HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» [Avslutat] Namnändring (typ)
Idag på 00:55 av Nakada

» [Avslutat] NY titel
Igår på 11:34 av Yargol

» När dimman lättar
sön 09 dec 2018, 11:58 av Figaro

» Numoori på Instagram
lör 08 dec 2018, 04:25 av Shiva

» The promise of rain [Aodhfionn]
mån 26 nov 2018, 18:45 av Yargol

» Forest of gold [Weles]
mån 26 nov 2018, 17:15 av Umbra

» Obeslutsamt hjärta [Öppet]
lör 24 nov 2018, 13:05 av Debwer

» Personlighetstest
tor 15 nov 2018, 16:06 av Blair

» Vart har jag hamnat?!
tor 08 nov 2018, 17:34 av Vârcolac

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Mea maxima culpa [P]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Culpa

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Mea maxima culpa [P]   fre 28 sep 2018, 16:30

Grottvargen på villovägar hade grävt tassarna blodiga för att göra sig en bädd halvt under jord. En bunker som skulle representera hem. Culpa slumrade oroligt. Hur kunde hon lämna grottgångarna? Hon hade varit tryggare där. Hon ville vara med Unnown, någon hon tyckte mycket om, men var hon lämpad för livet ovan jord? Hon sprang i grottorna. Mörkret omslöt henne som vanligt, och hon sprang och sprang. Dessa var Raukakekedjans grottor och hon hade en olustig känsla i maggropen när hon hektiskt skuttade runt som om hon letade efter något. Något hon hemskt gärna ville hitta men som hon inte var säker på var... eller vad. Culpa stannade med ens. En stickande lukt frätte hennes näsborrar. Så kändes det. Hon hade kommit till en återvändsgränd men det var något skrämmande bekant med den. Hon hörde ett slafsande läte i mörkret. Någon åt något, och hon frös till för att hon mindes. Det började trycka mot trumhinnorna, så kändes det. Hon började darra. Det måste vara en dröm. Hon hade inte vistats i en grotta såhär på evigheters evighet. Culpa visste att hon inte skulle vakna förrän hon gjorde vad drömmen krävde av henne, men hon visste att det var en dröm.

Mea culpa. Mea culpa. Mea maxima culpa. Mea...

Culpa tog ett djupt, darrande andetag. Sedan tog hon ett kort, darrande steg. Sedan ett till. Hon kände lukten intensifieras och hon visste vad mumsandet var för något. Hon grät tyst medan hon närmade sig. Hon sträckte ut huvudet, skygg för ljudet, och minnet som vaknat. Det vände sig i magen för nu nuddade hennes nos vid något mjukt. En rysning gick genom hela Culpas kropp och hon började gråta floder. Hon kände igen öronen. I hennes rena familj hade bara pappa Storge och hon de där öronen. Några av Storges andra söner hade också liknande, men det här var inte en sådan dröm. Nosen trevade vidare. Minnet levde. Hon visste vem det var. Det var Culpa. Ja, sammetspälsen luktade som hon själv. Doften hon normalt sett var så blind för - men det var hon. Och på grottgolvet låg kadaver. Hade... Culpa gjort det här? Culpa kände på öronen på det som Culpa åt av utan att märka äkta Culpa som hade känt på hela kroppen med nosen vid det här laget. Riktiga Culpa märkte att öronen var annorlunda på kadavret. För det första var de trasiga, för det andra hade de den där hemmadoften. Som bara mamma hade.

Hon vaknade med ett ryck. Hon kände sig tom på insidan och hennes kinder var våta, pälsen där var strimmig av salta tårar. Culpas magkänsla sade att saker var i rörelse och på väg till förändring. Hon borde gå under jord kände hon dock också. Inte vistas i ljuset mer. Men Unnown? Culpa kunde inte, men magen kurrade och behövde tillgodoses. Drömmen gjorde sig påmind i närminnet. Culpa kved där hon log och drog ihop sig, drog benen närmare kroppen. Vred sig. Kved. Till slut reste hon sig upp. Skakande ben. Förändringens vindar drog i hennes man och lurviga öron. Hon behövde hitta mat även om mat var det sista hon ville röra. Blod var det sista hon ville känna lukten av. Hade Culpa gjort allt det där? Hon mindes inte det, bara hungern mindes hon. Benen bar knappt, men det fick de ta att göra.

[P - Unnown]
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   lör 29 sep 2018, 19:57

[Ohoj! Långt inlägg föröver, men om du inte vill läsa allt kan du hoppa till slutet xD]

Unnown tyckte om natten i teorin — solen gick och lade sig och brände henne inte längre, som den kunde göra under varma dagar. Naturen, livet, stannade av och alla ljud verkade förstärkas med tusen. Men hon sov inte alltid bra. På sistone hade hon hemsökts av drömmar, drömmar där hon förlorade Blindir och Culpa och alla hon brydde sig om på tusen olika sätt, det ena värre än det andra. Andra gånger var det hon själv som drabbades, men alltid följdes drömmarna av en kvävande känsla av fel, av att ha gjort ett misstag, av att hon inte borde vara här. Den här världen ovan jord kändes sällan som om den var för henne, och efter drömmar som den här — en osammanhängande räcka av hemska händelser där varje sådan påminde henne mer och mer om hur fel hon hade hamnat — grät hon, tyst för att inte väcka någon. Ville inte vara i vägen, störa. Unnown var glad att någon ville vara med henne överhuvudtaget, och hon var rädd att bli lämnad om hon tog mer än hon gav. Därför svalde hon ljuden, därför låtsades hon som ingenting, därför snubblade hon ljudlöst ut i månskenet och drog djupa, pipiga andetag av nattluften, för hon måste försäkra sig om att hon fortfarande andades. 
    Benen skakade men de bar, och hon tog ett försiktigt steg framåt. Andedräkten ångade framför henne, ett halvgenomskinligt moln, och det kändes kallt på kinderna där tårarna torkade in i pälsen. Hon var chockad, uppgiven. Hon var ständigt besviken på sig själv, nu mer än någonsin. Hur kunde hon tro att hon hade något att hämta ovan grottorna? Den här världen var inte gjord för henne. Hur mycket hon än avskydde tanken, var grottorna hennes värld; mörka, kalla, tysta och slingrande. Här uppe brände solen hennes blinda ögon och hennes tunna skinn, här uppe tvingades hon leva på svamp och ödlor, här uppe fanns det medlidande och äckel i främlingars röster när de talade med henne. Hur kunde hon säga att hon ville upptäcka världen när hon inte ens kunde se den?
    Skärp dig, sa hon till sig själv. Sluta. Det finns de som har det bra mycket värre än du, som inte klagar ett dugg. Det var sant, och hon hatade sig själv för att hon var så svag, så ful, så klumpig och blind som en nyfödd. Hon ville intala sig att hon var stark, men egentligen var hon en pinne; lätt att knäcka. Hon greps av hemlängtan, som hon gjorde ibland. Hem till tryggheten, till grottorna, till flocken som aldrig gjort något för henne men aldrig skadat henne heller. Bara någonstans där hon kunde känna sig trygg, uppskattad och inte fullt så patetisk. 

De tunna öronen ryckte till när hon hörde ljudet av steg. Vem är det? Unnown frös till is och nosen jobbade hårt för att urskilja en lukt som hon kände igen. Culpa. Hon släppte ut ett andetag hon inte visste att hon hållit och slöt ögonlocken över de vita ögonen för en sekund, lät hjärtat lugna ner sig. Sedan började hon gå mot ljudet, ett steg i taget för att inte snava. Som ett barn som just lärt sig gå. 
    ”Culpa, hej”, sa hon mjukt ut i tystnaden, väntade på att Culpa skulle plocka upp ordet. Rösten var lite skakig och något andfådd, men i sällskap med vännen kände hon sig okej. Culpa var så snäll och varm, så stöttande. Unn suckade. Gudarna visste att hon kunde behöva lite av den varan i kväll.
Till överst på sidan Gå ner
 
Mea maxima culpa [P]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten :: Numoorislätten-
Hoppa till: