HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Rosor likt Blod [Aliital]
Mea maxima culpa [P] EmptyIdag på 00:40 av Aliital

» Blodig Ek [Öppet]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 22:44 av Ledenu

» Förvirring (Aliital)
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 22:33 av Aliital

» Bacc At It (Again) [Duva]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 21:19 av Bambra

» Stadens myller [Oblivio]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 20:48 av Blair

» Let them come to me [Ulixes]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 19:48 av Ulixes

» aj, sa ajo.
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 07:24 av Ajodelle

» Mejländring
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 06:46 av Ulixes

» Och du är? [Ajodelle]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 06:21 av Keisuke

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 3 gäster. :: 1 Bot

Arno

Flest användare online samtidigt: 82, den lör 03 aug 2019, 03:18
Chatt
Uppdateringar: Nattvarg, Formskiftning, Yttre Mörker
Mea maxima culpa [P] Emptysön 04 aug 2019, 20:45 av Sleazoid
Då detta blev en ganska övergripande uppdatering som påverkar många olika vargar så valde vi att gå ut med det som en nyhet också.

Vi har länge ansett att kraften formskiftning behövde få sig en rejäl uppdatering då den var alldeles för bred och gränslös till skillnad från andra krafter. Och samtidigt insåg vi att kraften Skuggor egentligen innehöll två krafter medans Yttre Mörker inte alls var definierat. Hela …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
Mea maxima culpa [P] Emptytis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Mea maxima culpa [P]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptyfre 28 sep 2018, 16:30

Grottvargen på villovägar hade grävt tassarna blodiga för att göra sig en bädd halvt under jord. En bunker som skulle representera hem. Culpa slumrade oroligt. Hur kunde hon lämna grottgångarna? Hon hade varit tryggare där. Hon ville vara med Unnown, någon hon tyckte mycket om, men var hon lämpad för livet ovan jord? Hon sprang i grottorna. Mörkret omslöt henne som vanligt, och hon sprang och sprang. Dessa var Raukakekedjans grottor och hon hade en olustig känsla i maggropen när hon hektiskt skuttade runt som om hon letade efter något. Något hon hemskt gärna ville hitta men som hon inte var säker på var... eller vad. Culpa stannade med ens. En stickande lukt frätte hennes näsborrar. Så kändes det. Hon hade kommit till en återvändsgränd men det var något skrämmande bekant med den. Hon hörde ett slafsande läte i mörkret. Någon åt något, och hon frös till för att hon mindes. Det började trycka mot trumhinnorna, så kändes det. Hon började darra. Det måste vara en dröm. Hon hade inte vistats i en grotta såhär på evigheters evighet. Culpa visste att hon inte skulle vakna förrän hon gjorde vad drömmen krävde av henne, men hon visste att det var en dröm.

Mea culpa. Mea culpa. Mea maxima culpa. Mea...

Culpa tog ett djupt, darrande andetag. Sedan tog hon ett kort, darrande steg. Sedan ett till. Hon kände lukten intensifieras och hon visste vad mumsandet var för något. Hon grät tyst medan hon närmade sig. Hon sträckte ut huvudet, skygg för ljudet, och minnet som vaknat. Det vände sig i magen för nu nuddade hennes nos vid något mjukt. En rysning gick genom hela Culpas kropp och hon började gråta floder. Hon kände igen öronen. I hennes rena familj hade bara pappa Storge och hon de där öronen. Några av Storges andra söner hade också liknande, men det här var inte en sådan dröm. Nosen trevade vidare. Minnet levde. Hon visste vem det var. Det var Culpa. Ja, sammetspälsen luktade som hon själv. Doften hon normalt sett var så blind för - men det var hon. Och på grottgolvet låg kadaver. Hade... Culpa gjort det här? Culpa kände på öronen på det som Culpa åt av utan att märka äkta Culpa som hade känt på hela kroppen med nosen vid det här laget. Riktiga Culpa märkte att öronen var annorlunda på kadavret. För det första var de trasiga, för det andra hade de den där hemmadoften. Som bara mamma hade.

