[Ensamroll. Svara ej, tack ^^ ]


"Så… Vad händer nu?"
Urikos öron ryckte till när den vita ungvargen sa någonting för första gången på nästan ett helt dygn.
"Vad menar ni, m’lord?" Uriko såg frågande på Leviathan. Hanen hade inte sagt någonting på länge, faktum var att han knappt hade sagt någonting alls sedan Aisu hade dött och hans syster lämnat.
"Ja, men vad är meningen med detta nu?"
Uriko såg fortfarande frågande på Leviathan. "M’lord måste vara tydligare i vad han menar, är jag rädd."
Leviathan bara suckade och slöt långsamt ögonen. När han öppnade dem igen var de fyllda av tårar. "Det finns ingen mening att vara kvar här. Jag har ingen familj kvar, inga vänner. Alla är antingen döda eller borta…"
Uriko gick fram till den unga hanen såg honom medlidsamt i ögonen. "Jag saknar henne också", suckade han tungt, även om det inte riktigt var ett svar på vad Leviathan hade sagt. Uriko hade svårt att finna orden, han visste att det inte fanns någon tröst han kunde ge Levi. Den unga hanen hade förlorat sin mor, och tidigare även sin far, och det fanns ingenting Uriko skulle kunna säga för att mildra smärtan.

"Vi skulle kunna ge oss av…?" sa Kreschimvargen försiktigt. "Er mor berättade om er mormor. Vi kanske skulle söka upp henne? Kanske det skulle hjälpa m’lord att finna sin plats i världen?" Uriko ville själv gärna finna en plats där han hörde hemma. Han kände inte att Draugai var det stället längre. Han hade gått med i flocken för Aisus skull, och efter hennes död hade han stannat för hennes barns skull. Han var alldeles för lojal mot Leviathan för att inte försöka göra det som var bäst för den unga vargen.
Den vita ungvargen höjde huvudet och såg med ens fast beslutsam ut om någonting. Uriko lade märke till hur musklerna ryckte lite under den vita pälsen och han förstod att Leviathan hade bestämt sig om något. 
"Jag vill härifrån."
Uriko nickade stillsamt. "Jag står vid er sida, m'lord."

De gick länge, sida vid sida, utan att säga ett ljud till varandra. När de efter en tid hade tagit sig runt Mardouf och stod på gränsen till Numoorislätten stannade plötsligt Leviathan. Uriko vred på huvudet och såg frågande på honom. 
"M'lord?"
"Det var längesedan jag var så här långt hemifrån..."
Uriko log. "Det kommer bli bra, förhoppningsvis finner vi er mormor snabbt", Uriko hoppades att hon fortfarande var vid liv, och förhoppningsvis var hon i Ötamon. Det var i alla fall en bra plats att börja söka efter en Månvarg. Förhoppningsvis kunde de finna Elphaba också, kanske var hon med deras mormor.
"Vi börjar med att ta oss över slätten", sade han sedan och log varmt mot den unga hanen. "Jag finns vid er sida, m'lord"
"Tack, Uriko. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig"
"Ni har givit mig styrka också, unge herr Leviathan"
Tillsammans fortsatte de två vargarna framåt, nu med ett mål i sikte. Uriko hoppades att de båda skulle hitta vad de sökte, där på andra sidan landet.

[Uriko och Leviathan lämnar Draugai för att resa till Ötamon och förhoppningsvis finna Mivria ^^ ]