Den Blå hade återvändit, från lavaöknen till öknen ännu en gång. Saknaden efter Volbara var otroligt stort. Det var knappt att hon orkade göra annat än att flyga runt. Allting hade blivit förstört. Han älskade henne inte längre - och det var sista gången de hade setts. Hon försvann bland tankar och minnen ett tag, utan att tänka på att hon faktiskt var uppe bland molnen. Hon märkte inte att hon var nära att sjunka innan hon vaknade upp bland sina minnen.

Hon fällde snabbt ut sina vingar nära marken och som tur landade hon stiligt och snyggt - inte kraschande. Blicken svepte förbi under området. Hon visste inte om hon hade närmat sig ett av reviren, men hon visste att hon egentligen inte borde vara här, det hade vargkatten berättat för henne och Volbara. Där var han igen, Volbara. Det var det ända hon tänkte på för tillfället. Det skulle verkligen vara svårt för henne att släppa taget om honom. Men Den Blå skulle visa honom att hon kunde överleva utan honom.
Ensam.

Hanens andning var redan aningen ansträngd, det varma klimatet var långt ifrån vad han föredrog. Pälsen var tjock och kroppen stor, gjord för att ta sig fram i ovänliga och kyliga miljöer. Han hade aldrig gillat värme - det påminde honom för mycket om elden - men då hade han aldrig heller upplevt en temperatur så kvävande som denna förut. Åtminstone så var det torrt, alltid något. Fast redan efter en halvtimmes promenad börjat anse att det var lite väl torrt. Hans strupe bönföll om vattnet som han vanligtvis tvingade i sig, och den kluvna tungan var inte fullt så fuktig som den borde vara.
Kroppen darrade en aning medan han långsamt släpade sig vidare, funderade vagt på om han borde vända om. Inte kunde väl Huyana tagit sig igenom detta frivilligt? Men han ville inte heller återvända till bron av ben, nu när han väl korsat den fick den åter kårar att dra längs med hans ryggrad. Att havet inte svalt honom när den fick chansen var förvånande och han vägrade testa sin lycka igen. Åtminstone inte innan Huyana fanns vid hans sida. Vid det här laget var han inte långt ifrån en våldsam panikattack, och skulle antagligen i ett ryck av nervositet tagit ett kliv rakt ner från de dödad ben, som om han förväntade sig att kunna gå på vattenytan. Och sedan skulle han sjunka likt en otroligt ful liten sten, och snart skulle det salta vattnet få honom att svälla upp.
Och sen skulle han ligga vid ytan med den buken uppåt, uppsvälld av gaser medan fiskar åt av hans lik. En död som skulle passa hela hans helhet förvisso. Äcklig och patetisk även när själen lämnat sin bur.
Visst är det makabert, men tankarna gjorde honom ännu törstigare. Han hade för länge sedan slutat känna något vid tanken på sin egen död. En lättnad, möjligtvis. Det skulle vara så underbart att slippa känna den ständigt gnagande skräcken, musklerna som aldrig slappnade av helt och hjärtat vars slag kunde liknas vid sådana där små fåglars vingar. Tanken fick honom att rynka pannan en aning, han kunde inte komma på dess namn.
De gröna ögonen höjdes från marken, kisade lätt medan han snurrade ett varv, skannade noggrant omvärlden. Ibland funderade han på vad centrum av världen var. Var det ett speciellt ställe? Någon punkt djupt under honom? Gudarna, eller kanske han själv? Trots allt så skulle han inte ens bli förvånad om allting bara var en galen mans fantasi. Men det ledde till frågan huruvida han själv en existerade. Han var rätt säker på att han gjorde det, men han hade ju fått för sig konstigare saker.
Ett par sekunder andades han bara, lät sig stanna och tippade huvudet på sned en aning. Var det en vattenkälla som glimmade bakom en sanddyn ett tjugotal meter bort? Om så var fallet, skulle han se det som ett tecken på att vända om. Ta sig till en mer behaglig plats, en plats som inte gjorde att hans inälvor tycktes vara på kokningsgränsen.

Något rörde sig över himlen snett till vänster framför honom, bortom ("den eventuella", påminde han sig själv med svag röst) bäcken. Han hukade sig ner bakom en sanddyn medan han, med all självkontroll han kunde uppbåda, hindrade sig själv från att skrika högt och gällt i missnöje och nervositet. Att han skulle kunna stöta på en levande själ - som inte var Huyana - härute hade han inte ens tänkt på. Med svansen tätt mot magen försökte han lägga sig ner, men det började göra ont i tassarna av att stå stilla på den uppvärmda sanden.
Ett darrande andetag, lätt uppspärrade ögon. Han kunde ta sig dit långsamt och försiktigt. Den främmande var trots allt långt bort. Om han hade tur skulle han - eller hon - inte se honom själv. Och om denne gjorde det, skulle denne förhoppningsvis strunta i honom. Hånskratta åt hans uppenbarelse på avstånd, men ej komma närmare.
Så mycket tveksamt, och med hjärtat så hårt bankande att det kändes genom hela honom, rörde han sig mot sitt mål. Ögonen undvek avsiktligt gestalten. Han visste att Charmen skulle ta över om främlingen faktiskt kom, få honom att verka någorlunda normal. Kraften mer eller mindre tvingade honom att uppföra sig på ett sätt som han själv antog var tilldragande, fick hans käftar att öppnas då han egentligen ville rulla ihop till en boll och gråta.

Den Blå fakarghonan blev bara tröttare och tröttar. Under flera nätter hade hon vandrat sömnlös. Hon hade sett hur stjärnorna på den stora himlen kom - och försvann. Hon hade ingen aning om hur länge hon skulle orka hålla på att gå runt och inte göra någonting.

En rörelse ur hennes ögonvrå fick henne att vända sig om och hennes blick landade på en varg, runt hennes ålder kanske. Hanens päls dansade i olika nyanser av brunt. De hornen som prydde hans huvud tydde på att han var en hjortvren. Hon granskade honom noga, letade efter tecken på att hanen tänkte attackera. Hennes blick drogs ännu en gång till hanens gröna lysande ögon.

Hon tänkte precis kasta ur sig något elakt, hotfullt. Men en tanke dök upp i hennes huvud. Skulle hon försöka följa Volbaras råd, för en gång? Skulle hon vara artig och trevlig, för en gångs skull? Hennes älskade väns ansikte dök upp framför henne.
Jag tror det är bäst att vi skiljs åt ett tag. Du försätter mig i fara med sin stora mun.
Volbaras ord ljöd i hennes öron. Hon kunde höra hanens vackra röst, åh. Hennes följeslagare. Hon saknade honom så.

Det var nära att hon glömde att hon var där hon var, och hon hade nästan helt glömt bort hanen som stod framför henne.
"Främling." sa hon och visade inget tecken på hotfullhet. Det blev Volbis sätt ändå. För en gång skull skulle hon vara artig. "Jag vill dig inget illa, är på genomresa."

Hanens vände tveksamt sina ögon mot honan vid ljudet av hennes röst. Vinden som förde orden med sig drog försiktigt över tovig päls. Det kändes som en tröstande smekning. Ett blygt leende sträckte hans läppar. Ögonen avslöjade inte paniken som klöste inom när han tippade huvudet en aning på sned och blev säkrare i sina steg.
Det förvånade honom att personerna i detta nya land talade samma språk som det han lärt sig i sin stam, men han tackade Gudarna för det. Hade bett till dem flera gånger under de senaste dagarnas lopp, vilket var mycket till och med för honom - men han ville så gärna visa sin tacksamhet. Visa att han inte delade personlighet med de vrener som orsakat förbannelsen han så skamfullt bar på.
"Goddag," hälsade han lågt när han kommit fram till bäcken, nu inte alltför långt bort från den okända. Det syntes på honom att han skämdes en aning, men han visste att Charmen skulle påverka den ännu namnlösas sinne. Få honom att framstå som attraktiv, få hans röst att inge lugn.
Han sänkte försiktigt sitt huvud ner till bäcken, rös av obehag när vattnet nuddade den mörka nosen men tvingade sig själv till att dricka. För länge sedan hade han insett att vatten inte var något han kunde undvika fullt ut, men det betydde inte att han slutat med sina hopplösa försök. Men han antog att en bäck var okej. Det fanns inte stor risk för att drunkna i den precis. För även om han ofta tänkte på döden så hade han efter sin färd över bron av ben lärt sig något nytt om sig själv: han var paralyserande skräckslagen över att lämna livet när han var under vatten. Och det var inte det faktum att han var skräckslagen över något som förvånade honom. Skräcken och han var gamla vänner, även om den förstnämnda var en tämligen obehaglig figur. Men inte desto mindre bekant.
"Jag antar att det är överflödigt att nämna att jag inte heller vill Er illa." Rösten var långt ifrån rik på känslor, men den var mjuk. Lugnande. Han betraktade henne medan han kontrollerade sina andetag, leendet knappt synligt längre. Tyckte att han klarade sig rätt bra. Huyana skulle vara nöjd med honom när han berättade att han utväxlat meningar med en främling utan att visa just hur obekväm och skräckslagen han var. Det skulle dock kunna förstöras om han mötte honans blick, och därför höll han sig till hennes utseende - försökte räkna ut hur mycket smärta hennes käkar och klor kunde vålla om hon ångrade sig angående "inget illa"-delen. För om hon skulle anfalla eller förolämpa honom skulle han tappa fästet, och Charmen skulle ersättas av Raseri. Och även om tanken på att skada någon annan ibland fick ögonen att tåras så var han väldigt säker på att han skulle hitta Huyana innan han slängde bort sitt patetiska lilla liv.