Beröring. Saturn ligger stilla. Att ha den brune så nära får hjärtat att slå hårt i bröstet. Öronen tippar ut åt sidorna igen och han ser ner på den brune. Han sväljer. Sedan sänker han nosen och stryker den i den brunes man. Det luktar gott.
Men han vet inte mer vad han ska säga. Såklart han vet vad han ska säga. Men vågar han det? En del av hjärnan är rädd att det bara är ett spel. Nej, det är det inte. Inte från hans sida i alla fall. Vad han känner är äkta.

Tystnad. Vinden som långsamt fick gräs och blad att darra. Inget mer. Han ville inte tänka på mer. Det var för mycket han kände osäkerhet över. Alldeles för mycket. Saturns nos mot hans nacke fick det att ila i kroppen. Om det var av välbehag eller obehagligt kunde han inte säga. Känslorna var för många. Förvirrade. Hopplöst blandade. Ögonen kneps ihop. Även om han försökt säga något så hade han inte fått fram några ord.


[Hade inte skissat på länge, och kände att detta krävde en bild.]

Det gör ont i honom. Varför gör det ont i honom? För att han inte är säker på vad som händer? Det känns så underbart att ha Azazel så nära. Det går inte att beskriva. Han vill skratta och gråta på samma gång. Känslorna bubblar och härjar hej vilt inom honom. Det snörper åt luftstrupen på honom. Han kan inte andas. Men det är ingen obehaglig känsla. Men det är en känsla som gör ont. Den där känslan strax innan man kliver över mållinjen och hoppas att man är först. Sakta. Knappt märkbart. Låter han lite av sin energi flöda över till den brune. Förmodligen kan det hjälpa lite.
"Du ska veta... att du äger mitt hjärta". Det får bära eller brista. Azazel får väl jaga bort honom om han orkar. Saturn måste bara få det sagt. Han måste få veta. För annars kommer smärtan bli för stor att bära.

Han borde svara, men vad fanns att säga? Han hade inga ord. Hade för många tankar för att säga allt. Utav alla tankar, alla känslor, vad borde han uttrycka? Aldrig hade han känt sig så förvirrad. Hjärtat slog inte längre i den takt det borde. Var han glad? Överlycklig? Arg? Det var för mycket. Han... han... Huvudet låg stilla medan ögonen öppnades för att kisa upp emot den randiges haka och hals. Han ville inget hellre än att stryka sitt ansikte emot den andre. Få känna närheten, och ge sig själv till den andre. Men... han... Rynkan i ansiktet blev djupare och höjdes något i mitten. Vad skulle han ta sig till? Det här bröt mot alla planer. Mot alla idéer och tankar. Hur skulle han kunna fortsätta om han gav sitt hjärta till en annan? Hur? Hur skulle han kunna säga något? Hur skulle han kunna förklara?

Han struntade högaktningsfullt i musklernas klagan när han makade sig ytterligare några tum närmare. Pressade sitt ansikte mot den andres päls. Gömde nosen i det ljusa på Saturns hals, med kinden mot den andres ben. Han tog ett djupt andetag. Andades in. Ut. In igen. Det kändes som om det hårt bankande hjärtat snörpte åt strupen. Där fanns inga ord när han öppnade munnen för att tala. Fanns inget ljud att få fram. Det blev för mycket. Alldeles för mycket för hans hjärna att hålla reda på. För många känslor att ta in. För mycket han ville säga. För mycket som han behövde förklara. För mycket som kunde såra dem båda om han inte formulerade det rätt. Hur skulle han någonsin kunna tala igen? Det kändes som om rösten för alltid var borta, även om det knappt gått mer än några ögonblick. Ögonen tårades. Nästa andetag blev mer ett kippande efter luft innan lungorna gick med på att samarbeta. Vingarna burrade upp sig, som mot kyla, trots att solen stekte ovan dem. Svansen gömdes under stjärtfjädrarna. Han öppnade munnen igen, men fick inte fram mer än ett kvävt läte, knappt värt namnet ljud. Inga ord. Där fanns inga ord kvar.

Han vet inte vad han väntar på. Vad han förväntade sig. Inget svar kommer. Den brune makar sig bara något närmare. Närheten. Bara det känns så bra. Men han är rädd. Så rädd. För allt möjligt. Han vet inte vad han ska göra. Han har sagt det. En del av allt det han vill berätta. En liten del som ändå förklarar så mycket. Det får duga för stunden. Han stryker nosen i den brunes man igen. Andas in den solvarma doften. Ögonen är slutna. Hjärtat slår hårt i bröstet. Azazel borde kunna höra det så nära som han ligger nu. Han vet inte om hans ord har gjort någon skillnad ännu. Om de alls betyder något. Han vet bara att det betyder något för honom. Att den brune betyder så mycket. Han hade aldrig trott det. Men nog hade han känt något den där första gången då Nevada fått dem att slåss mot varandra. Men då hade han avfärdat det eftersom det var något han inte var van vid. Något han inte kunde förklara. Det är fortfarande så mycket han inte kan förklara.
Han sänder över lite energi i taget till den brune. Hoppas att det ska göra någon skillnad. För det är allt han kan göra för Azazel. Den mopsige påfågeln.

"Jag..." Huvudet låg kvar mot Saturns bringa. Lyssnade till ljudet av snabba hjärtslag som han inte kunde avgöra var hans egna eller den randiges. De slog lika fort. Lika hårt. "J.." Orden stakade sig i halsen. Vad skulle han egentligen säga? Hur skulle han kunna säga något? Om det fanns någon stund då han önskade att en annan vore tankeläsare så vore det nu. Det hade underlättat så mycket. "Saturn..." Han ville dra tillbaka nacken och lyfta huvudet för att se på den andre, men vågade i ärlighetens namn inte se de gula ögonen. Vågade inte se på Saturns ansikte. Han förblev stilla, sånär som på de nervösa andetagen och öronen som ryckte till och från. "Jag vill... vill inget hellre än att kunna ge mitt hjärta till dig." Han pausade. Visste att han skulle behöva fortsätta, men ville inte. Ville inte veta hur den andre skulle ta det. Ville inte såra honom med ord som inte gick att ta tillbaka. Han älskade den jäveln. Ville inget hellre. Men han kunde inte... Kunde inte än. "Jag... Jag vill inget hellre än att säga det. Att.. att jag... älskar... dig." Han drog motvilligt upp skuldrorna, och flyttade huvudet för att kunna se på den andre underifrån. Blicken var suddig av de tårar han envist höll tillbaka. Ingen värdighet. Inte någonstans. "Jag... Det.. Aldrig trodde jag att... en som..." Han hade aldrig trott sig finna en som kände likadant. En som stack ut ur mängden utan att synas. "Men.. Saturn..." han slöt ögonen. Det där Men:et. Han ville inte. Han höjde motvilligt huvudet - sökte den ögonkontakt han så gärna ville undvika. Svalde. Samlade orden på tungan innan han lät dem komma ut. "Jag vill kunna säga som du, att jag ger dig mitt hjärta. Men än behöver jag hjärtat för några slag. Det finns en sak jag behöver göra." Han kunde inte hålla tillbaka de tårar som plötsligt föll över kanten. "Jag älskar dig, din jävel. Jag älskar dig." Rösten var nära att brytas. Känslorna var för många. Han hatade den här stunden. Avskydde den. Önskade att den hade kunnat vänta. Det smärtade i kroppen av de ojämna andetagen. "Det är en sak jag behöver göra, där jag behöver förbli osynlig för världen. Så osynlig jag är för de andra. Jag behöver koncentrationen, men i din närhet finns inte begreppet koncentration." Det ryckte lätt ironiskt i mungiporna. "I din närhet vet jag inte vad som är upp och ner!" Han skrockade och himlade lätt med ögonen. Han lät orden komma, kunde inte längre hindra dem, än mindre planera dem. "Jag hoppas... vill att du förstår att jag inte nekar dig. Jag behöver bara tid att få det här gjort. För att få det gjort utan att riskera något. Jag vill inte... vill inte riskera dig." Han svalde. Tystnade så gott det gick med tårar och ojämna andetag. Det närmsta han varit att snyfta sedan han var liten. Patetiskt. Hopplöst. Han slog ned blicken. Väntade. Nu kunde han inte annat än vänta på domen. På vad den randige hade att säga. På glädje eller brustna ord. Öronen försvann in i manen då de lade sig mot nacken. Hakan pressades mot halsen. Hade han kunnat rodna hade hela han varit illröd. En illröd, skakande unge. I denna stund önskade han att han var liten igen. Liten och med en förälder som kunde trösta honom och reda ut de tankar och känslor som febrilt rusade av och an. I denna stund ville han helst av allt kunna resa sig upp och gå. Han ville inte vara fast vid marken, vara bunden att ligga kvar oavsett vad som hände. När Zayev återvände skulle han finna honom på samma plats, men ett tydligt spår av att han hasat sig längs marken och klumpar av sand som vittnade om gråt. Hur skulle han förklara det?

Han ligger stilla när Azazel börjar tala. Saturn vågar knappt andas men tvingar kroppen att hålla sig lugn. Att lugna ner hjärtat som hotar att gå upp i varv så mycket att det skulle kunna explodera. Att tvinga andetagen att hållas lugna. Att tvinga tillbaka de där envisa tårarna som bränner i ögonvråna. Han lyssnar. Dömer inte. Vill höra vartenda ord. Låter Azazel lätta sitt hjärta. Det är många ord som kommer ur den brune's mun. Saturn ser på Azazel. Ser tårarna i de blå utan att kunna tyda dem. Men han lyssnar till orden. Försöker finna innebörden. Hjärtat skulle kunna slå en volt i bröstet för att den brune tycks känna likadant. Men...

Men... Det är något den brune måste göra. Vad? Är det något viktigt? Det måste det vara. Det verkar som att det är det. Något viktigt.
Fjädervippan på Saturn's svans ger ifrån sig ett frasande ljud när svansen dras över marken. Öronen klipper till för att sedan tippa ut åt sidorna igen. Hjärtat värker. Men det är inte endast på dåligt vis. Den brune har kommit närmare. Men tagit ett steg bort. Just utom räckhåll. Lämnar Saturn att famla runt i mörkret själv ett tag till.

Ensam.
Det skadade benet dras in mot kroppen och hamnar under honom. Sedan, med ett kort stön som tvingar ögonen att knipas ihop, reser han på sig. Det där eländiga benet. Kommer det bli bra någon gång? Tillräckligt bra i alla fall. Så han kan röra sig obehindrat igen. Han ser på Azazel igen. Ett lätt svårtydligt leende placeras på hans läppar för en stund. Sedan sänker han huvudet och drar tungan över den andres mosrygg och panna. Sedan tar han ett försiktigt steg bakåt.
"Jag hoppas att vad det än är du behöver göra... Att du är försiktig" Envisa tårar fortsätter att bränna i ögonvråna.
"Och när du har uträttat vad det än är du behöver göra... Så väntar jag på dig". Vingarna ruskas lätt och placeras sedan vid hans sidor.
"Du vet vad jag finns". Vänta. Ja, han kommer vänta. Skulle han kunna vänta förevigt? Kanske det. Det är för tidigt att säga. Men nog kommer han vänta. Så tålmodigt han bara kan. För det är den brune som äger hans hjärta. Det finns ingen annan. Aldrig någon annan. Trots att den brune är svag just nu. Att hans kropp är full av ärr och sår. Så är han den vackraste som finns. Det gör ont att vänta. Men det är ett ont han kan leva med. Om det betyder att den brune kommer till honom sen.

Han slöt ögonen när Saturns tunga gled över hans nosrygg och upp över pannan. Leendet i ansiktet brednade då Saturn bad honom vara försiktig. Ögonen sökte sig åter till den andres ansikte. Även om det han sade mycket väl kunde tas som sårande, så verkade Saturn ha förstått mer än det ytligaste. "Jag vet var du finns." Orden lämnade honom på ett förvånansvärt lättat vis. "Och jag kommer komma krälande tillbaka, om än förhoppningsvis inte av samma anledning som nu." Han tänkte inte förstöra sig själv såhär mycket någonsin igen. Inte medvetet i alla fall. Vad framtiden hade att ge kunde ingen veta. Han ville nästan skratta. Han skulle komma krälande tillbaka och be om ursäkt för att den randige tvingades vänta. "Jag vill inte låta dig vänta... förlåt..." Rösten var uppenbart blandad med gråten, som allt annat än dämpades då känslan av nervositet och rädsla övergick i något mer likt lättnad och glädje. "Jag älskar dig Saturn, och jag hoppas att du förstår..." Det kunde inte vara lätt att förstå. Speciellt med tanke på att han inte berättat något alls om vad det var han behövde göra. Tyvärr var det inget han kunde berätta heller. Inte om han ville att den andre skulle gå säker. De planer han hade var tvungna att hållas i hans egna tankar, och där endast. Om någon annan bar dem med sig innebar det större risk. En allt för stor risk om den andre var Saturn. Han ville inte att något skulle hända den andre. Aldrig.

Han ler lätt. Lyssnar lugnt på det Azazel säger. Att han kommer komma till honom. Det gör Saturn väldigt glad. Det går inte att beskriva. Det är underliga känslor som rör sig inom honom. Men det känns så bra. Även om han inte förstår. Han tar några steg närmare Azazel igen och sänker åter huvudet. Stryker sedan sitt huvud hon den brunes. Gömmer nosen i den långa manen.
"Jag kan inte säga att jag förstår. Men jag litar på dig". Det kan han säga. Och det är sant. Han litar på Azazel. Han vet inte om det är bra eller dåligt. Men det känns så bra. Så då är det bra. Det här är ändå mer än han vågade hoppas på. Ett mjukt spinnande läte lämnar honom.
"Jag älskar dig, Azazel". Mer än någon eller något annat.

Han mötte Saturns ansikte och strök sitt eget huvud utefter den andres kind då Saturns nos försvann in i hans man. Han stämde in i den randiges spinnande med en egen dovt vibrerande ton. Den andres ord lade sig som en mjuk hinna i hans förvirrade tankar. Även om Saturn inte förstod så litade han på Azazels ord. Han skulle inte behöva förklara mer. Skulle inte behöva säga att han inte kunde förklara mer. Det lättade om hjärtat. Han ville inte att Saturn skulle tro att han inte brydde sig. Huvudet gungade i sidled så att hans panna pressades mot Saturns hals. Där fanns inga ord att svara med. Fanns inget mer än deras spinnande. Han brydde sig för stunden inte längre om att han låg platt emot marken, med bakbenen utsträckta och vingarna tilltufsade. Brydde sig inte om den avsaknad av värdighet som gnagde. Någonstans i bakhuvudet önskade han att Zayev inte skulle komma tillbaks och se dem, men det var för långt bak för att tänka på. Han ville inte bry sig om det. Ville vara där med Saturn, i nuet. Glömma allt annat.

Allt kändes för stunden så bra. Just nu. Det går inte att beskriva. Men det är mycket som känns så mycket bättre nu. Att finnas här med honom. Nu. Slippa tänka på annat. Väljer att inte tänka på annat. Inget annat betyder någonting nu. Han har blivit bekräftat. Känslorna är besvarade. Det gör inget att han kommer behöva vänta. Han kan hoppas att vänta inte blir lång. Och att Azazel sedan kommer till honom. Och Saturn ska finnas där när han kommer. Han ska vänta.

[Så... kom inte på något bättre. x)]
[ehm... AVSLUTAT]