Hon vaknade med ett ryck. Hon kände sig tom på insidan och hennes kinder var våta, pälsen där var strimmig av salta tårar. Culpas magkänsla sade att saker var i rörelse och på väg till förändring. Hon borde gå under jord kände hon dock också. Inte vistas i ljuset mer. Men Unnown? Culpa kunde inte, men magen kurrade och behövde tillgodoses. Drömmen gjorde sig påmind i närminnet. Culpa kved där hon log och drog ihop sig, drog benen närmare kroppen. Vred sig. Kved. Till slut reste hon sig upp. Skakande ben. Förändringens vindar drog i hennes man och lurviga öron. Hon behövde hitta mat även om mat var det sista hon ville röra. Blod var det sista hon ville känna lukten av. Hade Culpa gjort allt det där? Hon mindes inte det, bara hungern mindes hon. Benen bar knappt, men det fick de ta att göra.

[P - Unnown]
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptylör 29 sep 2018, 19:57

[Ohoj! Långt inlägg föröver, men om du inte vill läsa allt kan du hoppa till slutet xD]

Unnown tyckte om natten i teorin — solen gick och lade sig och brände henne inte längre, som den kunde göra under varma dagar. Naturen, livet, stannade av och alla ljud verkade förstärkas med tusen. Men hon sov inte alltid bra. På sistone hade hon hemsökts av drömmar, drömmar där hon förlorade Blindir och Culpa och alla hon brydde sig om på tusen olika sätt, det ena värre än det andra. Andra gånger var det hon själv som drabbades, men alltid följdes drömmarna av en kvävande känsla av fel, av att ha gjort ett misstag, av att hon inte borde vara här. Den här världen ovan jord kändes sällan som om den var för henne, och efter drömmar som den här — en osammanhängande räcka av hemska händelser där varje sådan påminde henne mer och mer om hur fel hon hade hamnat — grät hon, tyst för att inte väcka någon. Ville inte vara i vägen, störa. Unnown var glad att någon ville vara med henne överhuvudtaget, och hon var rädd att bli lämnad om hon tog mer än hon gav. Därför svalde hon ljuden, därför låtsades hon som ingenting, därför snubblade hon ljudlöst ut i månskenet och drog djupa, pipiga andetag av nattluften, för hon måste försäkra sig om att hon fortfarande andades. 
    Benen skakade men de bar, och hon tog ett försiktigt steg framåt. Andedräkten ångade framför henne, ett halvgenomskinligt moln, och det kändes kallt på kinderna där tårarna torkade in i pälsen. Hon var chockad, uppgiven. Hon var ständigt besviken på sig själv, nu mer än någonsin. Hur kunde hon tro att hon hade något att hämta ovan grottorna? Den här världen var inte gjord för henne. Hur mycket hon än avskydde tanken, var grottorna hennes värld; mörka, kalla, tysta och slingrande. Här uppe brände solen hennes blinda ögon och hennes tunna skinn, här uppe tvingades hon leva på svamp och ödlor, här uppe fanns det medlidande och äckel i främlingars röster när de talade med henne. Hur kunde hon säga att hon ville upptäcka världen när hon inte ens kunde se den?
    Skärp dig, sa hon till sig själv. Sluta. Det finns de som har det bra mycket värre än du, som inte klagar ett dugg. Det var sant, och hon hatade sig själv för att hon var så svag, så ful, så klumpig och blind som en nyfödd. Hon ville intala sig att hon var stark, men egentligen var hon en pinne; lätt att knäcka. Hon greps av hemlängtan, som hon gjorde ibland. Hem till tryggheten, till grottorna, till flocken som aldrig gjort något för henne men aldrig skadat henne heller. Bara någonstans där hon kunde känna sig trygg, uppskattad och inte fullt så patetisk. 

De tunna öronen ryckte till när hon hörde ljudet av steg. Vem är det? Unnown frös till is och nosen jobbade hårt för att urskilja en lukt som hon kände igen. Culpa. Hon släppte ut ett andetag hon inte visste att hon hållit och slöt ögonlocken över de vita ögonen för en sekund, lät hjärtat lugna ner sig. Sedan började hon gå mot ljudet, ett steg i taget för att inte snava. Som ett barn som just lärt sig gå. 
    ”Culpa, hej”, sa hon mjukt ut i tystnaden, väntade på att Culpa skulle plocka upp ordet. Rösten var lite skakig och något andfådd, men i sällskap med vännen kände hon sig okej. Culpa var så snäll och varm, så stöttande. Unn suckade. Gudarna visste att hon kunde behöva lite av den varan i kväll.
Till överst på sidan Gå ner
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptymån 11 feb 2019, 12:25

Illusionen av att det ringde i öronen störde Culpas uppmärksamhet och även rörelsemönster. Hon noterade först inte att Unnowns doft var stark, och det var svårt att koppla den låga rösten till vän. Culpa hajade till och skakade lätt på huvudet. Det var som att något klickade till i huvudet och hon vaknade, på riktigt. Culpa. Ja, det var hon. Hej. Culpa mjuknade. Hon tyckte så mycket om Unn. 
  "Unn..." svarade Culpa förvirrat med tjock röst. 
  Hon ville harkla sig men hade inte energin. Med lite raspig stämma fortsatte hon. 
  "Jag hade en dröm", förklarade hon och velade med öronen fram och tillbaka. "Jag känner mig rädd."
  Hon tvekade. 
  "Jag känner mig rädd, för mig själv", erkände hon. "Och för det förflutna som nyper i hasorna..."
  Det var kanske lite för djupt och ingående för att vara rättvist mot Unnown såhär på natten eller morgonkvisten. Culpa var inte säker på tidpunkten, men det var inte dag ännu, tänkte hon. Hon kunde inte minnas om hon varit dyster på sistone, men det kändes samtidigt som om drömmen varit planerad. Som att hon anat att hon inte kunde komma undan såhär enkelt. Livet hade blivit lite för bra. De hade inte lätt att ordna mat för dagen, men de hade varandra. Det var nog, för det allra mesta. Culpa uppskattade specifikt det här sällskapet, det var... hem. På ett annat sätt än det Culpa var van vid, men ändock hem och något hon värderade högt. Även om hon inte verkade överdrivet entusiastisk i nuläget så höll hon av Unn på ett sätt som hon inte trott att hon kunde. Hon kände sig piggare, och mer hel, med Unn och en sällsam svartsjuka gentemot Blindir som för övrigt var en gudagåva. Ändå, var Culpa glad att hon inte kunde se eventuella ansiktsuttryck Unnown riktade till Blindir, för Culpa var rädd. Att hon skulle betyda mindre, och att Blindir skulle ha förtur, att Culpa i slutändan kunde bli den som var ensam. Hon försökte att inte tänka så, men för varje gång hon avfärdade tankarna insåg hon att hjärtat skulle spricka och välla över en dag.
  "Hur sov du?" andades Culpa fjärilslätt.

[Med nutida uppdatering om Blindirs lilla vandring så funderar jag på ifall det här borde bli ett kort roll och att vi istället funderar på att ta ett roll när tiden har gått lite mer? Tror att detta kan vara intressant dock, så vi kan också testa att låta detta ta sin tid! Tänkte dock även att det kan vara intressant att Unn (som iiiiinte behöver mer att tänka på hahah) panikar över Blindir eller så, och Culpa får vara lite mera stöttande än hon har varit hehehehe]
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptylör 16 feb 2019, 12:41

Unn … Culpas röst lät tjock. Som om hon gråtit, eller försökte låta bli att gråta. Unnown visste inte om hon borde fråga. Culpa fortsatte, hon hade haft en dröm som gjort henne rädd. För sig själv. För det förflutna. Unnown släppte ut en tyst suck och slöt ögonlocken över de mjölkvita ögonen. Inte för att det gjorde någon skillnad direkt, mer för att det kändes lättare. Att känna att man kunde blunda även fast man var blind. På något sätt fick det henne att känna sig lite mer normal, eftersom hon visste att det här mörkret var samma mörker som alla såg när de stängde ögonen. Skillnaden mellan henne och de flesta andra var bara att de kunde öppna ögonen och se igen, medan hon var fast i mörkret. 
    “Jag med”, sa Unnown lågt. “Jag är också rädd.” Det tog emot lite att säga det, men hon var van vid att medge sina brister, eftersom det fanns så många av dem. Och fanns det någon hon kunde vara ärlig med var det Culpa. Vännen frågade hur hon sovit, och Unn skakade instinktivt på huvudet. 
    “Inte bra. Jag drömde faktiskt också, att ni … att jag förlorade er …” Hon ruskade bestämt på huvudet och sög in ett pipigt andetag. Kände att hon var på vippen att börja gråta, vilket var fruktansvärt patetiskt. Unnown hade extremt stor förståelse för andras känslor, men sina egna föraktade hon eller avfärdade. Orättvist, kanske, men livet hade sällan varit rättvist mot henne, så hon såg ingen mening med att vara det mot sig själv. “Förlåt. Din dröm. Vad … handlade den om? Du behöver såklart inte berätta. Det är okej.” Hon nickade, fast varken hon eller Culpa såg rörelsen. Hon bara gjorde rörelser ibland, för att det kändes rätt. Som om det var meningen att man skulle göra dem. 
    “Jag är så rädd, Culpa”, tillade hon i en skälvande utandning. “Egentligen vet jag inte vad vi gör här. Och nu när Blindir har gett sig av …” Varför var han tvungen att ge sig av? Hon förstod det, egentligen. De hade skiljts åt på goda grunder, och hon visste att han inte gjort det för att han slutat tycka om henne. Hon älskade honom och hon tänkte inte hindra honom från att göra det han ville, men ändå … varför hade han lämnat henne?

[Visste inte om det skulle utspela sig innan eller efter Blindir lämnade, så jag improviserade xD Du kan ju bara ignorera de sista meningarna om du inte känner för att hoppa på Blindir-tåget isf, men kan bli intressant att prova :3 Stackars Unn och stackars Culpa!]
Till överst på sidan Gå ner
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptytor 09 maj 2019, 17:09

Culpa var glad över att ingen här kunde se hennes ansiktsuttryck eller ansikte över huvud taget. Hon hade svårt att bedöma vilka muskler som användes och hon kände sig besviken, inte på någon särskild, inte ens sig själv. Bara... besviken. Annars tom, nu. Unn frågade om drömmen och Culpa ville inte riktigt välja ord för att sammanfatta drömmen så koncist som möjligt, och hon orkade inte riktigt reflektera över drömmen. Alls. 
  "Om en stund", sade Culpa slött och förstod att Unnown skulle byta ämne, i respekt för Culpas välmående.
  Unnown bekände att hon kände sig rädd och hennes röst flimrade med de känslor hon kände under utandningen. Hon uttryckte ängsligt att hon inte visste vad hon gjorde här när hennes äldsta och mest trofasta vän gett sig av utan förklaring. Culpa hade också blivit ledsen, inte på samma sätt, men hon kände sig fortfarande ofta lite ledsen. Inte besviken, bara ledsen. Inte dömande. Ledsen. För Unns skull.
  "Hade du velat leta efter honom?" undrade Culpa utan någon särskild ton som kunde hjälpa Unn att tyda Culpas egen åsikt eller vilja. 
  Hon vågade inte säga något mer, för då kunde man nog tolka Culpas tycke i det hela och det kändes som att detta var onödigt tufft för Unnown redan som det var.
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptytor 30 maj 2019, 17:02

Om en stund. Det var okej, Unnown förstod. Hon var inte den som pressade andra till någonting alls, tvärtom låg hennes svaghet i att hon kanske var lite för undergiven i vissa — eller kanske de flesta — situationer. Hon tvingade sig själv att lugna ner sin andning, måste ta sig samman för Culpas skull om inte för hennes egen. 
    "Okej", mumlade hon till svar, hoppades att det lät tröstande och svalde ner klumpen hon hade i halsen. Den hotade att komma tillbaka när Culpa frågade om Blindir, om hon hade velat leta efter honom. Unnown tvekade osäkert. Hon visste inte vad hon kände, vad hon skulle säga, vad som var okej att säga eller vad hon förväntades säga. Det var bara en enda röra, alltihop. Men hon måste vara ärlig mot Culpa. Hon älskade ju trots allt Culpa, och hon ville inte ha fler hemligheter än nödvändigt för sin vän. 
    "Jag vet inte", svarade hon till slut och snörvlade tyst. Nej, skärp dig. Unnown tog ett djupt andetag och förvånades över hur stadig rösten ändå var när hon fortsatte. "Jag saknar honom, såklart. Men han är fri att göra som han själv vill och gå dit han vill gå. Vi kommer ju att mötas igen snart." Förhoppningsvis, lade hon till i sina tankar. Hon hade ingen rätt att hålla kvar Blindir bara för att hon hade sådan separationsångest, och om hon hade gjort det hade hon nog mått ännu sämre. En hemsk tanke slog henne. 
   "Vill du …" Hon vågade knappt andas orden, så rädd var hon för svaret. "Vill du också gå din väg, som Blindir? Eller vill du …" Unn svalde hårt. "... vill du stanna med mig?" 
    Snälla, tänkte hon, snälla. Lämna mig inte. Inte nu. Hon visste inte om hon skulle klara det.
Till överst på sidan Gå ner
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptytor 30 maj 2019, 17:34

Tankarna kom till slut fram, Culpa var osäker om det varit vist att prata om det men livet kunde inte stanna för någon och Culpa behövde veta. Culpa rynkade intensivt pannan, mycket fundersamt. Hon undrade om Unn skulle sakna henne lika mycket om ... om hon försvann. Det stack i bröstet, och tanken till trots kunde inte ha förberett henne nog inför det Unnown stapplade fram under andan. Vill du, hörde Culpa, och visste dock utifrån tonen exakt vad som skulle komma. Culpa drog ihop sig, som om hon hade ont, och blev mindre, sänkte huvudet. Om Unn bara visste. Det gjorde ont. Vill du också gå din väg? Culpa visste inte varför det gjorde sådär ont att höra det. Kanske för att hon hoppats att Unn aldrig skulle tänka så. Det var oundvikligt, för man förlorar en trygghet så kommer tanken naturligt att en annan försvinner i sin tur. Culpa svalde hårt. Hennes tvekan berodde inte på vad Unnown pratade om, utan något helt annat. Vill du stanna med mig?
  "Jag kan inte leva utan dig", svarade Culpa med tjock röst. 
  Det var obehagligt, hur desperat hon lät. Culpa skämdes. 
  "Och jag måste berätta en sak."
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptyfre 31 maj 2019, 11:29

Hon höll andan väntande på Culpas svar, önskade inget mer än att höra det samtidigt som hon var fruktansvärt rädd för vad svaret skulle vara. Tänk om det var nu Culpa lämnade henne. Tänk om det var nu hon övergavs av sina enda vänner i hela världen, de enda hon kände att hon fullkomligt kunde lita på. Vad skulle hon göra då? Hur skulle hon överleva? I tankarna började hon måla upp scenario efter scenario, det ena värre än det andra, och det fanns ingen mening med att intala sig att det bara var katastroftankar, för hon var mycket medveten om att just de tankarna skulle kunna bli verklighet. 
    Jag kan inte leva utan dig. 
    Unnown släppte ut ett hörbart skakigt andetag och det kändes som om hon krympte flera centimeter. Culpa stannade. Just nu var det allt som betydde något. Unnown brydde sig inte om desperationen i Culpas röst, för hon var ganska säker på att hon lät exakt lika desperat själv.
    "Åh, Culpa", mumlade hon tyst. "Du betyder så mycket för mig. Jag är så dålig på att berätta det."
    Men Culpa fortsatte prata. Jag måste berätta en sak. Ofrivilligt spände sig kroppen igen. Det lät så slutgiltigt. Unnown svalde hårt, tvekade. Hjärtat hamrade mot revbenen.
    "Berätta vad?" frågade hon, och fast hon försökte hålla rösten mjuk och accepterande kunde hon inte riktigt dölja undertonen av rädsla. Deras lilla grupp hade redan splittrats tillräckligt, hon ville inte att något mer skulle komma och slå in en kil mellan dem.
Till överst på sidan Gå ner
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptysön 02 jun 2019, 01:57

Culpa ville visa sin odödliga lojalitet med en tillgiven fysisk gest men hon lade band på sig varpå hennes ben darrade lite av den återhållna impulsen. För det skulle göra det omöjligt för henne att berätta annars, och hon måste berätta för Unn, för hon berättade det aldrig färdigt för sig själv. Det var lätt av avvisa en tanke genom att med desperat envishet tänka på något annat men vid det här laget hade Culpa gjort det så länge att hennes hjärta kändes som om det hängde i trasor. Den verkliga boven i dramat var Blindir, för han hade vandrat iväg. Problemet låg inte ett dugg i huruvida han var vid liv eller inte. Problemet var att Culpa inte hade några tvivel på deras relation. Nu var Culpa säkert mer emotionellt förvirrad än någon av dem båda. För nu fanns hopp, Culpas rädsla till trots, och det var hjärtskärande.
  Det högg hårdare i hjärtat att Unn sade vad hon sade, för Unn hade inte hela sanningen. Culpa kände ett ångestkluster mola någonstans inombords, över att hon inte kunde vara ärlig. Att vara ärlig kändes det som ett brott när Unnown och Blindirs antagna kärlek kändes så ren.
  Det hade inte varit konstigt att gnida huvudet mot Unns nu, som försäkran att Culpa aldrig skulle ta illa vid på grund av något sådant, eller som tröst för att Culpa själv var lika dålig på att uttrycka uppskattning i ord - troligtvis av en vitt skild anledning - men hon kunde inte, för hon var rädd för vad Unn skulle tänka efteråt. 
  Naturligtvis fanns inget annan på kartan än att fråga vad Culpa ville berätta, och det var ju precis vad som hände. Culpa var tyst en kort stund, vägde sina ord lite för noga; men Unns nyfikenhet fick inte komma före hennes... säkerhet? Nå! Nog med uppskjutning!
  "Blindirs vägval har fått mig att sova så dåligt", inledde Culpa skälvande sitt avslöjande. "För jag tvivlade aldrig på hans kärlek till dig. Unn."
  Den fortsättningen gjorde möjligen alltsammans kryptiskt så Culpa fortsatte direkt efter nästa utandning.
  "Jag är jätterädd, jag måste erkänna det, jag är livrädd nu. För det här är inte värt det", dröjde hon, motvillig.
  Hjärtat tog ett skutt när hon äntligen hällde ur sig förnimmelserna som tyngde henne i Unns sällskap.
  "Jag känner mig stark när du vågar vara svag med mig, Unn, och jag märker det när du är genuint glad. Jag kan tyda dina skratt för de består av nyanser som inga ögon kan se. Att inte veta säkert när ens mage fylls nästa gång är otryggt, men att veta att du inte skulle gå din väg är nog för att jag ska känna hem där du är."
  Hon kunde inte säga det rakt ut, för hon ville inte vara vilken romantiker som helst, så det fick vara sådär.
  "Du behöver inte säga något särskilt, men snälla var ärlig. Och ta avstånd ett tag, om det är vad som krävs! Men om du måste gå, så måste du vara ärlig om det först. Du behöver aldrig säga att du känner som jag. Men. Jag behöver hjälp, för de försvinner inte, de kanske kan, men jag har försökt, tro mig, jag har försökt. Så snälla var ärlig."
  Culpa visste inte om hon var förälskad i Unn som koncept - en altruistisk själ med liknande ursprung, för att inte tala om liknande fysik, vilket var en trygg gemensam faktor på något sätt. Eller, om hon var förälskad i kärlek som koncept, och bara var överdrivet fäst vid Unn. Allt detta kunde tacklas med lite eftertanke, om man ville, för Culpa drogs så till Unns personlighet. Hon fann kroppsegen självrespekt genom Unn, Unn gjorde henne lycklig så ofta. Även om inte Culpa jämt var glad så var hon alltid nöjd och/eller trygg. Alla småsaker med Unn och att vara med henne, skulle hon inte byta bort för vilken annan relation i hela världen, och med den vetskapen kunde hon aldrig sänka sin ribba till något mindre än Unn. Hon vore inte längre hel med någon annan.
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptymån 03 jun 2019, 18:58

Unn sa ingenting under hela tiden som Culpa talade, inte för att det inte fanns något att säga utan för att hon inte var säker på att hon hade någon röst. Det var som om en mur hade brustit, som om en damm hade rämnat och allt vatten kom forsande på en och samma gång, och alla känslor hotade att kväva henne. Unnown hade aldrig varit särskilt bra på att hantera känslor, och omständigheterna gjorde det knappast lättare. Hon var uppriven efter att Blindir lämnade dem, men det var ingenting mot det här — att höra hur Culpas röst vacklade och brast på sina ställen, att höra den smärta och kärlek som förenade dem trots att hon aldrig tänkt på saken så, det var nästan för mycket. Men hon tvingade sig själv att stå kvar, att andas djupt, att inte bryta ihop. För Culpas skull, och för hennes egen. Hon måste vara stark för dem båda. 
    Culpa bad henne vara ärlig. Det behövdes egentligen inte. För hur skulle hon någonsin kunna vara något annat än ärlig med någon som var villig att riskera allt för henne? Jag behöver hjälp, för de försvinner inte, de kanske kan, men jag har försökt. Så snälla, var ärlig. Unn tog ett djupt andetag. 
    "Culpa", började hon ostadigt. "Du behöver aldrig få någonting alls att försvinna. Inte för min skull." Hon måste andas. Huvudet snurrade, fullt av tankar, samtidigt som det kändes märkligt ihåligt. 
    Hon älskade Culpa. Det var hon helt säker på. Hon skulle ge allt för Culpa, hon skulle ge sitt liv om det krävdes. Problemet låg i att bestämma på vilket sätt de älskade varandra, och på vilket sätt hon och Blindir älskade varandra. En liten röst i hennes huvud viskade att Blindir hade lämnat henne. Han hade valt att gå, men Culpa hade stannat. Kanske var det fel av henne att tänka så, men hon var sårad någonstans inom sig fast hon inte ville medge det. Hon hade gett sitt allt till Blindir, och så sa han att han ville gå. Hon ville verkligen inte vara arg på honom, men det var svårt att låta bli. 
    "Jag är så förvirrad, Culpa. Om allting. Jag vet inte vad jag känner, jag är inte säker på någonting. Jag vet inte på vilket sätt jag älskar någon av er, men jag vet att jag gör det. Och jag vet att jag aldrig … att jag aldrig skulle vilja vara utan dig. Inte nu, inte annars. Oavsett vad som händer." Hon tog ett par steg framåt och sträckte på halsen för att mjukt kunna gnida huvudet mot Culpas. Kroppskontakten stärkte henne i hennes tvivel, gjorde rösten säkrare och lugnare och stadigare och inte längre så panikartad. För under paniken som nästan fått ta överhanden, var hon både smickrad och lite nyfiken. Nyfiken på hur det skulle kunna vara att vara med Culpa, hur det skulle kunna bli. 
    "Jag kan inte säga hur jag älskar dig, Culpa", mumlade Unnown, "inte än. Men det finns tid. Vi har tid. Och tills jag vet — tills jag har fått ordning på allt jag känner — tills dess kommer jag aldrig att lämna dig. För du är en del av mig." 
    Unn slöt ögonen och vred på huvudet så att deras kinder vilade mot varandra en kort stund, och sedan begravde hon försiktigt nosen i Culpas päls. Hon drog i sig av vännens trygga doft i djupa andetag, och även om hon inte var säker på att hon gett rätt svar, kändes det ändå okej. Det var klart att de skulle vara tillsammans, hon och Culpa. De var bundna till varandra av så mycket mer än sitt gemensamma ursprung. Det fanns tid, de kunde lära sig förstå vad de kände tillsammans. Och fast Unnown inte förstod sina egna känslor, förstod hon i alla fall att hon hellre skulle dö än överge dem hon älskade.
Till överst på sidan Gå ner
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptytis 04 jun 2019, 00:25

Den lite äldre grottvargen lyssnade extra noga även om hon verkligen var så nära hon kunde komma Unn utan att röra vid henne. Culpa lutade sitt huvud bakåt och ena örat hade vikt sig lite medan det villrådigt agerade stöd åt det andra. Unnown kunde garantera att Culpa aldrig skulle behöva gå sin väg för att se om Unns välbefinnande och Culpa höll konsekvent andan. Hjärtat bankade hårdare och hårdare och hon var yr. Hennes ljusa ögon stirrade åt intet men de formades av oro och en rynkad panna. Till slut kunde inte Culpa hålla andan mer och hon andades stötigt ut, så tyst hon kunde. Hon svalde hårt och andades så normalt som det skippande hjärtat tillät. Unn berättade att hon var förvirrad, över allt i världen, och hon visste inte inte hur hon älskade någon. Culpa förstod, och sänkte huvudet på något fridfullt sätt. Unn sade med ren röst att hon aldrig ville vara utan Culpa och som förut kände Culpa en klump i halsen. Nu av en helt annan anledning. 

Culpa vågade inte säga något utan vägde med vikten på sina tassar som en vilsen valp som inte kunde stå helt still. Oavsett vad som händer. Något brast inom Culpa och hon kände ögonen fyllas med tårar av oklart emotionellt ursprung. Ångesten, ledan och våndan försvann och ersattes av hoppfulla melodier. Med det sagt, smekte Unn hennes kind och de första tårarna förenades med Unns päls. De rann i samtid med Culpas tystnad, men Culpas läppar log ett lättat leende. Befriat, på något sätt. Hon gnuggade försiktigt Unns ansikte tillbaka. Unn var en tröst och Culpa ville vara en tröst. De härjades båda av ovisshet och tvivel. På olika sätt och av olika anledningar, men ändå var de samma sort.

Culpa vred huvudet lätt på sned och gladdes åt Unns kärleksförklaring, för den betydde så mycket mer än besvarade känslor skulle ha gjort. För i ett sådant fall hade Culpa fått tampas med att hon aldrig på riktigt älskat någon förut och att inte veta hur man betedde sig. Det kändes som att saker och ting på sätt och vis kunde vara desamma med svaren Unn givit henne. Vi har tid, lovade Unn.
  "Låt det ta tid", pustade Culpa ut och tacksamheten genomsyrade det här uttrycket för hennes hela väsen. 
  Det var inte alls så farligt som hon trott att det skulle bli. De kunde arbeta med det här. De kunde finnas för alltid. De var för alltid. Oavsett. Tårarna hade upphört och lättnaden lade sig som ett lugn. Hon hoppades på att kunna sova nästa natt, för det var ett sådant tryggt lugn som sänkts sig över henne, som en värmande pläd. Deras kinder stöddes mot varandra och Culpas öron spetsades så gott de kunde spetsas. Sedan lade Unn nosen fridfullt till rätta i sin väns päls och andades hennes doft. Culpa drog en suck där hennes belåtenhet och frid andades.
  "Tack så mycket", viskade Culpa ömt. 
  Hon bestämde sig för att säga som hon känt.
  "Allt du sa betyder mer för mig än ifall du hade känt samma sak. Så mycket mer. För vi kan växa tillsammans, och jag tror att att livet kan bli bättre. Jag är så tacksam för tålamodet du visar och du är det viktigaste jag vet", mumlade hon tillgivet, med en rynka mellan ögonbrynen som visade hur otroligt rörd hon var, för precis ingen alls att bevittna - men Unn kunde sannolikt tyda det i hennes röst i alla fall.
  Hon log smått med öronen förläget riktade bakåt och märkte skillnaden i hur tunga hennes skuldror känts och hur lätt hon var nu. Hon var praktiskt taget viktlös, och hon fyllde sina lungor med Unn vars acceptans smittade över till Culpas egen självuppfattning.
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptyons 05 jun 2019, 20:49

Unnown studerade det svarta under sina slutna ögonlock och uppfattade svagt hur pälsen blev fuktig — tårar? Vems? Hennes eller Culpas? — men hon behövde inte öppna munnen för att veta att rösten skulle svika, så det var bäst att inte säga något alls. Låt det ta tid, sa Culpa. De hade tid. Att vara tillsammans, att växa. Inget skulle någonsin komma emellan dem, Unnown tänkte inte låta det hända.
    "Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig", mumlade hon tyst till svar på Culpas ömhetsbetygelse. Ett ganska klyschigt svar, men hon menade varje ord. "Jag älskar dig."
    Även Unn upplevde det som om en tyngd hade lättat, kanske en tyngd som de kollektivt hade burit. Sinnet skuggades fortfarande av tanken på Blindir, men hon var stärkt i sin tro på Culpa och på att hon hade funnit en vän som inte vände henne ryggen. Unn var inte den som lättvindigt gav bort sitt hjärta, men när hon gjorde det gjorde hon det rejält, och det resulterade oftast i att hon blev sårad. Nu kändes det annorlunda. Som om hon hade hittat någon som visste hur det var att älska så hopplöst mycket. 
    De hade tid, och de hade varandra. Hon kunde inte önska sig något annat. 

[Avslutar här <3]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Mea maxima culpa [P]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten :: Numoorislätten-
Hoppa till: