HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Gif-reaktionsleken!
ons 23 maj 2018, 14:40 av Xejja

» Ledd av månens sken [Enilorac]
tis 22 maj 2018, 11:04 av Enilorac

» Forest of gold [Weles]
tis 22 maj 2018, 00:08 av Weles

» Himlen morrar [Figaro]
mån 21 maj 2018, 17:05 av Figaro

» Bland främlingar och vänner [P]
mån 21 maj 2018, 11:04 av Xejja

» Hopp [Haqim]
lör 19 maj 2018, 16:59 av Xejja

» Spillror av månljus [P]
mån 14 maj 2018, 19:16 av Ezekiel

» Spår av ett moln
mån 14 maj 2018, 16:56 av Kilah

» Rosor [Kolzak]
lör 12 maj 2018, 17:46 av Kolzak

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 6 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 4
Nytt år, nya uppdateringar på gång! Kontorensning!
mån 08 jan 2018, 20:24 av Yargol
Gott nytt år, go nissar!
Med 2017 bakom oss och ett helt nytt 2018 framför dörren så har vi lite nya uppdateringar på gång till Numoori!

Dags att städa medlemslistan!
Som titeln på nyheten och den här rubriken säger, så är det dags för en kontorensning! Det innebär att vi i Crew kommer att gå igenom medlemslistan och börja rensa bort aldrig inloggade och helt tomma, oanvända konton. Vi har i nuläget nästan två hela …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Affiliates




Dela | 
 

 Himlen morrar [Figaro]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Pocra

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Himlen morrar [Figaro]   tis 15 maj 2018, 18:20

Pocra hade helt förlorat sin vän. Vän och vän, vad var Ula för Pocra? Ula var schyst, cool. Pocra skulle hitta henne till slut, men när hon nyss spolades i land på en strand igen så var hon nyfiken på den främmande stranden. Här kunde hon inte minnas att hon varit förut. Så vad gör man då? Om man ska utforska? Hon började med att springa. Hon hade aldrig vågat lämna havet helt om det inte vore för att det regnade. Regnet pickade på huvudet hennes och lovade att inte torka ut henne. Pocra såg länge och noga på bergen framför henne. Hon var rädd för det. Vilket i sig var något som triggade henne till handling. Pocra stod och velade, grävde klorna i sanden. Hon fick en impuls att bestiga övervattensstenen. Hon nickade sakta för sig själv. Bestiga berget. Regnet dripp-droppade i en sällsam melodi men Pocra tyckte inte att det lät som en varning. Förutom regnet var allt väldigt stilla, i frid. Pocra hoppade upp på en sten. Sedan började hon leta sig uppåt, klumpigt kravlandes uppför stenbumlingarna som senare ledde till en naturlig stig av något slag.

Medan Pocra kämpade sig uppåt för att sedan kunna trava vidare på stigen så hördes ett ondskefullt muller. Pocra ryckte till och frös i steget. Hon lyssnade med öronen lätt bakåtstrukna. Osäkra öron och skräckslagna ögon. En tass i luften, resten på backen. Hon hade hört åska förut men det var lika läskigt varje gång. Hon kunde inte se himlen klyvas någonstans, kanske för att det var ljusan dag redan som det var, och hon drog slutsatsen att blixten var långt borta. Efter ett tag hördes bullret återigen, och Pocra övervägde att gå in i någon av grottorna tills åskan inte villa skrämmas mer. Av någon anledning fortsatte hon ändå uppåt. Så småningom infann sig mod inom henne, och det försvann snabbt när åskan ljöd igen. Fram och tillbaka velade hennes mod, men om hon skulle någonstans fick hon ju skynda sig. Jaja. På något sätt lovade Pocra sig själv att hitta Ula snart. Inte nu. Pocra hade aldrig riktigt kommit så här långt förut. Regnet smattrade hårt mot hennes hud. Hon överväldigades av ruset som hennes äventyr gav henne, mer och mer för varje steg bort från havet. Hennes hem var djupet, men om hon simmat ända hit så skulle hon lika gärna kunna använda tassarna och gå ända ... dit. Vad "dit" betydde visste hon inte ännu. Pocra hoppades att det fanns något bra bortom bergen, för där hon kom ifrån fanns det hela underverk gömda bakom berg. Därför fortsatte hon. För att hennes försiktighet gav efter för hennes nyfikenhet. Pocra hukade sig nästan mot bergsstigen, fortfarande lite för rädd för att våga bära huvudet högt, men hon avancerade hela tiden. Efter en lång, lång stund började hon dock fundera på att vända tillbaka. Berget tog ju aldrig slut.

[Till Figaro]
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 16 maj 2018, 17:15

Det hade tagit honom tid att orka påbörja resan upp i bergen. Många veckor efter att han raglat ut ur grottan i Eriinari var han fortfarande så svag att han knappt förmådde fånga ens de långsammaste bytesdjur, och hans sinne var alltid dystert. Han var mycket instabil och ibland tänkte han oavsiktligt de skummaste tankar, vilket han skyllde på giftet. Trots att Eriinari var ett fint område med bra väder, kändes dess skönhet nu som en förolämpning, det var grymt att låta världen omkring honom vara så lycklig när han själv grimaserade av smärta för varje steg han tog.
   Minnena från precis innan detta hände var något dimmiga, men han mindes den grå giftvargen och striden mellan dem. Hon hade bitit honom. Han förbannade henne, varje cell i hans kropp avskydde henne för det hon hade gjort mot honom. Hon hade dömt honom till ständig smärta, den skabbpälsade gråingen, hon hade förstört allt han byggt upp av ren illvilja. Han kunde aldrig glömma, tänkte aldrig någonsin förlåta, och svor att om han såg henne igen skulle han ge henne precis det straff hon förtjänade för att ha dömt honom till detta helvete.
   Men efter många veckor hade han, om man kunde uttrycka det så, anpassat sig, så pass att han kunde påbörja vandringen bort från Eriinari, en vandring som bara händelsevis råkade leda upp i bergen. Måhända var inte bergsklättring det bästa för någon vars varje rörelse gjorde ont, men han var inte främmande för smärta, även om den här sortens smärta var helt annorlunda. Och han var djävulskt envis. Hade han bestämt sig för att vandra via bergen, då skulle han vandra via bergen — annars skulle han bara vara en ynkrygg, och det vore fel att predika om ynkryggarnas tvivelaktiga värde om han tillät sig själv att vara sådan.
   Så han vandrade. Långsamt, visserligen, men framåt. Påfrestningen såväl som smärtan tärde på honom, och för varje dag kände han hur han kom närmare vansinnets kant. Det faktum att gift simmade runt i hans hjärna istället för blod hjälpte inte direkt till. Pälsen var matt och tovig, kroppen nu så mager att man kunde skönja höftbenen, skulderbladen, ryggkotorna och revbenen genom pälsen, och ögonen vilda och giftigt gröna. Ögonfärgen hade inte giftet förändrat, åtminstone, men pupillerna hade krympt så mycket att de var nästan osynliga. Han var en annan varg nu, inte längre den stolta gestalt han än gång varit, utan en smutsig vandrare, hungrig som en varg efter att ha gått dagar utan föda och med blicken hos en jagad galning.

Tunga droppar föll från himlen och ner på den tunna, grå figuren som sakta snubblade fram längs den av andra djur upptrampade stigen, blötte honom ända in på skinnet och gjorde hans päls både mörkare och tyngre att bära. Mullret från himlen bekom honom inte, inte heller störde regnet honom — han hade utstått, och utstod fortfarande, saker som var bra mycket värre än så. Istället fortsatte han bara, genom ljungen, men det var något märkligt med hans rörelsemönster; han knyckte till ibland, med huvudet eller benen, som om han hade någon slags tix.
   Plötsligt fångade något vitt i periferin hans uppmärksamhet; något som skiljde sig färgmässigt från bakgrunden. Det tycktes vara en varg, men det var en jäkligt konstig varg i sådana fall. Den hade någon sorts rosa utväxter från huvudet, som varken såg ut att vara öron eller horn. Den hukade sig mot regnet och såg ut att kämpa sig fram — plötsligt fylldes Figaro av ett oväntat hat, mot denna främling och mot alla andra, ett hat som eldade på hans ojämna steg och fick honom att avancera närmare den vita figuren. Han skällde eller ylade inte för att annonsera sin ankomst, utan snubblade bara närmare med sina glödande ögon stelt fixerade vid främlingen.
Till överst på sidan Gå ner
Pocra

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   fre 18 maj 2018, 18:00

Pocra var enormt liten emot världen. Hon var så minimal i storlek och de gigantiska bergen tornade upp sig vid hennes sidor, framför henne och överallt runtom henne. När hon såg ut mot havet då och då fick hon svindel, så pass att hon försökte att undvika det. Det var läskigt men hon var hög på känslan av att tänja komfortzonen. Regnet var inte ett sällsamt duggregn mer, utan det piskade henne i ansiktet och smattrade mot hennes släta hud. Detta hindrade henne dock icke. Hon hävde sig upp för ett klippblock och pustade ut där en stund. Det kändes ovant att behöva använda lungorna istället för gälarna som satt externt på huvudet. Hon satte sig ner, och den mycket transparenta delen av svansen klafsade ner på stenunderlaget.
  "Det där grejade jag ju", mumlade hon med ett leende.
  I ögonvrån kunde hon se rörelse. Det var inte direkt mörkt ute så hon kunde se någon närma sig. Hon ryckte till. Rörelsen följdes av ett högljutt pip. Alarmerat och reflexmässigt kastade hon sig upp på små tassar.
  "Vad gör du?" frågade hon med gällare röst än hon normalt konverserade med.
  "Skäms, du som skräms. Fick nästan hjärtfel."
 Det var sant. Hennes hjärta hade hoppat till när hon märkt honom. Himmelsblå ögon betraktade främlingen förskräckt utan att hon vred på huvudet. Pocra kunde inte avgöra om främlingen såg fasansfull ut, i ovädret, eller bara lustig för att han var så blöt. Hon själv såg ungefär likadan ut som alltid, utan päls. Gälarna slokade kanske lite mer än vanligt med tanke på att regnet spöade dem utan uppehåll.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   lör 19 maj 2018, 11:21

Figaro tog sig sakta närmare främlingen, som klättrat upp på ett klippblock och satt sig ner. Det var lite svårt att se klart när regnet stack i ögonen, men han kunde avgöra att den var vit och ganska liten, med en halvt genomskinlig svans och så de där märkliga sakerna på huvudet. Han kunde minnas att han hade sett många figurer med konstiga utseenden, men frågan var om inte den här tog priset. Kanske fanns det inte alls någon varg på klippblocket, utan det var bara en hallucination hans skadade hjärna uppfunnit för att ha något att roa sig med? Oavsett snubblade han vidare i riktning mot den, men hans ojämna rörelser måste ha dragit till sig främlingens uppmärksamhet, för den lilla vargen kastade sig upp på fötter och skällde på honom. Skäms, du som skräms. Fick nästan hjärtfel. 
    Figaro stannade. Han hörde hennes röst, men som genom en bubbla — det kändes konstigt att höra en röst igen, efter all tid han spenderat ensam i tystnad, och nu lät främlingens röst avlägsen och surrealistisk. Han hörde orden, men det tog ett par sekunder att förstå dem, och hans omtöcknade skalle tvingades formulera och leverera ett svar, bara en liten stund för sent för att det skulle räknas som normalt. 
    “Det var inte min avsikt att skrämmas”, sa han, men hans röst var hes och ful efter att ha varit oanvänd så länge, inte ens en skugga av sitt forna, förförande, ormliknande jag. Fast orden inte var fientliga kunde han lätt uppfattas som motsatsen, eftersom regnet gjorde det svårt att se mycket annat av honom än hans brinnande ögon utan pupiller. Det gjorde ont att prata, i halsen och i huvudet. Han gjorde en våldsam, ofrivillig knyckning med huvudet för att bli kvitt smärtan som rann ner från pannloben till nacken, men utan resultat.
    Karghanen var arg. Faktum var att han var rent förbannad, men i hans ansikte var det omöjligt att utläsa några känslor. Minnet var intakt, så ännu visste han hur han hade varit innan det här hände, och han avundades hur enkelt han själv hade kunnat konversera för bara några månader sedan. Allt det, borta. Allt han hade planerat för, allt han redan lyckats bygga upp. Ilskan låg och pyrde under skinnet på honom, gjorde honom än mer oberäknelig. Bara väntade på en ursäkt för att få släppa ut sin ilska. 
    “Hjärtfel, jodå …” Figaro var tvungen att avbryta sig, halsen stockade sig och sved för vartenda ljud han tvingade upp ur strupen, men hans envishet hade giftet lämnat orörd. “Vad är ditt namn, främling?
Till överst på sidan Gå ner
Pocra

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 21 maj 2018, 09:06

Främlingen som närmat sig verkade inte må så bra. Pocras rädsla byttes delvis utav oro och medlidande. Efter en kort liten stund svarade hanen att det inte varit hans plan att skrämma henne. Han verkade resonlig. Pocra såg på hans ögon och undrade varför de lyste. Hon ville fråga, men kanske om en kort liten stund. Hon svarade honom inte när han talat för att hon helt glömde bort det när hon storögt betraktade honom. Han såg hemsk ut. Både på det skrämmande viset och det sorgliga viset. Pocra visste inte hur hon skulle fortskrida med så tvetydig uppfattning om främlingen. Han frågade med ens vad hon hette och Pocra for tillbaka till nuet. 
  "Pocra", sade hon och det kändes konstigt att avslöja sitt namn för en.
  "Mår du bra?" frågade Pocra misstänksamt och mindre pipigt ganska direkt efteråt, hon kunde inte hålla sig och tänkte att han eventuellt skulle uppskatta hennes artighet i att fråga även om det mer lät som Lider du av något som smittar?
  "Varför lyser dina ögon sådär? Väldigt grönt", sade hon och hennes späda kropp tog ett steg tillbaka.
  Hon hoppades på att steget tillbaka och den konstlat eftertänksamma blicken kunde ge intryck av att hon bara backade för att studera hanen bättre, och inte hålla sig på avstånd.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 21 maj 2018, 17:05

Främlingens röst var låg och pipig, och mullret från himlen ovanför och regnets smatter gjorde det svårt för honom att uppfatta vad hon svarade, eller kanske var det bara hans sinnen, chockade till paralys av giftet. Han trodde sig höra Pocra, i alla fall. Hon sa något mer också, något som lät mycket likt mår du bra?. Han motstod impulsen att skratta högt av bitterhet — är det så uppenbart? — men kunde inte låta bli att fnysa ljudligt, samtidigt som en stöt av smärta högg till i nacken och fick honom att slänga till med huvudet. Frågan var kanske väl menad, men det spelade ingen roll. Det fanns ingenting Pocra kunde göra för att hjälpa honom. Han var långt bortom räddning. 
    “Aldrig mått bättre”, pressade han fram, smärtan fanns fortfarande kvar men manifesterade sig nu i ilningar som rann längs nacken och ryggen, kalla och brännande på samma gång. Figaro flyttade ideligen tyngden från ena tassen till den andra i en vajande rörelse, som kunde uppfattas som om han var rastlös, men som i själva verket bara var ett sätt att avleda tankarna så att han inte skulle bli galen. 
    Han var borta i tankarna, men Pocra talade igen, även om han hade lite svårt att uppfatta — eller kanske bara förstå — vad hon sa. Något om hans ögon. Varför de lyste grönt. Hade de alltid gjort det? Han trodde det. Det var inte det att han led av minnesförlust som den grå tiken hade gjort, men han fann det mycket svårt att koncentrera sig när det alltid var något som kliade, något som sved eller brände eller plötsligt högg till, under huden. Vad tänkte han nu på … ögonen, ja. Pocra förväntade sig antagligen ett svar. 
    “De har alltid gjort det. Fast de lyser mer nu, det som är inuti, det förstärker färgen … det som kliar och hugger, det är det.” Osammanhängande var bara förnamnet, men helt ärligt, kunde man förvänta sig något annat när hans tankar var minst lika splittrade? Figaro försökte sig på att driva samtalet vidare genom att fråga:
    “Varför vandrar du ensam i regnet, Pocra?” Han slutade steppa omkring lika plötsligt som han börjat, och fixerade nu hela sin brännande uppmärksamhet mot henne. "Det är så kallt och blött. Tala inte om för mig att du inte fryser." Han kunde inte hindra det lilla flinet från att breda ut sig på hans läppar, som om han precis sagt något roligt. Det hade verkligen gått för lång tid sedan han senast konverserade med någon, och giftet som rann genom hans hjärna istället för blod och transporterade alla intryck och förvrängde dem på vägen, hjälpte inte direkt till.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Himlen morrar [Figaro]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Västra Bergen-
Hoppa till: