HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Akuma x Shiva valpar
Igår på 21:33 av Xejja

» Vad tänker svampar? [Frenja]
Igår på 21:20 av Chandraraj

» Plask-plask [Vera]
Igår på 16:21 av Oreliel

» Spöken från förr [Jägarna]
Igår på 13:39 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
fre 20 okt 2017, 14:40 av Vera

» Spår av ett moln
fre 20 okt 2017, 13:30 av Kione

» Förbannelse
fre 20 okt 2017, 13:24 av Amanita

» Mejländring
fre 20 okt 2017, 10:27 av Xejja

» Upp på torra land
tor 19 okt 2017, 16:19 av Dafne

Vem är online
Totalt 12 användare online :: 5 registrerade, 0 dolda och 7 gäster.

Arkal, Cerulean, Corson, Hector, Hielo

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 It all ends here [ DEVILS VS QU ]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10  Nästa
FörfattareMeddelande
Tramptass

avatar

Spelas av : Tafs

InläggRubrik: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tis 29 nov 2011, 23:50

Här stod de tillslut. Så gott som hela flocken samlad. Det var detta som de hade förberett sig på i flera månader. Krig. Han såg länge på var och en av sin flock. Han var stolt över att ha dem vid sin sida, speciellt idag. Sammanbitet väntade han på ledarens ord. När han hade talat(?) reste han sig upp och ställde sig framför de andra.

"Det är nu det gäller mina bröder och systrar. Idag ska vi lära Qu att frukta oss på riktigt." Han började snabbt vandra fram och tillbaka framför flocken. "Det är med stolthet jag slåss vid er sida idag och det är med samma stolthet jag ska dräpa varenda Qu jag ser. Visa ingen barmhärtighet! Idag ska vi slakta Qu! Vi ska slita deras ben i stycken och äta deras valpar levande. Vi ska hämnas våra bröder och systrar som de har tagit ifrån oss och vi ska hämnas dubbelt upp! Vi ska slåss till sista blodsdroppe om det så behövs! Idag ska Qu's blod flyta över deras egen slätt! Låt ingen komma undan! Vi ska vinna, fatta mod mina vänner! Fatta mod!!" Röt han fram med en mäktig stämma. "Och vi har övertaget, glöm inte det!" Stridslystet kastade han en blick mot deras byte som de av en ren tur hade stött på och överrumplat på väg in på fiendernas revir. "De kan inte stoppa oss nu!" Ett hest skratt undslapp honom när han vände sig om för att bestiga kullen de hade gömt sig bakom. Det var bara den som skiljde dem från slätten.

"Framåt!"

På tysta tassar smög han upp mot kullens krön. Därifrån kunde han se ut över den öde slätten. Men han visste att Qu redan var medvetna om deras närvaro, deras spioner smög omkring överallt. Hjärtat hoppade ivrigt till i bröstkorgen då han fick syn på en ful gammal ko, Mivria, halvt dold bakom ett buskage.

"Mivira!" Ylade han ondsint och såg på henne från toppen av kullen. "Vi hittade din pojkvän krypandes och tänkte behålla honom för oss själva nu." Fortsatte han och hans röst var silkeslen och hånfull. I samma ögonblick kastades Malvado fram ur klungan av vargar bakom Tass. Devils triumferande skratt fyllde luften.

And so it has begun.


d]Kom igen nu alla Devils och slåss för er flock! Fritt fram för alla ur Qu och Devils att joina! Den slutgiltiga striden mellan fiendeflockarna (eller nej, antagligen tar det inte slut här men men) Peace! *ironin* ]

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Malvado
Sad boys club/Moderator
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 00:06

Så hade det börjat. Det han väntat på. Det han väntat på så länge nu. Det han känt extas, oro och förvirring över. Och nu var stunden här. Det han gått och funderat över så länge nu. Föreställt sig hur det skulle bli, vad som skulle sägas från Tramptass sida, vad som skulle komma ur Mivria's mun, hur det hela skulle arta sig. Men han var säker på att vilket scenario han än föreställt sig innan så skulle det blir något helt annat.
Han skulle aldrig glömma var han hörde hemma.
Han lyssnade med spetsade öron på när Tramptass talade. Inte en muskel rörde sig i hans kropp, inte den minsta lilla rörelse syntes i hans ansikte. Det förblev stelt, men de intensivt röda ögonen fäst på Tass.
Tramptass. Det var längesedan han såg den vargen sist, och började nästan tro att han glömt av hur hanen såg ut. Men när han stod här, fullt synlig inför hans ögon, så insåg han att han aldrig skulle kunna glömma hur någon i Devils såg ut. Han skulle aldrig kunna glömma vilken klang deras röster hade, vilken färg deras ögon bar.
Han skulle aldrig glömma var han hörde hemma.

När han blev utkastad från där han stod fram till fronten av skaran av Devils så lades han öron platt bak mot nacken. Han såg mot Mivria, men inte på henne.
Han tog sig upp på tassarna och såg på Tramptass, utan att säga någonting. Han lät sedan blicken färdas över resterande av vargarna i skaran innan han vände blicken åter mot Mivria.
Hans hållning var undergiven, och han såg ängsligt bort mot Mivria.

Det han visste skulle hände var på väg att hända.
Och han skulle aldrig glömma var han hörde hemma.

_________________
They should keep in mind,
THERE IS NOTHING I DO BETTER THAN REVENGE
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 00:52

Mivria stod redan där. Mer rädd och redo än hon någonsin varit. Hon hade anat, hon hade känt. Närvaron av mörka främlingar och deras sandiga odör odör gick inte att ta miste på. Hon hade känt deras dofter från när de rört sig i området under en längre tid. Hon var inte förvånad, men ändå kan man aldrig helt förberedd på tillfället när man väl dyker upp, en de lav en blir alltid förvånad. Samtidigt tyckte hon det var skönt att stunden var kommen. Den hade väntat i henne som en tumör. Ett krig är något som skaver i henne långt innan det startat. Hon stod där som ledare. Stolt ledare över den flock hon älskade mest av allt. Hennes hem, något som ingen skulle kunna ta ifrån henne.

Hon hörde Devils, men tog inte åt sig. De var de inte värda. Inte ett dugg.

Det fanns något framför henne som sårade henne djupt.

Hon ställde sig synligt inför främlingarna som var ovälkomna till hennes land. Hon tänkte inte vara en ynkrygg och gömma sig, hon skulle inte behöva gömma sig på hennes revir där hon hörde hemma. Hon skulle stå lika stolt när de väl vände sig om igen för att fly.

Hon mötte dem i ögonen med ingen synlig rädsla, och det var speciellt ett par av röda ögon som hon fastnade vid. Hennes redan ärrade hjärta fick nya sår, men hon visade ingen sorg. Ingen smärta. Hon bara stod där och såg på dom med den lugnet före stormen. Hon stängde av sina känslor som hon lärt sig så många gånger tidigare. Det här var hennes stund. Han skulle inte få förstöra den.

Kanske hade hon anat hela tiden att han inte var någon att lita på? Kanske var det därför hon hade frågat honom rakt ut ifall Qu kunde räkna med honom? Kanske visste hon. Men uppenbarligen hade hon litat på honom ändå, ignorerat hennes varningar. Hon hade varit den som tagit honom till flocken, bett dom andra om hans nåd. Weed och Dolor hade litat på henne att hon gjort rätt omdöme. Vilken idioti. Mivria kunde inte låta bli att hata sig själv. Hennes kärlek hade förblindat henne, och nu var det hennes fel att han stod där. Hon visste inte varför han stod där nu, men för henne var det uppenbart att hon var sviken. Hans löften hade varit luft värt. Hennes hjärta och kärlek likaså. Det var ett misstag att låta honom vara med Qu, hon insåg det nu. Och hon borde ha insett det tidigare.
Nu var det hennes fel att han fortfarande levde och hade möjligheten att svika dem. Hon visste också, att för att bli kvitt skulden, så skulle hon bli tvungen att döda honom. Hon skulle aldrig igen låta sig styras av sina känslor. Det hade varit hennes största svaghet, men inte längre.

Mivria hade missbedömt, och skulle få betala genom att kämpa för att ta livet av den hon älskade. Hon sa inget till honom. Hon behövde inte. Han visste redan, det var hon säker på. En sista gång hade hon gett honom sitt hjärta, och antagligen skulle han behålla det, men Mivria skulle behöva lära sig leva utan det. Igen, som hon reda gjort så många gånger tidigare. Hennes kärlek skulle behöva dö här inatt.


Hon vände sig mot Tramptass som hade talat.
"..Det kommer bli ert misstag att ni kom hit inatt." Sa hon med sin lugna, stolta och mörka röst.

Hon lyfte blicken mot himmelen. Det var en detalj de tydligen så slarvigt hade förbisett. Kanske hade det inte gått enligt deras planer. Hon fäste blicken mot månen och ylade högt, ett långt yl. Hon kallade på de sina, de som verkligen var hennes familj, de som hon verkligen kunde lita på. de som hon skulle ge sitt liv för, de som hon kunde dö för. Också de som hon hade svikit. Hon var skyldig dem med sitt liv, men tänkte inte dö innan hon gett sitt allt. Ylet var högt och långt och färdades över hela slätten.

Hennes yl tystnade och hon sänkte blicken igen och såg över de som kallades för hennes fiender. Hon ville inte behöva möta dem, men dom gav henne inget val. Nu var hennes ögon glödande, lysande, fyllda av månens energi. Mivria var redo.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 01:48

Ett yl. Ett välbekant ylande som skar igenom nattens tystnad, som kallade, som förberedde. Ett par lysande skogsgröna ögon sken upp mörkret inom grottan då de slogs upp, och sekunden senare så hade den tidigare slumrande vargen tagit sig upp på benen. Blicken vandrande ner emot grottgolvet och fästes vid den mindre gestalten som legat intill honom. Han visste vad det där ylandet betydde, vad som nu skedde, det som de länge haft på känn och väntat på, men det gjorde inte känslan att behöva lämna dottern något lättare, inte i tider som dessa då man aldrig kunde veta vad som skulle ske. Hanen blev inte ståendes mer än några sekunder innan han lät stegen föra honom ut i nattens mörker, emot den nalkande striden som han var bestämd att utkämpa, för den flock han älskade och tillhörde. Hatkänslan var inte särskilt överväldigande, inte ännu i alla fall, utan då han ökade takten var det endast känslor gentemot flocken som han kände, som stärkte honom, samtidigt som ilskan sakta men säkert började växa sig starkare inom honom allt eftersom han kom närmare. Den nästan lite dammiga och torra doften stack ännu en gång i hans nos och en kort fnysning lämnade honom, han hade ett och annat otalt emot Devils, kanske särskilt en av dem. Takten var nu rätt så snabb då han kom allt närmare den plats som Mivria och Devils befann sig, han kunde även urskilja doften av Malvado, men han var redan medveten om att allting inte var som det skulle, och det tack vare de evigt viskande skuggorna i hans närvaro som nu allt mer och mer blev tydliga i sina livliga rörelser, kanske även nog tydliga att urskilja i mörkret. När han kom upp på ett krön så stannade han kort till och lät blicken ta in det som uppenbarade sig framför honom. Under just de sekunderna så rörde han inte en muskel, stod endast där med skuggorna nu en aning mer kontrollerat och stillsamt svävande omkring honom. Med ett kort morrande läte så tog han ett språng framåt innan han lät stegen föra honom fram till Mivria där han stannade en kort bit ifrån henne. Han sneglade emot henne med en kort nickning innan blicken seglade vidare över till hopen av avskum de hade framför sig, och jo, nog tillhörde Malvado dem alltid. Giftet i hans kropp hade redan strömmat till och skuggorna väntade endast på hans tysta kommando. Blicken lade sig sedan på den hane som talat, en som han inte endast kände igen utan även hade stött på nyligen, ''Så nu passar det sig plötsligt att stå för sin sak, eller hade du tankar att även denna gången fly såfort det hettar till om öronen, du Devil??'' det gick att höra den så gott som hånfulla rösten som han talade med, likt sist, även om den som vanligt inte avslöjade mycket till känslor i överlag.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 16:54

Den stora randiga falken står långt bak i formationen av Devils medlemmar. Vingarna är halvt utspridda vid hans sidor och det kliar i både klor och tänder. Han är redo att kasta sig upp i luften och få göra sitt allt för att kämpa för Devils. Den flock han tillhör och de medlemmar han respekterar och även den han älskar. Men han tyglar sin iver för stunden. Lägger lock över den och inväntar vad som komma skall. Den gyllengula blicken närmast glöder av all den energi som huserar i hans kropp. Han läser av alla närvarande. Känner av deras energier och deras positionen. Håller koll på alla. Men fokuserar ändå rakt fram på det som står i vägen framför vargarna i täten. Fienden.
Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Det darrar till i nosen och öronen klipper till på huvudet innan de spetsas framåt. Han är redo. Mer än redo. Han längtar efter att få sätta tänderna i fienden. Om så bara i en av dem. Få kämpa för flocken. Ivern river i hans kropp. Det kliar. Han vill kasta sig upp i luften. Överblicka allt uppifrån och störtdyka mot fienden. Låta vingar klor och tänder få arbeta. Även jorden. Energin känns som elektricitet i hans kropp. Det är så spännande. Han kan inte låta bli att le. Ett njutningsfullt kurrande lämnar honom. Omedvetet. Han är taggad till tusen. Allt för Devils. Allt för Devils.
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar

Spelas av : Mikkis

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 17:15

Han kunde höra Mivrias kallelse mitt i natten och musklerna spände sig, ögonen smalnade och han satte av i fart. Inte behövde han ta sig speciellt långt bort, för där stod Qu redo. Inte ett ord behövdes sägas, för han kunde redan skymta ett par röda ögon i mörkret och okända dofter. Inkräktare.
Huvudet for snabbt mot Mivrias håll, han granskade henne kort innan han såg tillbaka mot främlingarna. Hans ögon var mörka, nästan helt kolsvarta, men likt en haj kunde man skymta en mörkare blå ton. Det enda som verkligen lös om honom var det vita tecken han bar under ögonen, annars så stack han inte ut mer än vad en vanlig bergsvarg skulle göra.
Kroppen ryckte till. Han ville ge sig ut i strid, men han var tvungen att stå kvar ett tag till. Sleazoids ord fick verkligheten att vridas om i hans sjuka sinne. Rösterna började tala till honom, hetsade upp hans humör. Fast den här gången var det bra? Tidigare hade rösterna bara ställt till med problem, fått honom att fälla allt för många vargar, men kanske var det här hans chans att mätta sin hungrande ilska. Dessutom hade han dold ett sinne för alla i flocken, och det var hans mordiska sida. Den sida som fick honom att egentligen klassas som ond.
Käftarna pressades samman och halsen sträckte ut sig. Ett brett flin uppenbarade sig. Kanske det inte var ett läge att faktiskt stå och flina på plats då det fanns så mycket allvar och känslor blandade på plats. Men om sanningen skulle fram så brydde han sig faktiskt inte, inte heller om att Mivria hade blivit sviken utav sitt egna hjärta. Inte längre skulle han försöka vara någon annan än sig själv. Inte på frontlinjen.
- Låt mig slita honom i stycken...
Det var ingen fråga, han hade bara blottat sina tankar för Miv. Gjort henne beredd, kanske ville han ändå ha hennes tillåtelse. Malvado. Hans blick hade slagit sig fast hos den vargen och riktigt borrat sig fast. Det där va en förrädare, och det han själv gjort mot TBB var inget att jämföra med. Flinet fanns fortfarande kvar över hans läppar och han tog ett steg fram, han ville inte hålla sig tillbaka. Demonen djupt inom honom ville ut. Han var galen.
Till överst på sidan Gå ner
Hinata

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 17:30

Hon hade uppfattat ylet och reagerat snabbare än vinden. Hon hade haft känningar att något skulle hända. Vinden viskade med med. Hon hade väntat. Men rastlösheten hade fått henne att vandra runt. Irra snarare. Alltid för att leta efter den saknade dottern. Men inte ens för det skulle hon svika den flock som tagit in henne när hon som mest behövde det. Hon är villig att ge sig in i striden för dem. En snabb tanke till Anah. Hoppas hon är i säkerhet. Det borde hon vara. Sist Hina såg dottern var hon med Zoid. Så förhoppningsvis har han sett till att hon är säker. Snabbt som vinden springer hon i riktning mot platsen där allt ska utspelas på. Hon hoppas att inte allt för många kommer stupa denna natt. Men det är en svag tanke. Det är krig. Allt Hina kan göra är att ställa upp för flocken. Och det tänker hon göra.

Snart är hon framme. Saktar farten och vinden lugnar sig. Men hjärtat rusar. För vad som kan hända. Hon ser ut över alla Qu som är samlade redan. Den turkosa blicken faller på Zoid. Hon sluter upp vid hans sida och ger honom en lätt buff i sidan. Delar hans känslor för ett ögonblick. Ett uppmuntrande leende. Kämparglöden lyser i hennes blick. Hon kastar även en snabb blick på Mivria. Det verkar vara något hos fienden som rubbat stämningen. En svart hane som Hina skymtat några gånger på reviret. Men hon är inte så väl insatt i vad som hänt. Så hon känner ingenting inför det. Men flocken är hotad. Så långt har hon fattat. Och nu känner hon sig starkare än någonsin. Såren är läkta. Yttre liksom inre. Det är de psykiska såren som hon fortfarande kämpar med. Saknaden efter dottern. Laya. Även om Anah lyckas lägga lock över dem när hon är nära.

Den långa svansen sveper till bakom henne. Öronen lägger sig mot nacken. Hon ser så lugn ut. Kylig och inväntar det hela. Vem kommer slå till först?
Till överst på sidan Gå ner
Mikayo

avatar

Spelas av : Mattiz

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 18:14

Mikayo hade hållt sig i närheten, självklart. Hon ville lära sig klimatet, träna och så vidare, precis som Tass hade sagt. Hon hade inte utvecklat så mycket mer, men hon förlitade sig mer och mer på sina krafter, så när Tass väl hade anropat henne inför krig visste hon att hon var redo. Hon var redo för tanken på att dö och för att slåss för en flock hon i framtiden ville bli en del av. Hon travade med flygande steg över sanden, med gnistor av blixtar och elektrisitet som blinkade till vid varje steg hon tog. Hon var upp över öronen med energi. Hon bar dock en alvarlig min över ansiktet då hon tog sig fram över sanddynorna. Äntligen! Hon hann i kapp dem redan vandrande vargarna, de var redan vid gränsen till Numoorislätten då hon slöt upp snett bakom Tramptass. Hon nickade som en hälsning åt honom, men kunde inte undvika att blicka över alla de nya ansikterna i flocken. Ingen av dem borde känna till henne och hon kände inte till någon av dem. Hon såg sig dock om efter Zayev's ansikte fanns bland henne, men hon blev istället avbrunten då de möttes ganska snart av en rad andra ansikten.

Motståndarna. De extremt långa rävöronen ströks bak emot nacken då två välkända ansikten tornade upp sig framför henne. Zooid och Mivria, det var Qu de skulle strida emot, men det hade hon redan vetat om. Hon sträckte på sig och höjde tre av sina fem svansar högt. Lät elektrisiteten flöda omkring henne, från tassar till pannluggens toppar. Hon mätte av motståndarnas kroppsmassa, mätte styrka, snabbhet och massa som tyngd och därmed ungerfärligt hur uthålliga de var. Det skulle inte bli något enkelt motstånd, men hon letade ganska snart upp en av de svagaste individerna. Hon skulle få mycket gratis i dessa strider. Att räkna var hennes grej och sedan hon blivit starkare hade hon fått det enklare att synka snabbhet och smidigthet med sina krafter, vilket gjorde henne snabbare än en vessla på hemmaplan. Fast hon visste att det skulle ta mycket på hennes krafter och hon skulle kämpa innerligt för att ens överleva. För ack, motståndarna var tränade, starka, stora och extremt erfarna. Fast någon gång måste hon också gå igenom sitt första krig och hon hoppades på att hon hade turen på sin sida denna dag.
Till överst på sidan Gå ner
Kione

avatar

Spelas av : Tafs

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 19:59

Kione smög försiktigt bakom truppen. Han höll sig gömd, för han visste att hans mor inte skulle tillåta honom att följa med ut i krig. De stannade vid roten av en kulle. Kione la sig platt bakom en sten och lyssnade ivrigt på va de sa. De hade inte märkt att han var med. Han sneglade bort mot vargarna, försökte hitta de andra ungavargarna i mängden, men han såg dem inte. Kanske hade de stannat kvar i öknen.

När flocken rörde sig upp mot kullen smög den bruna lilla vargen efter. Han ville slåss. Ljudlöst sjönk han ner i en grästuva, han kunde höra fiendeflocken, men han såg dem inte. Det var snart dags. Snart skulle han visa Devils vad han gick för.

Han var inte rädd. Inte än. Bara stridslusten och ivern brann i honom. Han kastade en blick på de andra ur devils, när striden väl var igång skulle de inte kunna ta honom därifrån.

Ond bråd död väntade, men inte för Kione. Han flinade ivrigt och darrade till av rastlöshet.
Till överst på sidan Gå ner
Aisu
Död
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 20:10

Hon hörde sin mors röst, och var inte sen med att ta sig upp på tassarna och satta fart mot Mivria. Hon undrade vad det handlade om. Oron steg i takt med att starka dofter från okända vargar uppenbarade sig för hennes nos.
Den första hon fick syn på var just sin moder. Men sedan så fick hon syn på fler från Qu; Sleazoid, Damon och Hinata. Men sedan fick hon syn på de andra.
Devils.
Sedan fick hon syn på sin far. Eller så kallade fader egentligen. Förvirringen lade sig som en bubbla över hennes huvud. Ljud försvann och hon bara stod och stirrade på honom. Hon förstod inte. Hon förstod inte varför hennes mor och Qu var så förbannade.
Vad hade han gjort?
Hon hade inte umgåtts någonting med honom, men hon visste ju att han hade sökt sig till Qu för att han var jagad av Devils. Så vad var allt detta om?
"Låt mig slita honom i stycken..."
Det var Damon som yttrat orden, och fick henne att komma tillbaka till verkligheten, och förvirringen lade sig lite när hon förstod att Malvado inte var på deras sida längre.
Vad var det egentligen som hände.
Hon fick syn på en varg som hon blev högst förvånad av att se vid sidan av Devils. Den unga honan hon såg var ingen mindre än dotter till hennes bror. Och aldrig hade hon väl trott att det var hos Devils lojalitet hos henne låg.
Men både Mikayo och Malvado visade på att inte ens sin släkt kunde man lita på. Och kunde man inte lite på dem, vem kunde man då lita på?
Till överst på sidan Gå ner
Tramptass

avatar

Spelas av : Tafs

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 21:02

De röda ögonen riktades mot vargen som hade talat, Sleazoid. Det ryckte av avsmak i morrhåren på honom när de svarta läpparna drogs upp i ett hetsigt leende.

"Flydde? Jag avlägsnade mig i sakta gemak ifrån platsen, om du kallar det fly, varför stoppade du mig inte?" Med växande vrede slet han blicken ifrån den randiga skunken och kastade en blick bakåt, Mikayo hade anslutit sig till truppen innan de passerat revirgränsen. "Det här är din chans att visa dig värdig. Men hugger du oss i ryggen blir det det sista du gör." Flinet blev bredare, men det gick inte att ta miste om allvaret i hans ord.

De hade väntat tillräckligt länge nu. Han tänkte inte låta fienderna överösa dem med ytterligare hånanden. Han såg på Malvado och sedan på motståndarna nere på slätten. de hade inte nappat på deras bete, på något sätt hade de skådat igenom planen. De visste att Malvado hade förrått dem.

"Malvado.." Sa han tyst och nickade kort för att ge honom tillåtelse att slutföra planen. Han motstod impulsen att kasta sig fram och ge honom en vänskaplig puff. Han hade saknat sin vän. Men nu var det krig. I ögonvrån kunde han se Caligato stryka omkring. Tass misstänkte att han var nyfiken på kriget. Men han hindrade honom inte utan var bara tacksam över den hjälpen de kunde få.

Med en sista blick på Malvado tog han ett språng framåt och vrålade ut sitt hat mot Qu. Kullen sluttade kraftigt neråt vilket fick honom att komma upp i en halsbrytande fart. Han hörde hur flocken sprang med honom, deras tassar som slog i marken skapade ett dovt muller som fick stridslusten att växa ännu mer. Han kunde inte bli mer levande än vad han kände sig nu.

De sprang och snabbare än han kunde ana jämnade marken ut sig och de mötte sina motståndare. Han hade redan tagit sikte på sin.

Sleazoid.

_________________


Senast ändrad av Tramptass den ons 30 nov 2011, 21:05, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar

Spelas av : Bubbah

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 21:05

Numoorislätten en öppen och livfull plats där livet aldrig låg stilla.
Varken natt eller dag, alltid fanns det nå som rörde på sig eller sjöng ut i den nattsvarta
skyn. Men inte denna natt, nej allt var stilla och det vindarna talade om att det skulle flyta
blod denna afton. Fåglarna hade dragit sig tillbaka och lika så betesdjuren.

En mörk och hög hanne rörde sig bland träden och man kunde
skymta ett par röda klotformade ögon som sakta pulsade i takt med hans hjärtslag.
Natten hade lagt sig för ett tag sedan och sakta men säkert hade den unga hannen
närmat sig med nyfikenhet. Energierna hade talat och rivit inom den seniga kroppen,
panikslagna, oroliga och krossade energier. Även kalla och hånfulla fanns där,
dom hånfulla energierna fick håret att resa sig längst ryggraden av välbehag och Gato
huttrade till. När han först hade känt av dessa känslor hade han befunnit sig långt bort
ifrån slätten men hade på något vis ändå dragits dit när han ändå visste att han
inte hade något med de att göra.
Att låta blod flyta i onödan var inte något han föredrog utan gjorde bort det då de var
behövligt. Men i alla dessa kaoslika känslor uppfattade han en mycket bekant en och
anade oro, även om han visste att denna varg var en mycket skicklig en så hade Gato
svårt att tro att allt skulle gå bra och hade där med bestämt sig för att följa efter dom på
avstånd tills det var dags vilket verkade ha närmat sig.

Natten låg över dom och ett yl ekade ut i skyn.
En sorgsen men stark melodi och Gato kände av dom blandade och ilskna
känslorna med sången och bestämde sig för att lägga dom på minnet kanske skulle han
träffa på denna sorgsna varg när han var framme.
Kanske skulle den lilla information han fått vara användbar till något.
Vad visste han inte ens själv men svaren skulle nog komma så småningom.

Den igenkända energin som Gato nu länge har kant var Tramptass lugna och kalla stämma.
Och på något vis så hade han lyckas behålla den stämman fortfarande och det var de som
gjorde att den unga hannen kände igen den så lätt. Bland all ilska, panik och svek så fanns
det fortfarande en som fortfarande var kall och hård. Tramptass beta av Devils.

Dom långa lätta benen bar den höga hannen över gräset som om att han vore en fjäder och med en otrolig fart. Dom röda ögonen lös i mörkret samtidigt som han hoppade mjukt över stock, stenar och buskar. För din storlek så var han smidig och snabb och kunde utan
problem ta sig fram snabbt på längre sträckor utan att bli lika uttröttad som andra ungvargar. Och det var nog tack vare energin som han lagrade runt om benen och där av
blev hans steg längre än vad dom borde kunna bli.

Snabbt var han framme vid slagfältet och la huvudet lite på sne.
Vad de hela egentligen handlar om visste han inte och det fanns inte
riktigt någon tid att ta reda på det nu utan det fick han lov att ta in med tiden.
Utan att egentligen tänka sig för så närmade sig Gato Tramptass lite försiktigt och såg emot dom andra okända som verkade allt annat än glada.
Dom kastade ur sig kalla och hårda ord emot Tramptass grupp och då ringde klockorna.
Han hade klivit in i ett roll mellan Devils och en annan flock.

Var det dumdristigt eller var detta kanske Gatos chans att få en plats i Devils.
Han visste inte men nu var han här och att rymma ifrån bråk och minst av allt krig var något han aldrig skulle göra inte ens om döden kom efter ett hugg så var Gato en envis
jävel som inte gav upp i första taget.

[sorry för de failiga men jag är verkligen nära på att DÖDA datorn nu..
dvs kasta den i golvet, stampa på den, tända eld och sen ut igenom föstret! ]
Till överst på sidan Gå ner
Malvado
Sad boys club/Moderator
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 21:20

Han hade genomskådat honom. Han var både förvånad och inte över att hon gjort det. Han reste sin hållning nu, höjde huvudet högt, reste raggen från huvudet till svansroten, rullade upp överläppen och blottade tänderna. Allt under tystnad.
Han vände blicken mot Tass när han hörde hanen säga hans namn. Såg nickningen och visste vad han skulle göra. De röda ögonen brann av sann vrede, trots att han visste vilken varg i Qu det var han skulle möta. Ett högt vrål lämnade hans strupe och lät en kokande värme sprida sig i hans kropp.
Det var nu eller aldrig. Och han skulle inte göra flocken och Tass besviken.
Sekunden efter att hans vrål dog ut, och Tass satt fart mot Qu, så lät han en eld löpa ut från hans tassar. De spred sig i en gigantisk cirkel runt alla vargar; Devils som Qu.
Så länge elden fanns där så var det nästintill omöjligt för en varg utanför cirkeln att ta sig in, om de inte gick till öppningen där han stod. Men marken va fuktig, så hans förstod att elden inte skulle hålla allt för länge. Men hans största måltavla var inte någon varg i Qu. Hans största måltavla var deras hem.
Han skulle se till att hela förbannade Numoorislätten blev en öken!

_________________
They should keep in mind,
THERE IS NOTHING I DO BETTER THAN REVENGE
Till överst på sidan Gå ner
Tocho
Ledare
avatar

Spelas av : Loco

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 21:26

I utkanten av skogen med gränsen mot slätten gick en stor svart hane fram. Natten låg över markerna och han var på väg tillbaka till lyorna då ett yl skar igenom natten och den massiva hanen lyfte på huvudet och såg åt det hållet. Öronen klippte på dennes huvud innan han själv höjde huvudet och gav ifrån sig ett yl. Ett yl som kallade till sig de som skulle ställa upp. De som skulle lystra till den allians han hade ingått med Mivria.

Den massiva vargen stod en stund och lyssnade innan han började röra sig mot ylet. Han insåg att han inte hade tid att invänta de från sin flock. Kallelsen han hört talade tydligt om vad som var på väg att hända och kanske skulle hans närvaro kunna tippa balansskålen till Qus fördel. Kanske var deras motståndare inte redo att möta två flockar i strid även om han tvivlade på det. Allt snabbare rörde han sig mot ylet.

Då den svarta massiva hanen väl kom fram kunde han se de två flockarna, den ena var dock redan på väg att anfalla och han kastade sig fram för att kunna stå vid Qus ledares sida. Han förstärkte benen i kroppen på sig och taggar reste sig längst hans nacke och ryggrad. Rörde sig målmedvetet mot Mivria.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 22:06

Blicken hade inte lämnat den mörka Devilshanen, men han höll fortfarande uppsikt runt omkring honom, och det mesta hade han nog skuggorna att tacka för att han kunde hålla den uppmärksamheten på så pass mycket. Flertalet Qu:are anslöt sig en efter en, en gammal ovän men numera vapenbroder, en varg att kalla någonting likt vän, och en med en otroligt stor betydelse. Han sneglade kort emot Hina då hon slöt upp vid hans sida, men ingenting likt känslor gick att avläsa hos honom, han visste dock att hon förstod och visste vad han egentligen kände. Känslor hade han alltid varit bra på att stänga ute, och speciellt i tillfällen som dessa, då det faktiskt behövdes, så kom det till stor nytta. Han kunde hur som helst inte komma undan känslan av att han inte vill se henne skadas, men han sköt bort även den, alla behövdes, och ingen var till överflöd i ett krig. Blicken gled ännu en gång över samlingen vargar framför dem, och så var det dags igen, krigande och dödande. Han skulle dock inte ha någonting emot att dräpa en eller två av dessa avskum, det var en sak som var klar, och inte heller skulle han hålla tillbaka. Tungan strök sig över de mörka läpparna med en hinna av gift, det skulle inte dröja länge nu, det var han helt övertygad om och skuggorna omkring honom väntade fortfarande bara på att få släppas lösa i det korta dödläge som uppstått innan röster återigen fyllde tomrummet. Han hade lagt märke till fler bekanta ansikten än endast Tramptass bland hopen av vargar, där fanns bland annat Mikayo och Caligato. Den första av de två hade han inte riktigt väntat sig att se på den sidan av det hela, men han ägnade det inga ingående tankar, det var det inte värt. Blicken fästes åter vid hanen då han svarade honom, vilket fick honom att fnysa, ''Vi får väll se om du inte känner dig lika angelägen att avlägsna dig ifrån den här nalkande striden'' det underliggande hatet lös vagt igenom hans röst då han slängde orden emot hanen. När hanen väl slängde sig åt hans håll så var han inte sen med att göra detsamma, han hade inte tankar på att agera på något neutralt sätt, han var ute efter att dräpa dessa vargar. Skuggorna runt omkring honom släpptes lös och en del av dem formades till ett flertal fysiska nålar medans andra svepte emot hanen i avsikt att förvirra och försvåra dennes attacker. Då han befann sig halvvägs i språnget så sköts även det petrolfärgade frätande giftet emot honom, mycket likt det sätt en kobra skulle använda för sitt gift.

| Ja, lika bra att säga det nu, en lista på hans gift och dess effekter finns i pressforumet |

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wind
Rådgivare
avatar

Spelas av : Emelie

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   ons 30 nov 2011, 22:16


Den gråsvarta tiken låg bland lyorna och halvsov, bredvid henne satt hennes son Lihai och hennes äldste bror Kai. De båda var uttråkade men de sa inte så mycket till varandra. Hon spetsade öronen när hon hörde Tochos kallande yl och hon reste sig snabbt upp och tillsammans med kai och Lihai började hon röra sig mot Tochos yl.
Hon får snart syn på ledaren stå tillsammans med en annan flock, den flocken de var i allians med och hons er sedan att en annan flock är på väg att anfalla. Hon stryker öronen bakåt och skyndar sig fram och ställer sig bredvid ledaren. Hennes ögon börjar glöda och ett dovt morrande lämnar hennes hals.

Kai:
han hade suttit tillsammans med Lihai och Wind när han hörde tochos kallande yl. När han syster reste sig och skyndade sig mot ylet så följde han efter. hans blick var kylig och uttråkad men den ändrades när han såg vad som hände framför honom på slätten, och hans ögon liksom hans syster börjar glöda och han går och ställer sig bredvid Wind och kastar ogillande ilskna blickar på de anfallande vargar.

Lihai:
han hade snabbt följt efter sin mor och morbror när tochos kallade på dem. han svepte lite med svansen och rörde sig snabbt som möjligt för att hinna med de äldre vargarna. han var halvblind på det vänstra ögat och det löpte ett ärr över det, men hans högra öga fungerande helt perfekt, och hans blick smalnade och fick en ilsken glimt i sig. Han klippte med ögonen och ansluter sig till resten av vargarna, han sneglar på den andra flocken, deras alliansflock Qu. Sedan ser han på Tocho, Wind och Kai. han hade aldrig varit med i ett krig men han skulle slåss så mycket han kunde. Han var beredd och han väntade, väntade tills en motståndare var nära.
Till överst på sidan Gå ner
Shiro
Död
avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 00:18

SHIRO konpakuu [Status: ca 168]
Shiro gick långt fram i samlingen, sin höga rank bar han med stolthet och högrest hållning – respekten för ledaren och flocken speglade varje rörelse. Han stannade upp invid Tramptass, såg på honom med beundrande blick då hans brandtal fick energin att krypa genom flocken. Han visste att han tillhörde andra anfallsvåg, han visste att han bara skulle gå in om någon tog sig vatten över huvudet, men han kunde inte låta bli att visa sig i fronten. Att stå där och känna Devils ära och heder strömma genom kroppen. Hans blick skar genom gruppen av fiendevargar, den växte sig allt större – även han fastnade på Mivria, en av huvudpersonerna i Devils uttänkta drama. Så dumma dem varit, naiva, men likväl sluga – han såg med stolthet emot Malvado då hanen steg fram. Kände sig dock lite besviken över att han inte bar sitt svek med större stolthet – vad han gjort var något större än stort. Mivrias yl ekade högt och klart ut över hela Numoori, och Shiro kunde inte låtabli att ta ett exalterat steg framåt, han gnydde svagt och slickade sig om nosen. Ville ge sig ut nu, ville knäcka ben, Konpaku vred sig inom honom – demonen hade hållits fången allt för länge.
Sedan brast det och den ärade Shishi stämde in i Mivrias yl. Han ylade högre och klarare än henne, och sänkte sedan huvudet med ett hånflin klistrat över den dreggeldrypande munnen.
Låt dem komma, kalla till dig vem fan du vill, ni skall alla dö ikväll – desto fler desto bättre…


REIKON [Status: ca 101]
Han hade vandrat från öknen till numoorislätten och runt på denna patetiska frostbeklädda grässlätt utan att någonsin låta hånflinet lämna sina mörka läppar. Äntligen – äntligen – var det tid för den strid han sett fram emot sedan han föddes. Äntligen gjorde den patetiska flocken någonting, och dem gjorde det med stil – det kunde han inte förneka.
Det vibrerade i honom då allt fler uppjagade vargröster skar igenom den nalkande vinterns torra luft, han var redo för strid och kände hur de många telepatiska armarna strömmade runtom honom. De svepte över allt, kände av energierna i luften och var redo att slita tag i allt levande och knäcka dess ben. Så äntligen, tog det fart – efter en väntan så olidlig att den unga hanen trotts sitt alltid lika kalla uppseende (hånleende eller ej) höll på att brista. Elden slog upp runtom dem såfort Tass kastade sig iväg och Malvado satte den plan han just underrättats om i rullning. Med ett misströstande gnyende satte han sig ner, men reste sig sedan lika fort. Han kanske var där nu, i Devils stridshetta – fulltränad och stark, men det betydde inte att han blint skulle följa dem. Så utan att bry sig i traditioner eller något alls egentligen så kastade han sig istället framåt. Med ett avgrundsvrål av enbart hat så for han fram genom Malvados eld utan att den svedde ett enda vitt hårstå på hans kropp – sinnet sände ut vibrationer av chock medan han kämpade för att tygla sig. Spara på krafterna och hålla fokus – som han blivit lärd. Blicken söktes mot en ung hane som såg ut att kunna erbjuda efterlängtat motstånd och sekunderna senare var han framme vid denna och riktade en präktig ”bitch slap” emot den passives kind med en av sina många telekenesihänder. Höll sin fysiska, skadliga, dödliga kropp några meter från hanen även om varenda cell skrek på honom att hasta sig fram och slita upp den andres strupe och även låta den andre slita i honom. Men detta var ingen träning och smärtan skulle inte efterlänktas, utan undvikas till det yttersta – dock ej fruktas på något vis. Reikon kunde det här, och till skillnad från de flesta andra medlemmar så drevs han inte av en lust att visa sig värdig. Han ville helt enkelt bara mörda. Allt, hela världen, rassera universum om det stod i hans väg – eller bara ändå, för raserandets skull. Han vill roa sig och sprida det avgrundshål av hat som sedan hans födsel vuxit inom honom.
(Kai det var dig jag anföll och jag kan beskriva hans kraft närmre för dig om du sänder mig ett PM till Shiro)

Urufu [Status: ca 41 – holy crap han kommer bli slaktad]
Likt övriga i flocken följde han de ledande då de förde krigargruppen över slätten, och likt övriga närmast skakade han av iver och ära. Han befann sin långt bak i ledet, med avsikt. Han var lågt rankad – till sin eget stora förtret och heller inte befogad att slåss i det inledande skedet. Han tillhörde den sista anfallsvågen, dem som skulle gå in då alla andra var svaga, då han hade en chans. Därav att han med iskall uppsyn blick stilla medan elden flammade upp i en cirkel runtom flocken, även om irritationen syntes tydligt i hans vita blick då den likrankade brodern kastade sig ut genom lågorna.
[Denna blev kort]

SARABI the great [Status: ca 342]
Den lilla – minimal – honan hade förtjänat sig en plats vid Fronten, och för det gapskrattade hon inombords. Ty för det var Hennes plan som skulle Krossa och Utrota den forna och eviga fienden Qu. Det kröp i hennes skin då varg efter varg talade, och då Shiros yl spred sig över slätten och flätades ihop med Mivrias kunde hon inte låtabli att med heder och stridslyster stämma in. Fuck Qu, må dem alla brinna.
Så började det, Tramptass kastade sig fram och sekunderna efteråt slog Malvados eldar upp och slickade den mark som på sekunder gick från frostklädd till våt. Det var inget större problem – även om det inte överstämde med hennes originalplaner fullkomligt. Deras gemensamma eldar skulle snart torka ut Qus revir, och sedan bränna det ner till grunden. Hon kastade sig fram, väl medveten om att Malvados eld inte skulle skada henne eller någon av hennes fränder. Absolut allra minst henne, hon – eldens okrönte drottning. Hon for fram genom lågorna, uppenbarade sig för fienden med ett vansinnigt leende på läpparna – inget annat än bråd död fanns i hennes sinne då hon kastade sig framåt i sicksack. Vart än hennes tassar vidrörde marken flammade eld upp, eld som såfort marken under den torkat släpptes fri och bortom hennes kontroll – övergick till en naturlig eld som snart skulle sätta slätten i lågor. Förkolna den tillsammans med sina inneboende.

FIERO sangre [status: ca 157]
Det var med en smärtsam våg av adrenalin genom det ärrade hjärtat som han uppfattade qus stridsyl – tätt följt och sammanflätat med röster från hans egna familj. Hans forna familj. Det var inte meningen att det skulle bli såhär, så lyckliga de varit då de flytt bort över den slätt han just nu med skam strök fram över. Då lyckliga dem varit då vinden ven i deras spetsade öron och gräset piskade de långa benen medan de i en kör av glädjerop och skratt rusade bort från alla flockförpliktelser. Så lyckliga dem varit, men inget fick sluta helt lyckligt – fick det? För just så lyckliga som de varit då, just så olyckliga skulle de tvingas bli nu. Var det annat än rättvisa – egentligen – i detta universum byggt av balans? Nu skulle de två älskarna få se sina familjer slita sönder varandra, var detta just något annat än en billig kopia på den klassiska tragedin Romeo och Julia? De stora tassarna rörde sig över den frostklädda marken och den stora hanen reste sig i en allt annat än stolt figor. Han smög fram, avskydde vad han var på väg mot. Detaavr givet att Aisu skulle få ta farväl av den mor som betydd så mycket för henne. Den mor som skulle förstå – han hade aldrig fått göra det och han kunde än i dag minnas smärtan över detta – så hur i helvete skulle han kunnat neka sin älskade detta? Men det hade varit precis lika självklart att han skulle följa henne, för även om hela devils var väl upplysta om att han befann sig på ett långstids-spionuppdrag så visste han hur deras hämnd skulle se ut ifall de anade det minsta lilla. Att skada små Qu-flickor kunde aldrig skada vilket som. Då givetvis hade han följt henne likt en skugga till Qus revir, och givetvis hade dem lyckliga älskarna den oturen att dem snubblade rakt in i återupptagandet av det krig som vilat i år. Åter skulle Qu och Devils styrkor mötas, och mitt emellan dem skulle ett älskande par stå. Ett älskande par som skulle tvingas välja sida.
Och vad som smärtade mest i den gråa figur som långsamt närmade sig den scen som just flammade upp i Malvados eld var att hans val var så självklart. Det skulle göra så ont att möta sina fränders blickar och sedan, utan minsta tvekan, anfalla dem.
Han nådde kullkrönet och anslöt sig långt bak i stridens trupper, såg ut över de flammande fiendevargarna som utgjorde hans familj. Hans en gång enda familj – nu var det Aisu ensam som tillhörde den kategorin – något som han nu skulle visa mer än tydligt. Det var med de oranga ögonen tårade som han sökte Devils blickar, och en vibration skar igenom hans magra kropp innan han kastade sig fram emot Aisu med ett lejons rytande. Landade framför henne med raggen rest och de gulnanade tänderna blottade.
I bakhuvudet surrade en tanke, de måste bort härifrån så fort som möjligt – innan Aisu såg för mycket – medan Devils fortfarande var distraherade och innan hans stridslut tog övertaget. Det skar i hans stolthet att stå och försvara Qu, för hur mycket Aisu än var hans enda kärlek så var hatet gentemot den flock han nu anslutit sig till ingrott i ryggraden sen innan han föddes.


SARABI again
Mitt i den stormande attacken, omhyst av lågor och rök, tvärnitade Sarabi. Den unga honan hade upptäckt en gestalt bland fienderna som verkligen inte hörde hemma där. Med ett smidigt, ninjaliknanade skutt for hon iväg mot eldväggen och stälde sig passivt strax brevid den. Redo att ta sig an vad än som kom emot henne samlade hon kraft ifrån Malvados flammande eld medan hennes nu Oranga blick förstört såg emot Fiero. Hennes bror, hennes älskade broder, Fiero. Givetvis sköt misstänksamheten genom henne, han var officiellt och spionerade – Malvado hade ju bara varit fejk… Men då såg hon tårarna glimma i hanens ögon – inte ens då Ascar dig hade hon sett honom gråta – och hela världen rammade. Hon skälvde till, var nära på att falla ihop och bara ge upp, men sen kickade hennes försvarsmekanismen in och sorgen blev till bränsle åt ilskans eld. Inte ens då Ascar dog – den svikarjäveln som hon inte kund ehata fullt ut. Med ett illmarigt vrål av vrede och svek kastade hon sig åter ut på stridsfälltet, och denna gång kunde hon inte liknas vid annat än en flammande inferno. Allt osm kom i hennes väg tilldelades ett eller fler hugg med de slyvassa, glödande, kargtänderna och den lilla varginnan var i ständig rörelse. Riktade inte in sig på något utan glömde för sekunden Devils heder i ”en mot en-strider” och for runt bland fienden – högg mot allt som rörde sig medan elden som flammat upp i hennes creamefärgade päls rev efter motståndarens pälsar.

[Mwahhahaha, allt skall bar dö dö dö och slukas i och av Devils :DD
Förutom Fiero boooyy och lilla Aisu-chan <3 ]

Bättre än såhär blir dte inte just nu, så njuut eller ignorera iallafall felen (L)
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 01:05

Det hade inte dröjt länge innan vargar anslutit sig till hennes sida. Hon hälsade dem alla med en knappt synlig nickning allt eftersom de närmade sig. Hennes uttryck var dock oföränderligt, bara med de lysande ögonen och den starkt lysande måntatueringen som avslöjade hennes samlade energi inom henne som hon fick tygla och hålla inne.

Hon nickade tydlgt dock åt Toch och de andra i Cierzo som visade att de tänkte ställa up, så som Qu skulle ställa upp för dem. Hon hade inte tid för närmare tacktal nu dock. Förhoppningsvis skulle hon ha möjlighet att tacka Tocho senare. Nu skulle de kunna visa styrkan i deras allians.

Mivria vände sig framåt och betraktade skaran av devils-vargar framför henne. Borde hon känna hat? Hon visste inte, men en del gjorde ändå inte det. Hon tyckte synd om dom. Kanske hade Mivria insett att hat endast fördärvade hennes egna sinnen mer än förgöra andra med hatet. Hon hade fått lära sig att släppa sitt hat, men det var svårt. Mivria hade alltid burit på mer mörker än många visste om, men hon hade ändå aldrig låtit de styra vem hon skulle bli. Hon var den hon ville vara nu.

Hon hörde Damons ord. Det lät som att han kunde brista när som helst. Hon skakade svagt på huvudet åt hans ord och hon talade med samma lugna stämma som tidigare. Kanske för att inte hetsa upp Damon mer än ndvändigt. Hon kände honom mer än väl för att inse att hans mörka sida inte skulle behöva triggas mer än nödvändigt.
"Nej Damon. Det här är mitt fel, och jag måste ta ansvar för mina handlingar broder. Det är jag som ska döda honom."

Hon vände sig mot de övriga, och talade så inte Devils skulle höra, men fortfarande med stark stolt stämma.
"Förlåt mig för att jag drog in er i detta. Lämna förrädaren åt mig. Det är jag skyldig er. Annars är jag inte värdig er ledare." Hon vände sig mot fienden igen. Blicken svepte över Malvado. Det spelade ingen roll vad hon tänkte eller kände längre. Hon hade offrat för mycket redan tack vare sina känslor.
"Vi står här med fränder på vår sida idag, så gudarna har inte övergivit oss. Duraneir är stark med oss inatt. Lt Aurinkos mod fylla våra hjärtan. Minns vilka vi är och varför vi står fast. Minns att ni är Qu, och att vi tillsammans är Qu. Minns att vi står här sida vid sida, starkare än någonsin tidigare. Vi är aldrig ensamma. Bara er rädsla är er fiende idag när vi ska försvara vårt land och vårt hem."

Hon morrade plötsligt till ett stridsmorr som för att säga åt Quarna att vara beredda. Hon skulle inte hunnit sagt mer ändå.

Mellan hennes tänder kunde man nu se hur en massa av ljus samlades till en kompakt boll.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Aisu
Död
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 01:26

[ GOD DAMMIT! Har fan aldrig någonsin skrivit så här långt innan o.O ]

Sin mors kallelse hade fått Aisu att koppla bort Fiero från sina tankar totalt. Men när han hade kastat sig framför henne, när han stod vid hennes sida: försvarade henne och flocken som han egentligen borde vara vänd mot, så visste hon var hans lojalitet låg.
Detta var den varg som hon ville spendera resten av sitt liv med. Detta var den varg som hon nu visste att hon alltid skulle kunna lita på. Men det skar upp ett sår i hennes hjärta att se Fiero välja sida, välja den sidan som han annars alltid varit emot. Den sida som skulle få honom jagad av sin familj för resten av livet.

En tår rann längs hennes kind.

Elden som blommat upp runt dem störde inte henne det minsta, hon märkte den knappt. Allt hon såg var Fiero. Och allt hon tänkte var att detta inte var möjligt. Att detta inte kunde hända. Hon väntade på att bli väckt av sin mor, liggandes under ett träd på reviret. Eller vakna och se sin älskades brandgula blick.

Ännu en tår rann längs hennes kind.

Det hon såg var verkligt. Eldens värme var verklig. Fiero som stod framför henne var verklig. Verklig var också den varg som hade fått elden att sprida sig runt dem.
Hon försökte blinka bort tårarna som nu börjat rinna utan stopp från hennes ögon. Men förgäves.
Hon hörde sin mors röst, men kunde inte uppfatta vad som sades. Det enda hon tog in var sin mors sista ord.

"Minns att vi står här sida vid sida, starkare än någonsin tidigare. Vi är aldrig ensamma. Bara er rädsla är er fiende idag när vi ska försvara vårt land och vårt hem."

Hon såg på Fiero, önskade innerligt att hon kunde ta dem långt härifrån med en gång. Hon ville slåss vid sin mors sida, vid Sleazoids och Damons sida. Hon ville slåss vid sidan av Qu.
Men hon ville inte utsätta Fiero för detta. Han hade visat var han stod. Han stod vid hennes sida. Hon hade aldrig tvekat på att han älskade henne. Men hon hade aldrig kunnat tro att han älskade henne så här mycket. Så att han faktiskt var beredd att möta ett öde värre än döden - för hennes skull.
"Fiero sn..." hon avbröt sitt mumlande. "Oh herregud..." hon hade nu sett Sarabi komma, mer förbannad än vad hon sätt någon varg vara. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon var inte tränar för strid, hade aldrig tänkt på att det var något hon kanske behövde vara.
Hon backade några steg. Rädd. Med ens så sa hon emot det hon precis hört sin mor säga.

Bara er rädsla är er fiende idag när vi ska försvara vårt land och vårt hem.

Därmed gick hon fram de steg hon just gått bak. Hennes huvud höjdes och hennes blick förändrades. Gick från rädd till förbannad, rent ut sagt vansinnig. Det högra ögat färgades giftgrönt, medan det andra behöll sin blodröda färg. Hon släppte fram känslorna som låg begravd tillsammans med den andra delen av sig själv; ilska, hat, vrede. Hon visste att hon behövde den hjälpen. Hon behövde vreden. Sorg gjorde henne ingen nytta.

Hon backade igen, inte av rädsla denna gången. Hon tog ett djupt andetag, och lät dimma tränga upp ur marken och svepa runt över området i höjd med benen på de alla. Hon lät kylan och fukten i dimman sluta sig över delar av elden likt snö som täcker marken. Hennes fars eld var starkare än hennes dimma, men oavsett om hon kunde släcka den eller inte så var luften åtminstone inte lika hettande längre.

Hon såg mot den vargen som hennes mor älskat. Den som hennes mor så godtroget accepterat in i Qu. Den som hennes mor litat på och försvarat. Hon kände ingenting för honom utom vrede.
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 11:54

En sådan lång tid av vandrande, en sådan lång tid av suddiga minnen och otydliga tankar, vad hade egentligen hänt under den här tiden, den grå honan var inte riktigt medveten om det. För första gången på lång tid så kunde hon se världen genom sina egna ögon, hon hade haft kontrollen för länge, kanske för att hon låtit henne, det fanns inte någonting konkret att hålla fast vid längre, det var endast de två själarna som slogs om en kropp. Och den ena var tydligt starkare än den andra nu för tiden, hade egentligen alltid varit. Den rödgula blicken vändes upp emot fullmånen som så tydligt kastade sitt sken över slätten, och hon kunde känna dess energi inom sig, vilket lämnade ett vagt leende efter sig på hennes läppar för någon kort sekund. Blicken vandrade vidare och fästes vid den samling vargar som hon varit medveten om att de funnits i närheten en stund nu, men hon hade inte bestämt sig för vad hon skulle göra. Hon visste vilka de flockar var som möttes denna natt på slagfältet, och hon visste även vilka bekanta vargar som fanns där, släktingar, de enda hon hade kvar. Det var vad som fick henne att stå kvar, för i vanliga fall skulle hon inte ha brytt sig, den tiden var sedan länge förbi, troligen ända sedan hennes far attackerade henne, men också sedan den flock som varit hennes familj och hem gått under i krig och annat, den flock hon hade älskat skulle inte återvända, det visste hon, och inte heller de vargar som en gång stått henne nära. Minnena var vaga, men fortfarande där. Då ett ylande skar igenom den plötsliga tystnaden som lagt sig över slätten så rycktes hon ur sina tankar, hon visste att det var Mivria hon hört, en varg som hon inte träffat mer än en gång, men som hon hade ett blodsband till. Den gula måntatueringen sken starkt på samma sätt som hon på avstånd kunde skymta Mivrias vita. Kanske så var det inte mer än rätt, att ställa sig vid sidan av de släktingar som fanns kvar. Problemet, det var ju dock bara att hon inte hade någon sida att ställa sig på, eller egentligen två. Den ena delen av honans inre slet sig åt Devils håll medans den andra slet sig mot Qu, frågan var bara den vilken sida honan i slutändan skulle ställa sig på, vilken av själarna som fick sin vilja igenom. Det fanns släktingar i båda flockarna, Mivria i Qu, och Malvado i Devils, farmor och farfar. Hon var även medveten om att Aisu, den faster hon aldrig mött fanns i Qu. Ondska och, nej inte godhet, Hero hade varit goda, det var inte Qu, de var väll lagda mer åt det neutrala hållet, men ändå, i jämförelse med ondskan så var de åt det godare hållet. Den grå honan reste sig upp och lät stegen föra henne framåt emot den samling vargar som nu var inneslutna i eld, men det skulle inte hindra hennes framfart. Det gick endast att vänta och se vad som skulle ske, vilken själ som hade övertaget, och för tillfället så var det Filia, men hon visste att det kunde förändras på blott sekunder. Då hon nådde fram till eldväggen så stannade hon kort upp och begrundade det hela. Hon kunde inte säga att hon alltid gillat elden, det var en tid då hon avskytt den, men nu kunde hon inte skiljas ifrån den, en del av henne på samma sätt som månen, det hade hon insett med tiden. Den grå kroppen inneslöts i flammor innan hon sedan steg igenom den vägg som var satt att hålla vargar ute, och inne. Hon stannade upp då hon tagit sig någon kort meter in och elden som brann över hennes kropp falnade och dog ut. Och det föll sig med ens självklart vilken sida det var honan stod på, lika klart som måntatueringen sken i hennes ansikte.
Till överst på sidan Gå ner
Weed

avatar

Spelas av : Millan

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 17:12

Det kändes som att marken rörde sig under hans heta tassar, som om all frusen jord egentligen varit en virvlande vind beredd att göra allt i sin makt för att ta honom framåt. För Weed kunde inte minnas när han senast uppnått en sådan hastighet, en sådan där då det kändes som att kroppen skulle explodera och då ögonen fylldes av vatten. Gräs som revs upp av kraftiga klor och en - trots farten - stadig puls genom natten. Även om den dunkade i öronen och även om hjärtat verkade slå i dubbel hastighet. Eller om det ville gå i tusen bitar, han visste inte riktigt och hade inte hunnit reflektera, bara konstatera.
Han hade väntat på det så länge. Alla de år som passerat i slow motion framför hans synfält hade varit en väntan, en tickande bomb och ett timglas. Som han fram tills nu envist intalat sig hade oändligt med sandkorn. Men ingenting varar för evigt. Inte ens du.
Den gråa hanen hade lämnat någonting älskat, osäkert och ack så skört bakom sig för att rusa rätt in i det som hade varit hans uppväxt och som han mycket väl innebar, som om det var ett kapitel han upprepat så många gånger nu att han kunde det utantill. Han hade känt det komma, den där känslan som utvecklades från oro till en ständig fysisk och psykisk smärta.
Krig.
Andetagen darrande och flåsande, bildade kristaller framför hans nos, och de följande sekunderna som tickade på i sin normala takt kändes allt mer som evigheter. Ökens sand hade övergått till det så välbekanta gräset under hans trampdynor, och då det första trädet uppenbarade sig spände hans hela kroppen, samlade kraften i sina ben och landade ögonblicket efter på en av de tjocka grenarna, bara för att fortsätta till nästa. Och nästa. Det gick snabbare såhär, bland kronorna på kalla och frostiga växter. På håll kunde han höra rop, känna den brinnande doften av eld och innan han var medveten om det stod han ovanför krigsfältet - samma fält han stått på för så många år sedan, på ostadiga barnsben. Det kändes så skrämmande bekant och så otroligt främmande att han stannade upp i sin påbörjade rörelse. Ikväll var det tid för död. Tid för blod. Ikväll skulle mödrar gråta, fiender skratta. Ikväll skulle de alla visa var deras hjärtan hörde hemma.
Krig.
Weed blottade tänderna, någonting blixtrade till i silverögonen och han for som en pil genom luften för att hårt landa bredvid en större och gråbrun hane, den varg som stod allra längst fram i styrkan.

OFF: FINT FOLK KOMMER ALLTID SENT! ah.. weed är tilllbaka, han lämnade Dolor med blomman ett tag och de befinner sig just nu i öknen, har gått runt hela numoori osv. Sen har inte Wedd träffat någon annan än hans flockmedlemmar sen han återuppstod, fast det lär ju ha gått rykten, annars blir det reunioooon. vart är kyoko? och nevada? och weed attackerade tramptass, sorry om det vart oklart, men har inte koll på vart alla är och vad de gör just nu EHEHE kriiiig
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 18:09

Zayev lyssnade till ledarens ord i tystnad och utan större känslosvallningar. Det var inte fören Tramtass mäktiga stämma hördes som han faktiskt kände hur nervös han var. Han visste inte mer exakt vad det var för otalt som Devils hade med Qu, och inte heller hände han de flockbröder och systrar som förlorat sina liv till fiendeflocken. Men det här var hans familj nu. Och han var fast besluten att stå vid deras sida om han så skulle dö på kuppen. Han kastade en blick runt omkring sig. Det var natt, men månens kalla sken gjorde att mer ljus släpptes in i hans ögon och han kunde se bättre. Det var inte perfekt, men det dög helt klart. Den björnlike vargen fock syn på ett bekant ansikte bland alla andra - ett som inte hade varit med förut. Han lyckades få ögonkontakt med tiken Mikayo och nickade kort åt henne i en hälsningsfras. Zayev vände sedan de fyra ögonen framåt igen. Då och då ryckte musklerna till i hans kropp. Han väntade. Väntade nervöst på ordern.
Zayev kunde höra fiendeflocken tala med varandra, men han lade ingen större vikt i deras ord. Men visst kunde han nästan höra hatet i deras röster, även om det var mycket väl dolt.

Där kom den! Ett vrål lämnade Tramptass och han sprang ner för slätten. Ett björnvrål lämnade den blå innan han hade chans att reagera på vad det var han höll på med. Hela flocken följde efter, och Zayev var inget undantag. Han blev förvånad över cirkeln utav eld som omgav dem, men försökt snabbt glömma bort den. Han hade inte tid till att tänka på sådant. Inte nu. Runt om honom började kriget rasa samman, och han hade inte en aning om vart han skulle vända eller ta vägen.

[Som Weed nyss sa: fint folk kommer sent ;D]
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar

Spelas av : Bubbah

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 19:55

Spänningen låg över dom och väntade på startsignalen som skulle dra igång allt. Dra igång de fruktansvärda i denna svarta natt. Blod skulle flyta tillsammans med tårar, skrin av glädje och sorg. Döden låg på andra sidan tröskeln och den unga hannen stod nästan i mitten av kullen och hörde Tramptass ord innan ett vrål bröt ut och den stora beta hannen störtade ner för backen med blicken fast på den svartvita hannen med dom giftgröna ögonen. Gato hade sett honom tidigare men hade inte riktigt lagt hannen i minnet men anade att nu var det dags för det och vände sin röda glödande blick emot den grönögda och man kunde se hur den unga seniga hannen förändrades med vindens drag.

Signalen var kommen och nu var det bara vänta och se, skydda sina kära och hem. Elden hade flammat upp precis bakom Gatos rygg men han kunde inte känna av den smärtsamma värmen utan la huvudet lite på sne och ett rått leende spred sig på dom svarta läpparna och han började sakta att röra sig emot fiende flocken. Den mörka pälsen gjorde så att Gato smälte in perfekt och det enda man såg var dom pulserande ögonen och strimmor av energi som dansade över kroppen. Det var inte längesedan hannen upptäckte sina krafter men har sedan den dagen tränat hårt och lärt sig mycket och ty han avskyr fortfarande att han inte har ärvt sin mors kraft utan något så löjligt som energi av ljus och sol. Men ovetande om att det skulle bli effektivt en natt som denna fortsatte han ner för slänten med en blick som talade om hur vriden och kall han egentligen är. En exakt kopia av sin mor men mycket värre, mycket kallare och slugare.

En skojare till allra högsta grad som njuter av att se andra plågas oavsett familj eller vänner. Kommer han in i sitt stridsläge så finns det inget som stoppar honom och synen av döende familjemedlemmar får honom att bara le ännu bredare och kallare.

Men denna natt visste han vilket blod det var som skulle flyta igenom hans hals, rinna längst den långa halsen. Fienden, Qu som denna dag och natt skulle bli utan sitt hem och stolthet. Dom skulle krossas och Devils kommer att skratta över deras grav.

Den långa svansen svepte till och han stannade och la huvudet på sne samtidigt som han granskade alla dessa vargar och varelser. Hela tiden anslöt sig nya till fiendeflocken och en viss irritation började att bubbla upp inom hannen.
''Dom fega kräken som tar till hjälp av utomstående i räddlsa av att förlora borde inte ha kommit hit denna natt.. Visa er sanna styrka utan fusk eller det kommer att stå er dyrt~'' orden var kalla i ett lågt väsande och han rätade på sig och kände allas energier storma runt och utan att någon skulle lägga märke till det så hade Gato lärt sig att suga åt sig överflödig energi och återanvända den och en natt som denna skulle han utan problem kunna göra det och mer där till. Tömma någon annan på energi hade alltid varit lite knepigt och i natt var det hans chans att slipa till den tekniken till de yttersta för att göra det så jävligt som möjligt för dom andra.
Till överst på sidan Gå ner
Tocho
Ledare
avatar

Spelas av : Loco

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 20:21

Den massiva svarta hanen så kallt på de anfallande vargarna och han såg att några ur flocken mötte upp med honom. Han såg eldringen som omringade dom och öronen klippte till innan han vände sig mot striderna och kastade sig in i den. Högg där han kom åt för att kunna ta sig fram till Mivria. Brydde sig inte direkt om vilka som kom i hans väg om de tillhörde Devils.

(Kort och trist men har lite IT och haft en riktigt dålig dag på jobbet)
Till överst på sidan Gå ner
Malvado
Sad boys club/Moderator
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   tor 01 dec 2011, 20:51

Allt blod i hans kropp slutade flöda fritt. Hans ragg la sig ner i förvåning. Och tänderna doldes och istället lystes hans ansikte upp i förvåning. Sedan sorg. Han ville även känna vrede, men han kunde inte. Han bara stod som fastfrusen i marken. Han tänkte inte längre på att förstärka elden som brann runt dem alla. Han tänkte inte längre på Mivria som han snart skulle möta i en dödskamp. Inte heller tänkte han på Aisu, dottern, som han sett på andra sidan.
Det enda han såg var en grå varghane som stod på fel sida. En hane som han älskade, respekterade och skulle kunna dö för. En hane som han visste var kär i dottern hans...
Men inte så här mycket förälskad.

Men vid närmare eftertanke så kanske Fiero inte stod på fel sida när allt kom omkring? Kanske han egentligen stod på rätt sida? Kanske han hade stått på den sidan från första gången han träffat den svarta varghonan som han nu hade bakom sig.

Han visste inte vad han skulle göra. Fieros uppdykande på Qu's sida hade gjort honom så nollställd så han inte visste vad han skulle göra.
Till en början.
Fiero må vara en förrädare numera. Men han var en flockbroder, och någon som betydde något för Malvado. Och han visste hur Devils skötte ett förräderi. Har ju varit med om det två gånger nu. Det fanns först två saker han ville få ut av detta krig. Nu hade det kommit ytterligare en till listan.
Han skulle bränna sönder så mycket han bara kunde av Qu's älskade lilla slätt.
Han skulle se Qu's medlemmar falla till marken.
Och han skulle se till att Fiero försvann långt härifrån.

Han kände inte ilska, bara sorg, över att se Fiero på andra sidan. Malvado visste att om Fiero stannade så mycket längre så skulle han få en drös av Devils över sig.
En bekant känsla vällde in över honom. En känsla han var så fruktansvärt trött på. En känsla som han inte visste vad han skulle göra av. Någon som var lite skrattretande med tanke på att det var en känsla som han känt till och från under hela sitt liv.
När han lämnade sin fader ensam. När hans bror nästan mördades. När han först kom till Numoori. När han träffade Mivria. När han fick reda på att Mivria väntade valpar. När han träffade Amanita. När han levde tillsammans med Qu.
Och nu när han såg Fiero så kände han det igen.

Kluven. Vacklande på en tråd som skulle kunna brista när som helst.

Och han hade ingen aning om vad han skulle göra.


_________________
They should keep in mind,
THERE IS NOTHING I DO BETTER THAN REVENGE


Senast ändrad av Malvado den tor 01 dec 2011, 22:19, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ]   

Till överst på sidan Gå ner
 
It all ends here [ DEVILS VS QU ]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 10Gå till sida : 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10  Nästa
 Liknande ämnen
-
» It all ends here [ DEVILS VS QU ]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: