HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Plask-plask [Vera]
Idag på 15:27 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
Idag på 14:40 av Vera

» Spår av ett moln
Idag på 13:30 av Kione

» Förbannelse
Idag på 13:24 av Amanita

» Mejländring
Idag på 10:27 av Xejja

» Akuma x Shiva valpar
Idag på 10:27 av Xejja

» Upp på torra land
Igår på 16:19 av Dafne

» Blod & Jord
Igår på 10:54 av Tannin

» Ta en svamp, ge en svamp.
ons 18 okt 2017, 23:11 av Jodano

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 4 gäster.

Mirai

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 It all ends here [ DEVILS VS QU ]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : Föregående  1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10  Nästa
FörfattareMeddelande
Aisu
Död
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   lör 14 jan 2012, 16:39

Något som Envidia inte hade väntade sig hände plötsligt och när hennes tänder sjönk in en aning i honans hals så uppenbarade sig en brännande känsla runt och i hela munnen. Hon hoppade förvånat, och aningen skrämt. Hennes mun var svedd av honans eld. Hon reagera på honans attack, och drog sig nätt och jämnt undan för hennes tänder och lyckades undkomma att få ett bett över ryggen.
Envidias gröna ögon lös av hat, och snart klädde hon sig i en eld lika giftigt grön som hennes ögon. "Om vi spelar spelet med krafter kunde du väl sagt till, jag har nämligen också en kraft att bjuda på." Ett iskallt, känslolöst leende spelades på hennes läppar. Elden som omslöt hennes kropp på samma sätt som Kia täckt sin.
"Var bara medveten om att min eld skiljer sig en del från din." Det kalla flinet låg kvar när hon lugnt väntade på honans attack.

[ Filia och Fiero behöver läsa! Envidia blir bränd runt munnen av Kias eld, omsluter sig därefter själv i sin egna eld. Hennes eld fräter (likt frätande syra) istället för bränner vid kontakt med någonting, och andas man in för mycket av röken så är den giftig (vilka sätt är ej utarbetat), men kraften är inte så stark så att det påverkar mycket. Den luktar mest bara förjävligt som det är nu. ]
Till överst på sidan Gå ner
Fiero
Död
avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 22 jan 2012, 14:13

Dem tumlar runt, han har redan förlorat greppet om verkligheten för lusten efter blod, kött. Och även om det i ryggmärgen sitter något obehagligt, något som säger åt honom att sluta, att det är fel att anfalla dem som står på Devils sida - så är både kärlekens och stridens passion större. Viljan att slita sönder den andre tar över, och trotts att han verkligen inte vill visa den här sidan för Aisu så kan han inte hålla sig och det är med ett nöjt leende som han riktar hugg efter hugg emot hanen. Dem rullar runt över marken, står och ramlar om vart annat - en sann närstrid. Han känner den andres klor riva i hans skinn, känner hur hans egna klor och käftar river och sliter i den andre. Snart har dem i sin vilda kamp nått stridens yttre kanter, och det är här som Fiero äntligen får det där efterlängtade greppet om den andres nacke. Han har inte käkmusklerna för att knäcka dennes nackkotor, men ett redigt köttsår kan han ändå riva upp, och helt klart så har han övertaget. Men blodtörsten är större än stridsträningen - vad spelar den för roll när han inte längre står i Devils armé? Han vill bara slåss, i en oändlighet, få ur all den nerpressade frustrationen; över att han lämnat Devils, över att han inte vågat ta steget förens nu, och över att det blev såhär; att han tvingades slåss vid Qus sida. Och i denna evighetsstora längtan efter att få slita i kött, så är hans övertag plötsligt inte så uppskattat. Med ett dovt morr håller han ner hanen, utan att låta tänderna pressa djupare ner i denne. Blicken sneglar bakåt och öronen klipper fram och tillbaka. Plötsligt uppfattar han Aisus röst, men den drunknar i stridlarmet. En djup oro slår rot i honom, likt ett knivhugg, eller snarare som om någon stuckit ett svärd rakt in i hans hjärta, och han skälver till. Med ett rasande vrål rätar han våldsamt upp hanen, utan att släppa greppet om dennes nacke. Grimagen på hans anlete är vansinnig då han reser på sin väldiga kropp, vrider på nacken och slungar iväg den andre. Denne flyger inte långt, den stora kroppen färdas blott någon meter innan den tar mark - och skadan han orsakat är irriterande liten. Men det var heller inte skada han var ute efter, utan en liten glipa tid - och den har han. Blicken spanar över det som urartat sig till ett blodbad, och plötsligt ser han henne - påväg rakt in i en fiendes flammande käftar i ett ursinne liknande det han just upplevt.
Han slänger en sista hungrig blick emot Gato och morrar hjärtlöst, innan han vänder om och springer emot sin älskade. Paniken stiger i honom, oron, de långa benen för honom i en otrolig hastighet bort från sin egen strid. Men då han når fram upptäcker han att det inte är hans älskade alls. Arga gröna ögon bakom flammande lågor möter honom då han rusar fram, snabbt gör han sitt val och kastar sig med frambenen före emot Filia/Kia, för att tackla undan denne från hans kärastes kropp. Han bryr sig inte det minsta ifall han bränner upp hela frambenen, hellre honom än Aisu. Men innan han ens landat på fiende-honans mjuka kropp kastar han med huvudet för att hårt skalla Envida i pannan, jaga undan henne och väcka Aisu...


[Fiero brottas ännu mer med Gato, men så blir han orolig för Aisu och slungar iväg hanen för att kunna anfalla Filia/Kia istället. Han kastar sig emot Kia för att tackla undan henne (bryr sig inte om han bränner sig själv) och samtidigt försöker han skalla Envida för att låta Aisu återfå kontrollen.]
Till överst på sidan Gå ner
Fallulah
Död
avatar

Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 22 jan 2012, 17:43

(Reikon bör läsa. Flor också när hon kommer.)

___________________________________________________________________________

När hon svepte med blicken över tumultet fick hon syn på en konstig typ.
Han kom zick-zackande emot henne med blicken elakt fäst på henne.
Hon spärrade upp ögonen och öronen slickades mot nacken.
Det var alltså dags.
Nu börjas det igen.
En liten suck lämnade henne innan hon backade tre steg och bet ihop käkarna, släppte honom inte med blicken där han kom farande.

Han nådde fram till henne och hon hörde hans otäcka ord.
Inte för att själva orden var otäcka, men sättet han sa det på äcklade henne starkt.
Hela han äcklade henne.
Hon gjorde en ofrivillig grimars, men slätade sedan ut dragen.
Han kastade sig på henne, och hon kände tyngden som pressade luften ur lungorna.
Hon for omkull, kände smärtan när hans klor rev henne på överkroppen.

Hon flämtade efter luft och reste sig så snabbt hon kunde, kastade en snabb blick ner mot kroppen.
Den var redan fläckig av blod.

Hon såg upp på honom och morrade svagt.
Då fick hon en snilleblixt, men visade inga tecken på hopp i ansiktet.
Inombords jublade hon, ögonen glödde och blodet sjöd i ådrorna.
Hon tänkte tillbaka på sin barndom, kontigt nog.
Tiden då hon och hennes motsats – hennes biologiska tvilling – hade härjat runt i Det Okända och hur hon dödat för nöjes skull.
Sedan flög tankarna över till valparna.
Hon älskade dem, och tanken på dem stärkte henne.
Hon hade funnit sin taktik, men tänkte INTE avslöja den ännu.

Fortfarande sårad – tankarna hade inte tagit mer än två sekunder – såg hon upp mot hanens ansikte.
Hon skakade i hela kroppen och kröp ihop.
Gjorde sig mindre än hon redan var.
Svansen mellan benen, öronen bak.
Huvudet sänktes till mank-nivå.

Men nu kände hon inte längre någon smärta – för den hade hon fört bort.
Det ryckte i hennes ena mungipa, men ingenting annat avsöjade triumfen hon kände över idén.
Hoppas han höll sig undan – för hans eget bästa förstås.

Åhå...du var mig en söt liten pojk.” väste hon hånfullt.
Gullig, fluffig… och patetisk.” hon kastade med manen.
Stirrade föraktfullt mot den större hanen medan benen skakade för att invänta reaktionen.


Sammanfattning:
Fallulah blir attackerad av Reikon, blir skadad och reser sig upp skakande. Hon hittar på en hoppfull taktik som hon sedan diskret börjar genomföra. Hon retar honom.


Till överst på sidan Gå ner
Flor~
Flocklös
avatar

Spelas av : Magga

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 22 jan 2012, 18:26

[Eftersom det ännu inte var försent för mig att dra mig ur, gör jag det eftersom det förstörde mycket av mina planer.. :)]


Senast ändrad av Flor~ den ons 11 apr 2012, 19:22, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Emon

avatar

Spelas av : Gagga

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   fre 27 jan 2012, 21:38

Emon gav Zayev en dov morrblandad lejongrowl till svar, nosryggen var ännu uppdragen så att den blottade tänderna, svansen piskade till mot marken och Emons kroppsvikt balanserades på den bakre delen, hon tog ett snabbt steg bak och lät sig sen snabbt gunga bak i lite extra, för att sedan blixtsnabbt böja bakbenssenorna och skjuta framåt i ett hopp direkt från stegringen, han skjöt framåt ner mot Zayev där han stod, äckligt flinande.
I hoppet hade han sina käftar särade och den småbrinnande tungan blottades med glödande heta färger. Han lät anda blåsas ut och dra med sig eldens flammor. Man kunde se hur eldsflammorna rullade ut över hans nedre tandrad, allt som i en enda snabb ihoptryckt kortfilm. När elden var ute löstes den upp i en gas som med lika snabb hastighet tog sig fram genom luften, enbart baserad på Emons fulla koncentration, hans blick var starkt inriktad mot den blå vargens medellånga hårman. Inom nån hundradels sekund, skulle eldflammorna komma att ta fart om den andre, det var iallefall vad de borde göra [det här kan vara svårt att undgå, men du får välja själv och kanske hitta på något som gör att Zayev undviker om du vill]. Den eldblåsningen skedde på den korta stund Emon befann sig i framskjutet mot Zayev, för att sedan nå honom med glödande heta klor utspärrade med sin röda färg mot den mörkgröna pälsen. Huggtänder kraftiga och färdiga att greppa en annan varg, slutas och mosa så mycket de kom åt. Krossa och förstöra.
Skapa problem.

| ZAYEV BÖR LÄSA! Emon tar ett steg bakåt med ena bakbenet, böjer på benen och skjuter framåt mot Zayev. På samma gång öppnar han munnen och blåser ut eld från sin flammande tunga, när elden ÄR ute läser den upp sig till en gas som på nån hundradelssekund planeras antända det Emon koncentrerat sig på att den ska antända- Zayews perfekta blå hårrem. Det allt på samma gång Emon skjuter framåt mot Zayev själv, vilket gör att det hela går gaNska snabbt |
Till överst på sidan Gå ner
Tramptass

avatar

Spelas av : Tafs

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   fre 03 feb 2012, 11:27

OFF: Okej folks, nu får vi se till att få igång kriget igen innan jag glömmer bort numoori på riktigt! Skriv skriv skriiiiv! Jag bryr mig inte om ifall det blir kort och dåligt bara det händer nåt!

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku
Ledare
avatar

Spelas av : Mattiz

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 08 feb 2012, 09:36

Iwaku hade till en början tänkt hålla sig undan han hade inget där att göra, men något lockade så starkt ändå. Känslan av att få hugga i någon, stridenshetta som bultade i atmosfären hela tiden, den var så lockande. Samtidigt var det just den känslan som höll honom undan så länge. Det var hans band till sin vän och sin syster som tog honom till platsen. Om han tänkte efter så var de två ngåra av de få han faktiskt hade kvar här i världen. Sedan han sabbade hela grejen med TBB så hade han inga vänner kvar, fast varför skulle han behöva det? Han hade Fiero, det räckte gott och väl. Så nu tänkte han ta dem där ifrån till vilket pris som helst. Hans enorma kropp rörde sig spänsigt över slätten, nåja smidigare än vanligt. Han var fullt färdiväxt och hade nu fått hundra procent koll över benen. Det senaste kriget hade hjälpt honom med det, men nu var han finslipad som aldrig förr. Synen som slog honom var något han aldrig skulle glöma. Han hann precis se sin Far försvinna, skadad. Modern lika så svårt skadad, kriget hade tagit ut sin rätt på de äldre. Till sin förvåning såg han två av sina avkommor slåss mot några han inte kände igen. Inga från Qu med andra ord. Allt detta utspelade sig i hans sinne, han kände igen deras auror bättre än några andras. Han längde sprången och fann det han sökte. Aisu, Fiero. Han skulle bara ta sig dit i tid också. Banne den som lät de hända dem något.

MIKAYO -->
Mikayo tog några djupa andetag efter att ha gett sitt ljus ifrån sig, nu skulle hon bara ha några korta minuter på sig innan vargarna åter fick normal syn igen. Hon hoppade undan eldstrålen, som förargligt träffade hennes baklår trotts allt. Det sved till och hon höll sig ifrån att morra. Där med kastade hon sig fram och högg mot Kai's strupe. Utan att ge ett ljud ifrån sig och sedan lät hon energin runt omkring hennes päls föras emot hanen. Till för att pralysera. Hon visste att hon inte skulle orka hålla på mycket längre. Det tog på energin att hålla på så som hon gjorde. Fast ganska snart skulle hon övergå till hederlig närstrid. Så fort hon gjort tillräckligt mycket skada på hanen. Plötsligt från ingenstans träffade ett par käftar hennes flank och hon lät klorna på hennes baktassar föras mot främlingens bog och hals.(Tocho) Där efter slet hon sig loss och högg mot hanens ansikte, fortfarande utan att ge något ljud ifrån sig, vilket skulle göra det väldigt svårt för hanarna att överhuvudtaget veta var hon befann sig.

PS. Tocho's nos kan inte direkt hjälpa emot att han blir 'färblindad' i några sekunder. Hennes doft är ju alltid där och runt omkring honom där hon trampat osv.. Bara så du vet.

OBS! Kai, Tocho och kanske Mith bör läsa! SAMT fiero och aisu?
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 22 feb 2012, 22:00

[Viktigast att Azazel läser men Qu'are som kan tänkas få för sig att hjälpa Mivria kan läsa, hon är ganska illa ute.]

Ett raseri av överlevnads instinkter pumpade i Mivria nu, allt liv inom henne som hon visste kunde vara så skört om en fiende fick in en olycklig träff på henne så kunde det vara över på ett ögonblick. Hennes tänder hade fått ett grepp ovan skuldran, men hon kände att de här var ett grepp hon inte skulle kunna hålla fast vid för länge.

De satt fast i som ett plågsamt skruvstäd, och Mivria visste inte hur länge hon skulle stå ut. Det var tydligt att hennes fiende tänkte samma tanke, han började nästan desperat bli av med henne, men han vägrade att släppa sitt egna grepp. Ingen av dem kunde slita för mycket i den andra utan att orsaka sig själv smärta. Han gjorde våldsamma försök med att få henne till marken, vingarna slog vildsintoch det enda Mivria kunde göra var att hålla fast. Om hon tappade greppet före honom skulle hon riskera att hamna rejält i underläge. Hon fick kränga sig så gott hon kunde för att undvika att bli slagen i marken. Det gick dock inte att undvika helt och det dunsade i marken varje gång hon slog i och den nu förstörda marken smutsade ner hennes sår så att det sved samtidigt som ännu mer blod nu klädde marken under dem. Det var ett under att hon ännu inte brutit något. Striden hade verkligen blivit till en blodig massaker, och Mivria insåg att hon hennes ork inte var en evig källa. Hon behövde komma ur det här dödsgreppet nu, och som det såg ut så skulle hon inte få hjälp heller, alla var upptagna med sitt. Mivria fick klara sig själv den här gången och hon hoppades bara att Nevada inte närmade sig eller någon annan fiende, för hon hade fullt upp med denna för stunden.

Hon bestämde sig för att försöka ta sig loss för att undvika att bli krossad, hon ville gärna behålla sina ben i kroppen hela som de var. Hon lyfte tassarna mellan deras kroppar och tog spjärn mot hans bog och tog några djupa andetag. Hon hade förlorat mycket blod redan, och använt mycket månenergi. Hon behövde börja tänka smart.

Hon släppte greppet i en hastig rörelse och sköt ifrån med framtassarna för att bli fri från dödsgreppet. Hon kände hans tänder skära igenom Hennes redan sargade kött, och den bedövande smärtan var obeskrivlig. Hon hade laddat upp med månenergi och laddade upp ie en starkt lysande månstråle för att blända sin motståndare, och eftersom att han var så nära så kunde de brännande skenet ge fler allvarligare effekter på speciellt ögon om han hade otur. Men samtidigt som hennes grepp lossnade hade han gjort en kraftig rörelse som gjorde att Mivria for till marken med en kraftig duns. Man kunde höra hennes flämtning när luften for ur henne.

Av utmattning så blev hon liggandes medan hon hämtade andan, men när hon kunde tänka gen så insåg hon att hon inte kunde bli liggandes. Men hon kunde inte röra sig. Hon var mör, och utmattad och trött. Trött fysiskt men nästan mest psykiskt. Tankarna for genom hennes huvud, hon tänkte på sin motståndare som när som helst kunde gå till anfall igen. Hon tänkte på sin flock, hon behövde veta hur de gick för dem, och hur det gick för hennes dotter, Aisu. Hon kände sin ilska igen också när hon tänkte på Malvado och det faktum att han fortfarande levde. Han borde vara död, om det inte vore för den där Kyoko som alltid är i vägen. Hon insåg i den stunden att hon inte skulle få ro förens hon visste att han var död och förens Devils var här ifrån. Antagligen var det försent att döda Malvado den här gången, men det var inte försent att vinna den här striden och jaga iväg patrasket som vistades här på deras mark som de skulle försvara. Av ren ilska och vilja fick hon upp sig öga och började resa på sig igen trots att kroppen protesterade. Hon var svag, och kände fortfarande livet rinna ur henne. En ilande smärta i ryggen slog henne, och hon insåg att en av Nevadas silverpilar fortfarande satt kvar och hade borrats djupare ner i ryggen när hon fallit till marken. Hon drog bak huvudet och fick tag i silvret med tänderna och drog ur det så att det började rinna blod ur såret. Hon slängde iväg silvret och använde månenergi från sina tänder till att bränna såret för att stoppa blodflödet. Hon fick göra samma sak på sin trasiga bog och hon stängde igen de med månenergi. Det var inte snyggt och hon visste att hon skulle få synliga ärr, men nu var de värsta blodflödet stängt, då hennes ändå relativt snabbt självhelande egenskaper var långt ifrån tillräckliga i det här fallet.

Hon försökte se sig omkring för att få en överblick av situationen samtidigt som hon reste sig upp.



[Mivria sliter sig loss från Azazels grepp och ger ifrån sig månenergi samtidigt, men skadar sig när hon faller hårt till marken och en av nevadas silverpilar borrar sg djupare ner i henne. Hon får andan åter och reser sig av ren vilja så snabbt hon kan och stänger snabbt sina sår med månenergi för att stoppa blodflödet.]


_________________
Till överst på sidan Gå ner
Tocho
Ledare
avatar

Spelas av : Loco

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 23 feb 2012, 12:58

(ja ursäkta men en varg kan inte vara helt ljudlös och de där med att doften finns runt omkring, de kan ändå urskiljda doftkällan då den är så mycket starkare än doften runt omkring. Men men...)

Tocho
Han kämpade med vargen då hans syn sakta kom åter. Hans kraft påskyndade alla processer i kroppen och hjälpte till att 'läka' de som orsakade något problem. Han kände dock hur vargen rev honom över ansiktet och klorna orsakade rätt djupa rivsår över nosen men detta ignorerade han. hans isande blå blick hade fallit på den gråsvarta tiken som han var svuren till. Att hjälpa när nöden krävde och just nu krävde hon hjälp. Han ignorerade allt och bara kastade sig fram åt det hållet mot de kämpade vargarna. Han struntade i allt omkring honom och snart såg han den mörka tiken falla till marken. Hon verkade skadad så han försökte skynda sig. Snart kom han upp vid hennes sida. Ställde sig beskyddande bredvid henne för att kunna skydda henne mot de fiender som skulle kunna tänka ge sig på henne igen. såren på hans nos höll på att sluta sig och andra skråmor slöt sig. Han såg att såren slöt sig på hennes kropp men han tyckte inte de gick snabbt nog. "Mivria låt mig hela din kropp så du får styrkan åter"

Tocho överger striden och beger sig till mivria där han erbjuder henne att hela hennes skador.

Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 23 feb 2012, 13:13

Mivria såg en välbekant svart varg närma sig.
"Tocho.." Sa hon förvånat, tacksamt och lättat på samma gång. En allierad i striden var vad hon behövde nu.

Hon sa inte emot när han erbjöd sig att hela henne, hon hade inte så mycket valmöjligheter där hon halvsatt och försökte ta sig upp. Även om hon lyckats stoppa blodflödet så skulle hon inte ha möjlighet att strida så mycket längre i hennes nuvarande skick.

Hon nickade bara till svar och satt tålmodigt kvar.

"Jag måste till mina flockmedlemmar, se så att ingen är illa ute."

Mivria tänkte främst kanske på Aisu och Filia, men även Damon, Sleazoid och de andra som stod henne nära. Hon ville vara där för dem nu. Men en sak slog henne också.

~ "Sen borde jag försöka hitta Malvado igen" tänkte hon för sig själv. Se om det gick att gå tag på honom. Hon skulle behöva avsluta det hon påbörjade, hon visste att hon inte skulle kunna släppa honom om hon inte fått chansen att helt avsluta. Hon var tvungen att döda honom, och nu om hon fick en del av sin styrka åter så skulle det inte vara omöjligt att komma efter honom igen.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   fre 24 feb 2012, 16:44

[Kanske bör Mivria och Tocho läsa, då de står nära Azazel. Nevada kan läsa, och ni andra som känner för det eller tror er kunna hjälpa Az på något vis.]

Han lade knappt märke till den lilla vargen som vidrörde hans buk för ett ögonblick. En evighet? Kylan som spred sig i kroppen dämpade tillfälligt all smärta. Dämpade, men helade inga sår, inga brutna ben eller splittrade muskler. Blodet bildade klibbiga klumpar i fakargens päls och rann längs hans ben. Marken han och den grå tiken dansade över blev för var sekund rödare av båda deras blod. Flera gånger lyckades han nästan pressa tiken mot marken. Nästan. Plågsamt grymtade han var gång hon åter reste sig, lika envist som han höll sina käkar låsta vid hennes kropp gnagde sig hennes tänder in i hans kött. Järnfyllt blod var det enda hans övriga sinnen kunde uppfatta. Blod var den enda doft i hans värld. Den enda smak som fyllde hans mun.

Hennes tassar mot hans kropp. Han var inte alert nog. Han var inte snabb nog för att reagera när hon drog sig undan. På mindre än ett ögonblick hade hon släppt sitt bett om hans skuldra. I samma ögonblick sköt hon sig själv ifrån honom. I samma stund rev hans tänder genom hennes pälsklädda kött. Genom senor, blod. Smärtan spred sig genom hans skuldra när blodet pressades fram ur såret. Smärtan for likt en solfjäder genom hans höft när han föll och tyngden lades på det brutna bakbenet. Smärtan var allt och Azazels ögon slöts krampaktigt. Precis i tid.

Ett starkt ljussken fick det att vitna för hans slutna ögonlock. Han krängde med huvudet, slog framtassarna för ansiktet. Ett förfärat vrål lämnade hest hans strupe. Vingarna viftade förtvivlat i luften när han föll omkull. Isbitarna grävde sig djupare in i hans kropp när sidan slog i marken med en kraftig duns. Smärtan var allt. Blod var allt. Ljusa, färgglada, fläckar dansade framför hans ögon när de slogs upp. Han såg ingenting, kände ingenting. Världen var dämpad, frånvarande. Krigets skrin och rop var långt borta. Han blev liggande orörlig på marken. Kippande efter luft.

Skulle han dö här? Var det över nu? De blå ögonen stirrade förvirrat, skräckslaget, omkring sig. Fick han se sin familj en sista gång? Den familj han lämnat bakom sig? Inte Devils, inte öknens barn. Den familj han älskade. Var det över nu? En mörk skepnad på marken. Tiken han slagits mot. Var hon död? Hon rörde sig. En annan mörk skepnad sällade sig till hennes sida. Vem var det? En till fiende? Det stora huvudet sjönk tungt ner mot marken med ett stön. Andetagen var hastiga, tunna. Han fick inte luft. Vem var han, att tro att han skulle ha en chans här? Hade han trott att han skulle kunna visa sig värdig? Så fel han hade haft.

De blå ögonen slöts.

[Azazel faller till marken i samma stund som Mivria och blir liggande. Adrenalinet sinar hastigt och hans liv likaså.]


