En röst når plötsligt hans utmattade sinne, Kyoko. Flämtande försökte han lokalisera henne men förgäves. Skuggvargen tog all hans uppmärksamhet.

Du har mitt tillstånd.

Jag skall föra er iväg härifrån nu, ni måste vila och har redan hedrat Devils stort.

Han hörde den unga hanens röst, och lyckades även snappa upp ett namn. Kyoko.
Det var så honan hette? Honan som hade tagit honom tillbaka, och som fanns i så fruktansvärt många av de minnen han hade.
Innan Malvado hann reagera så teleporterade Urufu honom bort från striden.
När hans tassar tog mark en bit längre bort så vek hans ben för honom och han föll ner på marken. Något knäcktes i hans kropp och han röt rakt ut av smärta. Om den unga hanen hade varit inom räckvidd så hade hans hugg antagligen träffat. Men hanen hade backat ifrån honom när de landat, så Malvados käftar smällde endast igen mot hans håll. Hans blick lös av tomhet och förvirring.
Han gav ifrån sig en tung suck och lade sig ner i det kalla gräset, sträckte ut huvudet och lyssnade på kriget som pågick. Det var obeskrivligt skönt att bara få ligga ner. Smärtan i kroppen bultade fortfarande, men det gjorde inte lika ont. I alla fall så länge som han låg blickstilla. Revbenet gjorde fruktansvärt ont varje gång han andades, därför så tog han så sällan han kunde nya andetag, för att komma ifrån smärtan så mycket det bara gick.

[ Urufu behöver läsa. Övriga Devils kanske endast behöver vara medvetna om att Mallis har teleporterats bort från striden. Han är förvirrad, och har nu även brutit ett revben. ]

Ursäkta mitt sena svar men har haft så mycket att göra hela tiden!

Tocho
Han var inte alls beredd på att spjutet skulle försvinna för att sedan komma mot honom själv så han kunde bara stiga åt sidan och låta de träffa honom i sidan och smärtan spred sig då den kilade in sig mellan två revben och han kände tippen punktera hans lugna. Han gav ifrån sig ett vrål och sakta försvann spjutet in i hans kropp. Blev åter en del av honom och han kastade sig mot de två vargarna. Vreden var väckt i honom så han högg vilt omkring sig men bara mot sina fiender. Då sedan ett skarpt ljus förblindade honom tillfälligt så litade han på sin skarpa nos.

(De som slåss runt honom bör läsa. Sedan är de upp till er om han får in någon träff. Hans sår i sidan läker ihop och de gör även de invändiga såret. Vet att de är ett dåligt svar men orkar tyvärr inte lägga enr mer energi på de hela)

Dowan
Han var inte sen att pollettera sig efter den varg han anföll och han försökte ge sig i närkamp med denne både till sinnet och till de fysiska. Försökte hålla jämna steg och inte släppa iväg vargen igen. Han både högg och rev med käftarna och med sinnet mot denne varg som uppenbarligen hade liknande krafter som han hade.

(Ska verkligen försöka svara bättre nästa gång!)

[Känner som du angående namn... Zayev vet ju inte vad Emon heter heller, men för enkelhetens skull..]

Zayev kunde känna den tunga avsky som hängde i luften mellan dem. Visst hade Emon inte gjort någonting ännu som frammanade ett personligt agg, men just för tillfället räckte det att de var fiender. Den grönes tass slog emot hans egen. Mycket snart hade han även fienden ståendes på bakbenen med ena tassen mot hans bringa. Även om hela den blå vargens anlete uttryckte aggressivitet kunde han inte stoppa den lätta ryckning som skedde i hans mungipor. Det verkade som om fienden hade vissa svårigheter med att hålla balansen på sina bakben. Åtminstone till den grad att han inte verkade kunna stå själv.

En tanke passerade plötsligt Zayevs sinne. Det var inte helt en plan då han inte visste vad han skulle göra efter det hela, men... En etapp? Jo, det skulle han nog kunna kalla det.
"Hur bra håller ni balansen utan min hjälp?"
Frågan ställdes utan någon som helst negativ känsla i, dock kunde man inte heller påstå att det fanns speciellt många positiva heller.
Utan att vänta på ett svar från Emon snodde Zayev runt, fortfarande ståendes på bakbenen. Han kände hur den grönas tass lämnade hans bringa [lessen för pp där.. men om du inte anser det hela vara ok ändrar jag c:]. Med lätt hukande ställning såg han nästan nöjt på medan fienden stod och balanserade på sina bakben.

Något som Envidia inte hade väntade sig hände plötsligt och när hennes tänder sjönk in en aning i honans hals så uppenbarade sig en brännande känsla runt och i hela munnen. Hon hoppade förvånat, och aningen skrämt. Hennes mun var svedd av honans eld. Hon reagera på honans attack, och drog sig nätt och jämnt undan för hennes tänder och lyckades undkomma att få ett bett över ryggen.
Envidias gröna ögon lös av hat, och snart klädde hon sig i en eld lika giftigt grön som hennes ögon. "Om vi spelar spelet med krafter kunde du väl sagt till, jag har nämligen också en kraft att bjuda på." Ett iskallt, känslolöst leende spelades på hennes läppar. Elden som omslöt hennes kropp på samma sätt som Kia täckt sin.
"Var bara medveten om att min eld skiljer sig en del från din." Det kalla flinet låg kvar när hon lugnt väntade på honans attack.

[ Filia och Fiero behöver läsa! Envidia blir bränd runt munnen av Kias eld, omsluter sig därefter själv i sin egna eld. Hennes eld fräter (likt frätande syra) istället för bränner vid kontakt med någonting, och andas man in för mycket av röken så är den giftig (vilka sätt är ej utarbetat), men kraften är inte så stark så att det påverkar mycket. Den luktar mest bara förjävligt som det är nu. ]

Dem tumlar runt, han har redan förlorat greppet om verkligheten för lusten efter blod, kött. Och även om det i ryggmärgen sitter något obehagligt, något som säger åt honom att sluta, att det är fel att anfalla dem som står på Devils sida - så är både kärlekens och stridens passion större. Viljan att slita sönder den andre tar över, och trotts att han verkligen inte vill visa den här sidan för Aisu så kan han inte hålla sig och det är med ett nöjt leende som han riktar hugg efter hugg emot hanen. Dem rullar runt över marken, står och ramlar om vart annat - en sann närstrid. Han känner den andres klor riva i hans skinn, känner hur hans egna klor och käftar river och sliter i den andre. Snart har dem i sin vilda kamp nått stridens yttre kanter, och det är här som Fiero äntligen får det där efterlängtade greppet om den andres nacke. Han har inte käkmusklerna för att knäcka dennes nackkotor, men ett redigt köttsår kan han ändå riva upp, och helt klart så har han övertaget. Men blodtörsten är större än stridsträningen - vad spelar den för roll när han inte längre står i Devils armé? Han vill bara slåss, i en oändlighet, få ur all den nerpressade frustrationen; över att han lämnat Devils, över att han inte vågat ta steget förens nu, och över att det blev såhär; att han tvingades slåss vid Qus sida. Och i denna evighetsstora längtan efter att få slita i kött, så är hans övertag plötsligt inte så uppskattat. Med ett dovt morr håller han ner hanen, utan att låta tänderna pressa djupare ner i denne. Blicken sneglar bakåt och öronen klipper fram och tillbaka. Plötsligt uppfattar han Aisus röst, men den drunknar i stridlarmet. En djup oro slår rot i honom, likt ett knivhugg, eller snarare som om någon stuckit ett svärd rakt in i hans hjärta, och han skälver till. Med ett rasande vrål rätar han våldsamt upp hanen, utan att släppa greppet om dennes nacke. Grimagen på hans anlete är vansinnig då han reser på sin väldiga kropp, vrider på nacken och slungar iväg den andre. Denne flyger inte långt, den stora kroppen färdas blott någon meter innan den tar mark - och skadan han orsakat är irriterande liten. Men det var heller inte skada han var ute efter, utan en liten glipa tid - och den har han. Blicken spanar över det som urartat sig till ett blodbad, och plötsligt ser han henne - påväg rakt in i en fiendes flammande käftar i ett ursinne liknande det han just upplevt.
Han slänger en sista hungrig blick emot Gato och morrar hjärtlöst, innan han vänder om och springer emot sin älskade. Paniken stiger i honom, oron, de långa benen för honom i en otrolig hastighet bort från sin egen strid. Men då han når fram upptäcker han att det inte är hans älskade alls. Arga gröna ögon bakom flammande lågor möter honom då han rusar fram, snabbt gör han sitt val och kastar sig med frambenen före emot Filia/Kia, för att tackla undan denne från hans kärastes kropp. Han bryr sig inte det minsta ifall han bränner upp hela frambenen, hellre honom än Aisu. Men innan han ens landat på fiende-honans mjuka kropp kastar han med huvudet för att hårt skalla Envida i pannan, jaga undan henne och väcka Aisu...


[Fiero brottas ännu mer med Gato, men så blir han orolig för Aisu och slungar iväg hanen för att kunna anfalla Filia/Kia istället. Han kastar sig emot Kia för att tackla undan henne (bryr sig inte om han bränner sig själv) och samtidigt försöker han skalla Envida för att låta Aisu återfå kontrollen.]

(Reikon bör läsa. Flor också när hon kommer.)

___________________________________________________________________________

När hon svepte med blicken över tumultet fick hon syn på en konstig typ.
Han kom zick-zackande emot henne med blicken elakt fäst på henne.
Hon spärrade upp ögonen och öronen slickades mot nacken.
Det var alltså dags.
Nu börjas det igen.
En liten suck lämnade henne innan hon backade tre steg och bet ihop käkarna, släppte honom inte med blicken där han kom farande.

Han nådde fram till henne och hon hörde hans otäcka ord.
Inte för att själva orden var otäcka, men sättet han sa det på äcklade henne starkt.
Hela han äcklade henne.
Hon gjorde en ofrivillig grimars, men slätade sedan ut dragen.
Han kastade sig på henne, och hon kände tyngden som pressade luften ur lungorna.
Hon for omkull, kände smärtan när hans klor rev henne på överkroppen.

Hon flämtade efter luft och reste sig så snabbt hon kunde, kastade en snabb blick ner mot kroppen.
Den var redan fläckig av blod.

Hon såg upp på honom och morrade svagt.
Då fick hon en snilleblixt, men visade inga tecken på hopp i ansiktet.
Inombords jublade hon, ögonen glödde och blodet sjöd i ådrorna.
Hon tänkte tillbaka på sin barndom, kontigt nog.
Tiden då hon och hennes motsats – hennes biologiska tvilling – hade härjat runt i Det Okända och hur hon dödat för nöjes skull.
Sedan flög tankarna över till valparna.
Hon älskade dem, och tanken på dem stärkte henne.
Hon hade funnit sin taktik, men tänkte INTE avslöja den ännu.

Fortfarande sårad – tankarna hade inte tagit mer än två sekunder – såg hon upp mot hanens ansikte.
Hon skakade i hela kroppen och kröp ihop.
Gjorde sig mindre än hon redan var.
Svansen mellan benen, öronen bak.
Huvudet sänktes till mank-nivå.

Men nu kände hon inte längre någon smärta – för den hade hon fört bort.
Det ryckte i hennes ena mungipa, men ingenting annat avsöjade triumfen hon kände över idén.
Hoppas han höll sig undan – för hans eget bästa förstås.

”Åhå...du var mig en söt liten pojk.” väste hon hånfullt.
”Gullig, fluffig… och patetisk.” hon kastade med manen.
Stirrade föraktfullt mot den större hanen medan benen skakade för att invänta reaktionen.


Sammanfattning:
Fallulah blir attackerad av Reikon, blir skadad och reser sig upp skakande. Hon hittar på en hoppfull taktik som hon sedan diskret börjar genomföra. Hon retar honom.

[Eftersom det ännu inte var försent för mig att dra mig ur, gör jag det eftersom det förstörde mycket av mina planer.. ]

Emon gav Zayev en dov morrblandad lejongrowl till svar, nosryggen var ännu uppdragen så att den blottade tänderna, svansen piskade till mot marken och Emons kroppsvikt balanserades på den bakre delen, hon tog ett snabbt steg bak och lät sig sen snabbt gunga bak i lite extra, för att sedan blixtsnabbt böja bakbenssenorna och skjuta framåt i ett hopp direkt från stegringen, han skjöt framåt ner mot Zayev där han stod, äckligt flinande.
I hoppet hade han sina käftar särade och den småbrinnande tungan blottades med glödande heta färger. Han lät anda blåsas ut och dra med sig eldens flammor. Man kunde se hur eldsflammorna rullade ut över hans nedre tandrad, allt som i en enda snabb ihoptryckt kortfilm. När elden var ute löstes den upp i en gas som med lika snabb hastighet tog sig fram genom luften, enbart baserad på Emons fulla koncentration, hans blick var starkt inriktad mot den blå vargens medellånga hårman. Inom nån hundradels sekund, skulle eldflammorna komma att ta fart om den andre, det var iallefall vad de borde göra [det här kan vara svårt att undgå, men du får välja själv och kanske hitta på något som gör att Zayev undviker om du vill]. Den eldblåsningen skedde på den korta stund Emon befann sig i framskjutet mot Zayev, för att sedan nå honom med glödande heta klor utspärrade med sin röda färg mot den mörkgröna pälsen. Huggtänder kraftiga och färdiga att greppa en annan varg, slutas och mosa så mycket de kom åt. Krossa och förstöra.
Skapa problem.

| ZAYEV BÖR LÄSA! Emon tar ett steg bakåt med ena bakbenet, böjer på benen och skjuter framåt mot Zayev. På samma gång öppnar han munnen och blåser ut eld från sin flammande tunga, när elden ÄR ute läser den upp sig till en gas som på nån hundradelssekund planeras antända det Emon koncentrerat sig på att den ska antända- Zayews perfekta blå hårrem. Det allt på samma gång Emon skjuter framåt mot Zayev själv, vilket gör att det hela går gaNska snabbt |

OFF: Okej folks, nu får vi se till att få igång kriget igen innan jag glömmer bort numoori på riktigt! Skriv skriv skriiiiv! Jag bryr mig inte om ifall det blir kort och dåligt bara det händer nåt!

Iwaku hade till en början tänkt hålla sig undan han hade inget där att göra, men något lockade så starkt ändå. Känslan av att få hugga i någon, stridenshetta som bultade i atmosfären hela tiden, den var så lockande. Samtidigt var det just den känslan som höll honom undan så länge. Det var hans band till sin vän och sin syster som tog honom till platsen. Om han tänkte efter så var de två ngåra av de få han faktiskt hade kvar här i världen. Sedan han sabbade hela grejen med TBB så hade han inga vänner kvar, fast varför skulle han behöva det? Han hade Fiero, det räckte gott och väl. Så nu tänkte han ta dem där ifrån till vilket pris som helst. Hans enorma kropp rörde sig spänsigt över slätten, nåja smidigare än vanligt. Han var fullt färdiväxt och hade nu fått hundra procent koll över benen. Det senaste kriget hade hjälpt honom med det, men nu var han finslipad som aldrig förr. Synen som slog honom var något han aldrig skulle glöma. Han hann precis se sin Far försvinna, skadad. Modern lika så svårt skadad, kriget hade tagit ut sin rätt på de äldre. Till sin förvåning såg han två av sina avkommor slåss mot några han inte kände igen. Inga från Qu med andra ord. Allt detta utspelade sig i hans sinne, han kände igen deras auror bättre än några andras. Han längde sprången och fann det han sökte. Aisu, Fiero. Han skulle bara ta sig dit i tid också. Banne den som lät de hända dem något.

MIKAYO -->
Mikayo tog några djupa andetag efter att ha gett sitt ljus ifrån sig, nu skulle hon bara ha några korta minuter på sig innan vargarna åter fick normal syn igen. Hon hoppade undan eldstrålen, som förargligt träffade hennes baklår trotts allt. Det sved till och hon höll sig ifrån att morra. Där med kastade hon sig fram och högg mot Kai's strupe. Utan att ge ett ljud ifrån sig och sedan lät hon energin runt omkring hennes päls föras emot hanen. Till för att pralysera. Hon visste att hon inte skulle orka hålla på mycket längre. Det tog på energin att hålla på så som hon gjorde. Fast ganska snart skulle hon övergå till hederlig närstrid. Så fort hon gjort tillräckligt mycket skada på hanen. Plötsligt från ingenstans träffade ett par käftar hennes flank och hon lät klorna på hennes baktassar föras mot främlingens bog och hals.(Tocho) Där efter slet hon sig loss och högg mot hanens ansikte, fortfarande utan att ge något ljud ifrån sig, vilket skulle göra det väldigt svårt för hanarna att överhuvudtaget veta var hon befann sig.

PS. Tocho's nos kan inte direkt hjälpa emot att han blir 'färblindad' i några sekunder. Hennes doft är ju alltid där och runt omkring honom där hon trampat osv.. Bara så du vet.

OBS! Kai, Tocho och kanske Mith bör läsa! SAMT fiero och aisu?

[Viktigast att Azazel läser men Qu'are som kan tänkas få för sig att hjälpa Mivria kan läsa, hon är ganska illa ute.]

Ett raseri av överlevnads instinkter pumpade i Mivria nu, allt liv inom henne som hon visste kunde vara så skört om en fiende fick in en olycklig träff på henne så kunde det vara över på ett ögonblick. Hennes tänder hade fått ett grepp ovan skuldran, men hon kände att de här var ett grepp hon inte skulle kunna hålla fast vid för länge.

De satt fast i som ett plågsamt skruvstäd, och Mivria visste inte hur länge hon skulle stå ut. Det var tydligt att hennes fiende tänkte samma tanke, han började nästan desperat bli av med henne, men han vägrade att släppa sitt egna grepp. Ingen av dem kunde slita för mycket i den andra utan att orsaka sig själv smärta. Han gjorde våldsamma försök med att få henne till marken, vingarna slog vildsintoch det enda Mivria kunde göra var att hålla fast. Om hon tappade greppet före honom skulle hon riskera att hamna rejält i underläge. Hon fick kränga sig så gott hon kunde för att undvika att bli slagen i marken. Det gick dock inte att undvika helt och det dunsade i marken varje gång hon slog i och den nu förstörda marken smutsade ner hennes sår så att det sved samtidigt som ännu mer blod nu klädde marken under dem. Det var ett under att hon ännu inte brutit något. Striden hade verkligen blivit till en blodig massaker, och Mivria insåg att hon hennes ork inte var en evig källa. Hon behövde komma ur det här dödsgreppet nu, och som det såg ut så skulle hon inte få hjälp heller, alla var upptagna med sitt. Mivria fick klara sig själv den här gången och hon hoppades bara att Nevada inte närmade sig eller någon annan fiende, för hon hade fullt upp med denna för stunden.

Hon bestämde sig för att försöka ta sig loss för att undvika att bli krossad, hon ville gärna behålla sina ben i kroppen hela som de var. Hon lyfte tassarna mellan deras kroppar och tog spjärn mot hans bog och tog några djupa andetag. Hon hade förlorat mycket blod redan, och använt mycket månenergi. Hon behövde börja tänka smart.

Hon släppte greppet i en hastig rörelse och sköt ifrån med framtassarna för att bli fri från dödsgreppet. Hon kände hans tänder skära igenom Hennes redan sargade kött, och den bedövande smärtan var obeskrivlig. Hon hade laddat upp med månenergi och laddade upp ie en starkt lysande månstråle för att blända sin motståndare, och eftersom att han var så nära så kunde de brännande skenet ge fler allvarligare effekter på speciellt ögon om han hade otur. Men samtidigt som hennes grepp lossnade hade han gjort en kraftig rörelse som gjorde att Mivria for till marken med en kraftig duns. Man kunde höra hennes flämtning när luften for ur henne.

Av utmattning så blev hon liggandes medan hon hämtade andan, men när hon kunde tänka gen så insåg hon att hon inte kunde bli liggandes. Men hon kunde inte röra sig. Hon var mör, och utmattad och trött. Trött fysiskt men nästan mest psykiskt. Tankarna for genom hennes huvud, hon tänkte på sin motståndare som när som helst kunde gå till anfall igen. Hon tänkte på sin flock, hon behövde veta hur de gick för dem, och hur det gick för hennes dotter, Aisu. Hon kände sin ilska igen också när hon tänkte på Malvado och det faktum att han fortfarande levde. Han borde vara död, om det inte vore för den där Kyoko som alltid är i vägen. Hon insåg i den stunden att hon inte skulle få ro förens hon visste att han var död och förens Devils var här ifrån. Antagligen var det försent att döda Malvado den här gången, men det var inte försent att vinna den här striden och jaga iväg patrasket som vistades här på deras mark som de skulle försvara. Av ren ilska och vilja fick hon upp sig öga och började resa på sig igen trots att kroppen protesterade. Hon var svag, och kände fortfarande livet rinna ur henne. En ilande smärta i ryggen slog henne, och hon insåg att en av Nevadas silverpilar fortfarande satt kvar och hade borrats djupare ner i ryggen när hon fallit till marken. Hon drog bak huvudet och fick tag i silvret med tänderna och drog ur det så att det började rinna blod ur såret. Hon slängde iväg silvret och använde månenergi från sina tänder till att bränna såret för att stoppa blodflödet. Hon fick göra samma sak på sin trasiga bog och hon stängde igen de med månenergi. Det var inte snyggt och hon visste att hon skulle få synliga ärr, men nu var de värsta blodflödet stängt, då hennes ändå relativt snabbt självhelande egenskaper var långt ifrån tillräckliga i det här fallet.

Hon försökte se sig omkring för att få en överblick av situationen samtidigt som hon reste sig upp.



[Mivria sliter sig loss från Azazels grepp och ger ifrån sig månenergi samtidigt, men skadar sig när hon faller hårt till marken och en av nevadas silverpilar borrar sg djupare ner i henne. Hon får andan åter och reser sig av ren vilja så snabbt hon kan och stänger snabbt sina sår med månenergi för att stoppa blodflödet.]

(ja ursäkta men en varg kan inte vara helt ljudlös och de där med att doften finns runt omkring, de kan ändå urskiljda doftkällan då den är så mycket starkare än doften runt omkring. Men men...)

Tocho
Han kämpade med vargen då hans syn sakta kom åter. Hans kraft påskyndade alla processer i kroppen och hjälpte till att 'läka' de som orsakade något problem. Han kände dock hur vargen rev honom över ansiktet och klorna orsakade rätt djupa rivsår över nosen men detta ignorerade han. hans isande blå blick hade fallit på den gråsvarta tiken som han var svuren till. Att hjälpa när nöden krävde och just nu krävde hon hjälp. Han ignorerade allt och bara kastade sig fram åt det hållet mot de kämpade vargarna. Han struntade i allt omkring honom och snart såg han den mörka tiken falla till marken. Hon verkade skadad så han försökte skynda sig. Snart kom han upp vid hennes sida. Ställde sig beskyddande bredvid henne för att kunna skydda henne mot de fiender som skulle kunna tänka ge sig på henne igen. såren på hans nos höll på att sluta sig och andra skråmor slöt sig. Han såg att såren slöt sig på hennes kropp men han tyckte inte de gick snabbt nog. "Mivria låt mig hela din kropp så du får styrkan åter"

Tocho överger striden och beger sig till mivria där han erbjuder henne att hela hennes skador.

Mivria såg en välbekant svart varg närma sig.
"Tocho.." Sa hon förvånat, tacksamt och lättat på samma gång. En allierad i striden var vad hon behövde nu.

Hon sa inte emot när han erbjöd sig att hela henne, hon hade inte så mycket valmöjligheter där hon halvsatt och försökte ta sig upp. Även om hon lyckats stoppa blodflödet så skulle hon inte ha möjlighet att strida så mycket längre i hennes nuvarande skick.

Hon nickade bara till svar och satt tålmodigt kvar.

"Jag måste till mina flockmedlemmar, se så att ingen är illa ute."

Mivria tänkte främst kanske på Aisu och Filia, men även Damon, Sleazoid och de andra som stod henne nära. Hon ville vara där för dem nu. Men en sak slog henne också.

~ "Sen borde jag försöka hitta Malvado igen" tänkte hon för sig själv. Se om det gick att gå tag på honom. Hon skulle behöva avsluta det hon påbörjade, hon visste att hon inte skulle kunna släppa honom om hon inte fått chansen att helt avsluta. Hon var tvungen att döda honom, och nu om hon fick en del av sin styrka åter så skulle det inte vara omöjligt att komma efter honom igen.