[Öppet rollspel, bara hoppa in : D]

Dagarna som passerade hade varit långa, men nätterna var ännu längre. Sömnen hade störts av demoner i hans huvud, obehagliga känslor som han inte ens kunde fly ifrån i drömmarnas land. Den forna ledaren var härjad. Pälsen var matt, blicken var matt. Det fanns ingen klarhet kvar i hans sinne, ingen styrka i hans slitna, allt mer avmagrande kropp. Shiva var trött, så hemskt trött. Det som en gång hade varit hela hans identitet hade slitits ifrån honom, och saknaden efter den han en gång var skar inom honom, en känsla som endast övervanns av saknaden efter Kali som mest kunde liknas vid en brinnande eld som slet sönder hans inre.
Och det var med tunga steg han vandrade in i Islagunen. 
En plats som var fylld av liv och rörelse, där vargar byggt upp ett samhälle, en boplats, ett hem. Kanske inte en plats som Shiva verkligen önskade att besöka i nuvarande situation, med tanke på att den grundades av Nordriket. Han ville inte att Hielo skulle se hans misslyckande. Men å andra sidan hade han funderat länge, och insett att han inte hade något bättre val i dagsläget. Så Islagunen fick det blir. 
Kanske han till och med skulle ha sån tur att den magnifika isvargen inte skulle befinna sig på platsen. Även om han tvivlade, hans tur hade runnit ut för länge sedan. Hans enda hopp var att smyga under radarn, bara obemärkt vila upp sig ett par dagar och sedan dra vidare. 
Helst utan att någon skulle känna igen honom.

Rien hade inte tänkt gå så långt ifrån gruppen. Faktum var att han bara behövde uträtta sina behov och behövde vara för sig själv en stund. Det var på väg tillbaka som han råkade gå vilse. Han kunde inte se gruppen någonstans. Ingen Roop. Ingen Ronia. Ingen Tirana eller Sraosha eller Xeryus. Inte ens Assar kunde han skymta mellan myllret av vargar som gick fram och tillbaka mellan de olika stånden med hudar, krimskrams, mat och annat som luktar gott. Rien försöker bana sig väg men det är inte lätt. Han blir trampad på tårna några gånger. Först tjuter han till men biter sig sedan i tungan när han får en sur blick. Öronen ligger osäkert ut åt sidorna och Rien känner sig liten och vilsen. Han tränger sig försiktigt emellan några vargar då han inte finner en bättre väg framåt. Han blir undanknuffad och någon skrattar. Rien tappar balansen och råkar knuffa till någon annan. Han försöker snabbt komma upp på tassarna igen och vänder den varma bruna blicken mot den han råkat knuffar till. "Förlåt" Säger han ursäktande och ser på den tvåfärgade vargen. Överraskad och förundrad blir han en stund när han studerar främlingen. Något sådant speciellt utseende har han aldrig sett tidigare. Ena sidan av främlingen är vit, den andra halvan är svart.

En knuff som fick honom att för några ögonblick tappa balansen och vackla till, nästan falla, väckte en gnista till liv inom Shiva. Ett fräsande och blottade tänder kastades mot den andra vargen i ett varnande tecken, innan han ens hann uppfatta att främlingen faktiskt bad om ursäkt.
"Åh."
Blicken föll på en brun hane som Shiva inte kunde minnas att han mött tidigare. Kanske hans tur ändå höll i sig.
"Jag..."
Han letade efter ord. Kanske det var hans eget fel att de stött ihop med varandra, han borde använda sig bättre av sin energikraft. Sanningen var dock att han inte orkade, inte hade nog med styrka i kroppen för att känna sin omgivning som han tidigare alltid hade gjort. Det kändes som motsatsen till när Kali förstärkte hans förmåga. 
Han var svag.
"Ingen fara," mumlade han kort som svar samtidigt som han vände bort blicken från den andre.