Pågående Event
Senaste ämnen
» [LKF] Två vilsna själar
tis 26 mar 2024, 15:09 av Maksim

» Ditt hjärta är sant [Astrid]
tis 26 mar 2024, 14:41 av Astrid

» Heartsick [P]
tis 26 mar 2024, 13:07 av Lev

» Ring av eld (P)
fre 22 mar 2024, 22:11 av Filia Ignis

» Jag ska besvara elden
fre 22 mar 2024, 15:11 av Kolzak

» Ingen hemma [P]
fre 22 mar 2024, 14:43 av Nunam

» Hoppsan [Nuksimvalpar]
ons 20 mar 2024, 16:55 av Maksim

» Ace död
ons 20 mar 2024, 16:37 av Muriel

» Lekmoster [P]
ons 13 mar 2024, 14:51 av Moya

Vem är online
Totalt 9 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 9 gäster.

Inga


Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Bildlänkar, Stränder och Snö! Vårnyheter 2024
Erbjudandet Dot_cl10 tis 05 mar 2024, 12:23 av Yargol
Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad
2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Togos, NPCer på wikin, och mer! Vinternyheter 2023 ❄️
Erbjudandet Dot_cl10 fre 06 jan 2023, 21:02 av Yargol
Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle
Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

 

 Erbjudandet

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Locura
Locura 
Vampyr 

Spelas av : Emmsa


InläggRubrik: Erbjudandet    tor 19 sep 2019, 16:24

[Mellan Locura och Even. Utspelar sig innan Civitas var bebott, typ 2018.]

Bebyggelse hade dykt upp i det som tidigare varit hennes ödemark. En styggelse i det landskap hon hade så många minnen från. Minnen av detta liv. Minnen av Vitben.
Men han fanns inte där att finna, och kanske var det därför detta nya, främmande trängde fram från marken. Något som inte hörde hemma i hennes världsbild, och som stack i ögonen på Locura. Kanske var det därför det också lockade henne. 
Och se minsann, när hon närmade sig bygget så fann hon även den hon sökte. 
"Åh, Gråtass. Äntligen korsas våra vägar igen."
Ett falskt leende drog över hennes läppar samtidigt som blicken föll på Even som vandrade henne till mötes. Den uråldrige ingöt respekt i Locura, utan att hon förstod varför. Det var därför hon hade återvänt, efter att hon blint hade lytt hans önskan. 
"Jag har något åt dig."
Evens öron spetsades intresserat samtidigt som han bjöd ett mjukt leende som svar åt henne genom nattens mörker. 
"Låt höra, min kära," svarade han lugnt.
Smickret fick Locura att kort fnittra till innan hon började berätta om vad hon hade mött på sin resa i öster. 

Mörkret låg tätt omkring dem, månens sken till viss del dolt bakom tunna slingor av moln. Ändå såg de tydligt, ty deras släkte var skapade för att vandra i mörker. Hur lång tid som förflöt, hur länge hon satt där och talade åt honom, med honom, var ingenting som Locura noterade. Hon fann ett nöje i hans sällskap, och tiden fick passera utan att hon noterade den. 
Men slutligen, precis som förra gången de möttes, nådde deras samtal en brytningspunkt. 

"Låt mig leda dig rätt, Locura. Du behöver aldrig mer vara ensam. Jag kan finnas här för dig."
Erbjudande var otroligt frestande, och ett svagt hummande undslapp Locura medan tankarna susade genom hennes huvud. Kanske det var så, att denne Even, kunde erbjuda henne saker som Demetrius inte kunde. Saker som hon längtade efter, saker som hon önskade sig. 
"Jag kan inte säga att dina ord inte är lockande..."
Återigen gav hon honom ett falskt leende. 
"Följ mig. Tillsammans med de mina så kommer det byggas något stort." Han talade med en röst som få skulle kunna neka till. Ändå fanns där något som fick Locuras leende att dö ut.
"De dina?" Något kändes fel med meningen. "Dödliga?" frågade hon utan tvekan och ögonen fick en mörkare ton, på väg att skifta över till rött.
Even gav henne ett inbjudande leende. 
"Dödliga", bekräftade han. "De har en viktig roll att fylla, för den som vill uppnå något större. Som vet hur de kan användas. Du kan bli en del av den storheten. Om du följer med mig." En kort paus gjordes, som om Even vägde sina ord. Hans mjuka leende blev bredare. "Låt mig göra dig till din egen."
Uttryckslöst såg Locura på Even under en lång stund. Sedan drog hon ett djupt andetag, av gammal vana, samtidigt som huvudet ruskades.
"Dina ord är trollbindande likaväl som giftiga. Hur mycket de än tilltalar mig finner jag inget nöje i att beblanda mig med den sorten." Kanske han inte var allt han lovade. "Dina löften är ingenting värt."
Respektlöst reste sig Locura upp och vände ryggen åt den andre.
"Ha så kul när du leker med dina dödliga, Gråtass."
Och med de orden vandrade hon bort i natten. Kvar satt Even och såg henne försvinna. Han lät henne gå, för han visste att hon skulle återvända.
 
Erbjudandet
Till överst på sidan 
Dina behörigheter i detta forum
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Hoppa till annat forum: