HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Obeslutsamt hjärta [Öppet]
Igår på 21:39 av Nibber

» Killing time [Blair]
Igår på 16:54 av Figaro

» Färger i natten [P]
Igår på 15:55 av Varya

» Namnändring
Igår på 01:05 av Dorsz

» Sammanträffande [Malphas]
ons 16 jan 2019, 23:18 av Malphas

» Adopterbara - av MPh
ons 16 jan 2019, 22:23 av Abascal

» Mammutkött (Nibber, öppet)
ons 16 jan 2019, 21:55 av Garn

» Lasse söker...
ons 16 jan 2019, 20:37 av Kremla

» Fler vänner i dimman [Pond, Larzarus]
ons 16 jan 2019, 20:36 av Kremla

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Loke, Othello

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
tis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
mån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela | 
 

 Hear the mountains roar [ÖPPET]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Artemis

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Hear the mountains roar [ÖPPET]   sön 13 jan 2019, 01:11

Artemis befann sig i bergen igen. Inte riktigt hennes element men det brutala landskapet passade hennes stränga syn på livet.
Bakom henne vandrar två valpar. En vit och en silver och guld färgad. De försöker att hålla avståndet kort till sin mor och får nästan springa då och då för att inte råka sacka efter. Men det är lätt att snubbla till på det steniga underlaget och deras tassar visar tecken på det. Men de klagar inte. Vågar inte. Den silver och guld färgad valpens lilla rultiga kropp bär redan många ärr, vart ett med sin egen historia. Alla av dem är orsakade av henne. Valpen håller den röda blicken fäst på den gyllene svansen som guppar med i varginnans rörelser när hon vandrar framåt. Vid sin sida vet han att brodern gör likadant.

Artemis låtsas inte om valparna. Hon rör sig med målmedvetna steg, även om hon inte har något direkt mål. Men om de vandrar länge nog så kommer de förr eller senare befinna sig precis där de ska vara.
Plötsligt börjar stenen under henne bli orolig. Varginnan stannar abrupt och ena valpen går rakt in i henne varpå hans bror går rakt in i honom. Hon vänder sig snabbt mot dem. De tofsprydda öronen lägger sig i nacken och tänderna blottas. Valparna hoppar till och backar några steg. Därefter sträcker de på sig så som mor lärt dem att föra sig. Snälla mamma, det var inte meningen. Den lilla gyllene och silverfärgade valpen hoppas att hon inte ska bry sig. Att hon ska vända sig framåt igen och fortsätta gå. Men en ilande smärta griper tag om hans vänstra framben när mammas käftar sluts om det. Den här gången markerar hon bara men det gör ont i alla fall. Valpen biter ihop och tiger. Hade mamma velat hade hon brutit benet på honom. Men just nu behöver de alla benen hela för att kunna gå.

Just som hon släpper taget om hans ben så börjar makten under deras tassar att ryta. Snart övergår rytande till ett vrål och Artemis ser sig överraskat omkring. Vad är det som händer? Berget börjar spricka. Artemis använder sina jordkrafter för att försöka lugna ner oron i berget. Men det sprider sig. Det är inte bara detta berget som vrålar. Det är hela bergskedjan som är i uppror och även om hon önskar så är inte heller krafter så mäktiga att de kan lugna en hel bergskedjan. Artemis kliver förbi valparna och börjar springa åt andra hållet. För ett tag sedan hade de passerat en sänka som ledde till en passage ut ur bergskedjan. Mpt Ötamon. Hon blickar inte bakåt för att se om valparna är med henne. Men det är de. De springer för allt de är värda och lyckas nästan hålla jämna steg med mamma. Men de måste ge så mycket mer på grund av sina mindre kroppsbyggnader och kortare ben.
Artemis ser sänkan men berget spricker framför henne. Med ett smidigt hopp seglar hon enkelt över och landar nästan ljudlöst på andra sidan. Sedan fortsätter hon med endast tanken på att själv ta sig därifrån. Men blandat i bergens vrålande kan hon snart höra andra röster. Ljusare och mindre stämmor som ropar på henne. Hon tvärnitar och vänder sig om. En bra bit längre bort står valpar på andra sidan sprickan och kan inte ta sig över. Det är den silver och gildfärgade som för mest liv och rädd att bli övergiven. Med ett irriterat morrande springer hon snabbt tillbaka och hoppar över sprickan igen. Hon biter tag i valpens nackskinn och brutalt slungar honom över sprickan. Den vita är hon lite försiktigare med. Sedan hoppar hon över sprickan igen.

Den silver och guldfärgade valpen kvider till när han landar mot hård sten och det värker i benet. Men när mor är framme vid honom knuffar hon bara till honom och springer vidare, med den vita brodern i släptåg. Haltande springer den tvåfärgade valpen efter. Livrädd för bergens hungriga vrålande.
Nästan framme vid sänkan spricker marken upp igen. Mitt emellan honom och de två andra vargarna. Valpen försöker på den reflex att hoppa över sprickan i hans väg. Marken försvinner under honom och han slår emot sten igen. Men han glider. Klorna försöker finna grepp men det väldiga stengapet hotar att sluka honom. Men mamma är där igen. Biter tag i hans nackskinn och drar honom upp. Valpen kippar efter luft. Så här panikslagen har han aldrig varit tidigare. Inte ens när han fått utstå smärtan mamma gett honom. Första gången var svårt. Men med tiden lärde han sig att härda ut.

Bergen rör på sig. De tre vargarna rör på sig igen. Men en stor stenbumling faller i deras väg och stoppar deras framfart. Artemis svär lågt på Cazari och ser sig om efter en annan väg. Enda vägen är neråt. Hon manar på valparna att ta sig ner för bergssidan. De kanar ner en bit men fastnar snart på en klippavsats. Under dem gapar en avgrund. Bakom dem hörs fallande stenbumlingar. Artemis skapar ett kraftfält kring henne och valparna. Hon grips av, för första gången hon kan minnas, av ren och skär skräck. Inte för sin egen säkerhets skull men för sina söners. Hon har redan förlorat en. Även om det inte var någon stor förlust då hon har den bästa kvar. Hennes söner är fortfarande unga och har hela livet framför sig. Det vore inte rätt om de dog här.
Stora stenbumlingar faller rakt mot dem Men motas åt sidorna av kraftfältet. Det regnar sten i olika storlekar och Artemis måste hålla upp kraftfältet för att skydda dem. Valparna skakar av rädsla och Artemis morrar åt dem. "Skärper ni dig inte så biter jag öronen av er" Hotar hon och menar det speciellt till den ena.

Den lilla silver och guldfärgade valpens kropp gjorde ont. Han var trött och hungrig. Han vågade sig på att krypa närmare mamma. Hon var tvungen att hålla fullt fokus på att hålla kraftfältet uppe att hon inte hade tid att knuffa undan honom. Tack vare hennes mjuka päls och varma kropp föll valpen i sömn.

När han vaknade igen föll inga mer stenbumlingar från himlen. Valpen darrar av köld och sätter sig upp och ser sig yrvaket omkring. Hans bror sover vid hans sida. Men mamma är inte där. Valparna är helt ensamma på klippavsatsen. Vart är mamma? Han ser upp mot det håll de kom ifrån men ser inget där. Han vänder sig mot stupet håll och stenen vid kanten är fläckad av blod. Valpen stelnar till. Blod? Han lyckas på protesterande ben att krypa närmare. Blodet luktar av järn. Det vänder sig i maken och valpen sväljer. Sedan vågar han sig på att titta över kanten. Han ser inte skymten av mor.
Berget morrar och berättar att det inte är över än. Att det hungrar efter honom också. Valpen vänder sig mot sin bror och knuffar på honom för att få honom att vakna. Han får en mörk blick. Mamma är borta! Vi måste bprt härifrån!" Valpen vänder sig mot vägen han och mamma och brodern tog sig ner från. Han sväljer igen och börjar sedan klättra upp. Brodern följer honom. Det gör ont i tassarna och han lämnar spår av blod efter sig. Flera gånger halkar han ner igen men efter vad som känns som en evighet så lyckas han ha sig upp igen. Hans bror har alltid varit bättre än honom själv på alla sätt. Så han klättrade mycket bättre och tog sig upp först. Valpen vänder sig om. Fortfarande ringa spår av mamma. Mer än fysisk smärta biter och river i honom. Men sådana svagheter är inte kan tillåta sig. Smärtan i benet påminner honom. Berget vrålar igen och valpen hoppar till. Kvider skrämt knuffar till brodern och börjar sedan springa. Stenbumlingen som stoppat deras väg förut är borta. Istället  saknas bitar av vägen och är istället gapande hål. Valparna får springa slalom mellan dem. Vissa får de försöka hoppa över men den silver och guldfärgade får inte med sig bakbenen och får sprattla vilt innan han lyckas ta sig upp. Sänkan är inte lågt borta. De springer för allt vad de är värd.

[Valparna försöker ensamma ta sig till Ötamon. Bort från de vrålande bergen]
Till överst på sidan Gå ner
 
Hear the mountains roar [ÖPPET]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Västra Bergen-
Hoppa till: