HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Stjärnbilder [Aliital]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 19:00 av Ezekiel

» Någonstans dolt [Blair]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 16:45 av Blair

» Grön växtlighet [Caedes]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 16:30 av Blair

» Spetsade öron [Blair]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 16:20 av Blair

» Det som lurar i utkanten [Yrjö]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 16:10 av Vidar

» Luften vibrerar
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 15:56 av Vidar

» Ett ljus bland skuggor [P]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 13:21 av Lune

» Norr om floden [Isil Anar]
Mea maxima culpa [P] EmptyIgår på 09:53 av Rien

» Var är våra vänner [Qu och Devils]
Mea maxima culpa [P] Emptysön 21 apr 2019, 21:57 av Zephyr

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
Mea maxima culpa [P] Emptytis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
Mea maxima culpa [P] Emptymån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Mea maxima culpa [P]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptyfre 28 sep 2018, 16:30

Grottvargen på villovägar hade grävt tassarna blodiga för att göra sig en bädd halvt under jord. En bunker som skulle representera hem. Culpa slumrade oroligt. Hur kunde hon lämna grottgångarna? Hon hade varit tryggare där. Hon ville vara med Unnown, någon hon tyckte mycket om, men var hon lämpad för livet ovan jord? Hon sprang i grottorna. Mörkret omslöt henne som vanligt, och hon sprang och sprang. Dessa var Raukakekedjans grottor och hon hade en olustig känsla i maggropen när hon hektiskt skuttade runt som om hon letade efter något. Något hon hemskt gärna ville hitta men som hon inte var säker på var... eller vad. Culpa stannade med ens. En stickande lukt frätte hennes näsborrar. Så kändes det. Hon hade kommit till en återvändsgränd men det var något skrämmande bekant med den. Hon hörde ett slafsande läte i mörkret. Någon åt något, och hon frös till för att hon mindes. Det började trycka mot trumhinnorna, så kändes det. Hon började darra. Det måste vara en dröm. Hon hade inte vistats i en grotta såhär på evigheters evighet. Culpa visste att hon inte skulle vakna förrän hon gjorde vad drömmen krävde av henne, men hon visste att det var en dröm.

Mea culpa. Mea culpa. Mea maxima culpa. Mea...

Culpa tog ett djupt, darrande andetag. Sedan tog hon ett kort, darrande steg. Sedan ett till. Hon kände lukten intensifieras och hon visste vad mumsandet var för något. Hon grät tyst medan hon närmade sig. Hon sträckte ut huvudet, skygg för ljudet, och minnet som vaknat. Det vände sig i magen för nu nuddade hennes nos vid något mjukt. En rysning gick genom hela Culpas kropp och hon började gråta floder. Hon kände igen öronen. I hennes rena familj hade bara pappa Storge och hon de där öronen. Några av Storges andra söner hade också liknande, men det här var inte en sådan dröm. Nosen trevade vidare. Minnet levde. Hon visste vem det var. Det var Culpa. Ja, sammetspälsen luktade som hon själv. Doften hon normalt sett var så blind för - men det var hon. Och på grottgolvet låg kadaver. Hade... Culpa gjort det här? Culpa kände på öronen på det som Culpa åt av utan att märka äkta Culpa som hade känt på hela kroppen med nosen vid det här laget. Riktiga Culpa märkte att öronen var annorlunda på kadavret. För det första var de trasiga, för det andra hade de den där hemmadoften. Som bara mamma hade.

Hon vaknade med ett ryck. Hon kände sig tom på insidan och hennes kinder var våta, pälsen där var strimmig av salta tårar. Culpas magkänsla sade att saker var i rörelse och på väg till förändring. Hon borde gå under jord kände hon dock också. Inte vistas i ljuset mer. Men Unnown? Culpa kunde inte, men magen kurrade och behövde tillgodoses. Drömmen gjorde sig påmind i närminnet. Culpa kved där hon log och drog ihop sig, drog benen närmare kroppen. Vred sig. Kved. Till slut reste hon sig upp. Skakande ben. Förändringens vindar drog i hennes man och lurviga öron. Hon behövde hitta mat även om mat var det sista hon ville röra. Blod var det sista hon ville känna lukten av. Hade Culpa gjort allt det där? Hon mindes inte det, bara hungern mindes hon. Benen bar knappt, men det fick de ta att göra.

[P - Unnown]
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptylör 29 sep 2018, 19:57

[Ohoj! Långt inlägg föröver, men om du inte vill läsa allt kan du hoppa till slutet xD]

Unnown tyckte om natten i teorin — solen gick och lade sig och brände henne inte längre, som den kunde göra under varma dagar. Naturen, livet, stannade av och alla ljud verkade förstärkas med tusen. Men hon sov inte alltid bra. På sistone hade hon hemsökts av drömmar, drömmar där hon förlorade Blindir och Culpa och alla hon brydde sig om på tusen olika sätt, det ena värre än det andra. Andra gånger var det hon själv som drabbades, men alltid följdes drömmarna av en kvävande känsla av fel, av att ha gjort ett misstag, av att hon inte borde vara här. Den här världen ovan jord kändes sällan som om den var för henne, och efter drömmar som den här — en osammanhängande räcka av hemska händelser där varje sådan påminde henne mer och mer om hur fel hon hade hamnat — grät hon, tyst för att inte väcka någon. Ville inte vara i vägen, störa. Unnown var glad att någon ville vara med henne överhuvudtaget, och hon var rädd att bli lämnad om hon tog mer än hon gav. Därför svalde hon ljuden, därför låtsades hon som ingenting, därför snubblade hon ljudlöst ut i månskenet och drog djupa, pipiga andetag av nattluften, för hon måste försäkra sig om att hon fortfarande andades. 
    Benen skakade men de bar, och hon tog ett försiktigt steg framåt. Andedräkten ångade framför henne, ett halvgenomskinligt moln, och det kändes kallt på kinderna där tårarna torkade in i pälsen. Hon var chockad, uppgiven. Hon var ständigt besviken på sig själv, nu mer än någonsin. Hur kunde hon tro att hon hade något att hämta ovan grottorna? Den här världen var inte gjord för henne. Hur mycket hon än avskydde tanken, var grottorna hennes värld; mörka, kalla, tysta och slingrande. Här uppe brände solen hennes blinda ögon och hennes tunna skinn, här uppe tvingades hon leva på svamp och ödlor, här uppe fanns det medlidande och äckel i främlingars röster när de talade med henne. Hur kunde hon säga att hon ville upptäcka världen när hon inte ens kunde se den?
    Skärp dig, sa hon till sig själv. Sluta. Det finns de som har det bra mycket värre än du, som inte klagar ett dugg. Det var sant, och hon hatade sig själv för att hon var så svag, så ful, så klumpig och blind som en nyfödd. Hon ville intala sig att hon var stark, men egentligen var hon en pinne; lätt att knäcka. Hon greps av hemlängtan, som hon gjorde ibland. Hem till tryggheten, till grottorna, till flocken som aldrig gjort något för henne men aldrig skadat henne heller. Bara någonstans där hon kunde känna sig trygg, uppskattad och inte fullt så patetisk. 

De tunna öronen ryckte till när hon hörde ljudet av steg. Vem är det? Unnown frös till is och nosen jobbade hårt för att urskilja en lukt som hon kände igen. Culpa. Hon släppte ut ett andetag hon inte visste att hon hållit och slöt ögonlocken över de vita ögonen för en sekund, lät hjärtat lugna ner sig. Sedan började hon gå mot ljudet, ett steg i taget för att inte snava. Som ett barn som just lärt sig gå. 
    ”Culpa, hej”, sa hon mjukt ut i tystnaden, väntade på att Culpa skulle plocka upp ordet. Rösten var lite skakig och något andfådd, men i sällskap med vännen kände hon sig okej. Culpa var så snäll och varm, så stöttande. Unn suckade. Gudarna visste att hon kunde behöva lite av den varan i kväll.
Till överst på sidan Gå ner
Culpa

Culpa

Spelas av : Ink

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptymån 11 feb 2019, 12:25

Illusionen av att det ringde i öronen störde Culpas uppmärksamhet och även rörelsemönster. Hon noterade först inte att Unnowns doft var stark, och det var svårt att koppla den låga rösten till vän. Culpa hajade till och skakade lätt på huvudet. Det var som att något klickade till i huvudet och hon vaknade, på riktigt. Culpa. Ja, det var hon. Hej. Culpa mjuknade. Hon tyckte så mycket om Unn. 
  "Unn..." svarade Culpa förvirrat med tjock röst. 
  Hon ville harkla sig men hade inte energin. Med lite raspig stämma fortsatte hon. 
  "Jag hade en dröm", förklarade hon och velade med öronen fram och tillbaka. "Jag känner mig rädd."
  Hon tvekade. 
  "Jag känner mig rädd, för mig själv", erkände hon. "Och för det förflutna som nyper i hasorna..."
  Det var kanske lite för djupt och ingående för att vara rättvist mot Unnown såhär på natten eller morgonkvisten. Culpa var inte säker på tidpunkten, men det var inte dag ännu, tänkte hon. Hon kunde inte minnas om hon varit dyster på sistone, men det kändes samtidigt som om drömmen varit planerad. Som att hon anat att hon inte kunde komma undan såhär enkelt. Livet hade blivit lite för bra. De hade inte lätt att ordna mat för dagen, men de hade varandra. Det var nog, för det allra mesta. Culpa uppskattade specifikt det här sällskapet, det var... hem. På ett annat sätt än det Culpa var van vid, men ändock hem och något hon värderade högt. Även om hon inte verkade överdrivet entusiastisk i nuläget så höll hon av Unn på ett sätt som hon inte trott att hon kunde. Hon kände sig piggare, och mer hel, med Unn och en sällsam svartsjuka gentemot Blindir som för övrigt var en gudagåva. Ändå, var Culpa glad att hon inte kunde se eventuella ansiktsuttryck Unnown riktade till Blindir, för Culpa var rädd. Att hon skulle betyda mindre, och att Blindir skulle ha förtur, att Culpa i slutändan kunde bli den som var ensam. Hon försökte att inte tänka så, men för varje gång hon avfärdade tankarna insåg hon att hjärtat skulle spricka och välla över en dag.
  "Hur sov du?" andades Culpa fjärilslätt.

[Med nutida uppdatering om Blindirs lilla vandring så funderar jag på ifall det här borde bli ett kort roll och att vi istället funderar på att ta ett roll när tiden har gått lite mer? Tror att detta kan vara intressant dock, så vi kan också testa att låta detta ta sin tid! Tänkte dock även att det kan vara intressant att Unn (som iiiiinte behöver mer att tänka på hahah) panikar över Blindir eller så, och Culpa får vara lite mera stöttande än hon har varit hehehehe]
Till överst på sidan Gå ner
Unnown

Unnown

Spelas av : Zee

Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Emptylör 16 feb 2019, 12:41

Unn … Culpas röst lät tjock. Som om hon gråtit, eller försökte låta bli att gråta. Unnown visste inte om hon borde fråga. Culpa fortsatte, hon hade haft en dröm som gjort henne rädd. För sig själv. För det förflutna. Unnown släppte ut en tyst suck och slöt ögonlocken över de mjölkvita ögonen. Inte för att det gjorde någon skillnad direkt, mer för att det kändes lättare. Att känna att man kunde blunda även fast man var blind. På något sätt fick det henne att känna sig lite mer normal, eftersom hon visste att det här mörkret var samma mörker som alla såg när de stängde ögonen. Skillnaden mellan henne och de flesta andra var bara att de kunde öppna ögonen och se igen, medan hon var fast i mörkret. 
    “Jag med”, sa Unnown lågt. “Jag är också rädd.” Det tog emot lite att säga det, men hon var van vid att medge sina brister, eftersom det fanns så många av dem. Och fanns det någon hon kunde vara ärlig med var det Culpa. Vännen frågade hur hon sovit, och Unn skakade instinktivt på huvudet. 
    “Inte bra. Jag drömde faktiskt också, att ni … att jag förlorade er …” Hon ruskade bestämt på huvudet och sög in ett pipigt andetag. Kände att hon var på vippen att börja gråta, vilket var fruktansvärt patetiskt. Unnown hade extremt stor förståelse för andras känslor, men sina egna föraktade hon eller avfärdade. Orättvist, kanske, men livet hade sällan varit rättvist mot henne, så hon såg ingen mening med att vara det mot sig själv. “Förlåt. Din dröm. Vad … handlade den om? Du behöver såklart inte berätta. Det är okej.” Hon nickade, fast varken hon eller Culpa såg rörelsen. Hon bara gjorde rörelser ibland, för att det kändes rätt. Som om det var meningen att man skulle göra dem. 
    “Jag är så rädd, Culpa”, tillade hon i en skälvande utandning. “Egentligen vet jag inte vad vi gör här. Och nu när Blindir har gett sig av …” Varför var han tvungen att ge sig av? Hon förstod det, egentligen. De hade skiljts åt på goda grunder, och hon visste att han inte gjort det för att han slutat tycka om henne. Hon älskade honom och hon tänkte inte hindra honom från att göra det han ville, men ändå … varför hade han lämnat henne?

[Visste inte om det skulle utspela sig innan eller efter Blindir lämnade, så jag improviserade xD Du kan ju bara ignorera de sista meningarna om du inte känner för att hoppa på Blindir-tåget isf, men kan bli intressant att prova :3 Stackars Unn och stackars Culpa!]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Mea maxima culpa [P] Empty
InläggRubrik: Sv: Mea maxima culpa [P]   Mea maxima culpa [P] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Mea maxima culpa [P]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten :: Numoorislätten-
Hoppa till: