Valoria såg på när de två hannarna sakta somnade, och hon försökte själv att somna. Men hon kunde inte. Ännu en gång denna dag reste hon sig upp och tassade fram till klippans slut. Där lade hon sig ner med tassarna hängandes för stupet. Regnet hade övergått till smått duggande, och hon lade lade ner huvudet och slöt ögonen. Tillslut somnade även den blåa tiken.

De var dem två igen. Volbara och Valoria. De flög tillsammans. Skrattade och lekte med varandra. Som det varit förr. De hade funnit varandra ännu en gång. Valoria skrattade klart och sa något som även fick Volbara att dra i mungipan.

Den Blå rycktes ur sina drömmar och kollade sig omkring. Där låg fortfarande den stora hannen och Volbara, sovandes. Hon log smått åt de två sovande hannarna innan hon vände blicken över utsikten.
Himlen var alldeles blå, helt molnfri. Det enda som syntes på den stora himlen var solen och några fåglar. På tal om fåglar. Fåglarna sjönk och kvittrade glatt - glada över att stormen var över. Det var alldeles vindstilla.
Om Valoria fick erkänna själv tyckte hon om stormar mer än helt klart väder. Hon njöt av att se blixtarna som slogs mot himlen, hon njöt av vinden som smekte hennes vingar.

Valoria kollade ännu en gång på de två hannarna. Skulle hon väcka dem? Eller skulle hon låta dem vila ut? Hon skulle låta dem vila. Så hon satte sig ner i öppningen och väntade på att de två hannarna skulle vakna.

OFF: kunde inte fixa min blåa färg, datorn segade x"DD

Terock öppnade långsamt ögonen och blinkade ett par gånger. Han gäspade stort och sträckte på sig så att till och med tårna spretade åt sidorna på hans stora tassar.
Sömnigt slickade han sig om munnen och satte sig upp.
Till en början förstod han inte riktigt var han var, men när han hörde de djupa andetagen från den ännu sovande hanen bredvid och fick syn på den blåa tiken mindes han gårdagen och stormen som fört dom till honom på klippavsatsen.
- Godmorgon, gäspade han och log trött.

Han såg ut ur grottan och lös upp. Inte ett moln fanns kvar på den ljusblå himlen.
Han log stort och gick förbi Valoria och ut på klippan. Väl där ute sträckte han ut sina vingar i sin fulla storlek och kastade sig ut från klippan.
Han skrattade och seglade genom luften, all trötthet var som bortblåst.

Efter att han flugit en bit bort vände han tillbaka och landade leende på avsatsen igen.
- Visst är det väl helt underbart? undrade han strålande och suckade, knapp hörbart av lycka. Åh så härligt det var att flyga! Att få känna luften under sina vingar, känna fartvinden i sin päls och känslan av tyngdlöshet som uppfyllde honom. Han älskade det över allt annat, det var i luften han hörde hemma.

[Terocks morgongympa: http://farm5.staticflickr.com/4149/5057823238_38b9f2693a_z.jpg ]

"Du är en flockvarg, inte sant?"
Terock vände blicken mot den lite mindre fakargen.
- Ja, eller jag vet inte riktigt. Jag tillhörde Cierzo. Men om jag ska vara helt ärlig så känns det inte rätt lägre. Vår ledare dog för ett tag sedan, och hans son tog över. Men det är inte detsamma utan honom, jag har inte ens varit i vårt revir på evigheter, sade han fundersamt när Valoria kommit tillbaka efter sin lilla flygtur.
- Om jag ska vara ärligt så saknar jag det lite... tillade han efter en stund och såg upp mot himlen där en liten fågel, lyckligt kvittrande flög förbi.

[det fick bli en kortis :P]

Han nickade vid Volbaras ord.
- Ja, det var det verkligen... Sade han eftertänksamt och tänkte på det senaste flockmötet. En stund såg han drömmande upp i himlen, fast i gamla minnen. Han märkte inte ens att Valoria flög iväg, det var först när hon kom tillbaka efter en ganska kort stund han vaknade upp och förvånat såg mellan geten och den lilla fakargen som fällt den. Hur hade hon orkat bära den så långt?
"Varsågod. Ta för er." ljöd hennes röst, och han log tacksamt.
- Tack så mycket, Valoria, sade han och gick fram till det döda djuret.

När han ätit sig mätt lade han sig ner i solen ute på klippan med en nöjd suck.
Han gäspade och kände sig härligt mätt och lagom dåsig.
- Hmm... Du då, Valoria, har du tillhört någon flock? undrade han och fäste blicken på den lilla, blå tiken. Själv hade han svårt att se henne som en flockvarg, men kanske hon var det? Åtminstone hoppades han det, det skulle behövas till fröet Volbara planterat i hans sinne, ett frö av en idé som nu långsamt växte, för att snart slå ut i full blom.

Terock betraktade henne tyst i väntan på hennes svar, hon såg ut att tänka efter en stund innan hon svarade.
"Nej."Sade hon, och vände bort blicken. För honom verkade det som att hon skämdes över det.
- Varför vände du bort blicken sådär, Valoria? undrade han mjukt.
- Det är väl inget att skämmas för? Jag var utan flock i mer än halva mitt liv innan jag gick med i Cierzo, tack vare min käresta. Och än är det ju inte försent för dig. sade han leende.

[it -.-]

Han klippte med öronen då han lyssnade på de båda vargarna.
"Inga flockar här verkar vara gästvänliga precis."
- Det beror på vilken flock du stöter på, sade han enkelt och vände blicken mot Valoria när hon talade.
"Ingen vill ha mig helt enkelt. Därför vände jag bort blicken," sade hon och han stod tyst en stund och lät henne äta ifred.

När hon ätit klart tog han upp ämnet igen och svarade henne.
- Vill ingen ha dig? Om det är sant så märks det inte. Du kom inte hit ensam, vilket betyder att Volbara vill vara med dig, antog han och kastade en nästan omärklig, frågande blick på Volbara innan han fortsatte.
- Och jag hade inte haft något emot att du var med i samma flock som jag. Så jag förstår inte riktigt vad du menar med att ingen vill ha dig, för det är inte sant. sade han helt ärligt och reste sig upp med ett prasslande från vingarna. Helt tyst stod han sedan och såg på henne med ett litet leende och väntade på svar.

"Du har helt enkelt inte sett min andra sida."
Hennes ord fick honom att frusta till av skratt.
- Och du har inte sett min, sade han, brett leende. Han undrade hur "hennes andra sida" var, och skulle precis fråga henne när Volbara talade.
"Såklart jag vill vara med dig."
Terock tystnade och leendet försvann när han betraktade de båda. Vad var det mellan dom? Han såg ett litet, litet glädjetecken från Valoria, men inget mer. Hon såg inte ens på Volbara.

Det var nu eller aldrig.
Efter att han funderat en stund lade han fram sin fråga.
- Vad skulle ni två tycka om att starta en flock med mig? undrade han med en så neutral ton som möjligt, men lyssnade man noga hade man kunnat höra spänningen bakom hans fråga. Han var spänd på deras svar, men visste att om han inte frågat snart skulle deras lilla grupp ha splittrats, och han skulle inte få fler chanser att fråga dom.

Han lös upp vid Volbaras svar, och all spänningen släppte. Han hade sagt ja!
- Det ändrar jag gärna på, sade han leende och vände förväntansfullt blicken mot Valoria. Vad skulle hon svara? Hon verkade osäker, rädd.
Hans leende dog bort när han såg hennes reaktion.
"Nej."
Han såg undrande på henne, förvånad över hennes plötsliga osäkerhet.
- varför, Valoria? undrade han mjukt och tog ett försiktigt steg mot henne.
Varför ville hon inte gå med i flocken? Vad var hon rädd för?

"Visst."
Det enkla, korta ordet fick honom att skratta till av lättnad, han hade inte märkt hur spänd han var förrän hon svarade ja.
- Tack, sade han med svansen gungande från sida till sida bakom honom.
Han hade en flock!

Då glädjeruset lagt sig en aning såg han på de båda vargarna.
- Ehm... Vad ska vi kalla oss? undrade han osäkert och satte sig ner.