En sval bris lekte sig genom ett fält fyllt med blommor, genom en vildhästs sträva man och vidare till den rödgula varg som precis anlänt. Den dansade genom vargens yviga päls och begav sig sedan vidare i sin tystnad.
Asynja klippte till med öronen, efter vindens kittling, och såg ut över det underbara havet av blommor. Förundrar över synen, så stod hon bara där stirrandes, oförmögen till att göra något annat.

Hon hade vandrat långt. Genom en skog vars träd reste sig högt över marken, mycket högre än hos någon skog hon tidigare sett. Fylld med färgglad färger och djur och genom ett flertal okända flockars territorium. Men först nu trodde hon att hon äntligen hade nått sitt mål, en slätt fylld från topp till tå av färgerna från alla de blommor som frodades här. Ett vagt leende sprang fram på läpparna, många dagar och nätter hade passerat under hennes färd, allt för många.
Tyvärr så var hon fortfarande inte helt återställd efter allt som hänt, och denna vandring hade även den tagit ut sin rätt på henne. Nu hoppades hon bara att hon skulle finna den varginna som hon sökte, den som lett henne på denna resa.

[Murderotic]

Rovdjurets gula ögon hade sedan en längre tid förföljt den andra vargen som drog sig in över stäppen. Hon hade känt sig förföljd ett tag men bara trott att hon inbillat sig. Men, kanske kunde det här vara något bra? En stäppvarg.. Inte alls långt från hennes egna marker. På något sätt så måste det vara ett tecken av något slag.
Den vita tiken sträckte på sig och rörde sig framåt extremt tyst. En längre tid i rosenskogen och dess farliga taggar hade lärt henne att undvika det man egentligen inte såg. Konstigt nog.
Ögonen smalnade av då hon kisade med blicken.
Röd stäppvarg. Totalt okänd. Varför hade hon förföljt henne hit?
- Quis enim es tu?
Viskade hon tyst för sig själv och öronen vek sig bak mot nacken för en kort sekund.
Musklerna hade spänt sig och kroppen verkade ha låst sig. På något obehagligt sätt ville hon gå till anfall, det var i alla fall vad hennes instinkt sade henne. Speciellt nu när hon var dräktig. Men det var något som fick henne ur balans.
Hon drog ett djupt andetag och steg slutligen fram helt synligt på fältet, huvudet vänt mot stäppvargen.
- Vart är du på väg?
Hon frågade rakt ut utan att skämmas.
Nog visste hon att vargar säkert kom hit för denna fridfulla plats. Men något tydde på att den här tiken inte var här för utsiktens skull.

Öronen ryckte till, och lika så resten av varginnan när en röst som dykt upp ur tomma intet blott lade positionen för en annan varginna i hennes närhet. Asynja hade inte alls lagt märke till den andra vargens närvaro. Hon hade varit så förundrad över den vackra syn som hennes ögon mött på denna plats. Förtrollad, nästintill.
Hon mötte den andra tikens gula blick och svalde. Hur hade hon inte lyckats lägga märke till henne?
"Solstäppen." Svarade hon med en svag, neutral röst.
"Har jag kommit rätt?" Ett vagt leende lade sig över tikens svarta läppar och svansen började sakta svepa bakom henne.

Den vita tiken såg snabbt ut över stäppen innan blicken lades på tiken igen.
Hon kunde inte hålla tillbaka ett smått leende som snett placerades ut över hennes ansikte. Hon kunde inte göra mer än att bara le lätt.
Trots hennes egna stela drag verkade honan inte känna sig hotfull, eller fanns där inget uppkäftigt beteende. Som resten av Numooris vargar verkade ha..
- Solstäppen, ja.. Det här är stäppen.
Svarade hon med en ganska så tyst och lugn stämma.
Det uppstod en kort tystnad mellan dom båda, men Murder granskade den andra i tystnaden. La hennes utseende till minnet, studerade nästan varenda fläck hon bar.
- Stäppvarg, ganska så ung.
Sade hon slutligen och öronen tippade framåt och leendet blev något större.
Nog skilde de nog inte dem så mycket åt i åldern. Murder själv var ännu ung, men denne yngre.
- Vad är det du söker?

Asynja betraktade nyfiket den andra tiken.
Hennes utseende påminde något om hennes egna - långa kvicka ben, en slank kropp och de typiska fläckarna som är placerade över tikens flank. Direkt så kan man se hur tröttheten riktigt rinner av den röda tiken och istället lägger sig ett oerhört lindrat uttryck över hennes anlete, samtidigt som en lättnadens suck lämnar honan.
Detta var första gången sen den dagen som hon träffat en av sina egna.

Så, hon hade kommit rätt. Detta var Solstäppen.
Hon lät sin blick svepa ut över det vilda men ack så praktfulla området. Var det här hennes hem, eller hade det varit det en gång i tiden. Ja, det var allt för många frågor som bubblade upp i hennes huvud nu. Hon var helt enkelt tvungen att pressa tillbaka större delen av dem.
Den ljusblå blicken fästes åter mot den respektgivande honan framför henne.
 
"Vad jag söker?" Sade hon med en växande glädje i sin röst, kanske att tiken kunde ge henne några svar, eller att hon visste av någon som kunde. "Den flock som har sitt revir på denna fantastiska plats... och svar på många frågor. "

(sorry segt och kort svar D:)

Något i hennes ord fick den andra honan att se mot Asynja med avvaktande blick. Tvekande. Var något fel?
Den röda varginnan tog ett varsamt steg bakåt och lade de båda öronen mot bakhuvudet. Hon ville inte bråka. Inte slåss. Inte nu.
Hon var alldeles för trött och svulten. Färden hit hade tagit på hennes krafter. Krafter som hon fortfarande inte riktigt hunnit återhämta sen den natten. Sen den mardrömmen.
- Det är vi.
Öronen riktades försiktigt framåt. En vag glimt av hopp fanns för en kort sekund i de isblå ögonen, men dog lika snabbt ut igen. Varginnan visste inte vem Asynja var.
Alltså var hon inte en av dem.  
- Jag leder oss, Treontha. Men säg mig, vad är ditt namn?
"Asynja." Rösten hade tappat sin energi. Blicken föll handlöst till marken och svansens glada svajande avtog helt. Allt kändes hopplöst. Fullständigt hopplöst.
Skulle hennes sökande aldrig ge några svar. Skulle hon för alltid behöva vandra i en skugga. Självklart ville hon inte tro det, men det faktum att allt hennes hopp raserats i detta ögonblick var sanningen.
En tjock klump, som ansträngde andningen, lade sig som en bromskloss i hennes strupe. Hon ville gråta. Låta tårarna flöda ner för de svarta markeringarna. Men Asynja försöker tappert hålla tillbaka det antågande känslosvallet. Trots allt så står hon framför en annan varginna, en flockledare. Det skulle vara opassande att visa sig svag i detta nu.   
 
"Du har aldrig sett mig förut? Aldrig känt min doft?" Det var med en ostadig röst som hon lämnade över sina frågor, men ändå fanns där en stark vilja. Chansen var minimal, om ens existerande, att denna varginna gjort detta. Men efter allt som hon varit med om så behövde hon få konkreta svar och inte bara gissningar och antaganden från hennes egna sida.  

[Då vi kommit överens om att Asynja gått med i Therontha via Skype så avslutas detta roll lite fint, då båda parter är eniga. Pöss och kräm.]

[AVSLUTAT]