Höstsolens bleka strålar sänkte den öppna gräsklädda slätten i ett gyllene sken. Höstgräset hade börjat anta en gyllene ton och en vid fick de att bölja som vågorna på havet. Några enstaka vita fluffiga moln svepte över himlen och dolde då och då solens strålar. Här och var stod något enstaka träd på slätten men annars var detta ett mycket öppet landskap.

Den massiva svarta hanen rörde sig långsamt igenom de gyllene gräset och de rasslade mjukt då de smekte hans ben. De var inte högt gräset men de räckte honom ändå upp över halva benen. De tofsprydda öronen rörde sig i jakt på de ljud som vinden förde med sig och den rosa tungan fuktade då och då den svarta nosen. De stora tassarna sattes fösiktigt ner å marken framför honom. Detta avr för honom ett nytt ställe och han visste inte vilka faror som lurade dold bland gräset. Han var även förvånad över solens värme trotts att de var på väg mot kallare årstider. Han sökte ny sig mot ett av de enstaka träden för att vila i skuggan tills solen hade börjat sin bana ner bakom bergen igen.

(Pax Azul)

En gul hona som rörde sig över slätten smällte mycket väl in i det gula höstgräset som stog på vissa ställen högt upp på hennes ben. Men som vren så hade hon rätt så långa ben och hennes hållning var stolt då hon rörde sig frammåt. Det enda som kanske inte hörde till så väl var den vita böljande manen och pannluggen. Hon sökte något.. någonstans där hon kunde finna ro.. Men var? Hennes ansiktsuttryck var tomnt av känslor då hon traskade frammåt genom gräset.
Hon var rätt så social då hon var med andra, men det var endå sällan hon träffade andra.. Och mer sällan skulle det vara om hon använde sin kraft.
Vissa vargar kunde känna rädsla för den eller hat.. Men de flesta hade inte
träffat på den. Det var inte så vanligt med skämmare här hade hon märkt.
Den enda skämmare hon nånsin mött var hennes mor.

Hon släppte sina tankar då doften av hane mötte hennes svarta nos och hon spetsade öronen och stannade upp.. Funderade om hon skulle bege
sig mot hanen eller bara fortsätta att traska vidare.
Men som sagt, det var sällan världen bjöd på sälskap så varför inte?
Så hon bytte riktning och började gå, denna gång mot doften av hanen.
Så mycket riktigt efter en bits gång så såg hon en svart hande en bit bort som gick över slätten.