HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Drunkar i sömnen [Ani]
Min färg [Ezekiel] EmptyIgår på 18:54 av Reya

» Nytt kapitel
Min färg [Ezekiel] EmptyIgår på 09:13 av Shiva

» Bekanta gestalter
Min färg [Ezekiel] EmptyIgår på 08:44 av Akira

» Ett ljus bland skuggor [P]
Min färg [Ezekiel] Emptysön 23 jun 2019, 11:20 av Ezekiel

» To become a God?
Min färg [Ezekiel] Emptylör 22 jun 2019, 18:20 av Selva

» Adena
Min färg [Ezekiel] Emptytor 20 jun 2019, 20:05 av Adena

» Adoptera Varco?
Min färg [Ezekiel] Emptytor 20 jun 2019, 18:06 av Vârcolac

» Utflykt[p]
Min färg [Ezekiel] Emptyons 19 jun 2019, 17:24 av Leani

» Mjuka flingor [Öppet]
Min färg [Ezekiel] Emptyons 19 jun 2019, 01:28 av Oberon

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
Min färg [Ezekiel] Emptytis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
Min färg [Ezekiel] Emptymån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Min färg [Ezekiel]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Kolzak

Kolzak

Spelas av : Marjo/Bobcat

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptysön 24 mar 2019, 22:32

Mörkret föll, och med mörkret kom tankar. Otrevliga tankar. Otrevliga... känslor. Kolzak grämde sig mycket över mötet med familjen, trots att det passerat ett par dagar sedan dess. Han hoppades stumt att Ezekiel inte märkte, men för varje steg de tog i grävde mörkret sig djupare. Ilska. Hur kunde hans familj behandla Ezekiel så? Som skräp. Skam. Skam över att han en gång tillhört dem. De var trångsynta.
Bröderna hade valt att vända. Kolzak ville inte längre fortsätta österut, Snöslätten skulle väcka för många minnen. Barndomen. Det var trots allt där han växt upp. Så de strövade nu, om än planlöst, tillbaka över Eriinari. Men de tog en annan väg, för att upptäcka nytt. Nya platser, nya upplevelser, nya dofter och utsikter. Det var trots allt därför de lämnat Ötamon, för nu.
I fjärran ljöd de brusande gejsrarna, och om man tittade noga kunde en hjord av mammutar synas vila på den snöfläckade marken. Men Kolzak var obrydd. Blicken vilade stint på horisonten och han klev framåt. 
Det var ljudet av tassar bakom som fick honom att stelna. Snabbt snodde han runt och visade instinktivt tänder mot vem det nu var som skyndade efter dem, bakifrån. Mörkret blev alltmer kompakt runtom dem, men Kolzak kunde ändå med enkelhet urskilja silhuetten som kom efter. En välbekant skepnad, en välbekant doft. En stålsatt blick, och ett par krökta horn. Faderns fäll.
Ilya.
"Ne smey ostavlyat' nas!" flämtade brodern på modersmålet. Våga inte lämna oss. Kolzaks blick var is när han stelt klev framför Ezekiel, höll den svarta fakargen bakom sig. Han tänkte inte låta Ilya kasta mer skit.
"Efter... all denna tid... du kom tillbaka, och du..."
Ilya saktade in, stannade tillslut på ett resonabelt avstånd. Kolzak reste omedvetet ragg åt brodern.
"Du valde den! En smutsig främling. Vem är han, vad har han gjort? Vad har han gjort för att förtjäna-"
Det ryckte i Kolzaks överläpp och hans blick hårdnade. "Tishe. Idi domoy." Kolzak nickade i riktningen de kommit. Tyst. Gå hem.
Ilyas ögon var stora, nästan förtvivlade. Kolzak hade inte sett honom sådan. Alltid något illmarigt, något retsamt, ett vasst flin eller ett högt skratt. Inte detta. Obekantskapen han kände inför brodern nu hjälpte honom att vara kallsinnad. Hans tidigare jag hade brustit i tårar, rådvill. Nu var han säker i sin sak, orubblig.
"Men...! Nej! Jag kom efter dig! Fattar du inte? Du hör hemma hos oss! Vi är din flock! Din familj!"
Ilyas skarpa blick vilade nu på Ezekiel och något ilsket fanns nu där att finna. "Din riktiga familj."
"Var tyst!"
V̛̥̫̓̑͜a̡̡̡͒̅̈́ŗ̼͙̈́̎̏ ͎̳̘̽͒̒t͙̟̲̓͑͘y̧̮̘͗̎̏s̡̤̠̏̄́t͍̰̠̾͆̅ ̱̰̙̓̅̈o̺̹̒̍̏ͅm̛̞͉̎̇͜ ͍͖͓͐͌̿d̺̥̖͐̉̓u͙͖̬̇̏͝ ̧̨̬͌̚͘v̛͎̦̏̈́ͅẻ̩̩̫͛̚t̨͕̘́̍̓ ̠̹͛̇̚͜v͔̗̖͑͐͑ą̝̘̂̇̚d͈̤̖́͋͛ ͕̰̳̈́̑̕ş̨̛̱̃͠ö͖͚̙́̈́͝m̹͎̟̓̏̈́ ̬̗̞̀͑̕ä̜̝̰̑́̀r͎̫̱̔͒̕ ̺̬̩̓̋̕ḅ̧̊̅͘ͅr̰͖̦̔͗͊a̧̧̻͛͂̕ ͙̝̣̉̽̄f͈̖̈́͗͂ͅö̩͎͎͊̇͆r͙̥̩͛́̔ ̟̙̭̊̇͊d̙̘̞̽͠͝i̹̠̾̉͜͝ğ̡̖̤̉̚.
Kolzaks ton var varnande. Mörkret i honom spred sig, vreden blossade. Broderns ord rev i honom.
"Och det kan ingen smuts förändra, hur lättinfluerad du än är, broder."
Ľ̝̭͎̂́ä̪͇̹̐̀̒t̝̱̙̋̇͝t̪̖̙̀̿̂ī̢̯͔͐̋n̬̹̼͒́̎f͉̗͙͛͌͝ḻ̺͓̑͐̍ų̟̝̋̔͋ȩ͙̻̔̀͝r̬͉̩͑͆̌a̧̲͐͒͘ͅd͕͎̤̋͊͘?͕͔̗̾̈́͝ ̭̘͔̽͛̕S̗̤̙̑̈́̿ä̢̬̤͑̀͐g͕̦̭̊͊͋e̬̠̪̊̉͝ŕ͇̟̙̿̇ ̨̬̰̈͐͗d̫͔̱́̃͘u̢̖̼̍̐͐ ̛͎̹͉͊͛s̲͉͆̊̚ͅò̪̯̰̋͠ṃ̛͙̥̈́̓ ̧̰̬͒̿͋k̞̠͚̈́̋̋r͚̘̘̿́̄ą̼̻̈͂̍͐l͓̩͇͛̏͝a̛̫̦̩̾̈́r̡̙̿͋͌ͅ ͍͙̫̀̀͊v̩̪͇́͗̚ḯ̠̳͚͝d̬̱͎̃̋̚ ̠̰̪̇̈̀f̜̩̒̄̏͜a̝̰̣̋̀͠ŕ̡̡̭̋̐ş͓͕͋̌̏ ̲̣̝̄̔̈́f͈̫̼̍̾͘ö̰̪͍̍̓͘t̘̝̬͊̚͘ẗ͚̗̙́̎͐ë̦̦̳́̑̐r̢̯͕̽̈́͠.̡̰̤͌̒̅
Kolzak spände käken när brodern talade, hans blick fylld av vrede. Han tog ett steg framåt, men hejdade sig från att forsätta. Raggen stod rest på ände och man kunde skymta bleka hörntänder. Över nosryggen fårades djupa veck. Ilya märkte detta, ändå var han besluten. Den envisheten och pliktkänslan. Varför hade han mödats med att följa dem ända hit? Kolzak hade gjort sitt val.
"Så gör det rätta, broder." Ilyas röst var hård och stadig.

V̶̡̼̥̹̫̺̙͔͛̽̽̀͗͒́́̒͝e̵̠̣̭̯̮̥͈͗̈̈̋̊ͅm̵̻̝̉̅̇̑ͅ ̷̡͉͋͂̀̃̈̄̐͌t̵̡̢̘͚̺͕̫̠̬͕̒̀͛̽̿́̃r̵̢̡̹̙̭̺͕̖͙̩̒ö̶̹͖͖́̓̌̋͋͊̉̕r̷̡̪̬͂́̇͌ ̸͕̇̃̌͑̌̾̇̕͘̕d̴̥̳̙͇̅͊́̎̈́̾͊u̸̡̡͕͈̞̿̾̔͊̂̓̇̈́͋ ̶̹̂͗͌̎ä̶̖̪̬̩̏̽̃͘͘͝t̸̢̞̞͓̳̠̓̃̽̽͋͋̔͝t̸̨̥̖̜̩̖̞͖̳͛̈́̂̇͆̀̊̚̚͠ ̵̘͇̱͙̹̱̀̅̓̽͑́̍̿d̴̮͕̖͌ų̷̮̌̅̔͑̒ͅ ̵̨̨̲̲̟̍́́̐͝ͅä̵̪̗̈́̔̌̾̓͝ȑ̶̡͍̗̘̗̳̠̖͎̀͗̀̓̒͘͝?̵̧̡̧̤̦̦̬̂
 
"Följ med mig, så vi kan bli en familj igen. Bli hela. Mamma vill det, systrarna vill det... "
V̱̫̪̌͝͝ă̮̘͕̈́̍ŕ̻͙̠́͐ ̟̫̟̍͊̽t̛͍̮͓̀͆y̧̺͉̍̏̊s͎̞̱̔͊̀t̨͚͈͌̌̍.̧̝̬̈́̅͌ ̥̰̙̋͐̆V͇͕̼̈́̈̌a̞̰͖͂̑͝ȓ̗͖̔̓ͅ ̫̮̼̒͑̈́ṭ̨̺̾͌̽y̟͖͈̍̀͝s̛̭̘̖͌̀t̢̞͖̀́́ ̛͕͖̲̑͠v̡̟̟͑̀̾a̱̼̝̋͐͠ṛ̤̥̐͊̄ ̧̖̦̾̔̚t͖̦͓̒̒̍y͕͉̭͒̚͝ś̘̟̪͛͒t͈̲̖̓͠͝ ̛̯̮̙̈́̃v̢͈̘́͆̃a̩͈͚̽̅͊r͕̩͍̔͋͑ ͓͉̙̑͠͝ţ̢̜͌̑͛ỹ͕͆̚͜͜ṡ͉̬̖̿̓ẗ̺̫̠̄̆ ̩̲͛͝͝ͅv̯͇͖̆̿̉a̛̪͇͍͒͗r̢̛͖͇̆͝ ͈͍̦̊̒͘t̢͚͍̐̈́̚y̧̳̲̏̋̃s̢͍̫̍̅̎t̢̮̰͗́͒

"Så snälla. Jag ber dig. Du fostrades inte av mamma och pappa till att bli en råtta som vältrar sig i smutsen med skabbätna rester-"
"HÅLL KÄFTEN!"
Det skedde snabbt. På ett ögonblick hade vreden blossats till en omättbar flamma i Kolzaks bröst. Den spända käken slogs upp och han kastade sig mot brodern. Ilya gavs knappt en chans att reagera. Det var inte reaktionen som Ilya hade räknat med, som han hade trott på. Kolzak högg vilt i luften, mot Ilya. Käkarna slöts om broderns nacke och adrenalinet som pumpade i kroppen gav honom styrka. Han kunde inte styra, agerade helt på impuls. Under honom skakade jorden våldsamt, sprack och kastades om, men det var knappt så att Kolzak märkte det. Vreden gjorde honom blind.
Med nyfunnen styrka kastade han brodern till marken. Ilya stred tillbaka, fäktade med tassar och klor. Kolzak släppte sitt grepp för att förnya det över strupen, men Ilya var inte redo att ge upp sitt liv. Brodern högg frenetiskt mot Kolzaks ansikte, rispade hans kind och nosrygg. Fäktade vilt med hornen. Det fanns ingen tid för att tala, yttra ett förlåt. Kolzak backade undan, tillräckligt med tid för att Ilya skulle kasta sig upp på alla fyra. Men då var Kol där igen, huvudet sänkt. Han stångade hårt in i broderns käke, fällde det större gråblodet till marken ännu en gång. Kolzak morrade, djuriskt och ilsket, kastade sig över brodern och rev och slet i päls och hud. Smaken av järn var ljuv och metallens kraft vaknade till liv. Kolzak märkte knappt hur metallen klädde hans klor. Han rispade med lätthet broderns hud, märkte knappt av Ilyas panikartade läten. En förtvivlad röst som skrek. Under dem skälvde jorden än i våldsamma konvulsioner, gav Ilya knappt en chans att ta sig upp. 


Blodet som fläckade marken var Kolzaks färg.


[Till Ezekiel! Lyssnade på det här när jag skrev: https://www.youtube.com/watch?v=Bp2VfPAhnOY]
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel

avatar

Spelas av : Zee

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptymån 25 mar 2019, 18:23

De vandrade i tystnad bredvid varandra, och i tystnaden hördes de annalkande stegen högre än de annars hade gjort. När Kolzak vände sig om gjorde Ezekiel samma sak, och han kände igen nykomlingen som den ilskna brodern. Ilya, hade Kolzak kallat honom. Ilya hade i sin tur kallat Ezekiel för några mindre smickrande saker. Något kyligt lade sig över Ezekiels ansikte när han såg på Kolzaks bror. 
    Efter … all denna tid … du kom tillbaka, och du … du valde den! En smutsig främling. Vem är han, vad har han gjort? Vad har han gjort för att förtjäna — Kolzak avbröt honom med kall stämma, och Ezekiel slöt ögonen. Låt honom inte påverka dig. Du står över honom. Men det sårade något otroligt, och när han öppnade ögonen var han tvungen att kämpa för att blinka bort det blanka innan någon såg det. 
    Ilya talade igen. Åh, snälla, kan ingen be honom vara tyst? tänkte Ezekiel men han sa ingenting. Ilyas ord var riktade till Kolzak, men att Ezekiel hörde dem var bara en bonus. Du hör hemma hos oss! Vi är din familj! Ilya såg ilsket på Ezekiel, men den här gången blängde han tillbaka. Din riktiga familj. Orden han sa till Kolzak var ännu värre. Ezekiel tänkte: "Hur kan vi stå ut med det här?"
    Svaret kom ett par sekunder senare; det gjorde de inte. Ezekiel såg Kolzak kasta sig mot brodern, såg hans käftar sluta sig runt Ilyas hals, såg marken spricka upp under deras tassar. Ilya kastades till marken men slog tillbaka — liksom Kol var hans klor och tänder överallt. Ljudet som uppstod när Kolzak stångade honom i käken, ett dovt knastrande ljud, talade om att någonting bröts rätt så rejält och Ilya var på marken ännu en gång. Han skrek. 

Ezekiel ville blunda men upptäckte att han inte kunde det. Istället fann han sig stirra på scenen med uppspärrade ögon och en märklig känsla i bröstet. Ilya gjorde ett halvhjärtat försök att ta sig upp på fötter men lyckades inte. Hans ögon rörde sig förbi Kolzak tills de hittade Ezekiels ansikte och där dröjde de sig kvar. Nu fanns inget fientligt i Ilyas blick, tvärtom — nu såg han bönfallande på Ezekiel, vädjande. 
    "Hjälp mig", fick Ilya fram. Från hans mun stänkte några droppar med blod på marken när han talade. "Snälla." 
    Hans ilska och hämndbegär slogs mot moralen. Det hade kanske gått om det varit någon annan som låg där, men inte nu. Inte efter vad han hade sagt om dem. Ezekiel kände rädslan rusa genom kroppen men tillät sig inte riktigt att känna den. Han fick inte vara rädd. Du kan inte vara modig om du är rädd. 
    Ezekiel tog några steg framåt mot Ilya, men istället för att hjälpa stannade han. Ilyas bedjande blick äcklade honom plötsligt. När Ilya hade övertaget fanns det ingen hejd på hur illa han kunde behandla dem, men det verkade vara annorlunda när han nu låg skadad på marken vid deras tassar. Då passade det minsann att be om hjälp. Var han så rädd för att dö? 
    "Nej." Ezekiel skakade på huvudet utan att släppa Ilya med blicken. "Jag tror inte det. Inte efter det du sa om Kolzak. Inte efter det du sa om oss." Rösten var inte riktigt hans egen. Han kände sig märkligt distanserad, som om han inte befann sig i sin egen kropp längre utan betraktade scenen utifrån. "Förvänta dig ingen hjälp från oss."
Till överst på sidan Gå ner
Kolzak

Kolzak

Spelas av : Marjo/Bobcat

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptymån 25 mar 2019, 20:56

Kolzak uppfattade bara vagt hur brodern sökte sig till Ezekiel för hjälp. Hjälp. Skulle Ezekiel hjälpa honom? Efter allt han sagt? Kolzaks stålblå ögon sökte sig mot Ezekiel, och för en stund fick han lägga band för vreden. Ezekiel. Kolzak ryckte till, för ett ögonblick. Vad skulle Ezekiel tycka? Han väntade sig finna rädsla i den svarta fakargens ansikte, men...
"Nej."
Kolzaks ögon vidgades, och vreden i hans buk tog det som ett tecken att slutföra vad han påbörjat.
"Förvänta dig ingen hjälp från oss."
Ilya ylade nu högt efter hjälp. Döden. Den viskade, var så närvarande i sin storhet. Kolzak blottade tänder och ett rosslande morr ljöd djupt i hans strupe när han placerade en tass över Ilyas nosparti. Metallen löd hans illvilja. Bände sig för hans djuriska instinkt. Nu ville han bara få ett slut på det. Få ett slut på broderns smärtade skrik och läten. Frid. Äntligen frid
Metallen skar djupt, och vasst. Skjöt upp ur jorden, dess hem, spetsade broderns huvud.  Blodet stänkte över Kolzaks ansikte och fäll, smälte in i hans päls. Hans färg

Det blev tyst. Allt som hördes var Kolzaks djupa andhämtning, oregelbunden. Adrenalinet pumpade ännu i hans blod, men det lade sig i samband med stridens abrupta slut.
Det var över. Över.
Under Kolzaks tassar låg Ilya, död. 
Det var obegripligt, han förstod inte till en början. Det var kanske därför ett svagt, hest skratt undslapp hans läppar. Oförstående. Ett skratt som upphörde lika snabbt som det uppkommit. Chocken lade sig.
"Jag..."
Kolzak såg oförstående på sin brors livlösa ögon som stumt stirrade in i intet. Döden. 
Han var död.
Död.
Död, och det är ditt fel.
Ditt fel.
Kolzak skakade på huvudet, först i misstro. Vad hade han gjort? "N-nej, jag..."
Tankarna virvlade som den värsta av stormar i hans huvud. Hade Ilya förtjänat detta? Kolzak vägde och tänkte, och för att omedvetet rädda sitt sinne från fördärvet drog han slutsatsen att detta var det rätta. Den enda utvägen. Han hade ju lovat sig själv.

Aldrig mer skulle han vara rädd.
Aldrig mer skulle han fly.
Alltid skulle han beskydda och försvara sin bror.
Till vilket pris som helst.

Kolzak sträckte på sig. Han kände sig större nu än någonsin, starkare, men också så fruktansvärt rädd. En rädsla han dolde för Ezekiel, till varje pris. Storögt mötte han Ezekiels blick, hans uttryck allvarligt.
"Vi... vi går vidare," viskade han, klev skakigt bort från Ilya. "Jag... jag sa nej. Jag sa åt honom att gå, men han lyssnade inte."
Kolzak såg på broderns kropp. Livlös och stillsam. Fridfull? Kolzak log lite åt det. Ja. "Det han sa, det kan jag aldrig förlåta. Det han sa om dig, Ez. Han skulle ha stannat hemma. Ändå valde han att..."
Kolzak kunde inte motivera sina handlingar mer, så han tystnade, såg spänt mot Ez. Ezekiels ord kunde antingen rädda honom från att gå under, eller sända honom ner i mörkret.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel

avatar

Spelas av : Zee

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptytis 26 mar 2019, 18:51

Någonting dog i Ilyas ögon redan innan själva Ilya gjorde det; när han såg på Ezekiel utan att ha något att hämta där. En frånvarande tanke drog genom huvudet — hade mamma velat att han gjorde så här? — men den passerade lika snabbt som den dykt upp. Ilya förtjänade ingen hjälp. Han var en hycklare, så rädd för att dö att han var beredd att ta emot hjälp från … vad hade han kallat honom? En smutsig främling? Ezekiel stod kvar utan att röra sig när Kolzak avslutade spektaklet. Metallspetsar sköt upp ur marken och naglade fast Ilyas livlösa kropp. Blod stänkte upp i Kolzaks ansikte och några droppar nådde ända till Ezekiel. Han studerade det röda på marken, tittade upp när Kolzak försökte prata. Han stod bredvid liket av sin bror och verkade känna sig lika oförstående som Ezekiel gjorde.
   För sanningen att säga kände han inte särskilt mycket. Knappt någonting. Det var antagligen chocken. Insikten om vad de hade gjort, vad hans bror hade gjort, skulle säkert komma senare och då skulle han må annorlunda. Men nu … nu var han som bedövad. Det var en underlig känsla. Obehaglig på ett sätt, skön på ett annat.

Jag sa nej. Jag sa åt honom att gå, men han lyssnade inte. Ezekiel såg på Kolzak, fann att han inte visste vad han skulle svara. Det han sa, det kan jag aldrig förlåta. Det han sa om dig, Ez. Det ryckte spänt i en muskel i fakargens kind. Han skulle ha stannat hemma. Ändå valde han att …
   "Ja", sa Ezekiel till sist och släppte ut en suck, en anda han inte visste att han hållit. "Han valde själv. Det är inte vårt fel." Ögonen mötte Kolzaks och han drog ett darrande andetag. Som om han bad Kolzak bekräfta det. En annan insikt träffade honom hårt, och han sökte Kolzaks blick.
   "Vad ska vi göra om de har följt efter oss de också? Tänk om de hittar honom här, om de förstår att det var vi?" Han sa "vi" för trots allt var det lika mycket hans verk — om inte Ezekiel varit med hade inte Ilya hackat på honom och Kolzak hade inte blivit så upprörd.
   "Ska vi …" Han avbröt sig, svalde, började om. "... ska vi bara lämna honom här?" Han sneglade på Ilyas stilla kropp. Att det hade varit så enkelt ändå. Han förstod det inte. Bara ett bett och sedan tystnad. Ett enda bett hade varit allt som krävdes, och sedan fanns inte Ilya mer.
Till överst på sidan Gå ner
Kolzak

Kolzak

Spelas av : Marjo/Bobcat

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptylör 30 mar 2019, 20:17

Kolzaks inre stretade emot insikten. Insikten över vad han gjort. Ezekiels ord var därav en tröst för honom. Ja, Ilya valde det själv. Det var inte deras fel. Kolzak svalde hårt och klev bort från broderns kropp. Först nu släppte han taget om sin kraft, och metallen drogs tillbaka. 
Ezekiel tänkte längre än Kolzak. Kol ville egentligen bara därifrån, fly från sitt verk, men när han hörde Ezekiels ord visste han att brodern hade rätt. 


"Nej, vi... vi måste göra oss av med honom. Ska vi... ska vi begrava honom?"
Kolzak såg över axeln. Han såg ingen som kom, eller kände någons doft, men så vitt han visste kunde någon från familjen vara på väg. Och att begrava honom kändes som det enda sättet. Det enda rätta att göra.
"Vi måste skynda oss, om någon kommer."
Kolzak var utmattad, men han var tvungen att koncentrera sig. Med kraften grävde han ett hål i jorden. Jorden bändes för hans vilja, vittrade sönder och sänktes. 
Kolzak såg ner i avgrunden. Ilyas slutliga viloplats, skulle detta bli. Familjen skulle aldrig få se honom igen. Mamma, pappa, systrarna. På en dag hade de förlorat både Kolzak och Ilya, för alltid.
Men de skulle aldrig få veta sanningen.
Kolzak knuffade med Ezekiels hjälp ner Ilyas kropp i graven, djup och mörk. Kolzak ville plötsligt kräkas, han kände sig yr och dåsig när han såg sin brors kvarlevor nere i mörkret. Han ville inte se honom mer. Han ville glömma. Hålet fylldes igen, och Kolzak visste inte om huvudvärken berodde på krafterna, eller dådet.
Han var en mördare.
Mördare.
Han hade dödat sin egen bror.
Kolzak skakade vilt på huvudet, nej, nej, inte nu, tänk inte så nu. Det var... det var oundvikligt. Det var den enda utvägen. 
Inte tolerera mer skit. Inte fly. Inte mer. Aldrig igen, det hade han ju lovat.
Kolzak såg på Ezekiel, varje andetag vibrerade. Luften kändes tjock och kvalmig runtom dem.
"Kanske jag kunnat..."
Kolzak försökte vända på situationen, försökte skydda sig själv från skulden, den rivande och soningslösa skulden. Den slet och rev och sved och brände. Han vände det, och i stället för att känna skuld kände han nu hat. Hat för Ilya. Ilya fick skylla sig själv, som var idiotisk och tjockskallig som inte begrep bättre. Nu var han död, och så var det med det.
"Nej. Du har rätt. Han valde själv."
Kolzak slöt ögonen.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel

avatar

Spelas av : Zee

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptyons 03 apr 2019, 17:35

Ezekiel såg tyst på när Kolzak grävde sin brors grav, och sedan hjälptes de åt att knuffa ner Ilya där. Ingen av dem tittade ner särskilt länge; det såg äckligt ut, hur det djupt nere i marken låg en pälsklädd kropp med benen i konstiga vinklar efter fallet. Istället fyllde de snabbt igen hålet för att slippa se. Kanske för att slippa tänka också. 
    Luften hade blivit tyngre omkring dem, verkade det som — det skulle nog börja regna senare på dagen. Men även bortsett från vädret var atmosfären allt annat än avslappnad. Ezekiel kände sig kvävd på något sätt, som om han inte fick tillräckligt med luft. Han mötte Kolzaks blick, lyssnade tyst på vad brodern försökte säga men inte riktigt lyckades. Kanske jag kunnat … Det var mycket de kanske kunnat göra. Ezekiel hade kanske kunnat göra något — kanske hade kunnat stoppa Kolzak, avbrutit konflikten, vad som helst. Kanske hade det funkat. Kanske hade de större vargarna lyssnat på honom om han bara sagt något. Han hade kanske kunnat rädda Ilyas liv om han sagt något annorlunda, men det hade han inte gjort. Det här var inget enskilt beslut, det var ett gemensamt val. De hade båda haft tillfällen då de kunnat göra saker annorlunda men valt att låta bli, de hade varit överens. 
    Nej, du har rätt. Han valde själv. Kolzak blundade, och Ezekiel tyckte plötsligt att han verkade mycket mindre än vanligt, knappt större än Ezekiel själv. Han fylldes av medkänsla för brodern och tog några steg i hans riktning för att sedan buffa mjukt på Kolzaks kind med huvudet. Det var inte Kolzaks fel, och han ville att han skulle veta att Ezekiel inte skyllde någonting på honom. 
    "Jag älskar dig, Kolzak", mumlade han, för det var sant. De var bröder. "Det var inte ditt fel." Ezekiel blundade kort med det runda huvudet mot Kolzaks kind och drog sedan tillbaka huvudet. Vad skulle de göra nu? Han visste inte. Hans ögon sökte svar i Kolzaks. 
    "Vad ska vi göra nu, Kolzak?" frågade han tyst. "Vart ska vi gå?" Det var ännu en sak han lagt märke till, hur tyst det blivit helt plötsligt. De båda hanarna såg vilset på varandra.
Till överst på sidan Gå ner
Kolzak

Kolzak

Spelas av : Marjo/Bobcat

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptyfre 12 apr 2019, 00:16

Kolzak mottog Ezekiels stöttande gest med ett litet leende. Han kände sig hemsk, samtidigt kändes det som att han kommit över ett stort hinder i livet.
Jag älskar dig Kolzak.
Kolzak kände värme explodera i sitt bröst och blundade mot Ezekiels varma päls. Vad skulle han göra utan Ez? Vem skulle han vara utan honom? De var bröder, de två. Och de skulle alltid vara vänner.
"Jag älskar dig också. Vi kommer alltid att vara bröder."
Kolzak tog ett darrande andetag. De behövde ge sig av, och Ezekiel hade haft samma tanke. Deras blickar möttes, båda lika rådvilla. Halsen kändes torr, men han visste att han behövde vara stark nu. Han kände en oerhörd broderlig plikt gentemot Ezekiel, en plikt att leda dem vidare. Det var han som föreslagit att de skulle ta den här vägen, och se vad det gav dem.
"Jag... jag vill lämna Eriinari."
Han såg sig om. "Trots allt som hänt i Ötamon kändes det... tryggt, om du förstår? Det var där vi träffades. Samtidigt så... jag vill se mer. Jag vill vandra, med dig."
Kolzak mötte menande Ezekiels blick, innans hans ljusblå ögon letade sig mot horisonten. "Vi kan vandra söderut? Se något nytt. Jag tror... Silverpile, visst?"
Kolzak försökte sig på ett varmt leende. Det förekom honom först nu att han inte kunde mycket om Numoori alls. Men Silverpile hade han hört om, från en vandrare i Måntemplet. "Eller vad vill du? Vi borde gå snart, ifall någon kommer."
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel

avatar

Spelas av : Zee

Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Emptysön 14 apr 2019, 18:41

Kolzaks ord värmde honom inifrån och ut. De skulle alltid vara bröder. Kanske inte rent biologiskt, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att de hade varandra. Ezekiel hade ingen aning om var han hade varit om det inte hade varit för Kol. 
    Kolzak ville lämna Eriinari. Det ville Ezekiel också. Här fanns det ingenting kvar för dem, bara påminnelsen om familjemedlemmarna de båda hade förlorat här. Ötamon kändes tryggt. Han längtade plötsligt tillbaka dit, till den vackra skogen och de lysande blommorna. Kolzak föreslog Silverpile, men Ezekiel ville helst tillbaka till Ötamon. Åtminstone till en början, för att återhämta sig. 
    "Jag vet inte riktigt", sa han tveksamt. "Jag … jag skulle nog helst stanna i Ötamon ett litet tag. Jag tyckte om det. Men sedan kan vi gå söderut, eller österut eller västerut. Vi kan gå vart vi vill. Vi är fria nu." 
    Världen var stor och de var fria att hitta ett nytt syfte. De kunde bli precis vad de ville bli, göra vad de ville. Ilya hade försökt stoppa dem och nu låg han under deras tassar. Ezekiel drog ett djupt andetag. Kolzak hade rätt, de borde gå innan någon dök upp. Men han var redo. 
    Tillsammans började de gå, precis som de avsett att göra från första början. 

[Smyger in och avslutar! <3]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Min färg [Ezekiel] Empty
InläggRubrik: Sv: Min färg [Ezekiel]   Min färg [Ezekiel] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Min färg [Ezekiel]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Eriinari :: Eriinari-
Hoppa till: