HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» En gång ett hem [Qu, Zombiejägare, Öppet]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIdag på 13:19 av Lunula

» Fler vänner i dimman [Pond, Larzarus]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIdag på 10:00 av Larzarus

» Glödande mönster [Aliital]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIgår på 21:19 av Aliital

» Drunkar i sömnen [Ani]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIgår på 21:05 av Reya

» Botten är Nådd [Navezgane]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIgår på 14:32 av Atheala

» Utflykt[p]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIgår på 14:07 av Leani

» Tror du på framtiden? [Mirage]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIgår på 01:00 av Kolzak

» Den döda vinkeln [Kolzak]
Hear the mountains roar [ÖPPET] EmptyIgår på 00:56 av Kolzak

» Tankar [Kolzak]
Hear the mountains roar [ÖPPET] Emptylör 15 jun 2019, 12:16 av Ezekiel

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Laeresal, Yargol

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
Hear the mountains roar [ÖPPET] Emptytis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
Hear the mountains roar [ÖPPET] Emptymån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Hear the mountains roar [ÖPPET]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Artemis

Artemis

Spelas av : Bellzpellz

Hear the mountains roar [ÖPPET] Empty
InläggRubrik: Hear the mountains roar [ÖPPET]   Hear the mountains roar [ÖPPET] Emptysön 13 jan 2019, 01:11

Artemis befann sig i bergen igen. Inte riktigt hennes element men det brutala landskapet passade hennes stränga syn på livet.
Bakom henne vandrar två valpar. En vit och en silver och guld färgad. De försöker att hålla avståndet kort till sin mor och får nästan springa då och då för att inte råka sacka efter. Men det är lätt att snubbla till på det steniga underlaget och deras tassar visar tecken på det. Men de klagar inte. Vågar inte. Den silver och guld färgad valpens lilla rultiga kropp bär redan många ärr, vart ett med sin egen historia. Alla av dem är orsakade av henne. Valpen håller den röda blicken fäst på den gyllene svansen som guppar med i varginnans rörelser när hon vandrar framåt. Vid sin sida vet han att brodern gör likadant.

Artemis låtsas inte om valparna. Hon rör sig med målmedvetna steg, även om hon inte har något direkt mål. Men om de vandrar länge nog så kommer de förr eller senare befinna sig precis där de ska vara.
Plötsligt börjar stenen under henne bli orolig. Varginnan stannar abrupt och ena valpen går rakt in i henne varpå hans bror går rakt in i honom. Hon vänder sig snabbt mot dem. De tofsprydda öronen lägger sig i nacken och tänderna blottas. Valparna hoppar till och backar några steg. Därefter sträcker de på sig så som mor lärt dem att föra sig. Snälla mamma, det var inte meningen. Den lilla gyllene och silverfärgade valpen hoppas att hon inte ska bry sig. Att hon ska vända sig framåt igen och fortsätta gå. Men en ilande smärta griper tag om hans vänstra framben när mammas käftar sluts om det. Den här gången markerar hon bara men det gör ont i alla fall. Valpen biter ihop och tiger. Hade mamma velat hade hon brutit benet på honom. Men just nu behöver de alla benen hela för att kunna gå.

Just som hon släpper taget om hans ben så börjar makten under deras tassar att ryta. Snart övergår rytande till ett vrål och Artemis ser sig överraskat omkring. Vad är det som händer? Berget börjar spricka. Artemis använder sina jordkrafter för att försöka lugna ner oron i berget. Men det sprider sig. Det är inte bara detta berget som vrålar. Det är hela bergskedjan som är i uppror och även om hon önskar så är inte heller krafter så mäktiga att de kan lugna en hel bergskedjan. Artemis kliver förbi valparna och börjar springa åt andra hållet. För ett tag sedan hade de passerat en sänka som ledde till en passage ut ur bergskedjan. Mpt Ötamon. Hon blickar inte bakåt för att se om valparna är med henne. Men det är de. De springer för allt de är värda och lyckas nästan hålla jämna steg med mamma. Men de måste ge så mycket mer på grund av sina mindre kroppsbyggnader och kortare ben.
Artemis ser sänkan men berget spricker framför henne. Med ett smidigt hopp seglar hon enkelt över och landar nästan ljudlöst på andra sidan. Sedan fortsätter hon med endast tanken på att själv ta sig därifrån. Men blandat i bergens vrålande kan hon snart höra andra röster. Ljusare och mindre stämmor som ropar på henne. Hon tvärnitar och vänder sig om. En bra bit längre bort står valpar på andra sidan sprickan och kan inte ta sig över. Det är den silver och gildfärgade som för mest liv och rädd att bli övergiven. Med ett irriterat morrande springer hon snabbt tillbaka och hoppar över sprickan igen. Hon biter tag i valpens nackskinn och brutalt slungar honom över sprickan. Den vita är hon lite försiktigare med. Sedan hoppar hon över sprickan igen.

Den silver och guldfärgade valpen kvider till när han landar mot hård sten och det värker i benet. Men när mor är framme vid honom knuffar hon bara till honom och springer vidare, med den vita brodern i släptåg. Haltande springer den tvåfärgade valpen efter. Livrädd för bergens hungriga vrålande.
Nästan framme vid sänkan spricker marken upp igen. Mitt emellan honom och de två andra vargarna. Valpen försöker på den reflex att hoppa över sprickan i hans väg. Marken försvinner under honom och han slår emot sten igen. Men han glider. Klorna försöker finna grepp men det väldiga stengapet hotar att sluka honom. Men mamma är där igen. Biter tag i hans nackskinn och drar honom upp. Valpen kippar efter luft. Så här panikslagen har han aldrig varit tidigare. Inte ens när han fått utstå smärtan mamma gett honom. Första gången var svårt. Men med tiden lärde han sig att härda ut.

Bergen rör på sig. De tre vargarna rör på sig igen. Men en stor stenbumling faller i deras väg och stoppar deras framfart. Artemis svär lågt på Cazari och ser sig om efter en annan väg. Enda vägen är neråt. Hon manar på valparna att ta sig ner för bergssidan. De kanar ner en bit men fastnar snart på en klippavsats. Under dem gapar en avgrund. Bakom dem hörs fallande stenbumlingar. Artemis skapar ett kraftfält kring henne och valparna. Hon grips av, för första gången hon kan minnas, av ren och skär skräck. Inte för sin egen säkerhets skull men för sina söners. Hon har redan förlorat en. Även om det inte var någon stor förlust då hon har den bästa kvar. Hennes söner är fortfarande unga och har hela livet framför sig. Det vore inte rätt om de dog här.
Stora stenbumlingar faller rakt mot dem Men motas åt sidorna av kraftfältet. Det regnar sten i olika storlekar och Artemis måste hålla upp kraftfältet för att skydda dem. Valparna skakar av rädsla och Artemis morrar åt dem. "Skärper ni dig inte så biter jag öronen av er" Hotar hon och menar det speciellt till den ena.

Den lilla silver och guldfärgade valpens kropp gjorde ont. Han var trött och hungrig. Han vågade sig på att krypa närmare mamma. Hon var tvungen att hålla fullt fokus på att hålla kraftfältet uppe att hon inte hade tid att knuffa undan honom. Tack vare hennes mjuka päls och varma kropp föll valpen i sömn.

När han vaknade igen föll inga mer stenbumlingar från himlen. Valpen darrar av köld och sätter sig upp och ser sig yrvaket omkring. Hans bror sover vid hans sida. Men mamma är inte där. Valparna är helt ensamma på klippavsatsen. Vart är mamma? Han ser upp mot det håll de kom ifrån men ser inget där. Han vänder sig mot stupet håll och stenen vid kanten är fläckad av blod. Valpen stelnar till. Blod? Han lyckas på protesterande ben att krypa närmare. Blodet luktar av järn. Det vänder sig i maken och valpen sväljer. Sedan vågar han sig på att titta över kanten. Han ser inte skymten av mor.
Berget morrar och berättar att det inte är över än. Att det hungrar efter honom också. Valpen vänder sig mot sin bror och knuffar på honom för att få honom att vakna. Han får en mörk blick. Mamma är borta! Vi måste bprt härifrån!" Valpen vänder sig mot vägen han och mamma och brodern tog sig ner från. Han sväljer igen och börjar sedan klättra upp. Brodern följer honom. Det gör ont i tassarna och han lämnar spår av blod efter sig. Flera gånger halkar han ner igen men efter vad som känns som en evighet så lyckas han ha sig upp igen. Hans bror har alltid varit bättre än honom själv på alla sätt. Så han klättrade mycket bättre och tog sig upp först. Valpen vänder sig om. Fortfarande ringa spår av mamma. Mer än fysisk smärta biter och river i honom. Men sådana svagheter är inte kan tillåta sig. Smärtan i benet påminner honom. Berget vrålar igen och valpen hoppar till. Kvider skrämt knuffar till brodern och börjar sedan springa. Stenbumlingen som stoppat deras väg förut är borta. Istället  saknas bitar av vägen och är istället gapande hål. Valparna får springa slalom mellan dem. Vissa får de försöka hoppa över men den silver och guldfärgade får inte med sig bakbenen och får sprattla vilt innan han lyckas ta sig upp. Sänkan är inte lågt borta. De springer för allt vad de är värd.

[Valparna försöker ensamma ta sig till Ötamon. Bort från de vrålande bergen]
Till överst på sidan Gå ner
Abascal

Abascal

Spelas av : Ink

Hear the mountains roar [ÖPPET] Empty
InläggRubrik: Sv: Hear the mountains roar [ÖPPET]   Hear the mountains roar [ÖPPET] Emptytor 21 feb 2019, 01:06

[Skippa gärna till sista stycket som börjar med Mamma är borta! Vi måste bort härifrån! så är det inte så mycket text!]

Familjen, som inte bestod av Lorenzo längre, var på genomresa uppöver bergen i väster. Egentligen visste inte Abascal vad väster var eller var det låg, och det spelade egentligen ingen roll. Artemis var slank och graciös, och hennes vackra, yviga svans var allt som syntes när Dante och Abascal var så korta i manken. Abascal gick längsmed Dantes sida, och förde sig snabbt, lät Dante rätta sig efter takten han ledde efter mor. Det hade alltid varit såhär; mor tycktes kall och obrydd gentemot sina unga och var mån om att de skulle veta sin roll som de skulle fylla. Ett tyst löfte fanns dock i luften, som hennes färd tillsammans med dem vittnade om. Hon tog med dem dit, för att löftet var att hon skulle finnas jämt. Även om hon inte visade moderskärlek som många andra mödrar, var hon den bästa Abascal kunde tänka sig. Även om hon skadade dem och fick dem att må väldigt dåligt många gånger. Abascal var strukturerad som lyssnare och apade efter väldigt snabbt. Han fick mindre stryk än Lorenzo hade fått. Kanske mindre stryk än Dante, också. Nja, säkert mycket mindre. 

Varje tass placerades varsamt bland stenarna, och hjärtat slog endast tack vare henne. Hennes ömhet i att inte förkasta valparna och överge dem, fyllde Abascal med tillit och styrka. Han gick till världens ände för mor. Han skulle alltid stå i skuld till henne, och alltid göra sitt bästa för att göra henne stolt. Han visste att Dante också skulle göra allt för deras gemensamma mål. Vinna mammas stolthet och respekt. En dag skulle de göra hennes uppfostranskamp rättvisa.

Det brakade till lite en bit bort, och marken blev osäker under dem. Abascal strök de tofsiga öronen bakåt, men höll sig från att hoppa till och låta rädslan sprida sig till ansiktsdragen. Abascal visste inte exakt vart de färdades, men han var med ens väldigt osäker på om de skulle komma dit ens någorlunda helskinnade, för marken sprack och spräckte nästan trumhinnorna på valparna med detta. Mor stannade till, inte oväntat under omständigheterna men ändå oväntat då Abascal var redo att fortsätta dit Artemis ledde. När mor visade aggression fick Abascal plötsliga återblickar till där hon blottat tänderna förut, och han ryggade tillbaka. Varning. Han och Dante backade ett par steg och sedan kom de på vett och etikett. De rätade lydigt på sig, och höjde unisont sina huvuden, för att slippa bråk. Hon fortsatte inte gå, utan stannade för att markera exempel. Hon rättade dem, och när hon släppt Dante så vek marken för deras tyngd. Eller? Oj oj, mor såg förvånad ut och det bådade inte gott alls för om hon var överraskad så kunde jorden gå under. Det var lustigt att Abascal kunde förutspå det. För bergen skulle gå under, och de måste härifrån. Ögonvitor blev synliga och Abascals blick flackade efter flyktväg, men huvudet var stilla. Han skulle aldrig fly utan mor eller hennes tillåtelse. Aldrig lämna Dante. Så med ens hördes ett ordentligare dunder, som av åska. Artemis försökte tygla berget, marken, allt. Berget var mot all förmodan snabbare än mor, och detta förvånade och förvirrade Abascal bortom ord att beskriva det. Marken skakade och åskan stämde in. Inte äkta åska, utan mer skräckinjagande. Artemis erkände sig besegrad för nu, och kutade i motsatt riktning på så vis att Dante och Abascal hade svårt att följa i jämna steg. För allt vad livet var värt sprang de efter, och lyckades komma någorlunda ikapp. Till slut gick det bättre, och de var nära henne. 

Sedan kom de till sänkan. Där fick valparna otroligt svårt för sig, räddhågset stämde Abascal in i Dantes panikslagna rop till Artemis, och de överröstade nästan bergen. Låt ljudet vara tillräckligt. Deras röster var tillräckliga, för att hon skulle återvända, och det var nog hennes första stora misstag. Där förstod Abascal i en blixtsnabb tanke, att han aldrig kunde bli som hon. Han skulle alltid sinka henne. Dante också. Det var tungt att axla insikten, men stressen tillät honom inte att spinna vidare på tanken. Abascal tystnade abrupt när mor var på väg tillbaka, och låtsades som att han inte ropat. Mor var varsammare med honom, men Dante var först över och slarvigt slängd också. Abascal hann inte tänka tanken på att Dante kunde ha skadat sig allvarligt utan snart var familjen på tre helt samlad. Abascal var snabbare än Dante att ge sig av i ett språng, men Dante knappade in bitvis - och vansinnesfärden fortsatte. Mjölksyran brände som aldrig någonsin förr, och andhämtningen hos Abascal var kaotiskt kippande. Luften ven genom öronen och de låg mot nacken medan han kutade, med den änglalika svansen i sikte. Så vände Artemis helt om igen, och Abascal hade knappt märkt att Dante inte var tätt efter. Den vita valpen följde sin beskyddare och till slut var de på väg igen, tills ett klippblock satte stopp för deras vägval. Abascal snappade upp Cazari, men han förstod inte vad hennes ord betydde. Abascal lydde blint för att ta sig dit Artemis nos pekade, och sedan sprang han rätt in i ett kraftfällt som hon skapat. Tur att hon var för upptagen för att rätta till hans misstag, men hon skulle komma ihåg det. Stenar och grus, klippa och berg. Det skrapade mot fältet, och stora stenar rispade det, men det förnyades hela tiden och mor upprätthöll kraftfältet alltjämt. Abascal kände förödmjukelse, och respekt för bergen, och en panikartad skräck styrde hans kropp till våldsam skakning som förhoppningsvis kunde misstas för det om orsakades av det skakande underlaget. Hoppas

Skärper ni er inte så biter jag öronen av er. 

Hon hade sett, ja naturligtvis. Hon såg ju allt. Abascal bet ihop, försökte att hålla sig i skinnet. När Dante kröp närmare Artemis kände Abascal att det var rättfärdigat att göra likadant. Han knuffade in Dante under Artemis och de delade hennes värme. Abascal upplevde att kraftfältet motade bort en del ljud, och dånet kändes inte lika öronbedövande såhär nära henne. Av överansträngning och trygghetskänsla nära mor så slocknade Abascal till slut. Abascal kunde aldrig bli som Artemis. Eller hur?

Mamma är borta! Vi måste bort härifrån!

Rösten kändes för avlägsen för att vara sann. Abascal filtrerade bort orden men vaknade av ljudet och knuffarna. Han låg och knorrade envist en kort stund innan han förskräckt fick skymt av Dantes ansiktsuttryck. Han sköt upp till sittande ställning, men behövde vänta under en sekund eller två, av upprepade försök att ställa sig upp, innan hans träningsvärk ändå tillät honom att skutta runt. Berget dånade igen. Mor var inte där. Abascal såg sig förtvivlat omkring, missade turligt nog helt att blod fläckade marken. De skulle inte lämna platsen utan Artemis.
  "Dante! Dante, lyssna, vi måste hitta mor! Hitta henne!" ropade Abascal i återvunnen panikartad förtvivlan. "Vi måste hitta hjälp, vi måste hitta mamma...!"
  Han snörvlade lite, tårarna började rinna. De kunde aldrig leva utan mor!
  "Hör du mig?" gallskrek Abascal hysteriskt, mer för sin egen skull än Dantes. 
  Det ekade mellan klippblocken. Han älskade Dante, de behövde hålla ihop. Inte vara arga på varandra. En del av Abascal beskyllde dock Dante för det här. En stor del lade tyngden på honom själv. Han hade också låtit det här hända. 
  "Varför var du inte vaken?!" bannade Abascal sin bror förskräckt och han insåg att han delade skulden, kanske den större delen ändå. "Jag skulle ha varit vaken...!
  Han hade inte behövt sova. Han var med ens osäker på om han ville uppleva Artemis vrede över hur svaga de båda hade varit tidigare. Kanske kunde de få förlåtelse, om de bättrade sig och om de hittade henne först. Abascal var inget utan henne, men han följde Dante som i trans för att inte förlora honom också. De var tvungna att hitta säkrare mark. Dante hade svårt att sätta tassarna rätt, och först försökte Abascal hjälpa honom, med knuffar. Den vita pälsen var fläckig, blodstänkt. Han hade skrapmärken och blödande sår, men han hade intalat sig att Dante var på väg att leta efter mor. Abascal satte nosen mot sten och försökte få någon bra ledtråd om var mor fanns. Med ens ryckte han till när berget brast igen. Abascal stirrade som i trans, mot Dante. De började springa samtidigt. Zick-zack för att undvika hål och lösa stenar. Abascal halkade ett par gånger men till slut kanade de båda ner till en stig som låg som bäddad i marken. Sänkan var inte ett hot längre, men det var farligt här, för det regnade småsten över dem. En stenbumling landade i deras väg, återigen, men den var inte lika stor som den innan. Abascal såg menande på Dante. Nickade mot bumlingen, och erbjöd den skadade brodern assistans upp på bumlingen. Därefter puttade han ner Dante på andra sidan och manade honom till att fortsätta springa. 
  "Vi... hämtar - hjälp", flåsade Abascal medan han sprang jämsides med Dante.
  Evigt lojal.
Till överst på sidan Gå ner
Dante

Dante

Spelas av : Bellzpellz

Hear the mountains roar [ÖPPET] Empty
InläggRubrik: Sv: Hear the mountains roar [ÖPPET]   Hear the mountains roar [ÖPPET] Emptytor 21 feb 2019, 21:14

Vi... hämtar - hjälp. Dante hade en tanke om det. Men jag visste inte vart de kunde finna hjälpen. Han visste bara att det inte gick att ta sig ner den vägen som mamma verkar ha försvunnit. Dit blodspåren leder i alla fall. Han är inte säker på att det är mammas blod. Blod luktar likadant är hans erfarenhet. Hans blod luktar likadant som mammas, och likadant som Abascals. Kanske är det en familjegrej? Kanske luktar andras blod annorlunda?
Det kan han inte tänka på nu. Han vänder sig mot Abascal.
Kanske är det ett test? När tanken slog honom så gick en kall kåre längst med ryggraden. Det skulle faktiskt inte vara förvånande om detta var ett av mammas utmaningar. Hon kan trots allt styra jorden under hennes tassar. Det har de bevittnat många gånger om. Jorden ter sig nästan som en förlängning av henne själv. Inte kan hon väl ha kommitntill skada? Det måste vara ett test.
Dante ser på sin bror med stora förvirrade ögon. Kan det vara så?

Bergen ryter igen och Dante hoppar förskräckt till. Han ser bortåt stigen som kan leda dem ut ut bergen. Han ser tillbaka på Abascal.
"Vad ska vi göra?" Han känner sig så vilsen. Otroligt tacksam för att han inte är ensam. Men det verkar i hjärtat av saknad efter mamma. Om det här är ett test så är det väldigt hemskt. Att skrämma dem på det här viset. Den fysiska smärtan kan de ta. Men den här psykiska smärtan och rädslan för att mamma kanske är skadad på riktigt... eller värre? Dante skakar vilt på huvudet. Han får inte tillåta sig att tänka så.
Dante ser åt det håll de kommit ifrån. En stenbumling står fortfarande i vägen. Han ser åter på Abascal. Öronen hänger ut åt sidorna och svansen är tryckt in mellan benen. Mammas röst fräser åt honom i hans undermedvetna. Hon skulle inte gillat hans hållning. Santa tvingar upp sig själv.
"Vi kan inte hjälpa mamma om vi också skadas" Han försöker låta säker men rösten darrar lite i kanten trots allt.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Hear the mountains roar [ÖPPET] Empty
InläggRubrik: Sv: Hear the mountains roar [ÖPPET]   Hear the mountains roar [ÖPPET] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Hear the mountains roar [ÖPPET]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Västra Bergen-
Hoppa till: