Han nickade. Såg en aning fundersam ut. Tja han antog att det var den där vitröda saken hon menade. Kanske var det något som var fel. Han visste inte riktigt och han lyckades för en gångs skull hålla sig utanför hennes tankar. Det var skönt. Allt var tyst igen. Han såg på henne, men sade inget på en bra stund.
- Du hittar honom.
Sa han sedan och försökte se en aning glad ut emot henne. Det var ingen vanlig känsla, han visste knappt vad det var för något. Därav svårigheten i att försöka visa känslan utan att egentligen vara det eller veta hur det känns. Han höll öronen spetsade och väntade på någon slags reaktion.
- Jag kan hjälpa dig leta på vägen hem till Kaiwood. Vet du vart han borde tagit vägen?
Sa han sedan i sinnet, mest för att lätta upp stämningen lite. Mer kunde han inte direkt göra. Han behövde ta sig hem till skogen och hon behövde finna sin vän, partner? Det brydde honom inte. Han kunde fascineras av tiken i hemlighet. Tills han visste vad känslor faktiskt var för något.

Han lyssnade till det hon sade och flinade lätt till. Hon ville inte vara till besvär. Hon kunde omöjligt vara till mer besvär än att han skulle behöva släpa henne fram. Såå varför så tveksam? Han funderade. Kanske ville hon inte ha med honom som sällskap? Självklart inte. Han hade inte gjort något för att irritera henne. Han sträckte lite på sig för att nästan se en aning förolämpad ut.
- Jag har inte bråttom.
Sa han sedan och höjde ena ögonbrynet då han såg på henne. Hon verkade bara finna bortförklaringar. Varför? Han förstod inte. Det var enklare att vara rakt på sak. Som Geddon oftast var. Fanns inga baktankar i det han säger, eller något annat som inte tas upp. Han var helt enkelt en väldigt okomplicerad varelse egentligen. Vilket också gjorde det enkelt för honom att följa vilken order han än fick. Inga känslor, inget tvek, inga problem. Han sa sedan i tikens sinne med ett svagt flin på läpparna;
- Du kan behöva dras med mig dock. Så du inte hamnar i mer trubbel

Armageddon som nyligen upptäckt sin kraft hörde inga tankar från Valoria. Egentligen ville han inte det, då han inte visste om hon tillät det. Hans kraft gjorde honom en aningen bitter ibland. Han hatade att rota och vara respektlös. Respekt och lojalitet är allt han äger så varför ska hans krafter strida så emot honom och hans principer? Han såg på henne och flinade svagt då hon svarade honom.
- Det märks inte.
Sa han bara retsamt tillbaka som den trotsiga tonåring han är. Han nickade mot såren kring hennes nacke. Han hoppades att hon skulle repa sig snabbt. Kanske skulle lite mat hjälpa? Det gick alltid att försöka. Det kunde i alla fall få fart på systemet.
- Är ni hungrig?

- Vänta här.
Sa han bara och stödde henne smått då hon såg yr ut innan han for upp snabbt och hoppade rakt ut med ett kraftigt språng från grottmynningen. Han fällde ut de långa vingarna först utanför grottan och for ner i en brant dykning innan han flög uppåt igen i en halv loop. Han for runt berget de befann sig på och studerade kedjan där den låg utslagen nedanför honom. En vacker syn. Jakten varade inte länge, han slog ganska snabbt en stenbock's kalv och tog den med sig tillbaka till Valoria. Dessutom var han själv lite hungrig så det skulle nog räcka till dem båda. Han tog aldrig byten som han inte skulle äta upp. Då slog han hellre ett mindre byte och resten fick smådjur ta. Han fällde ihop vingarna innan öppningen och landade inne i grottan. Han fick ta några bromsande steg också innan han stannade helt. Bytet släppte han framför tikens tassar och log svagt, som att säga; Ät nu!

Geddon log och kände hur värmen åter igen började sprida sig i grottan. I bland var det riktigt bra att ha värmande krafter, dessutom var han inte ett dugg känslig för värme och han kunde värma sig själv i de kallaste klimaten. Även om han absolut inte trivdes där. Han såg på henne med ruskade på huvudet. Han var inte hungrig och behövde inte äta. Inte ännu. Han var van vid att leva utan mat längre perioder. Antagligen för att han var för lat för att jaga. Han hade annat att fundera över.

[Ska vi låta de vara här, säger att de hjälps åt att leta efter volbara och skiljs åt vid Kaiwood någonstans då valoria finner volbaras doft eller något å de flyger/går åt var sitt håll? :) å avsluta nu alltså]

OFF_Ojdu ursäkta för migg sega svar! Jag var på semester när du skrev det här, och läste det - men sen tänkte jag inte på det och glömde bort det :C[i] Ja vi kan ta och avsluta nu om du vill. Du kan skriva ett sista inlägg if you want C:

Det verkade inte som att hanen var intresserad av hans egna fångst, så hon fortsatte att äta tills hon var klar. Sedan suckade hon lågt.
"Det är konstigt det här." sa hon, lite mer för sig själv än till Armageddon. Hennes röst var en aning frånvarande, men fortfarande lika klar och vacker som den brukade vara. "Du är den första som..,"
Hon stannade upp och harklade sig. Nej, han hade inte varit den första som hon litat på. Hon mötte hans blick och hoppades att han skulle förstå.
"Du är den enda som jag litar på mer än Volbara. På något sätt fastnade jag för dig."

- Du kan alltid räkna med mig.
Sa han bara som svar och log svagt åt henne. Han blev på något sätt varm. Han kunde inte kalla känslan glad. För glad blev han när han kände blod rinna mellan tänderna och ner i strupen. Detta kunde han inte påstå att han ville göra med Valoria. Så han kallade känslan varm. Han blev varmare än någonsin i närheten av henne. Annorlunda, men det kändes bra.
- Jag hoppas vi ses snart igen Valoria.
Sa han i hennes sinne och nickade åt henne. Han visste att hon skulle klara sig själv här ifrån. Hon hade fått bra med vila och näring, hennes sår var igen brända och han hoppades att hon inte skulle få fula ärr, även om de aldrig skulle kunna ta ifrån henne hennes skönhet i hans ögon. Någonsin. Det var en unik kontakt han fått gentemot henne. Det var något han kunde efterlikna emot flockens ledare, en slags lojalitet. Han skulle aldrig svika henne. Någonsin. Han vände sedan om och flög där ifrån, emot Kaiwood och hem.