Han hade svårt att förstå att faktiskt lämnat allting bakom sig. Hela sin familj och flocksyskon - alla de som betydde något för honom. Men han kunde inte bo där resten av livet, han behövde se resten av världen, ta reda på vad som fanns på andra sidan bergskedjan. Och nu när han väl var här var han inte säker på att det hade varit en sådan bra idé att lämna de platser som han kände igen.
Elorthad hade aldrig varit en hane som stack huvudet i sanden, inte heller var han en hane som backade för nya utmaningar. Men han kände igen detta stället ifrån sagor och varningar han hört som liten. Detta var platsen man skulle besöka om man ville stöta på någon av mörkrets tjänare, det hade han fått klart för sig. Men hur hamnade han här? Han hade tagit sig över Raukakekedjan, men inte haft någon tanke på att han skulle hamna på den här kala och bistra slätten. Att det hade börjat skymma gjorde inte saken bättre. Mörkret skulle locka ut varelser som han varken ville eller borde möta. Vad som gjorde saken ännu värre var det faktum att han skulle inte kunna känna doften av en vampyr ifall det fanns någon i närheten, vilket satte honom i ett enormt underläge.
Elorthad ryste till och en kall kåre kröp okontrollerbart längs hans rygg. Men trots det sträckte han lite på sig, gick i långsammare takt och med huvudet högt. Skulle han träffa på någon skulle han göra det som sig själv, inte med en feg attityd.

[Tavar 8D ]

En ljusbrun ung hona vandrade med försiktiga, lätta steg över slätten. En besökare likt många, många andra.
Hon såg sig oroligt omkring i skymningen och strök öronen bakåt.
Hennes blå ögon flackade snabbt mellan olika punkter, som en buske vars grenar rörde sig i vinden.
Hon var tvungen att korsa denna dödens tillhåll, för att nå sin Rian. Hennes älskade.
För att trösta sig själv tänkte hon på hans varma skratt, hans lysande glada ögon.
Hur lycklig han skulle bli när hon återvände till honom.
Honans huvud höjdes och stegen blev en aning säkrare. Men den obehagliga känslan av att vara betraktad nafsade henne i hasorna.

Snart nådde hon en liten träddunge, och blev aningen mindre modfälld över känslan av skydd.
Trädens grenar verkade sträcka sig ner mot marken, med sina tunga grenar.
Hon såg sig omkring och konstaterade att hon var ensam. Det var ensligt att färdas här och hon skulle gärna ha sällskap, men inte av någon illasinnad varg.
Och här verkade det bara bo sådana.
Hon satte sig ned och fuktade nosen med tungan.

--------------

Tavar hade följt efter tiken likt en ljudlös skugga ända sedan mörkrets inbrott.
Han njöt av jakten och väntade tålmodigt på att hon skulle invaggas i den trygga känslan dungen uppbådade.
Han såg på medan hon slog sig till rätta. Hon hade inte ens märkt att han fanns där, bara några meter bort bakom en trädstam.
Vampyren passade perfekt in i mörkret med sin nattsvarta päls.

Efter några minuter av tystnad, tog han ett par steg fram och stod plötsligt alldeles framför henne.
Hennes ögon spärrades upp av förvåning.
"Vem är du, främling?" Hon skrattade nervöst till.
Han log och mötte lugnt hennes blick med sina törstande, svarta ögon.
(Tavars ögon blir svarta när han inte druckit på en viss tid.)
Han hade kunnat svara något poetiskt, som att han var hennes dödsbringare, svarta ängel eller något sådant... men han var för törstig för lekar i natt.
"Tyvärr kommer du aldrig få veta det, min sköna." svarade han.
Oron drog som en skugga över hennes ansikte, medan hon öppnade munnen för att fråga.
Då lyfte han på överläppen, blottade tänderna och morrade lågt.
For fram, och käkarna slöts om hennes strupe. Ett sista kvävt ljud, försök till skrik, lämnade henne, sedan ett gurglande läte då blod forsade in i hennes lungor.
Han slöt ögonen och drack ivrigt, lättad över att slippa branden i halsen.
Egentligen visste han att när det började brinna i hans strupe var det bara inbillning, skapad av hans kropp för att signalera att han behövde blod. För att överleva.

När honans kropp var tömd, lyfte han huvudet och öppnade ögonen. De lyste blodröda, klara och pigga. Han slickade sig om munnen, kände hur blod droppade från hans käkar.
Öronen klippte till och vändes framåt. Han lyssnade noggrant, och kunde höra ljudet av tassar.
Han gick till kanten av dungen, och spanade ut över slätten. Eftersom det var natt låg platsen dold i mörker för de levande, men för honom var det ungefär lika ljust som på dagen. Och dagarna var outhärdligt ljusa. Inte för att han kunde gå ut då.

Blicken fästes vid en gestalt som kom gående i riktning mot platsen han befann sig på.
Han såg sig över axeln, mot liket efter honan som låg kvar där. Det ryckte svagt i hans mungipor av tillfredsställelse.
Sedan vände han sig ut mot slätten igen, satte sig ner och lät tungan löpa över nospartiet i väntan på främlingen.

Elorthad lyckades snappa upp doften av en främmande hona, men precis när han bestämt sig för att se om han kunde finna henne kunde han urskilja röster. En som verkade tillhöra en hona, antagligen samma hona. Vad som sedan fick honom att stelna till var den andra rösten som nådde han öron. Han hade inte kunnat avgöra vad honan sagt, inte heller kunde han avgöra vad hanen sa, men han gillade inte rösten, speciellt med tanke på att solen nu hade försvunnit över horisonten och mörkret hade lagt sig helt.
Han gav ifrån sig en tyst suck, höjde huvudet och försökte slappna av. Han var inte rädd, men han var inte heller självsäker.
Då honan inte längre hördes, och ej heller den andra hanen, beslöt han sig för att se om någon av dem var kvar. Därför fortsatte han framåt. Tacksamt nog kastade månen åtminstone lite ljus över mörkret.
Det krävdes inte många steg innan han kunde se liket av en hona. Han kunde tyda genom mörkret att honan hade blivit brutalt slaktad. Han slöt ögonen och gav ifrån sig en tung suck av uppgivelse.
"Agaryulnaer...", mumlade han tyst.
I ögonvrån kunde han nu skymta en gestalt, som antagligen funnits där hela tiden, och han ryckte förskräckt till.
Förhoppningsvis var varelsen mätt, om det nu var en av De Kalla, vilket var ordet han hela tiden hört som namn på vampyrer. Elorthad var inte rädd, snarare misstänksam och försiktig.
"God kväll", sade han artigt.

(Skriver från mobilen vars batteri snart dör. Detta får bli kort!)

Tavar såg på medan hanen närmade sig, fick syn på hans tidigare byte och mumlade något. Hans öron uppfattade det kristallklart, men han visste inte vad det betydde.
Kanske något främmande språk? Intressant.

"Godafton, du dödlige." Svarade han lugnt, medan en road ton spelade i hans tonläge.
Han tyckte om hanen, (eller så var han mätt på honan?) så han hade inga planer på att döda honom. Dock tyckte ju Tavar om att döda för dödandets skull också, det låg i hans natur.

Han såg på den stilla honan som låg där, med månskenet glänsande i pälsen, innan han vände sin rödglödgade blick mot främlingen.
"Vad heter du? Om du vågar berätta, vill säga." Log han mot hanen.
Nu när han var laddad fanns det knappast någon gräns för hans lekar. Tålmodigt inväntade han svar, medan blicken scannade av minsta känsla i främlingens ögon. Läste honom. Och den svarte var ovanligt lugn och sansad. Inte minsta tecken på utbrott, inget sjudande precis under ytan. Lätt intresserad och nöjd.

Den Kalla verkade varken irriterad eller speciellt hungrig på ännu en varg, vilket fick Elorthad att slappna av lite.
"Finns ingen anledning till varför jag inte skulle låta er veta mitt namn", svarade han och klippte till med öronen. Han drog sig för att kasta ytterligare en blick på honan som låg där nära dem, han hade sett tillräckligt.
"Mitt namn är Elorthad", presenterade han sig sedan. "Får man fråga om ert?" lade han sedan till med ett snett litet leende. Han bar huvudet lika högt som om han skulle ha mött en vanlig varg under solens strålar, men bara för det var han inte heller högfärdig eller nedlåtande. Han visade bara att denna vargen inte var någon han tänkte krypa eller tassa på för. Men alla hans ord hade varit uttalade med respekt, något annat fanns inte i Elorthads natur.

"Det glädjer mig att ni tänker så." svarade han med neutral ton. Han tog några steg närmare främlingen och lade huvudet på sned med en antydan till leende.
"Elorthad, mig kan du kalla Tavar." Han nickade en gång mot hanen.
För ovanlighetens skull kände han för att vara trevlig snarare än att döda. Men det kunde ju även vändas mot tvärtom, när som helst.
Han hade haft skrämmande humörsvängningar utan dess like på sista tiden. Det hade startat en tid efter att Demetrius slängt in honom i ett träd.
Han skakade hastigt på huvudet och såg sedan på honan. Plötsligt brast det inom honom, och törsten var tillbaka. Så länge hade hennes blod räckt.

Kul. Dags för jakt igen. Tavar drog ett djupt andetag och kände doften av blod, både från liket och den levande.
Han vände såg mot hanen och blicken svartnade genast.
"Gå."

Elorthad nickade kort.
"Tavar, angenämnt", en liten lögn må hända, men han sa det för artighetens skull. Hans huvud var fortfarande högt buret, men när han insåg att någonting i deras möte höll på att förändras så sänke han det en aning. Hans blick var frågande och misstänksam. Hanen vände sig mot Elorthad. Blicken var nu förändrad, och han förstod vad den måste betyda, även om han inte sätt den innan.
Sedan, ett ord. En stavelse på två bokstäver. Det räckte. Elorthad backade hastigt. Öronen låg mot hans nacke och han sänkte medvetet temperaturen i sin egen kropp i ett försök att verka mindre levande än vad han var. Allt för att skydda sig själv. Om Tavar verkligen ville sätta tänder i honom så kunde han det, inget snack om saken, men Elorthad tänkte i alla fall göra ett försök att komma undan.
Han vände sig helt om och försvann i den riktning som han hade kommit ifrån. Lämnade Tavar bakom sig och bad till Gudarna att han inte skulle bli förföljd.

[Om inte Tavar vill jaga efter så antar jag att det är avslutat? ^^ ]

"Tavar, angenämt." svarade Elorthad honom.
"Mitt hat är inte riktat mot dig." förklarade vampyren lågt, men tydligt. Det var sant.
Tavar sänkte huvudet, slöt ögonen och andades in bloddoften.
Smärtan rev i halsen, och det bultade i hans tinningar. Han drog lugnande andetag.
Främlingen lydde genast, och avlägsnade sig. Han kunde höra dennes hjärtslag, och ljudet av tassar som blev svagare och svagare.
Lusten att rusa efter var nära att ta över honom, så pass att musklerna i benen spändes. Redo att springa ifatt, knäcka hanens nacke och få slut på sitt lidande.

Han kunde känna hur hans egen andning ökade i takt, blev häftigare ju mer törsten fyllde honom. Det var som ett krig inom honom, som om han när som helst skulle slitas i två delar. När Elorthad hunnit några hundra språng, slog han upp ögonen.
De var kolsvarta, och glänste av fukt. Blodådrorna under dem pulserade likt sprickor, vanställde hela ansiktet. En morrning bubblade upp ur hans strupe, höjdes till ett ursinnigt skall.

Han stirrade sedan förstummad efter hanen, som fortfarande var inom hör- och synhåll på den ödsliga platsen. Han stod där och undrade varför han låtit bli att döda.
Sedan vände han sig om och återvände in i den mörka dungen, där han lade sig ned för en stunds vila. Självföraktet, hatet mot honom själv, började skymta i hans tankar.

(Du kan avsluta med ett litet inlägg C:)

Han hade hört hanens, Tavars, ord.
Mitt hat är inte riktat mot dig.
Men Elorthad kände att han bara ville komma långt ifrån hanen. Tavar verkade inte ta upp jakten, så vitt han kunde förstå, men han slutade inte springa för det.
Till slut hade han, förhoppningsvis, lämnat hanen så pass långt bakom sig att det var lugnt. Han saktade därför av fortsatte i trav. Försökte skaka av sig rysningarna mötet hade gett honom, för att kunna fortsätta sin färd.

[tjaa.. Avslutat då ^^ ]