(Paxat till Thirio! :3)

Svarta tassar sattes ljudlöst ner på den fuktiga marken, en efter en.
Trampade tyst över stenläggningen i en av ruinerna.
Vinden ven över platsen, fick nattdimman att dansa och träden att brusa sömnigt.
Men de raserade, urgamla väggarna i ruinen skyddade honom från vindens piskande hand.
Den svarte stannade och satte sig i ett av rummets fyra hörn.
Han gäspade.
Funderade. En rynka bildades mellan hans ögon.

Han lyfte blicken mot den öppna, svarta himlen.
Hur skulle det vara att kunna flyga?
Han skrockade lågt för sig själv vid tanken på en flygande vampyr.
Skakade långsamt på huvudet, höjde ett ögonbryn och lät käkarna mala som om han tuggade på någonting.
Han drog ett djupt andetag, kände den kyliga, klara luften. Den smakade gott i lungorna.

Plötsligt var han försvunnen.
Han hade susat bort till en trappa i sten.
Små ynkliga grästuvor stack upp mellan stenplattorna här och var.
Han gick smidigt och snabbt uppför trappan och stannade vid dess slut.
Här stupade det rätt ner.
Han kikade över kanten. Långt där nere kunde han se mönstret i stenen.

Han backade några trpsteg ner, och satte sig ner där.
Han gäspade åter.
Inte av trötthet – av tristess.
Han hade nämligen haft det riktigt långtråkigt i flera dagar.

Hans hjärta står stilla.
Tiden finns inte.
Natten var ung.
Men han höll sig kvar i ruinerna ändå. Han själv såg ingen mening i att undra varför.
För att han hade lust, kanske.
Har denna hane lust med något så ser han till att genomföra det också.

Ögonen glänste blodröda i månskenet.

Den lilla långbenta valpen har nått ruinerna.
Han vet inte hur länge han har gått.
Men han hittade ett kadaver av ett större djur för
någon dag sedan som han åt sig mätt på.
Så han klarar sig ett tag.

Månen lyser klart. Den svartgrå valpen smälter
lätt in i det omgivande mörkret. Det enda som syns
är de eldröda glödande ögonen som stirrar tomt
och dött framför honom. Han går fram utan
något som helst mål i sikte. Han har inga planer
på vart han är på väg. Han bara går. Som han gjort
sedan han lämnade det som vart kvar av faderns
kropp bakom sig för några år sedan. Han har
vandrat länge, den lilla valpen.

Den tomma blicken söker sig för en stund över
ruinerna. Han har uppfattat rörelse men är inte
säker på vad det är. Det hörs inga ljud av någonting
alls. Inget som kan tyda på att han inte är ensam
på denna plats. Skönt. För denna valp är inte som
valpar i hans ålder borde vara. Han är inte livsglad
och glädjesprudlande och skuttar runt som om
det inte fanns några bekymmer i världen.

Valpen föddes in i mörkret. Han känner inte till
något annat. Han lever endast för sig själv. Lever
endast för stunden för man vet aldrig vad som väntar
runt nästa hörn. Han vet hur det är att kämpa för livet.
För det gör han varje dag. Han vet vad svält är för
det har han genomlevt sedan han föddes. Som om
han inte är värd mat. Han tar det han hittar. Har inget
emot att äta av rester som någon annan lämnat kvar.

Han fortsätter framåt. Öronen står spetsade på huvudet.
Det ser nästan ut som att de ska tippa fram över pannan.
Den raggiga pälsen står fluffig på den lilla kroppen och
får honom att se något större ut än han är. Ger honom
ett utseende som kan liknas vid en långbent fluffig björnunge.
Svansen är rätt lång och hålls alltid böjd i en båge över ryggen
så svanstippen alltid vilar vid hans sida.