Senast ändrad av Azazel den tis 28 feb 2012, 17:20, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
AquaEye



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   fre 24 feb 2012, 17:42

OFF: Kom igen nu!
Nu ser vi till att få det här kriget gjort, så kan vi slappa sedan! KOM IGEN! 8D
Själv väntar jag bara på att Reikon ska svara, så att jag kan svara och efter det kan Flor svara...
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 26 feb 2012, 08:33

[Okaj, då ingen av de som Kaiito samtalar med (han slåss inte för tillfället xD) har svarat sen typ nyår så sticker jag in ett inlägg nuuu 8D]

Han stod upp. Ena frambenet var uppdraget mot kroppen, brutet och sargar av vassa vargtänder. Revbenen på hans vänstra sidan var krossade, inåtböjda, vilket gjorde att hans hud fick en smått underlig svängning längs sidan. Överallt på hans kropp fanns sår; skrapsår, rivsår, bitsår. Men han stod upp, på tre skakiga ben och med blicken riktad mot striden.
Det gjorde ont, så ont. Men han ignorerade det onda, fast besluten om att inte ge sig. Om att vägra ge upp. Och linkande tog han ett steg framåt. Genast sköljde smärtan över honom som en våg som slukade honom. Käkarna pressades samman och ögonen tårades i ungvargens ansikte, och den som missade den hemska minen av lidande kunde inte vara annat än blind. Det var inte långt ifrån att han skrek rakt ut.
Och sedan kom tröttheten. Han hade gjort av med så mycket energi. Han var inte tränad för detta. Han var inte tränad för krig. Visst hade han styrka, han var inte helt otränad. Men det tog på krafterna, att först använda iskraften medan han hade en annan form och sedan att låta kylan sprida sig och släcka en skogsbrand. Plus att alla skador också drog hans energi ifrån honom.
Han hade varit så beslutsam om att inte ge upp, men nu insåg han att han inte kunde fortsätta.
Besvikelsen och ilskan for som en elektrisk stöt genom Kaiitos kropp då blicken vändes mot fadern. De vanligtvis isblåa ögonen var nu ännu kyligare än vanligvis när de såg på Damon som var i hans närhet. Varför var den svarta vargen ens här? Vad ville han? Kunde han inte bara lämna Kaiito ifred? Och hade han verkligen tänkt släpa ut sin son i krig, ut på stridsfältet igen, i detta skick? Kaiito visste inte vad han skulle tro, men egentligen spelade det ingen större roll. Han hade redan en uppfattning om Damon och det var inte mycket som kunde ändra på den. Ifall det hade varit upp till Kaiito hade han velat ha en annan far.
- Gå. Du behövs bättre någon annanstans. Jag klarar mig.
Rösten var tom på känslor. Ändå kunde man höra att Kaiito menade det. Damon kunde hjälpa de som tyckte om honom, och Kaiito klarade sig mycket bättre utan faderns stöd som han ändå aldrig hade haft tidigare. Varför skulle det då vara nödvändigt nu? Det fanns en strid som rasade, en strid som Damon borde delta i istället för att låtsas bry sig om en son han inte ens hade vetat om existerade.
Själv tänkte han nu linka från detta blodfyllda område. Han hade inget mer här att göra, han hade knappt krafter att stå på benen. Ifall han stannade på slagfältet skulle det endast leda till hans död.

[Okej, ehm. Det är väl mest riktat mot Damon... Annars är det valfritt ifall ni vill läsa eller inte ;D
Kaiito gör inte så mycket mer än beslutar sig för att lämna striden eftersom att han är så svårt skadad. Så nu kan ni räkna bort honom från detta rollspel!]
Till överst på sidan Gå ner
Emon

avatar

Spelas av : Gagga

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 08 mar 2012, 20:06

|| Kom igen! Vi är på rätt väg, håll ångan uppe. Låt oss komma i mål med det här nu!
Några svarade här nu i slutet av februari, låt det komma lite marsinlägg nu också!
GE ER INTE FÖR FAN. Jag väntar på dig Zayeeev ^-^ ||
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tis 20 mar 2012, 19:48

[Jag kan vara lite häftig och göra ett mars-inlägg! :'D]

Zayev såg med vaksam blick på Emon då denne staplade bakåt. Det ryckte till i hans mungipor. Det fanns någonting roande i det hela. Musklerna i den blås kropp spände sig då han fick syn på den andres språng mot honom. Han skulle vara redo för smällen som skulle ske. Han skulle vara redo att sluta sina käkar om honom eller spetsa honom med sina betar. Han skulle vara redo. Då allting plötsligt flammade upp framför honom kunde han endast förvånat se på. Detta hade han dock inte varit redo för. Instinktivt stängde han sina ögon och vände bort ansiktet samtidigt som han försökte ta sig ner på alla fyra så snabbt som möjligt. Han misslyckades och elden brände honom i ansiktet. Zayev gav upp ett vrål av smärta då hans högra ansiktshalva brände och sved. Han skakade på huvudet som för att bli av med det onda och lade därför inte märke till att Emon nu var farligt nära honom. Då smällen kom blev han med ens påmind och han föll till marken då han inte kunnat göra sig beredd för attacken. Han öppnade ögonen på den vänstra sidan utav ansiktet och högg efter den gröne med sina betar. Han hoppades på en träff som skulle tränga in i fiendens hals.

[Zayev blir bränd i ansiktet utav Emons eld och blir därefter tacklad till marken. I självförsvar hugger han efter Emon med sina betar.]
Till överst på sidan Gå ner
Emon

avatar

Spelas av : Gagga

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 22 mar 2012, 17:48

Han såg den andres blick, dess koncentration. Obrytlighet.
Att han kunde ta det här, att det inte var så oförväntat.
Emon bara flinade till svar, han visste ju vad som skulle hända
härnäst. För hans kraft lydde honom.

Zayevs halva ansikte (?) flammade upp och varelsen snubblade bakåt när Emon nådde honom,
Emon stod över honom med framtassarna om var sida. Väsande i hannens öra. Såg honom plågas av eldens hetta som bara gjorde honom själv lugn och gav honom känsla av mer makt.
Men självgodheten blev inte långvarig när Zayev slog runt sig så bra han kunde. Hans ena kraftiga bete dunkade in i Emons ansikte från sidan. Tvingade upp hans käftar och gick igenom in till munnen genom kindens skinn. Smärtan stramade och Emon ryckte bak huvudet med väldig kraft i ett dovt vrål. Elden på Zayev sänktes av okoncentrationen.

Emon sänkte huvudet och blod droppade ner från hans käftar, han spottade blod framför sig och lyfte sen sakta lite på huvudet. I eldens sken glimmade hans ögon, mörka som svarta klot under den blodröda tjocka luggen.
-Usted y su rebaño miserable no merece vivir. Todos ustedes morirán una muerte dolorosa e insoportable. Uno después del otro. [Du och din flock förtjänar inte att leva. Ni ska alla dö en plågsam och outhärdlig död. En efter en.] flämtade Emon med hög väsande stämma som slog ut runtom honom åt de närmsta krigarna runtom Emon och Zayev.
Emon hade från innan halvöppna käkar på grund av såret.
Hans nästa drag var att efter en liten stunds tystnad låta sin glödande tunga flamma upp i lågor som var så höga att de slog ut om vardera sida om hans mun. Emon var så nära den blå att bara den hettan skulle bränna hans svedda skinn (?) från elden innan som tonat ut.
Sen skulle han leka eldblåsare och flåsa ut flammande eld i mängder.

Hannen visste inte hur det nygjorda såret i käken skulle ta emot den uppflammande elden, men det fick han ta. Sekunden efter startade hans plan. Elden flammade som tänkt upp runtom hans mun och lyste upp platsen runtom med de höga lågorna. Såret brände som helvette, det kändes som om klor drog i det och drog ut det, pressade ihop och drog ut. Navade. Hela tiden. Men det här tog han. Och fortsatte gjorde han också. Flammande bränn-gula lågor skjöt ut från Infernohannen, rakt mot Zayev. Den här blå idioten skulle kvävas av elden. Med hettan i sin strupe skulle han tvingas ner på marken och dö.

|| eheh. Mycke händelse. Emon står över Zayev och väser (inga ord) i hans öra, träffas av en bete i sidan av ansikte. Den går igenom skinnet och in i munnen, från kinden alltså. Emon backar vrålande och spottar+droppar blod. Sen väser han högt på spanska åt Zayev, (HÖRS RUNTOM). Efter en stunds tystnad låter han eld från sin tunga flamma upp runtom hans käftar (såret håller på att halvera honom av smärtan) (LYSER UPP OMGIVNINGEN OCH HETTAR NÄRHETEN), blåser som en eldblåsar eut mängder med flammande lågor mot Zayev och hoppas han dör ^- ^ ||

Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 25 mar 2012, 12:28

Zayev missade kanske den grönes hals men träffade istället ansiktet. Hans bete hade trängt in i Emons kind och fortsatt genom in till munnen. Inte riktigt den träff han hade tänkt sig men en träff helt klart. Han var ganska nöjd med resultatet och tyckte att det nästan var hämnd nog för att ha bränt hans ansikte.

Emon backade undan [?] ifrån Zayev och den blå kunde ta sig upp i stående ställning. Han stod hukad, beredd på fly undan om det skulle visa sig behövligt. Han såg rakt in i fiendens ögon. Den gröna var långt ifrån glad. Faktum var att han verkade vara förbannad.
Emon väste till på ett språk som Zayev inte kände till. Då han ändå inte förstod ordens innebörd valde han att borsta bort dem. De var inte viktiga för tillfället.

Stora flammor välde snart upp ur Emons mun. Den blå hannen såg ogillande på dem. Han tyckte inte om tanken på att bli ännu mera svedd. Framför allt inte i ansiktet. Kanske var stunden inne att använda sig utav sin egen kraft? Han blottade sina tänder mot Emon och började koncentrera sig på ljudvågorna i luften. Ljudet som lämnade honom kort därefter var inte mycket mer än en blandning utav en vargs och en björns morrning, men med hjälp utav sin kraft skapade han ett starkare ljud som garanterat skulle göra fruktansvärt ont i fiendens öron och förhoppningsvis störa hans koncentration så att denne inte skulle klara av att sikta ordentligt. Han verkade dock ha varit en hundradel för sen och var tvungen att kasta sig åt sidan. Flammorna som sköt förbi svedde hans blå päls och stanken utav bränt hår stack i hans nos. Utöver några brända hårtoppar hade han klarat sig fint.

Zayev funderade på hur han skulle kunna irritera Emon mer då han inte helt kände för att spränga den andres huvud med sin kraft. Det var inte precis någonting som var speciellt rättvist. Även om det var krig gällde det att hålla lite på etiketten. Så slog det honom. Det skulle visserligen krävas en del koncentration ifrån hans sida men det skulle nog gå bra, trodde han.
Runt om Emon höjde den blå ljudet ifrån resten utav kriget till den punkt att det inte fanns en möjlighet att stänga det ute. Om någon som stod nära skulle ge upp ett vrål skulle det svida till ordentligt i fiendens öron. Om han nu bara kunde hålla koncentrationen trots att han då och då höll på att antända.

[Då Zayev ser att Emons tunga flammar upp skickar den blå iväg en ljudvåg mot fienden. Dock förhindrar det inte att Emons eld skjuts mot Zayev och han tvingas till att skutta undan. Då han inte ville spränga huvudet på den andre väljer han istället att höja ljudnivån runtom Emon (och endast Emon) för att störa denne ännu mer]
Till överst på sidan Gå ner
Fiero
Död
avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 08 apr 2012, 16:34

[Detta inlägg bygger på OOC bestämmelser]
Han slog ner invid de två Qu-honorna, hade lyckats skydda Aisus kropp från Kias senaste attack – hurvida han själv pådragit sig skada brydde han sig inte om. Han höjde sig över, stor och respektingivande och gav ifrån sig ett av sina dovaste läten. Skärp er flickor! Han ville inte gå på en Qu-varg mitt i en strid där han hjälpte dem, framförallt inte framför Aisu – men egentligen hade han inget alls emot att slita i lite Filia-kött. På raseriet var bara ett tillfälligt lock lagt, tills Aisu var säkrad var skärpan tvungen att hållas. De två honorna röt som lejon invid honom, redo att åter kasta sig om varandras halsar. Men innan han hann agera så hände något med de två tikarna, dem frös till, stint stirrandes in i varandras ögon. Men hatet hade bytts mot oförstående miner. Dem flämtade tungt, blickarna började förvirrat flacka. Minerna som klädde in deras ansikten sa mer än vad deras förbryllade stämmor kunde; ”vafan håller vi på med?”. Det stack till i honom av kärlek då han såg på Aisu, som åter verkligen var Aisu. Men i ett krig fanns inte tid för lättnad.
Caligato var utan tvekan återhämtad och utan fiende där någonstans i tumultet, Sarabi hade även hon lyckats ta sig fri från sin strid och alla devilsvargar som överlevde den här striden skulle snart vara ute efter honom. Honom och Aisu, och de valpar som snart skulle föras till jorden.
Han lamslogs vid tanken på valparna, såg chockat på Aisu. Hon var sliten, även om hon inte var dödligt skadad. Hur mådde dem? Oron steg i honom, den var outhärdlig, dem var tvungna att ta sig härifrån så fort som möjligt!

Det var så han såg honom, och med ens så kom den där lättnaden som han inte borde tillåta sig att känna än. Iwaku, han var där!
”Aisu, vi måste dra – nu!”
Han såg snabbt emot sin ledare – för det var vad vännen Iwa numera var.
”Iwaku är här.”
Samtidigt som orden uttalades så knuffade han henne i sidan och började sedan springa emot vännen. Han kände hur energin bleknade, närstriden hade tagit hårdare på honom än han trott. Benen kändes matta, men likväl var hans steg långa och snabba. Iwaku kunde ta dem härifrån på ett ögonblick, dem kunde försvinna spårlöst. Kanske att dem kunde undkomma Devils spårare – iallfall några veckor – ändå. Den där gnistan hopp tändes igen; dem skulle klara det, tillsammans skulle dem klara det. Han hade ju Aisu och Iwaku, de närmsta.

[ <3 ]

[Filia och Aisu blir sig själva igen, Fiero ser Iwaku och säger åt Aisu att dem måste fara sin kos, sedan springer han (de?) för att gå Iwa till mötes och förhoppningsvis teleporteras bort till landet långt borta ~ ]

Mallis och Zoid, om ni hatar ngt av det här så skrik på mig. Hoppas det blev sånär iaf :* Vi måste ju får ett slut på det här!
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 12 apr 2012, 20:28

[Öh typ.. alla borde väl läsa egentligen eftersom att det är förhandlingar mellan ledarna. ^^]

Mivria hade rest sig upp och såg över det sargade krigsfältet. Hon sökte efter en viss varg där ute som hon skymtat tidigare. Weed. Deras ledare som hon hade sett där ute bland alla sårade vargar som slogs för sina liv. Men nu sågs han inte till. Hade han varit där alls, eller var det bara Mivria som hade sett honom? Kanske var det bara en skugga av honom som kommit för att ge henne styrka mitt i striden, som en sista hälsning från den ledare hon varit trogen sen hon kom till Numoorislätten. Han hade nu vandrat iväg med Dolor. Dessa vå vargar som hon så länge vandrat med och stått bakom i alla väder var nu borta. En del av henne insåg plötsligt att de aldrig skulle komma tillbaka till henne. Det var Mivrias tur att visa vad hon gicl för nu, och på riktigtn u gick det upp för henne. Dolor skulle inte komma tillbaka. Weed skulle inte komma tillbaka. Nu var det upp till henne. Hon kunde inte längre bara förlita sig på sina vänner som tidigare varit ledare.

Fast Mivria visste att hon inte var ensam. Hon hade fortfarande Qu, det var bara annorlunda nu. En ny flock, nya medlemmar, en ny tid, och nya liv. Det var inte över för Qu, det var en ny början och en ny era skulle starta efter detta krig, en ny era med Mivria som ledare där både ära och misslyckanden skulle följa med hennes namn. SKulle hon kunna bära ledarrollen med samma lycka som hennes föregångare? Det skulle bara framtiden kunna utvisa, och det enda hon visste att hon skulle kunna göra var att hela tiden följa sitt hjärta och göra sitt yttersta för flocken, och följa de beslut som hon trodde var de rätta.

Hon skulle göra sitt bästa för att inte svika Weed, inte svika Dolor. Inte svika Laulu..

Hon såg bort åt sin dotter och sin sondotters håll. Hon hade sett dem båda i en dödskamp som skar i henne. De skulle inte behöva vara slåss mot varandra. Men till sin lättnad såg hon att deras fight var över. Aisu och Fiero gav sig av, vilket lättade henne. Hon ville inte ha Aisu här, och en del av henne kände att hon kunde lite på Fiero. Han hade öppet slagits emot sina forna flockmedlemmar, något som Malvado aldrig hade gjort för henne. På något sätt så visste hon att historien inte ksulle upprepas igen, utan sagan skulle få ett lyckligare slut än hennes egen hade fått. Längre bort kunde hon även se Iwaku som mötte dem. Hon nickade mot sin son, där hon i tanken sade till honom att ta hand om sin syster. Det gav henne glädje att se att de verkade ha kommit närmare varandra, och hon misstänkte att det kanske var Iwakus sätt att återförenas med sin bror Morg igen samtidigt. Mivria kunde inte önska något annat än att de kunde finna stöd, glädje och kanske till och med kärlek hos varandra. Denna insikt gjorde att hon omedvetet började sakna sina syskon en aning som hon antagligen aldrig skulle se igen. Hennes syster var redan död, och så troligen hennes bror eftersom att hon inte hade hört annat.

Hennes blick vändes nu till Filia som var dotter till hennes Aimar.
"Filia!" Sa hon högt till sin sondotter.
"Jag vill att du ger dig av härifrån. Bege dig till Qu's revir och vänta där, ta med dig skadade om du kan, men se till att du kommer i säkerhet, förstått?" Hon tänkte inte diskutera saken vidare utan förväntade sig att Filia skulle lyda henne i detta fallet. Med tanke på att hon hade tappat sinnet så var det säkrast för henne att lämna slagfältet hur som helst, även om det inte var i deras revir som hon skulle ta sig till.

För Mivria så hade Filia en självklar plats i flocken, det var hennes familj, och behövde hon en trygg plats att leva på skulle hon få stanna så länge som hon önskade.

Hon vände blickarna mot fältet igen, och hade noterat den skadade Sleazoid.
"Achilles - Hjälp Sleazoid härifrån" Beordrade hon sin fosterson. Hon ville inte se honom för involverade heller. För Mvria räckte det med att hon förlorat en son i strid. Dessa vargar var för unga för att vara med om detta, och alldeles för oerfarna för att slåss emot vargar som är med i Devils.

Runt omrking henne kunde hon nu beskåda flertalet döda Quare. Dowan, envarg som hon precis lärt känna, Hinata, Hinata och Sleazoids dotter.. Synen gjorde att det växte en ilska inom henne, men samtidigt en beslutsamhet om vad som var tvunget att göra. Devils hade gjort henne så mycket skada genom hennes liv i denna flock. De hade inte bara skadat henne personligen genom att ta ifrån henne hennes kärlek och hjärta till Malvado, utan skadat hela Qu som lfock, hon hon skulle inte ha möjlighet att minnas alla som dödats av en Devils. Hennes kärlek visste hon dock att hon inte kunde sörja eller beskylla Devils för. Det verkar ju vara en kärlek hon aldrig haft ifrån början, så hur skulle hon kunnat förlora det? Dessutom så var det Malvados helt egna val. Han hade möjligheten att stanna vid hennes sida i denna flock, men han valde Devils. Ingen hade tvingat honom att svika henne. Han hade valt att svika henne och Mivrias förtroende till honom. Dessutom, vad var det värt egentligen när man jämförde med de liv som hade offrats? Hennes tilltro och kärlek hade svikit flocken och bidragit till att flera liv hade spillts helt i onödan. Hon kunde inte gör annat än att ta på sig skulden för detta missöde.

Mivria vände sig nu direkt till Nevada.
"Nevada!" Sade hon med en stark mörk röst som hördes över fältet. Hon talade direkt till Devils ledare nu, högt nog för att han skulle kunna höra detta.
"Nevada, detta måste få ett slut nu! För mycket blod och liv har förlorats redan, och för vad?Vad vill ni få ut av detta? Om ni tror att ni kan utrota oss, så tror ni fel. Vi kommer stanna så länge som vi andas, vi lever här och vi bor här på denna plats, och vi kommer inte att vika oss. Ni kom, och ni ska ge er av, gör det nu innan fler liv från båda sidor kommer att gå åt. Vi håller inget ont emot er längre, våra strider startade före min tid som ledare. Jag vill få ett slut på detta meningslösa lidande. Denna strid kommer inte att leda till något annat än död."

Mivria spände käkarna något, ovetandes om det hon sa hade någon effekt eller om det var menlöst för deras öron, samtidigt som hon spänd på det hon skulle säga, om hon verkligen menade det.

"Om ni ger er av så kommer vi inte att anfalla er igen, någonsin. Jag svär vid mitt liv på att en Qu inte kommer anfalla en Devils igen så länge som ni låter oss vara och lämnar dessa marker i fred. Jag vill inte heller se er anfalla Cierzo, då de står i nära allians till oss. Anfaller ni dem, kommer vi att beskydda dem."

"Jag vill även att ni lämnar Fiero ifred och att han blir fri från erat dödsstraff. Han har valt sitt liv och borde få leva det som han önskar med min dotter. Han är en av mina nu, och står under mitt beskydd. Dödas han av en Devils, kommer Qu efter er." Hon var väldigt bestämd på denna punkt. Hon var trött på att se forna medlemmar ur Devils dödas meningslöst. Ofta vargar som hon brydde sig om om de hade kommit till Qu.

"Och en sak till.."

Hon tog ett djupt tungt andetag, som var fylld med mer mörker än hennes tidigare ord.

"Malvado får aldrig mer beträda vårt revir igen. Han är för alltid bannlyst och är aldrig välkommen tillbaka, oavsett övriga överenskommelser." Hon blev genast mer personlig i sina ord omedvetet.
"Vad ni gör med honom bekommer inte mig, men kommer han hit så är han ett undantag. Han kommer inte att jagas, men om han kommer så blir han dödad, och han vet att jag kommer att döda honom om jag får möjlighet. Jag är säker på att ni förstår varför...."

"Nevada, vad blir ert svar? Vi vet båda att detta måste avslutas på något sätt - Ska det bli genom död eller förhandling, nu är valet ert. Qu är redo för båda."

En tryckt tystnad uppstod medan Mivria bevakade Nevada med sitt enda gula öga. Hennes hjärta dunkade hårt i väntan på svar. Kunde hon stå för vad hon sagt?

Ja - Hon stod för varje ord. Hon hade talat från hjärtat. Hon ville bara få ett slut på detta här och nu helst om det var möjligt.

_________________


Senast ändrad av Mivria den fre 13 apr 2012, 03:45, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Sarabi

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 12 apr 2012, 23:01

[Eftersom Hinata inte har bett mig döda henne på någon specifikt sätt, men bestämt sig för att ge äran till mig och min syster så tar jag å kör på nu! Well, allmän shout out; hinata är död! Dödad av Sarabi å Vitani, typ nyss. Yeah.]

På förvånansvärt lätta tassar lämnade hon Hinatas döda kropp bakom sig. Adrealinet pumpade i henne från det senaste mordet och med en lömsk blick emot den döda slickade hon bloder från läpparna. Hon såg emot sin syster, djupt in i honans rosa ögon. Rabiesligan skulle härja förevigt!
~Har du min rygg?~
Frågade hon via telepatin sekunden innan hon kastade sig iväg, tvingade sin sårade kropp att sicksacka genom striderna. Azazel var utslagen, han var nyckeln i hela deras plan - han kunde inte tillåtas dö. Hon litade fullt ut på att systern skulle försvara henne från eventuella attacker, men öven att honan själv skulle göra största nytta möjligen i kriget. Tramptass behövde hjälp, och Sarabi kunde inte rädda hanen denna gång. Hennes hjärta pumpade hårt, hon hade alltid sett fram emot krig men det var nog inte förens nu som hon insåg vilken smärta det innebar. Alla de hon älskade var så djupt skadade...
Hon hade precis nått fram till den fallne lejonvargen då Mivrias förvånansvärt mörka stämma ekade ut över striden. Panik skar igenom henne, hon hade ingen möjlighet att varken hjälpa Azazel eller styra Nevadas val. Hon visste att deras anfallslinje var bruten, dem var svaga - men det var även Qu. Det hettade till i hennes blick. Mivrias ord var hårda, hon hånade dem. Sarabi tvingade sig själv att koppla bort, var tvungen att göra vad som behövdes och på så vis förhoppningsvis visa Nevada att det var värt att fortsätta kämpa.

En blöt nos trycktes mot Azazels kind.
"Vakna broder"
Viskade hon i hans lurviga öra. Hon kunde inte hela honom, kunde inte göra något alls för att hjälpa egentligen. Förutom en sak. Hon såg på honom, han förblödde, det gick snabbt. De himmelsblå ögonen var redan slutna. Tungan fuktade läpparna och hon tog ett djupt andetag - dät här skulle göra ont i dem båda. Sarabi insåg själv att hennes krafter häll på att sina, det var reviret eller hanen. Han var en omega, egentligen inte värd det - men lojaliteten gentemot brodern var för stark. Förhoppningsvis skulle smärtan väcka honom igen, med ett djupt andetag började elda igenom hans sår. En liten låga spred en glöd igenom dem - brände igen blodådrorna på honom likt hon nyss gjort på sig själv. Det snurrade i huvudet, hon var tvungen att vara mycket precis i sin kraft när hon gjorde detta, och det orsakade en enorm smärta på individen. På grund utav smärtan hade hon inte kunnat göra det snyggt på sig själv, lyckligtvis höll systerns glas inne hennes blod - även om den skyddande glasskivan på ryggen hade färgats så röd att man inte såg köttsåren därunder.

~Härda ut, dö inte - vi behöver dig, nu och senare ~
Det var så pass kärleksfull hon klarade av att vara emot en Omega som förstört hennes perfekta plan, men sanningen var egentligen att hon inte skulle klara att förlora fler, ingen i flocken skulle klara av förluster just nu.
Snälla Az, dö inte! Blicken vändes emot himlen, elden runtom dem blev allt svagare.
Aurinko ge mig styrka...


[Failinlägg. Azazel mf bör läsa, Sarabi försöker hjälpa sin flockbror genom att stoppa hans blödningar. Det gör ont på dem båda.]
Till överst på sidan Gå ner
Urufu

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 15 apr 2012, 12:57

[Alla som vill får läsa, typ... Devils... Aisu å Iwaku.. :P]

Han hade slutat skaka nu, benen bar åter den stora hanen och den omkringliggande snön gav honom styrka. Kylan i luften trösta honom, de vita ögon fixerades vid kullen framför honom - det var dags för honom att återgå till kriget. Han lunkade fram - utan direkt brådska, men då han nådde krönet av kullen så stack det till i honom an energi. Så mycket brutalt dödande, så mcyket blod, brunrosa snö, det var så chockerande, det var så sagolikt vackert. Han log, scannade av området, det var många i behov av hans hjälp. Azazel var nere igen - inte bra, Reikon var övermannad - ännu värre, Tramptass hade inte mycket kraft kvar, men det var något annat som tog all hans uppmärksamhet. Den vita blicken fixerades likt hökögon på den flyende Fiero. Inte bara hade han svikit dem - för en Qu - nu flydde han också som ett villebråd mitt i en rasande strid. Vilken skam.
Det var som om Fiero hånade dem, riktigt hånade dem, och det skar igen Urufu att tänka på. Han vanhedrade den flock som Urufu var född att tjäna, han spottade på Tenkais minne. Något tände till i honom och han rusade rakt igenom striden. Tacklade alla som kom i hans väg - och urufu hade blivit en stor hane vid det här laget - kom han springades då aktade man på sig.
Det brusade i hans öron, synen var närmast förblindad - såg bara ett mål, Fiero. Sen kunde han ta itu med Aisu. Han var som fångad i sin ilska, tänkte inte, hörde inte, såg inte, bara gjorde - och det kändes så jävla bra! Han skulle leva upp till Devils rykte, han skulle hedra sin familj, hedra Tenkai - till döden.

Kylan i hans energier samlade ihop is och slungade dem emot Fieros rygg, energi drogs ur hanen själv, Urufu kände en euforisk lycka. Styrka. Han var oövervinnerlig.

--

Fiero:
De var framme vid Iwaku nu, bara några meter kvar, sedan skulle dem kunna försvinna vart dem än ville. Dem skulle klara det, valparna skulle må bra, allt skulle gå bra. Så hördes plötsligt ett rytande bakifrån, han spann runt, spände de uttröttade musklarna och kastade sig automatisk franför Aisu - inget fick skada henne. Men snart insåg han att attacken var emot honom, det var Urufu - hans lillabror - som kom rusande förblindad av ilska.
"Nej Ufu!"

Skriket kom innan han själv hann reagera eller hindra det, från hjärtat. Fiero ville inte slåss emot hanen - ville inte vinna emot honom. Isen var välsiktad, han hade varit för upptagen med att skydda Aisu för att skydda sig själv. Ett sår revs upp på benet, två mindre is-spjut träffade honom i bogen - gick djupt - och ett fjärde slog honom hårt mot tinningen och skapade ett jack precis över ögat. Han morrade till i smärta, Urufu skulle inte hejda sig, han var tvungen att skydda sin nya familj. Hade han valt sida fick han stå för det, och valt hade han verkligen gjort.
"Iwaku, han kan teleportera sig - vi kommer inte undan från honom"
Skrek han bakåt mot sin ledare, skulle just gå i motattack emot hanen då det var som om all energi slets ut honom. Fan - ungjäveln hade ju energier som kraft också. Benen skakade, ville vika sig vid knäna, ett lugnt andetag lämnade honom samtidigt som en isande kyla spred sig ivkroppen. Och han kände sig så... likgilligt.
Huvudet vickade långsamt åt sidan, som om halsen inte riktigt orkade hålla det rakt. I ett halvdant försökt till att vara aggressiv blottade han tänderna åt den beigea varg vilken kastade sig över honom, blicken livlöst fixerat vid denne.


[Urufu får rus å kastar sig genom striden emot Fiero - tänker inte låta honom komma undan - han använder sin själsenergi för att dra bort livsgnista och kraft ur Fiero samtidigt som han med hjälp av karaktärsdraget kyla lyckas få is och kyla att lyda honom - och slingas emot Fiero i form av vassa bitar. Fiero kastar sig fram för att försvara Aisu och deras ofödda valpar, blir träffad i ena frambenet, bogen och huvudet av isen och känner sig även plötlsigt livlös. Benen är svaga och huvudet orkas inte hållas rakt, utan större entusiasm morrar han lite åt Urufu vilken kastar sig över honom

Oooh cé draama, Iwa hjälp miiig!]
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku
Ledare
avatar

Spelas av : Mattiz

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 15 apr 2012, 13:42

Iwaku mötte dem halv vägs när helvetet verkade bryta ut, ett krig kunde alltid bli värre, det var alltid värre än vad man först kunde tro. Han såg sig omkring, såg söner, döttrar till sig själv som stred emot fienden. Han rös av obehag, påminnelsen om Fatimas död var fortfarande hjärtskärande hård. Han hörde i bakgrunden hur hans mor försökte få stopp på detta eländiga blodbad. Han saknade henne någonstans i bakgrunden där, men det var ett kapitel som var avslutat. Han hade en egen framtid, en egen flock och ett eget liv. Han hörde orden ur moderns munn och hans sinne letade kvickt upp de namn och den själ han sökte. Malvado. Fadern hade han inte sett på år och dagar. Han såg spillror ur det som kunde varit en familj, en stor släkt, en flock. De alla hade valt att gå skiljda vägar och nu var det sedan länge alldeles för sent för att förenas. Han skulle skriva sin egna historia i Numoori, sitt egna kapitel.

Han väcktes till liv, till verkligheten då en ung hane kastade sig fram genom hoperna av vargar. Allt gick fort, Iwaku hann inte riktigt fokusera innan vargen ur Devils hann kollidera med Fiero. Orden som där efter löd med is, kyla och energi tagande fick honom att reagera fort. Han telepoterade sig i samma stund som hanen kastade sig emot Fiero. Han var snabbare än vad man kunde vänta sig, stor som ett hus klippte han Urufu över ryggen med sina väldiga käftar. Unghanen var stor, men Iwaku var större. Han tänkte knappt, bara gjorde. Han skyddade sin nya familj och de som skadade dem fick betala med döden.

I samma stund som käftana fått fäste så satte han ner tassarna hårt i marken och började ruska huvudet fram och tillbaka. Eftersom hanen inte var specielt liten eller lätt så var det mest området där han höll käkarna som rörde sig och sargades sönder i samma stund som Iwakus käftar färgades röda av blod. Han tog i och slängde hanen ifrån sig och i motsatta håll från Fiero. Han lät en gurglande morrning lämna hans strupe innan han kastade sig tillbaka in i striden. Slängde sig emot unghanen med käftar täckta i blod. Han siktade emot kraniet, endast för att det skulle troligen skulle orsaka mest smärta. Han förväntade sig att detta skulle bli en komplicerad strid. Hanen hade krafter Iwaku inte hade några större kunskaper om förutom telepoteringen, men varför inte ta tillfället att lära på cuppen?
Till överst på sidan Gå ner
Urufu

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 15 apr 2012, 15:49

Allting gick så fort, och trotts all den lånade kraften från Fiero så fann han sig själv oförmögen att teleportera sig bort från den andres käftar - eller var det så att denne lyckades hålla honom kvar i denna sfär på något annat vis? Smärtan - den första riktigt kroppsliga smärtan sedan krigets utbrott - var otrolig. Han hade tappat balansen av Iwakus plötsliga uppenbarelse - rycktes nu från sida till sida i dennes käftar. Som en hare i en valpmun. Förnedringen sköljde över honom tillsammans med ilskan. Så blev han plötsligt fri, kastades bakåt någon meter och föll ytterligare någon då balansen var svår att upprätthålla i sluttningen. Men innan han ens hunnit samla sig och återfå greppet om det förrädiska underlaget så anföll hanen igen. Urufu var tränad för det här, hade blivit tränad av självaste Kyoko, sinnet var iskallt och målet självklart; om han så var tvungen att ta sig förbi denne hane först så skulle han avsluta Fiero. Han drog åt sig så mycket energi han förmådde från den om kringliggande snön - kylan fungerade åter tröstande, gav honom mod - och så slängde han sig framåt. Mötte den andres käftar med sina egna, ingen fick något ordentligt grepp om den andre. Han parerade och slängde sig åt sidan, trotts att den ingick i hans själ så ville inte snön samarbeta med honom - varför? Kanske bad dem honom att dra sig tillbaka, kanske visste den vad som skulle ske. Urufu funderade inte ens på det, ett stänk av hans blod föll ner på det vita underlaget då han åter kastade sig emot Iwaku - helt omedveten om´att förhandlingar för fred pågick nere på stridsfältet, helt omedveten om allt faktiskt.
Han siktade denna gång på att bita i hanens bog eller skuldra, samtidigt som han frenetiskt sökte med sin kraft efter ett hål hos den andres energier - så han kunde mata sin redan falnande styrka. Men det var svårt att fokusera i smärtan och den helt klart fysiskt överlägsna hanen tog alla hans uppmärksamhet.


[Aa, du får PP:a honom lite hur du vill. Be brutal <3 Urufu slåss för sitt liv. lalala]
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku
Ledare
avatar

Spelas av : Mattiz

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 15 apr 2012, 19:40

Käftarna parerades emot den andre, nåja han grinade inte illa över det. Han behöll kraften i kroppen, fortfarande utvilad då han nyligen anlände till platsen. Han skulle avsluta detta så fort som möjligt. Han lät hanen kasta sig emot honom, då han tog ett halvt steg åt sidan och sedan rakt emot hanen för att lägga käftarna kring den övredelen av frambenet på hanen, nästan ända uppe vid armbågen. Han betsamman och sedan hoppade han framåt, krökte nacken nedåt för att på något sätt lyckas landa över hanen med sin egna kroppstyngd och i fart. Något brakade till under honom, men om de var ifrån frambenet eller annan kroppsdel av hanen hade han ingen aning om.

Han var snabb med att komma upp på tassarna igen. Han ruskade våldsamt i hanens framben samtidigt som han började dra hanen baklänges över fältet. Skada var han inte riktigt ute efter i detta fallet, nej det var smärta, tortyr. Han hade aldrig tvekat i strid när han visste vad han kämpade för och en målmedveten själ är en vinnande själ. Han fortsatte så tills han plöttsligt tappade taget. Öronen låg strukna emot nacken och han blottade sina blodiga tänder. Sår från den förra kollistionen prydde tydligt hans bog och bringa, den andre hade säkerligen fått upp några regäla sår, även om Iwaku själv inte märkt av det i strudens hetta.

Han kastade sig åter igen in i striden, men denna gången telepoterade han sig mitt i hoppet. I nästa sekund befann han sig bakom hanen för att i sekunden efter det hugga emot hanens nacke. Han var stark, inte längre den där valpen som drömm om att få se storslagna krig. Han hade växt upp i en flock, där ondska styrde. Han hade förått dem och nu slogs han för det ända som fanns kvar i hans liv att bry sig om. Han hade erfarenhet ut över det vanliga. Han tvivlade inte ens på sig själv, ne han visste att han skulle bli en bra och framgångsrik ledare, så länge han hade Aisu och Fiero vid sin sida. De skulle uträtta mycket här i Numoori, mycket skulle förändras.
Till överst på sidan Gå ner
Urufu

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   sön 15 apr 2012, 21:10

Han fick ingen luft, fick ingen luft. Huvudet snurrade och panik steg inom honom, han hade inte ritkigt förstått vad som hänt. I ena sekunden verkade det mesta vara under kontroll, i nästa var han förlorad. Greppet om hanens kött var sedan länge förlorat. Frambenet smärtade något otroligt och det var med en livrädd blick som has såg på den lelösa lemmen - i vilken den andre ännu slet. Han var övertygad om att även ett antal revben brutits i kollisionen, luften ville inte pressas ner i lungorna hur mycket han än kippade efter andan. Han vred sig, skrek ut ett vrål av både hat, smärta och rädsla. Sprattlade förtvivlat men det ökade bara smärtan och så plötsligt så släppte hanen. Urufu pep till, kände sig åter bara som en liten valp i träning mot en övermäktig tränare. Men en sak var annorlunda - nu var det på riktigt. På liv och död. Allvar. Och Urufu insåg plötsligt att han nog inte skulle dräpa Fiero denna dag, han skulle troligen inte ens ta sig ur den här striden levande. Han kunde inte stå upprätt i snön, gled långsamt ner för sluttningen mot de övriga krigarna.
Han var tvungen att ta sig därifrån, men han insåg i samma sekund som hanen åter anföll att han inte skulle komma undan. Det enda som kunde rädda honom var teleporten, han var slutpumpad, frågan var om hans kraft skulle orka eller om den skulle svika honom i det mest avgörande skedet.

För långsamt. Det gick för långsamt. Han kände hanen tänder om nacken, dem borrade in sig djupt djupt i honom. Han försökte låtabli att skrika men ett gnylande lämnade honom likväl. Desperat slet han tag i all energi han kunde få tag på, pumpade ur kylan ur snön, försökte åter hitta Fieros kraftkälla. Smärtan gjorde honom dimmig till sinnes, trycket om hans nacke var olidligt - han var säker på att snart skulle något brista. Han var tvungen att komma loss, att komma loss så han kunde teleportera sig därifrån.


Allt var så luddigt, alla kanter otydliga, snön. Snön, den var så vit, så mjuk, som ett hav an Nevadas päls! Svarta prickar dansade över hans syn fält.

--

Shishi:

Shiro stod pall, då plötsligt Qus ledarinna reste sig över mängden och talade. Helst av allt ville han bara anfalla henne med all den styrka han hade kvar, kasta sig över henne och förgöra, men istället stannade han upp. Såg emot sin ledare. Vad skulle valet bli?
Shiro var inte riktigt säker. Han var aldrig 100% säker på vad som föregick i Nevadas huvud, även om han var helt säker på att hanen tog rätt beslut. Shiro hade märkt att hanen blivit mer och mer diplomatisk, antog att det var rätt sak.

Antagligen hade Shiro bara stått där tills nevada talat, och då accepterat dem orden och följt dem till sin död - om det inte varit för en sak. För även fast striderna verkade stillas en efter en av ledarnas ord, så var det en som fortsatte.
Det skar igenom honom som det aldrig gjort förr. Urufu, hans älskade son, en av de spillror som BloodSpill lämnat efter sig för honom... Hanen gled genom snön, i uppenbar smärta, innan han anfölls igen. Det gick en skakning igenom hela Shiros kropp, varför hade han inte upptäckt striden förens nu? Innan han ens han tänka en ursäkt till Nevada för att han lämnade sin plats innan han for fram igenom den blodfläckade snön. De långa svarta benen förde honom i en blixtrande hastighet upp för slänten. Han skrek - vrålade - och slängde med det öronlösa huvudet. Shiro visste vad krig betydde, han visste vad han hade utsatt sina barn för då han tog dem till Devils, då han tränade dem till krigare. Han visste också vad ett grepp om nacken betydde.
Paniken gjorde att han inte tänkte efter, bara sprang, rakt på, slog in i den andra hanen med all sin kraft för att få bort denne från sin son. Men det var för sent, visst var det? Han vägrade erkänna det då han blint högg emot den andre, men alla måste ha hört knaket som ekat ut över slätten sekunderna innan han brakade samman med Mivrias son.

Bakom dem gled Urufu långsamt till marken och började hasa ner för kullen, mot stridsfälltet...

--

Även hans tankar var lummiga nu. Korta och få var dem som lyckades ta sig igenom smärtans barriär. Långt borta i hörde han ett vrål, pappa?
Blicken flackade lite, mer orkade han inte bry sig. Tankarna fortsatte sin trögflytande gång. Inget liv i revy, inga starka scener, inte ens de han nu tveklöst skulle lämnas namn fick plats inne i hans huvud. Förutom ett. Och det var vid denne som hans sista tankar klamrade sig fast. Nevada.
Han var tvungen att ta sig till Nevada - smärtan hade börjat domna nu, efter den senaste smärttoppen gick det utför - om han bara kunde ta sig till Nevada så skulle han få hjälp. Nevada kunde rädda honom, Nevada kunde göra allt - vad som helst.
Han reagerade knappt då huvudet slog ner i den kalla marken. Långsamt började hans redan lelösa kropp att glida genom det vita. Ett jämnt spår av rätt blod lämnades bakom honom då han långsamt drevs bort på snöns vågor, bort från den fader vars namn han inte ens kunde erinra sig- mot kriget. Mot Nevada.
Nevada skulle kunna hjälpa honom...

Allt skulle bli okej...



[DEVILS BÖR LÄSA, å så Iwaku typ... Nevadaaaaa <3
Urufu gör illa sig på nacken å ramlar. Shiro får spunk å anfaller Iwaku fast han borde hålla sin lats nere vid kriget, gör Ufu är ju faktiskt hans son.. eh vafan, läs bara inlägget! Ufu död.]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   

Till överst på sidan Gå ner
 
It all ends here [ DEVILS VS QU ]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 9 av 10Gå till sida : Föregående  1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10  Nästa
 Liknande ämnen
-
» It all ends here [ DEVILS VS QU ]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: