröp hon ihop bland Kieras nackfjädrar och den lilarosa blicken gled upp mot främlingarna. Hade hon skämt bort sig nu?

Inom några minuter hade han fast mark under tassarna. Han landade en liten bit från de främmande vargarna och viftade lätt på svansen och hälsade med spetsade öron. 
- Ni kan slappna av. Vi vill er inget ont. Han log och såg mellan de två, nej tre vargarna. 
- Mitt namn är Terock, och det här är Valoria, sade han och knyckte lätt på nacken mot Valoria som var påväg att landa. 

Han tog några steg närmre främlingarna och såg intresserat på den tvehövdade vargen med ett väldigt speciellt utseende. Det fascinerade honom, han hade alrig sett något liknande.

Wynnis små tassar landade plötsligt på deras rygg, nästan direkt efter att hennes röst ljudat. Men de släppte inte främlingarna med varken blick eller sinne. De två svansarna virvlade bakom dem, hela deras kroppsspråk talade om den vaksamhet de behöll. Den mörka, som även hade grönt på sig, landade först och kort därefter den blå. Samtidigt som Den mörke talade så lirkade Tien försiktigt in sitt sinne i den andras, enbart för att hålla koll på dennes avsikter, han lät det bara ligga där, enbart känslor. Han ville inte låta honom bli arg eller irriterad, det kunde bara sluta illa då. Tien lyssnade noga på hans ord och sinnesstämning och slappnade delvis av, men ändå stod deras kropp spänd. Kiera granskade nämligen båda nykomlingarna, synade den med den skarpa röda blicken. Litade, sim vanligt, inte på främlingarna, inte i första taget i alla fall. Den där tysta honan bakom hanen, varför hade hon inte sagt nåt? Åter piskade den ljusa långa svansen till.
"Mitt namn är Tien" talade det mörka huvudet och fäste den blå blicken på hanen.
Han tänkte inte introducera de andra två, det kunde de sköta bäst själva. "Vad för er hit till bergen?" Hans blå blick sökte sig till även den blå honan. Hon verkade inte lika uppe och glad som den mörkare hanen. Kiera var fortfarande tyst men lyfte huvudet ur den stela posen. Väntade på svaret på frågan brodern ställt.
[De är så derpiga att rolla xD]

Så de ville inget ont? Wynni lade nyfiket huvudet på sned, fortfarande hopkurad. De violetta ögonen granskade intresserat den svarta och gröna figur framför och svansen trummade nöjt mot tvillingarnas rygg. Hon höll sig tyst, uppslukad av denna nyanlända främling. Varför valde den att landa? Hade han sett hennes gröna färg och tagit sig ner för att hon var så intressant? En glad sol sken inom henne. Tänk om de trodde att hon var, typ, drottning!
En blå varelse landade bredvid den mörka. Hon verkade inte lika rolig så efter en snabb titt såg hon på Terock igen. Valoria var tråkig.

Han nickade smått när den annorlunda vargen presenterade sig. Tien, det skulle han lägga på minnet. Men han undrade fortfarande vad den andra halvan av dom hette, och vad den lilla kunde heta. 
"Vad för er hit till bergen?" 
Terock log och svepte snabbt med blicken över trädtopparna och kunde skymta bergen mellan trädens vackert orangea löv. 
- Vi är på jakt efter en lämplig plats för vårt revir, och detta området passar oss perfekt. Vet ni möjligtvis om det finns någon flock i närheten? 


[sorry för supersegt svar D: har sån It nu och har haft det den senaste tiden :/ ]

vi pratade om detta på skype, så det är avslutat (:

AVSLUTAT