[Pax till Polka ^-^]

Meilyr var som en liten ödslig prick i den stora öknen som han hade traskat in på. Det var olidligt varmt här och han förstod inte att någon levande varelse ville hålla till här. Men den unga hanen kände sig också nyfiken och ville ändå ta sig en liten titt runt om kring på denna plats ändå. Men han hade hela tiden koll på vart han gick och lämnade sällan det lilla vatten hål han hade funnit på sin korta vistelse. Sanden värmde hans tassar och det nästan brände i dem då han gick fram. De nio svansarna hängde tröttsamt ner mot marken och gjorde ett spår i sanden efter honom. Halsen var en aning sänkt och tungan hängde ut från sidan då han smått flåsande tog sig fram. Snart skulle han vara tillbaks till vattenhålet där han skulle få skydd från den obarmhärtiga solen och vatten som stillade hans törst som så ihärdigt brann i hans strupe. En sak som var bra med denna plats, att han inte behövde tänka lika mycket på var han lade sina tassar, inga buskar eller snår som han snubblade över, allt var så öppet och fritt. Och han kunde därför gå i sina egna tankar utan att behöva oroa sig för om han skulle ramla omkull. Det här var en bra plats att tänka på, fast värmen gjorde sig påmind titt som tett.

Men Meilyrs humör var ändå glatt då han fortsatte framåt, en tass i taget. En svalkande vind drog över landskapet och blåste upp lite sand som gjorde så att han fnös till och ruskade på huvudet. Meilyr höjde sen huvudet och klippte till med öronen för att fånga upp ljud runt omkring medan hans nos vädrade efter dofter, men ingen specifik doft fick honom att stanna så han fortsatte att vandra framåt i sanden.

Efter ett tag stannade han upp då han hörde vinden som lekte med blad nedanför den lilla kullen av sand han höll på att vandra ner för. Han var tillbaks till vattenhålet, ett leende brydde de svarta läpparna och svansarna höjdes och viftade glatt. Det fanns ett litet träd vid det lilla vattenhålet och lite torkat gräs, det var det trädets blad han hade hört. Att vara blind hade skärpt hans sinnen, och de var de som hjälpte honom att överleva. Han tog ett skutt fram så att han kanade ner för sanden och travade sen den sista biten. Sanden under honom blev lite svalare närmare han kom vattnet och han sänkte prövande huvudet då tassarna mötte det ljumna vattnets yta.

Denna dag var lika varm som de gångna dagarna han varit här.
Tungan, eller ska man säga tungorna, hängde ut på Polka.
Svansen slappt efter och huvuderna lite böjt nedot.
Han hade inte druckit på minst två dagar i denna hetta, men han hade fångat reptiler som ormar och ödlor att äta på. Deras kroppsvätska och blod hade släckt tösten iallafall en aning.

bröderna pratade på latin i en viskande form och det hördes lika väl som viskningar i huvudet för en annan.
Stegen var tunga, och spända.
De ruskade på sig för att svalka sig, och just då kom en vind som svalkade bröderna.

Högra huvudet -Ingen mat, inget vatten.. vi måste hitta skugga snart.
Vänstra -För en gångs skull säger han något vettigt.
Det högra huvudet började att morra lite lätt, det var det här som polka fick stå ut med. men han behövde aldrig känna sig ensam.
En personlighetsklyvning på tre var inte vanligt, han hade en god sida, vilket var hans vänstra huvud. En ond, det högra huvudet. Och mitten, det neutrala.

Så mötte hans tunga det ljumna vattnet och han började girigt dricka, vattnet lugnade hans törst och han kände nästan direkt då han fick nya krafter. Han kände sig en aning mer svalkad. Han höjde till sist huvudet en aning så att några vattendroppar trillade ner och det ryckte lite lätt i hans öron då dropparna mötte vatten ytan. Han slickade sig kring munnen med den kära tungan innan han började gå runt vattenhålet vid strandkanten. Och stannade upp då en vind drog genom lanskapet och fick löven att prassla så att han skulle veta var trädet var. Han svängde sen enkelt av och gick lite långsammare närmare trädet han trodde var där.

Det var inte stort, nästan mer en buske och var knappa 1 meter högt och grenarna hängde ner till marken och gav ordentligt skydd för solen. Meilyr sträckte lite på halsen och kände efter några få steg trädets ena gren mot hans nos. Han sänkte sin kropp ner och kravlade sig in under lövverket där det var skuggigt och skönt. En behaglig suck lämnade honom innan han sänkte huvudet mot tassarna och slöt ögonen, för att vila.

Vänster -jag känner en doft. Av främling.
Höger -är du säker så att du inye bara fått fnatt?
Det vänstra huvudet fnös till och vände bort huvudet.
Vänster -Jag är säker, en främling är i närheten.
Mitten -Han har rätt, det finns någon här.

De började att gå i den riktningen som doften kom ifrån.
Och de gick i en travande takt.

Meilyr hade precis börjat slappna av då vinden förde med sig en främmande doft av varg. Här? Han trodde inte att det fanns andra här en han själv. Han hade inte stött på några andra. En hane om hans doft sinne var korekt. Meilyr höjde huvudet från tassarna och försökte fånga upp den nu försvunna doften. Vinden hade dragit vidare. Han försökte lyssna efter tassar i sanden men vargen var för långt bort. Den kanske inte ens var på väg mot hans håll. Men Meilyr kände sig ändå nyfiken på vad denna främling hade för anledning att komma ut i detta varma område. Något han troligen aldrig skulle få reda på. Meilyr sänkte ännu en gång huvudet mot tassarna. Det ända som avslöjade att han låg där under var de 9 svansarna som låg utanför lövverket.

Men plötsligt ryckte det till i de stora öronen och han höjde huvudet igen. Visst kunde han ana ljudet av tassar i sanden? Eller var det bara inbillning. Meilyr lyssnade intensivt. Nån stans långt borta travade en varg, och den var på väg hit. Han kunde gott ligga kvar ett tag till, hanen var för långt borta ännu. Men snart så så kom han allt närmare och Meilyr fick börja ta och röra på sig. Han krälade sig ut och reste sig upp och ruskade sen sanden av sig som ramlade tillbaks i sandhavet. Sen vände han sig åt det hållet främlingen skulle komma ifrån.

Högra huvudet -Som jag sa, en främling.
Där borta såg de en svart grå individ.
De travade vidare och deras tungor var fortfarande ute med jäna mellanrum.
Polkas hår drogs i vinden, vilket var skönt nu när de var så varmt.

Högra huvudet -Främlingen kanske har lite kött på benen så alla vi blir mätta idag.
Vänstra -Jag tänker inte döda någon.
Mitten -Nej, vi ska inte ge oss på denne, vi hittar nog mat endå.
Det högra huvudetfnyste surt.
Han älskade att döda, det var hans grej.

Precis som han hade trott hörde han och kände doften av den okände hanen och... röster? Han spetsade öronen och gick ner till vatten brynet. Troligen skulle hanen komma på andra sidan vattnet. Han tittade rakt fram mot det håll rösterna kom ifrån. Det gjorde honom nyfiken, flera röster men bara fyra tassar som rörde sig i sanden, och en doft? Hur kunde det här komma sig? Meilyr vinklade fundersamt öronen innan de spetsades igen, halsen var stolt höjt då han tittade mot främlingens eller främlingarnas håll. Problemet var att de flesta märkte väldigt snabbt att något var fel med Meilyr då han inte kunde fokusera sina ögon på främlingar, han försökte att inte bara lämna att stirra framåt och försökte då följa andra med blicken då han hörde de rörde på sig. Svansarna rörde sig i olika riktningar, som ormar bakom honom.

"Hallå" sade han då han trodde främlingen var tillräkligt nära att höra honom. Hans röst hade blivit en aning grövre med tiden, det var inte längre den lilla valpen som talade utan en vuxen varg.

Vänstra huvudet -Var hälsad främling.
Polka hade stannat på ett säkert avstånd från främlingen, denne hade för många kroppsdelar, likasom honom själv.
Fast denne hade många svansar istället för huvuden.
Då det vänstra huvudet fick syn på vattnet styrde han kroppen rakt emot det, de andra följde efer utan att ens tveka att streta emot.

Mittersta huvudet- Gör det något om vi dricker lite?
Frågade han, men utifall stannade de enda upp en aning, om denne vaktae hålet kunde de bli en strid. Men Polka ville inte riskera att bli anfallen då han drack.

Meilyr fortsatte att fundera på frågan om de var flera än en på platsen, men allting gjorde honom endast förvirrad. Det var bara en som hälsade, hans öron var spetsade och ryckte endast till då den fångade upp andra ljud runt omkring som endast var få. Sen rörde sig främlingen sig framåt mot vattnet, troligen törstig. En fråga ställdes om de fick dricka. Meilyr nickade bara stumt och rynkade pannan och han kunde inte undgå frågan som rann ut ur hans mun.
"Är ni flera där?"

Då de börjat att dricka lyftes de vänstra huvudet för att svara.
-Nej bara tre som delar en och samma kropp.
Mitten huvudet -Men andra ord, trehövdad.
Eftersom att Polka drack med alla huvuderna så fylldes deras mage ganska snart.
Och de var inte längre törstiga.

Han väntade nyfiket efter svar, och han visste inte om han blev förvånad då han hörde det. Trehövdad? Som han som hade nio svansar? Det måste ju vara jobbigt att dela samma kropp, speciellt om man inte kom överens.
"Jasså" var det ända han kom på att säga och satte sig sen bekvämt ner i sanden, och några av svansarna sopade i sanden bakom honom.
"Mitt namn är Meilyr, vad är ert?" sade han och tittade åt vargarnas håll. Och hörde dem dricka av vattnet.

Då de var klra tog de något steg tillbaks för att inte vara så hämskt näa den andre.
Mitten -Polka.
Svarade han, de andra två hade en konversation i tankarna.
Om de skulle döda denne, eller om de skulle låta han vara.
Det högra huvudet vela så gärna ha mat, men även om han var ond så kunde han förstå varför de vänstra huvudet inte vela.
De var inga mördare som gjorde det för skojs skull.
Nej, de dödade vad som hällst för föda.

En av en kallade sig Polka. Han inväntade att få höra flera namn räknas upp, men inte. Kanske hade de samma namn fast de delade kropp. Han var lite nyfiken på denna individ, men de svarade endast kort och ställde inga nya frågor. Kanske besvärade Meilyr honom. Det var svårt då han inte kunde se deras kroppsspråk. Så tystnaden sänkte sig och det kanske var bäst att lämna honom ifred. Så Meilyr backade bak för att ge hanen lite mer utrymme innan han satte sig ner igen och tassen började fundersamt cirkulera i sanden och ritade spår efter sig.

Vänster -Vad heter du då?
De hade satt sig ned, och han väntade på svar.
Men först då slog det dem, han skulle ju kunna bli ett bra byte.
han var ju blind, eller spelade han bara blind för att locka honom till slagsmål?
Polka tänkte, delade disskusionen i tankarna med varanda.
Men de bestämde sig ganska snart..
De skulle låta denne vara.
OM han var blind, skulle det kanske bli ett lätt byte.
Men vad visste han, det kanske skulle bli en större utmaning än vad dem hade trott.
Och att slåss mot en som var blind, är inte rättvist.

En röst skar sig genom tystnaden och motade den undan. Han frågade vad han hette. Hade han inte precis presenterat sig? Eller hade de missat honom? Nåja, ingen skillnad han kunde gott säga det igen i såna fall.
"Mitt namn är Meilyr" sade han med en vänlig stämma, neutral nästan lite uttråkad. Han la huvudet lite på sne och iaktog platsen vargen var på, såklart utan att se. Och fortsatte sen prata för att försöka hålla i gång ett någurlunda samtalsämne på samma gång han var en aning nyfiken på varför de var här i öknen.
"Får jag fråga varför ni är och vandrar i dessa varma trakter?"

Polka lyssnade och svarade inte på en gång, utan tänkte först.
Vad gjorde han egentligen här i hettan?
och så började disskusionen i deras tankar.

Venster 'Vad gör vi i denna ödemark egentligen?'
Höger 'Utforskar, du har ju minne som en fisk'
Vänster 'Håll käften din fähund'

Det högra huvudet morrade och försökte att bita det vänstra huvuvdet, men lyckades inte för att det mittersta stoppade honom.

"Jag och mina bröder är här för att vi utforskar"
Sa han sedan.

Meilyr stod och väntade på svar. Lite irriterade morrningar från huvudena, de verkade inte riktigt komma bra överens. Men Meilyr stod kvar och svepte lite med svansen bakom sig. De sade att de utforskade. Meilyr ryckte bara lätt på sig och nickade till svar, kanske borde han börja ge sig av? Om han någonsin skulle komma härifrån.

Polka kände den hettande vinden dra genom hans päls rödvita hår.
Magarna morrade av hunger och han hade blicken fäst på Meilyr.
Och så började ennu en diskusion i deras tankar.

Högra -Du vet vad vi måste göra.
Vänster -Jag håller med, en kraftlös varg är så gott som död.
Höger -Äntligen börjar du förstå varför vi måste göra detta.
Vänster -Vanligtvis är jag ingen kannibal, men han ser.. Delikat ut.
Höger -Nu börjar det likna något, och jag som trodde att du var God.
Vänster -jag är mer god än ond, men ajg vill ha krafterna. jag gör bara det som känns rätt.
Mitten -Inte denna varg, vi letar upp en flocklös stackare som bara strövar omkring. han kan vi slakta.
Höger -varför säger du han?
Mitten -Jag tänker inte döda en hona. Inte ni heller.

Tystnaden uppstod och han öppnade munnen sakta för att tala.
"Vi borde nog ge oss av, det var trevligt att träffa dig. Meilyr"
Och med dem orden vände de sig om utan att vänta på dennes svar.
han gick i en lugn takt, mot Döda skogen.

Meilyr visste inte riktigt vad han väntade på, att de skulle ställa honom en fråga eller om han väntade på att ensamheten skulle komma tillbaks då de gick. Men han skulle väl troligen snart få reda på det. Och som han hade trott sade de adjö. Meilyr öppnade käftarna för att säga något men stängde dem sen och ryckte bara på sig och log. Han kände inte för att säga så mycket. Han reste sig sen själv upp, ruskade av sanden från pälsen och lät blicken som inte såg över öknen. Svansarna ringlade bakom honom och då ljudet efter Polka försvunnit började han själv i en lugn trav röra sig iväg. Han behövde bort från hettan.

[Avslutat]