Den stora gyllene varginnan har åter beträtt Lavaöknens marker. Förra gången var bara här för att se sig omkring. Men denna gång är hennes ärende här helt annat. Hon har gjort det hon behövde göra och nu är hon här igen som hon lovat. Den pupillösa rubinröda blicken söker över landskapet som verkar ligga helt öde. Lavan bubblar lugnt i sina skåror i marken. Marken skapar broar över dem för att varginnan ska obehindrat kunna vandra rakt fram utan avbrott. De tofsprydda öronen klipper till när en varm vind drar förbi och smeker den gyllene pälsen. Det är höst. Men här i lavaöknen regerar fortfarande värmen.

Solen har börjat dala. Kastar ett varmt mjukt sken över hela området. Nog är det en omställning att gå från kyla och iskallt regn till lavaöknens värme. Men det stör inte denna varginna något direkt. Hennes jordkrafter ger henne förmågan att temperera kroppen efter området hon befinner sig i. Det är en behändig teknik. Men såklart inte helt perfekt. Det är fortfarande varmt. Men uthärdligt.

Artemis stannar upp. Sveper med blicken över området igen innan hon sträcker på halsen och riktar nosen mot skyn och släpper lös ett yl. Ett yl som säger att hon är tillbaka.

[Pax till Key]

Hon fortsätter vandra över lavaöknens fårade mark. Men tänker sig för och vandrar ändå inte för långt in på det revir hon är väl medveten att hon har beträtt. Förmodligen kommer hennes sökande inte bli lång. Sist hon lämnade den här platsen var det för att finna en varg hon är blodsbunden till. Hon är dock fortfarande inte säker över vad hon ska tycka om det mötet och den vargen när hon tillslut funnit honom. Så för stunden har hon helt enkelt trängt undan alla tankar på den saken. Istället helt ägnat sig åt att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till denna plats. Nog är Artemis av lätt otålig karaktär. Hon tycker inte om när saker och ting tar för lång tid att fullfölja. Men hon är heller inte den som skyndar på allting för att så fort som möjligt nå sitt mål. Man måste kämpa för allt. För om man inte kämpar blir man inte starkare. Man får ingenting gratis i den här världen. Det är därför hon har valt att vandra tillbaka till den här platsen. För att möta den större varginnan som hon valt att ge sin respekt till. För här har Artemis en stark känsla av att hon verkligen kommer få kämpa för sin rätt och på så sätt vinna både makt och styrka. Och det är precis det hon är ute efter. Det är det hennes existens går ut på.

Mycket snart hörs ett skall av en bekant stämma. De tofsprydda öronen klipper till och spetsas sedan åter framåt. Stegen avtar och Artemis stannar. Hon är fortfarande inte den som skulle gå någon annan till mötes. Men anledningen till att hon nu stannar och väntar in den andre är av annan natur. Artemis är fortfarande klassad som flocklös. Detta är ett revir. Det tillhör en flock. Och det är den flockens ledare som nu kommer henne till mötes. Bara den faktan är nog att få henne att stanna där hon är och invänta vad det än är som kan tänkas riktas mot henne under detta kommande möte.

Hon har redan gett Key sin respekt. Det visar hon genom att ju närmare den större varginnan kommer så sänker Artemis något på sin annars högresta och minst sagt dominanta hållning. Men hon sänker sig inte så mycket att hon krälar i stoftet. Hon tillåter inte sig själv att sänka sig för mycket. Men det är inget uppstudsigt i hennes uppsyn. Hon sänker sin hållning så mycket att den berättar att hon ser den större varginnan som någon som står över henne. Vilket är väldigt ovanligt för att vara Artemis som annars har en tendens till att se ner på alla andra. En nick till hälsning när den större varginnan stannar upp en bit framför henne.
"Det tackar jag för". Säger hon med sin melodiska stämma inte lika kommenterande men lika kylig som annars. Men inte riktigt lika likgiltig. För hon har helt enkelt valt att hon inte vill sätta sig upp mot denne Key. Inte ännu i alla fall. Tiden får utvisa om det någon gång längre fram skulle gynna Artemis. Men det ligger allt för långt in i framtiden för att ens beröras av någon tanke. Artemis har valt att Key skulle vara en värdig ledare att följa. Ingen är lika värdig som Lukario. Men det ligger i dåtiden. Det är heller inget som tänks på något vidare längre. Artemi blickar bara framåt.

"Jag fann honom. Men jag har inte bestämt om det var för det bättre". Ett lätt svept med svansen vars tipp är lätt krökt för att inte släpa i marken. Bränd päls är inte uppskattat. Artemis har ingen större lust att diskutera mer sitt möte med Dolor. Förmodligen är det ett av få möten som rubbat hennes tankar och fått henne att fundera. Därför försöker hon bara ännu mer att inte tänka på det. För för stunden är det inte till någon nytta alls. Det var endast ett möte med den varg som ska föreställa hennes farfar. Men tydligen är hans tid snart runnit ut. Inga känslor visar i Artemis anlete. Det är få tillfällen det gör det. Hon är van vid att gömma undan allt vad känslor heter. Det är bara till besvär. Svagheter Artemis inte vill veta av. För hon är allt annat än svag.

Den rubinröda pupillösa blicken hålls fäst på den större varginnan. Artemis står lugnt stilla och inväntar orden som sveper över Key's läppar. När Key tystnat efter att ha fått sagt allt hon ville säga och fråga pryder ett lätt leende Artemis läppar. Leendet är inte allt för uppstudsigt. Men inte allt för vänligt heller. Kyligt. De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud innan hon lugnt andas ut för att sedan sära på käkarna för att ta till orda.
"Det krävs en hel del för att få mig att avvika från den väg jag valt att gå". Börjar hon lugnt.
"Att jag fortfarande är välkommen att följa er tackar jag mycket för. Och det är faktiskt därför jag åter har beträtt dessa marker. För att förvissa er om att jag nu är redo att följa er. Inga andra vägar leder mig längre bort från denna väg". Artemis tystnar. Hon har nu fått sagt det hon vill säga. Det hon länge nu har väntat på att få säga. Nu är det bara för henne att vänta vad Key kan har att säga om saken. Men det verkar hoppfullt. Men Artemis ser inte allt för entusiastiskt ut. Det är sällan hon visar någon form av känsla. Hennes anlete är lika kyligt och likgiltigt som vanligt. Fast denna gång med neutralt än likgiltigt. Hon är villig att följa Key. Hon tänker inte backa för sina ord. Detta är den väg hon valt. Den väg hon vill gå. Hör hon har en sådan stark känsla att just den här vägen kommer leda henne åt det håll hon vill. Uppåt.

[Fick fantasitorka. xD]