HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» The promise of rain [Aodhfionn]
Igår på 18:20 av Aodhfionn

» Down the wolf hole [OPEN]
mån 24 sep 2018, 18:19 av Harlequin

» Flackande ljus [Figaro]
sön 23 sep 2018, 23:07 av Even

» Oturligt nog [Yzma]
sön 23 sep 2018, 13:10 av Yzma

» Weles © Wonszu
fre 21 sep 2018, 00:15 av Weles

» Allt som krävs
tor 20 sep 2018, 18:35 av Nadie

» [Avslutat] MAIL, Namnändring
ons 19 sep 2018, 19:41 av Yargol

» [Avslutat] Två titeländringar
ons 19 sep 2018, 17:31 av Yargol

» [Avslutat] Himlen bits (karr död)
ons 19 sep 2018, 17:29 av Yargol

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 3 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Himlen morrar [Figaro]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Himlen morrar [Figaro]   tis 15 maj 2018, 18:20

Pocra hade helt förlorat sin vän. Vän och vän, vad var Ula för Pocra? Ula var schyst, cool. Pocra skulle hitta henne till slut, men när hon nyss spolades i land på en strand igen så var hon nyfiken på den främmande stranden. Här kunde hon inte minnas att hon varit förut. Så vad gör man då? Om man ska utforska? Hon började med att springa. Hon hade aldrig vågat lämna havet helt om det inte vore för att det regnade. Regnet pickade på huvudet hennes och lovade att inte torka ut henne. Pocra såg länge och noga på bergen framför henne. Hon var rädd för det. Vilket i sig var något som triggade henne till handling. Pocra stod och velade, grävde klorna i sanden. Hon fick en impuls att bestiga övervattensstenen. Hon nickade sakta för sig själv. Bestiga berget. Regnet dripp-droppade i en sällsam melodi men Pocra tyckte inte att det lät som en varning. Förutom regnet var allt väldigt stilla, i frid. Pocra hoppade upp på en sten. Sedan började hon leta sig uppåt, klumpigt kravlandes uppför stenbumlingarna som senare ledde till en naturlig stig av något slag.

Medan Pocra kämpade sig uppåt för att sedan kunna trava vidare på stigen så hördes ett ondskefullt muller. Pocra ryckte till och frös i steget. Hon lyssnade med öronen lätt bakåtstrukna. Osäkra öron och skräckslagna ögon. En tass i luften, resten på backen. Hon hade hört åska förut men det var lika läskigt varje gång. Hon kunde inte se himlen klyvas någonstans, kanske för att det var ljusan dag redan som det var, och hon drog slutsatsen att blixten var långt borta. Efter ett tag hördes bullret återigen, och Pocra övervägde att gå in i någon av grottorna tills åskan inte villa skrämmas mer. Av någon anledning fortsatte hon ändå uppåt. Så småningom infann sig mod inom henne, och det försvann snabbt när åskan ljöd igen. Fram och tillbaka velade hennes mod, men om hon skulle någonstans fick hon ju skynda sig. Jaja. På något sätt lovade Pocra sig själv att hitta Ula snart. Inte nu. Pocra hade aldrig riktigt kommit så här långt förut. Regnet smattrade hårt mot hennes hud. Hon överväldigades av ruset som hennes äventyr gav henne, mer och mer för varje steg bort från havet. Hennes hem var djupet, men om hon simmat ända hit så skulle hon lika gärna kunna använda tassarna och gå ända ... dit. Vad "dit" betydde visste hon inte ännu. Pocra hoppades att det fanns något bra bortom bergen, för där hon kom ifrån fanns det hela underverk gömda bakom berg. Därför fortsatte hon. För att hennes försiktighet gav efter för hennes nyfikenhet. Pocra hukade sig nästan mot bergsstigen, fortfarande lite för rädd för att våga bära huvudet högt, men hon avancerade hela tiden. Efter en lång, lång stund började hon dock fundera på att vända tillbaka. Berget tog ju aldrig slut.

[Till Figaro]
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 16 maj 2018, 17:15

Det hade tagit honom tid att orka påbörja resan upp i bergen. Många veckor efter att han raglat ut ur grottan i Eriinari var han fortfarande så svag att han knappt förmådde fånga ens de långsammaste bytesdjur, och hans sinne var alltid dystert. Han var mycket instabil och ibland tänkte han oavsiktligt de skummaste tankar, vilket han skyllde på giftet. Trots att Eriinari var ett fint område med bra väder, kändes dess skönhet nu som en förolämpning, det var grymt att låta världen omkring honom vara så lycklig när han själv grimaserade av smärta för varje steg han tog.
   Minnena från precis innan detta hände var något dimmiga, men han mindes den grå giftvargen och striden mellan dem. Hon hade bitit honom. Han förbannade henne, varje cell i hans kropp avskydde henne för det hon hade gjort mot honom. Hon hade dömt honom till ständig smärta, den skabbpälsade gråingen, hon hade förstört allt han byggt upp av ren illvilja. Han kunde aldrig glömma, tänkte aldrig någonsin förlåta, och svor att om han såg henne igen skulle han ge henne precis det straff hon förtjänade för att ha dömt honom till detta helvete.
   Men efter många veckor hade han, om man kunde uttrycka det så, anpassat sig, så pass att han kunde påbörja vandringen bort från Eriinari, en vandring som bara händelsevis råkade leda upp i bergen. Måhända var inte bergsklättring det bästa för någon vars varje rörelse gjorde ont, men han var inte främmande för smärta, även om den här sortens smärta var helt annorlunda. Och han var djävulskt envis. Hade han bestämt sig för att vandra via bergen, då skulle han vandra via bergen — annars skulle han bara vara en ynkrygg, och det vore fel att predika om ynkryggarnas tvivelaktiga värde om han tillät sig själv att vara sådan.
   Så han vandrade. Långsamt, visserligen, men framåt. Påfrestningen såväl som smärtan tärde på honom, och för varje dag kände han hur han kom närmare vansinnets kant. Det faktum att gift simmade runt i hans hjärna istället för blod hjälpte inte direkt till. Pälsen var matt och tovig, kroppen nu så mager att man kunde skönja höftbenen, skulderbladen, ryggkotorna och revbenen genom pälsen, och ögonen vilda och giftigt gröna. Ögonfärgen hade inte giftet förändrat, åtminstone, men pupillerna hade krympt så mycket att de var nästan osynliga. Han var en annan varg nu, inte längre den stolta gestalt han än gång varit, utan en smutsig vandrare, hungrig som en varg efter att ha gått dagar utan föda och med blicken hos en jagad galning.

Tunga droppar föll från himlen och ner på den tunna, grå figuren som sakta snubblade fram längs den av andra djur upptrampade stigen, blötte honom ända in på skinnet och gjorde hans päls både mörkare och tyngre att bära. Mullret från himlen bekom honom inte, inte heller störde regnet honom — han hade utstått, och utstod fortfarande, saker som var bra mycket värre än så. Istället fortsatte han bara, genom ljungen, men det var något märkligt med hans rörelsemönster; han knyckte till ibland, med huvudet eller benen, som om han hade någon slags tix.
   Plötsligt fångade något vitt i periferin hans uppmärksamhet; något som skiljde sig färgmässigt från bakgrunden. Det tycktes vara en varg, men det var en jäkligt konstig varg i sådana fall. Den hade någon sorts rosa utväxter från huvudet, som varken såg ut att vara öron eller horn. Den hukade sig mot regnet och såg ut att kämpa sig fram — plötsligt fylldes Figaro av ett oväntat hat, mot denna främling och mot alla andra, ett hat som eldade på hans ojämna steg och fick honom att avancera närmare den vita figuren. Han skällde eller ylade inte för att annonsera sin ankomst, utan snubblade bara närmare med sina glödande ögon stelt fixerade vid främlingen.
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   fre 18 maj 2018, 18:00

Pocra var enormt liten emot världen. Hon var så minimal i storlek och de gigantiska bergen tornade upp sig vid hennes sidor, framför henne och överallt runtom henne. När hon såg ut mot havet då och då fick hon svindel, så pass att hon försökte att undvika det. Det var läskigt men hon var hög på känslan av att tänja komfortzonen. Regnet var inte ett sällsamt duggregn mer, utan det piskade henne i ansiktet och smattrade mot hennes släta hud. Detta hindrade henne dock icke. Hon hävde sig upp för ett klippblock och pustade ut där en stund. Det kändes ovant att behöva använda lungorna istället för gälarna som satt externt på huvudet. Hon satte sig ner, och den mycket transparenta delen av svansen klafsade ner på stenunderlaget.
  "Det där grejade jag ju", mumlade hon med ett leende.
  I ögonvrån kunde hon se rörelse. Det var inte direkt mörkt ute så hon kunde se någon närma sig. Hon ryckte till. Rörelsen följdes av ett högljutt pip. Alarmerat och reflexmässigt kastade hon sig upp på små tassar.
  "Vad gör du?" frågade hon med gällare röst än hon normalt konverserade med.
  "Skäms, du som skräms. Fick nästan hjärtfel."
 Det var sant. Hennes hjärta hade hoppat till när hon märkt honom. Himmelsblå ögon betraktade främlingen förskräckt utan att hon vred på huvudet. Pocra kunde inte avgöra om främlingen såg fasansfull ut, i ovädret, eller bara lustig för att han var så blöt. Hon själv såg ungefär likadan ut som alltid, utan päls. Gälarna slokade kanske lite mer än vanligt med tanke på att regnet spöade dem utan uppehåll.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   lör 19 maj 2018, 11:21

Figaro tog sig sakta närmare främlingen, som klättrat upp på ett klippblock och satt sig ner. Det var lite svårt att se klart när regnet stack i ögonen, men han kunde avgöra att den var vit och ganska liten, med en halvt genomskinlig svans och så de där märkliga sakerna på huvudet. Han kunde minnas att han hade sett många figurer med konstiga utseenden, men frågan var om inte den här tog priset. Kanske fanns det inte alls någon varg på klippblocket, utan det var bara en hallucination hans skadade hjärna uppfunnit för att ha något att roa sig med? Oavsett snubblade han vidare i riktning mot den, men hans ojämna rörelser måste ha dragit till sig främlingens uppmärksamhet, för den lilla vargen kastade sig upp på fötter och skällde på honom. Skäms, du som skräms. Fick nästan hjärtfel. 
    Figaro stannade. Han hörde hennes röst, men som genom en bubbla — det kändes konstigt att höra en röst igen, efter all tid han spenderat ensam i tystnad, och nu lät främlingens röst avlägsen och surrealistisk. Han hörde orden, men det tog ett par sekunder att förstå dem, och hans omtöcknade skalle tvingades formulera och leverera ett svar, bara en liten stund för sent för att det skulle räknas som normalt. 
    “Det var inte min avsikt att skrämmas”, sa han, men hans röst var hes och ful efter att ha varit oanvänd så länge, inte ens en skugga av sitt forna, förförande, ormliknande jag. Fast orden inte var fientliga kunde han lätt uppfattas som motsatsen, eftersom regnet gjorde det svårt att se mycket annat av honom än hans brinnande ögon utan pupiller. Det gjorde ont att prata, i halsen och i huvudet. Han gjorde en våldsam, ofrivillig knyckning med huvudet för att bli kvitt smärtan som rann ner från pannloben till nacken, men utan resultat.
    Karghanen var arg. Faktum var att han var rent förbannad, men i hans ansikte var det omöjligt att utläsa några känslor. Minnet var intakt, så ännu visste han hur han hade varit innan det här hände, och han avundades hur enkelt han själv hade kunnat konversera för bara några månader sedan. Allt det, borta. Allt han hade planerat för, allt han redan lyckats bygga upp. Ilskan låg och pyrde under skinnet på honom, gjorde honom än mer oberäknelig. Bara väntade på en ursäkt för att få släppa ut sin ilska. 
    “Hjärtfel, jodå …” Figaro var tvungen att avbryta sig, halsen stockade sig och sved för vartenda ljud han tvingade upp ur strupen, men hans envishet hade giftet lämnat orörd. “Vad är ditt namn, främling?
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 21 maj 2018, 09:06

Främlingen som närmat sig verkade inte må så bra. Pocras rädsla byttes delvis utav oro och medlidande. Efter en kort liten stund svarade hanen att det inte varit hans plan att skrämma henne. Han verkade resonlig. Pocra såg på hans ögon och undrade varför de lyste. Hon ville fråga, men kanske om en kort liten stund. Hon svarade honom inte när han talat för att hon helt glömde bort det när hon storögt betraktade honom. Han såg hemsk ut. Både på det skrämmande viset och det sorgliga viset. Pocra visste inte hur hon skulle fortskrida med så tvetydig uppfattning om främlingen. Han frågade med ens vad hon hette och Pocra for tillbaka till nuet. 
  "Pocra", sade hon och det kändes konstigt att avslöja sitt namn för en.
  "Mår du bra?" frågade Pocra misstänksamt och mindre pipigt ganska direkt efteråt, hon kunde inte hålla sig och tänkte att han eventuellt skulle uppskatta hennes artighet i att fråga även om det mer lät som Lider du av något som smittar?
  "Varför lyser dina ögon sådär? Väldigt grönt", sade hon och hennes späda kropp tog ett steg tillbaka.
  Hon hoppades på att steget tillbaka och den konstlat eftertänksamma blicken kunde ge intryck av att hon bara backade för att studera hanen bättre, och inte hålla sig på avstånd.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 21 maj 2018, 17:05

Främlingens röst var låg och pipig, och mullret från himlen ovanför och regnets smatter gjorde det svårt för honom att uppfatta vad hon svarade, eller kanske var det bara hans sinnen, chockade till paralys av giftet. Han trodde sig höra Pocra, i alla fall. Hon sa något mer också, något som lät mycket likt mår du bra?. Han motstod impulsen att skratta högt av bitterhet — är det så uppenbart? — men kunde inte låta bli att fnysa ljudligt, samtidigt som en stöt av smärta högg till i nacken och fick honom att slänga till med huvudet. Frågan var kanske väl menad, men det spelade ingen roll. Det fanns ingenting Pocra kunde göra för att hjälpa honom. Han var långt bortom räddning. 
    “Aldrig mått bättre”, pressade han fram, smärtan fanns fortfarande kvar men manifesterade sig nu i ilningar som rann längs nacken och ryggen, kalla och brännande på samma gång. Figaro flyttade ideligen tyngden från ena tassen till den andra i en vajande rörelse, som kunde uppfattas som om han var rastlös, men som i själva verket bara var ett sätt att avleda tankarna så att han inte skulle bli galen. 
    Han var borta i tankarna, men Pocra talade igen, även om han hade lite svårt att uppfatta — eller kanske bara förstå — vad hon sa. Något om hans ögon. Varför de lyste grönt. Hade de alltid gjort det? Han trodde det. Det var inte det att han led av minnesförlust som den grå tiken hade gjort, men han fann det mycket svårt att koncentrera sig när det alltid var något som kliade, något som sved eller brände eller plötsligt högg till, under huden. Vad tänkte han nu på … ögonen, ja. Pocra förväntade sig antagligen ett svar. 
    “De har alltid gjort det. Fast de lyser mer nu, det som är inuti, det förstärker färgen … det som kliar och hugger, det är det.” Osammanhängande var bara förnamnet, men helt ärligt, kunde man förvänta sig något annat när hans tankar var minst lika splittrade? Figaro försökte sig på att driva samtalet vidare genom att fråga:
    “Varför vandrar du ensam i regnet, Pocra?” Han slutade steppa omkring lika plötsligt som han börjat, och fixerade nu hela sin brännande uppmärksamhet mot henne. "Det är så kallt och blött. Tala inte om för mig att du inte fryser." Han kunde inte hindra det lilla flinet från att breda ut sig på hans läppar, som om han precis sagt något roligt. Det hade verkligen gått för lång tid sedan han senast konverserade med någon, och giftet som rann genom hans hjärna istället för blod och transporterade alla intryck och förvrängde dem på vägen, hjälpte inte direkt till.
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   lör 26 maj 2018, 22:44

Det slog henne att hon inte frågat om främlingens namn, när denne nu svarade på hennes fråga. Kanske hade hon inte velat veta namnet tillräckligt mycket, eller så var hon bara rädd. För rädd var hon. Hon stod blickstilla nu, och försökte läsa av hanen och hans gester. Aldrig mått bättre, påstod han, varpå han lite svajigt omfördelade vikten på tassarna. Om inte annat var han väldigt uttråkad av hennes sällskap, för hans rörelsemönster verkade nästan lite besvärat på något vis. Pocra ville fortsätta att vara uppmärksam, notera saker, men hon valde att släppa ämnet. Om han mådde dåligt skulle inte hon direkt kunna hjälpa. Hon övervägde ändå att fråga om han var förkyld eller så, men avlivade impulsen. Inte nu, kanske senare. Hon hade ändå inga förkylningstips. På tal om förkylningstips, Pocra huttrade till. Måtte hon inte dra på sig en förkylning, om det nu var något som främlingen hade. Pocra hade varit förkyld en gång. Inte kul. Hon frös redan, hon behövde kanske gå in i någon grotta. Dock ville hon ha flyktvägar utifall att främlingen blev sur och kanske fick för sig att skada henne. Man visste aldrig med främlingar. Antingen var de nyckfulla, som hon, eller så var de nyckfulla, på ett aggressivt sätt, eller så var de förutsägbara. Pocra var dock väldigt dålig på att förutse saker.
  "Åh?" svarade hon när han kommenterat att de alltid lyst sådär.
  Något som fick Pocra att se storögt men bekymrat på främlingen var att han berättade att det fanns något som förstärkte det där giftigt gröna. Något inne i ögonen, eller i kroppen, eller... 
  "Förkylning?" andades hon förfärat.
  Aj då. Hon hade ju inga förkylningstips att ge. Han hade sedan frågat henne varför hon vandrade ensam, i regnet, och hans uttal av hennes namn gjorde henne obekväm. Hon skrattade därefter, ett vittnande om att hon var lite obekväm. Som att hennes kroppsspråk hade missat att dela med sig av detta faktum.
  "Alltså", började Pocra och det stockade sig lite i halsen av nervositet. "Jag är inte ensam."
  Bra! Nu skulle han veta att om något hände Pocra så kom Ula och hämnades. Förutom att Ula inte var i närheten längre. Fast det var ändå ett exceptionellt påhitt. 
  "Kallt och blött..." upprepade Pocra. 
  Något hypnotiskt fanns över honom, även om han såg ut som en blöt katt. Hans ord lät som om de kunde komma från en orm. Om ormar pratade som vargar, alltså. Listigt, kanske charmigt, Pocra visste inte. Han skrämde henne fortfarande lite, så det var med skräckblandad fascination som hon stannade kvar.
  "Det är lite kallt", erkände Pocra. "Du kallar mig vid namn mycket... Har du något namn kanske?"
  Pocra försökte besvara hans leende, men hennes leende var förvirrat. Som att hon inte visste vad hon log åt, men att hon ändå ville sympati-le.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   sön 27 maj 2018, 13:18

Även om han inte riktigt var vid sina sinnens fulla bruk uppfattade han signalerna Pocra utsände. Hon var illa till mods. På grund av honom. Skrämde han henne? Kunde inte klandra henne — han var dålig på att anpassa sig till detta nya liv i smärta som krånglade till hans tankar, hade inte lärt sig hantera det ännu, försökte fortfarande klamra sig fast vid den han varit innan. Vem hade han varit? Vem var Figaro? Han försökte minnas, men det var så mycket annat i vägen så tankarna gick inte riktigt fram. Frustrerat motstod han impulsen att ruska på huvudet, medveten om att det bara skulle förvärra den plötsliga huvudvärken, och tvingade sig istället att lyssna på vad Pocra sa. Hans uppmärksamhetsspann hade i varje fall förkortas markant sedan giftet började cirkulera i hans system.
   Förkylning? Först begrep han inte vad hon pratade om, trodde kanske att hon yrade, men sedan kickade minnet in igen och han kom ihåg att han sagt något om varför ögonen lyste. Något som fanns inuti. En förkylning? Tanken var så skrattretande att han var tvungen att ge till ett kort, skällande ljud mittemellan en fnysning och ett sarkastiskt skratt och skakade kraftigt på huvudet. Att allt det här skulle kunna skyllas på en vanlig förkylning? Nej. Fel, fel, fel. “Nej. Något annat.” Plötsligt lyfte han huvudet och stirrade henne stint i ögonen. “Gift. Så är det. Det var en grå varg som bet mig. En riktigt elak en. Har du träffat henne? Om du inte har gjort det, undvik henne, så slipper du bli som jag. Det vill du inte — det gör ont.” Chanserna var inte stora att Pocra skulle ha råkat springa på gråingen, men det skadade inte att fråga. Om inte annat kunde han varna henne, resonerade den normala delen av hjärnan.
   Uppmärksamheten tröt igen, och när Pocra talade igen kände han hur han började bli uttråkad. Ögonen krympte lite, han orkade inte längre stirra på henne utan iakttog henne slött. Inte ensam. Jo, tjena. Demonstrativt vred Figaro huvudet från sida till sida, som om han tittade efter någon. Ingen syntes till — inte heller bar vinden med sig någon lukt. “Du ser ganska ensam ut”, anmärkte han när han tittade tillbaka på henne med ena ögonbrynet höjt.
   Hon erkände att hon frös; nå, det krävdes knappast ett geni för att se det. Sedan frågade hon om han hade något namn. Var det värt att tala om det för henne? En tanke pockade på uppmärksamhet i hjärnans bakre hörn. Förut, när han inte var giftig, hade han värderat sitt eget namn högre än de flestas liv. Hans namn var namnet på en kung. Borde inte hans undersåtar känna till sin kungs namn kanske? Självklart borde han tala om det. “Mitt namn är Figaro”, sa han. Så fick hon väl göra med det som hon ville, men var hon smart skulle hon minnas det.
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   sön 27 maj 2018, 15:26

Pocra var räddhågsen av sig. Hon ville gärna komma ifrån det, men hon hade inte gjort någon ansats att träna bort det. Om man kunde träna bort det, Pocra visste inte det heller. Hanen slog snart hål på Pocras spekulation. Ingen förkylning, utan något annat. Pocras ögon blev större. I fjärran hördes dunder och hon kunde inte hjälpa att hon skälvde. En darrning gick genom hennes kropp, och kylan förstärkte den lite extra. Att hon frös förstärkte den, i alla fall. Pocra lyssnade noga, och hanen vände huvudet mot henne, låste hennes blick vid sin. Gift, sade han. Pocra förstod först inte alls vad han menade. Sedan, när hanen förklarade, så förstod hon på ett ungefär. Han hade blivit biten av någon som överfört något till honom - gift.
  "Näe... Det har jag inte...", smög hon trevande in som svar på hans troligen retoriska "Har du träffat henne?"
  Enligt främlingen kunde Pocra bli som honom, om hon inte var försiktig, och det skulle hon inte vilja för ont gjorde det. Pocra hejdade sig från att backa undan. Impulsen yttrade sig istället med att hon lyfte och sedan satte ner en tass. Annars flyttades den inte, men det såg ut som om hon antingen var osäker eller väntade på att säga något. Hon tvingade fram något att säga. 
  "Tack för varningen... Är det ... tagg-i-trampdynan-ont, bryta-ben-ont eller klämma-svansen-ont? Eller sjukdomsont, typ ont i magen?" frågade hon försiktigt. 
  Utav detta kunde man anta att Pocra inte hade blivit biten av en giftvarg. Ärligt talat hade hon inte brutit några ben heller - hon hade bara hört att det var smärtsamt och onödigt - även om hon haft lättare skador.
  Hanen sade att Pocra såg ganska ensam ut. Pocra log så milt hon kunde.
  "Ah, fast Ula är här någonstans", ljög Pocra, lite gladare.
  Det skulle bli svårt att få honom att tro på att Ula var i närheten, så Pocra flyttade ämnet lite.
  "Ula är stor. Säkert tre mig på höjden. Vet du vad en val är... Figaro?"
  Namnet Figaro hade en käck klang. Pocra bestämde sig för att säga det.
  "Ditt namn har en käck klang", sade hon, som tanken.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 28 maj 2018, 18:02

Som väntat krävdes bara en flyktig tanke på vargen som bar ansvaret för hans misär för att han skulle elda upp sig. Ju mer han använde huvudet, desto ondare gjorde det, och han manade just nu fram en minnesbild av tiken. Ilskan fick honom att bita ihop tänderna hårt och det måste synas på honom att tanken på avskummet fyllde honom med avsky, så som han plötsligt stramade upp sig och ansiktet hårdnade. Han hade lovat sig själv att om de någonsin korsade vägar med varandra igen, då skulle han ge henne vad hon förtjänade. Det kom inte för honom att han själv kanske haft en del i det som hänt, utan i hans minne var det bara hon som attackerade honom helt utan anledning. Hon skulle få äta upp det. Någon gång. 
    Frånvarande noterade han att Pocra lyfte och satte ner en tass, och sedan frågade hon vad för slags ont han hade. Tagg-i-trampdynan-ont? Bryta-ben-ont? Klämma-svansen-ont eller kanske sjukdomsont? Löjliga namn på löjlig smärta. Figaro var väl förtrogen med dessa sorters smärta likväl, och minnena från barndomens mobbning fanns kvar. Han mindes väl hur det kändes att bryta ett ben. Visste hur det kändes att ha en tagg i trampdynan och han visste hur det var att klämma sig. Det gjorde ont. Men det var ingenting. 
    Han skakade på huvudet. “Gift-ont. Det svider, som när man får salt i ett öppet sår, och det kliar värre än tusen loppor, värker och bultar. Men det är inuti. I blodet. Det slutar inte, det kommer aldrig sluta, och jag kan inte göra något åt det för det finns inne i mig. Om man klämmer sig eller bryter ett ben eller trampar på något gör det ont ett tag, men det här … det kommer att göra ont för alltid.”
    Detta vrak han hade blivit. Sorgligt, egentligen. Tragiskt hur han, en så stolt varelse, hade kunnat sjunka till något så ovärdigt på så kort tid. Han ömkade sig själv i svaga ögonblick, men han vägrade lägga sig på rygg och ge upp. Även om det bara var ren envishet som höll honom uppe när smärtan högg till i magen och fick honom att vika sig dubbel, så gjorde den det bra. Han hade ju faktiskt ett syfte kvar. Nätverket kanske det inte skulle bli så mycket av längre, men han hade ännu inte hämnats på sina bröder. Det skulle han göra innan han kunde tillåta sig att ge upp. Någonting måste han fortfarande uträtta, om än det var något så ociviliserat som blodspillan. 
    Ula. Lät som ett namn. Skulle tydligen vara i närheten. Figaro var inte beredd att tro på det för fem öre — hans ögon och nos fungerade väl fortfarande. Stor skulle hon tydligen vara också, som tre Pocra. En val. Han betraktade henne skeptiskt. “Ja, det vet jag. Men om hon nu är så stor, måste hon vara osynlig. Jag ser henne inte, och jag känner inte hennes lukt heller.” Han tippade huvudet en aning på sned, som för att försöka maskera att det börjat som en ofrivillig rörelse orsakad av en smärtvåg. “Har hon övergett dig?”
    Hans namn hade en käck klang. Jovars. Figaro sprack upp i ett leende, som faktiskt såg äkta ut — varför skulle det inte vara det, när dess ursprung uppenbarligen var en komplimang? Det kändes ovant att le, men förhoppningsvis såg det normalt ut. “Visst har det?” Han höjde ena ögonbrynet, utan att sluta le. Ett stabilt humör hade aldrig varit en av hans kvalitéer, och efter attacken hade det definitivt inte varit det. För två minuter sedan hade han varit fylld av hat vid tanken på den grå tiken, och nu log han stolt och, kanske, om man bortsåg från hans magra kropp och matta, blöta päls, till och med charmigt. “Får en att vilja säga det oftare.”
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 28 maj 2018, 18:33

Pocra såg förvirrat på hanen när han började se lite ilsk ut. Hans käkar tycktes pressas samman, och hon undrade om det var mer än de smärttitlarna hon nämnt. Fast han såg ju mer irriterad ut än något annat. Plötsligt skakade främlingen på huvudet. Gift. Det kunde hon ha gissat, att det gjorde gift-ont, men hur kändes det egentligen? Pocra ville inte själv känna det, men hon ville förstå vad problemet var. Hanen förklarade därefter, om salt i sår, loppor, bultande värk. Det fanns i blodet. Pocra nickade sakta. Hon förstod inte, men hon försökte förstå. Hon trodde att hon förstod, men var säker på att hon aldrig kunde förstå. Därför fylldes hennes blick med medlidande, vilket fick henne att slå ner blicken väldigt fort. Ingen ville väl ha en massa medlidande? Särskilt inte från en som inte visste vad den andre genomled.
  "För alltid", upprepade Pocra. "Det är rätt länge."
  Ämnet nådde Ula, och Pocra bara rullade in sig ännu mer i lögnen. Hon var på väg att ljuga mer men kom på sig själv. Hon öppnade munnen när Figaro frågade om hon hade övergett Pocra. Sedan stängde hon munnen.
  "Nä det har hon inte", försäkrade hon honom. "Regnet måste ha spolat bort hennes lukt, för vi skulle ses sen... nånstans."
  Kanske var det ett misstag att över huvud taget ha dragit in Ula i detta. Ula som var så snäll, och stor. Pocra ryckte lite på axlarna. 
  "Aaa", bekräftade Pocra snabbt och nickade hastigt när Figaro kommenterade på hennes kommentar om hans käcka namn.
  Han verkade glad över att höra detta. Detta gjorde Pocra stolt, och glad. Hon gjorde gärna någon glad och det var aldrig på bekostnad av hennes egen glädje. Så hon log försiktigt, för att visa att hon kände ungefär samma sak. 
  "Det är lite coolt vettu. Vilket är det coolaste namnet du har hört? Är det Figaro?" frågade Pocra och blinkade lätt med ena ögat.
  Hon var fortfarande lite, lite rädd. Dock var hon mer bekväm med honom nu. När han log.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   tis 29 maj 2018, 17:03

Pocra nickade långsamt, hennes ögon fylldes av något som var misstänkt likt medlidande, även om hon kom på sig själv och slog ner blicken. Hon var vettig nog att begripa att inte se på honom som om han vore svag, men det behövde inte betyda att han inte kunde utläsa det ur hennes kroppsspråk istället. Han hann möta hennes blick under en kort sekund innan hon sänkte den, och gav ifrån sig ett fnysande ljud. Bah! Han behövde inte hennes medlidande. Ville inte ha det. Om man blev ömkad av någon främling bara minuter efter att man träffats – fanns det något mer talande tecken på svaghet? Det var sant att han ibland tänkte på sin beklagliga situation med självömkan, men det var en annan sak. Om han utstrålade svaghet så starkt att främlingar märkte den … och att han gått så långt som att öppna upp sig och berätta om det … det fick honom att vilja spotta. Istället slog han lätt med huvudet när det ryckte i en nackmuskel. 
    “Ta ditt medlidande och stoppa det någon annanstans, jag vill inte ha det”, snäste han irriterat och rätade lite på sig, omedvetet eller ej, som för att demonstrera att han minsann inte var svag. Han var starkare än hon, förmodligen, så liten hon var. Ensam var hon också. Regnet hade spolat bort Ulas lukt, för det var meningen att de skulle ses här någonstans. Figaro såg skeptiskt på henne. “Någonstans? Det var väldigt specifikt.”
    Hon log också när han sa att hans namn fick en att vilja säga det oftare. Vilket var det coolaste namnet han hört? Han var tyst en liten stund, men öppnade munnen igen när en chockvåg av smärta sköt genom kroppen och fick honom att häftigt rycka till, som om han plötsligt klivit in i en kalldusch. “Enligt min uppfattning saknar de flesta namn anledning nog att minnas dem”, sa han och en underton av högfärdighet smög sig in i hans röst. “Personligen föredrar jag att fylla huvudet med mer användbar information.”
    Regnet hade avtagit något, men ovanför huvudena på dem morrade himlen fortfarande. Plötsligt var det som om en tanke slog honom, och hans blick på Pocra intensifierades. “Kan du ge mig en anledning till varför jag skulle minnas ditt namn? En anledning, så gör jag det.”
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 04 jul 2018, 18:47

Figaro skrämde henne massor, och Pocras underliga svans for mellan benen när han sade att hon skulle stoppa upp sitt medlidande någon annanstans. Det var tonen, inte orden. Pocra backade ett steg, in i en sten som var högre än vad hon var i manken. En sten som var högre än vad Pocras små öron nådde. Figaro gjorde något mer än att snäsa, han rätade på sig, bröstade upp sig lite, blev något större. Figaro kommenterade, lite mindre aggressivt i hennes tycke, att Ulas position verkade riktigt ospecifik, om man tolkade sarkasmen till det. Sedan log han. Kanske var det bara Pocra som var nojig, men det kändes som om Figaro var ett hot nu. Även fast han log. Han verkade för oberäknelig. Hans kraftiga humörsvängningar gav henne skador. När Pocra tänkte just det så ryckte Figaro till ordentligt. Pocras öron slickade nacken. Hon försökte flytta på sig lite omärkligt, diskret för att bara inte ha ett stort stenblock bakom sig. Hon behövde vara taktisk nu. 
  "Mer användbar information?" upprepade Pocra i en, av rädsla, osäker ton. "Vad kan det vara?"
  Pocra skulle minnas Figaro. Hans namn också, ett bra tag i alla fall. Det lät så säreget på något vis. För Pocra lät det catchy. 
  "Åh, jaha, ah asså" svarade hon stressat när Figaro frågade varför han skulle minnas Pocras namn. 
  Hon var inte bra på sådant här. Något ville att Figaro skulle minnas henne som Pocra, men en annan del av henne sade att det inte spelade roll om en skrämmande främling mindes hennes namn eller inte. Kanske hade det varit lika om han inte ens fått höra hennes namn. Fast Pocra ville att hennes plats i Numoori skulle påverka andra. En anledning. En. Hon var en flärpvarg, var inte det nog? En jätteliten havsvarg, med externa fenor. Hon såg lustig ut, fick hon höra. Var inte det nog? Pocra ville inte riskera att anledningen att minnas hennes namn var så liten och obetydlig att Figaro skulle avfärda alltsammans. 
  "Ehm..." fick Pocra fram för att visa att hon fortfarande var med i spelet.
  Något av Pocras åstadkommanden skulle vara en ovetydligt liten anledning att minnas henne. Likaså skulle vad som helst som Pocra kunde göra för Figaro vara. Pocra fick en idé. 
  "Pocra är en rosa färg, det betyder rosa, det kan man komma ihåg, för jag är ju rosa", sade hon. "Nu ska du få se nåt som kanske kan vara kul att minnas, vad vet jag."
  Det kunde betyda rosa men det gjorde nog inte det. Fast hur skulle Figaro veta vad Pocra betydde? Särskilt om inte hon gjorde det? Han skulle behöva lita på henne. Hon ruskade mycket lätt på huvudet och hennes rosa gälar dallrade varpå hon knep ihop de himmelsblå ögonen och gjorde något hon inte gjort på mycket länge. Förändringen började med att fjädrar tycktes växa ur hennes päls, hon blev ännu mindre, näbben ersatte nosen, ja snart satt en kakadua där havsvargs-Pocra suttit. Hon gav ifrån sig ett fågellikt läte och sträckte på sig, visade upp hela vida vingspannet för Figaro. Istället för gälar som var rosa så hade hon rosa fjädrar i de ljusa, så hade man träffat Pocra kunde man säkert göra kopplingen att detta hade med Pocra att göra. Likheten var slående. Pocras fågelskepnad tippade huvudet på sned, spänt väntandes på Figaros reaktion.
  "Jaga mig inte är du snäll", sade Pocra hest i sin sekundära skepnad som hon upptäckt rätt så sent i förhållande till hur länge hon levt.
  Några små fjädrar låg strödda omkring henne och vingarna flaxade några slag där hon slog. Hon var redo att växla skepnad alternativt att flaxa iväg om det krisade. Fast hon hade valt att lita på Figaro till stor del.
  "Ta-daa, rosa!" sade hon så glatt hon kunde och skakade på huvudet så att rosiga fjädrarna ruskades om där de stod.
  Vinden drog i hennes fjädrar men hon frös ändå mindre nu.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   sön 08 jul 2018, 19:21

Han skrämde henne, han kunde se det. Såg det på sättet hennes svans drogs in mellan benen, hur hennes öron vinklades bakåt och hur hon försökte backa, lägga avstånd mellan honom och sig själv utan att han märkte det. Det gjorde han naturligtvis, och det fick honom att vilja le — han var inte tillräckligt ömklig för att inte kunna vara otäck, i varje fall inte än. Känslan fyllde honom med vad som kanske bäst kunde liknas vid triumf och han kunde inte hindra början till ett maniskt leende från att rycka spastiskt i hans ena mungipa. Vad var det som skrämde henne? Hans ord, kroppsspråket? Han skulle bra gärna vilja veta det, men hon frågade vad som kunde vara användbar information. Allt, skulle han kunna svara, allt kunde vara viktigare än namn. Andras namn, vill säga — han värderade själva ljudet av sitt eget högre än livet hos de flesta levande organismer. 
    “Vad de är ute efter. Deras agenda. Om de har några planer som kan tänkas korsa vägar med mina egna.” Efter det digra mötet med den grå tiken hade hans planer haft lite andra prioritet, och ärligt talat trodde han inte att Nätverket någonsin skulle återupprättas. Han hade heller inga avsikter att leta upp dem — ville de ha tag i honom fick de hitta honom själva, resonerade han, men trots att hans verklighet skakats om så fundamentalt hade han fortfarande fragment av visionen kvar. Dessutom hade han en vedergällning att utdela, när han blivit lite starkare. Han hade lovat sin familj att komma tillbaka, och snart skulle han göra det. Egentligen hade det varit mer tillfredsställande att återvända som kung över världen, men så länge han var förmögen att ge dem vad de förtjänade gick det bra. Han skulle låta giftet som nu flöt genom hans kropp flöda genom deras. 
    Karghanen hade villat bort sig i tankarna, men det verkade även Pocra ha gjort, så det gjorde inget. Figaro betraktade henne stint medan den långa grå svansen svepte bakom honom och en muskelryckning då och då fick honom att förflytta vikten från en tass till en annan. Det gjorde ont, men han hade uthärdat värre. Ingenting kunde numera mäta sig med smärtan han upplevt de första dagarna efter bettet. 
    Pocra sa att hennes namn betydde rosa, men det var Figaro föga imponerad av och var på väg att fnysa åt det när hon plötsligt förvandlades. Krympte gjorde hon medan fjädrar började växa ut ur pälsen från ingenstans, och plötsligt satt en näbb i ansiktet på henne istället för en nos. När förvandlingen var färdig var hon ingen varg längre, utan en fågel. Han stirrade på henne med vidöppna ögon, och fascination trängdes med något vilt och nästan galet däri. “En fågel”, sa han dumt innan han gjorde en kraftig knyck med huvudet och lade det på sned och tyst smög ett par steg närmare för att ta en närmare titt på henne. “Du är en fågel. Det kan vara värt att minnas. Men frågan är exakt vad det är värt.”
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   tis 10 jul 2018, 23:05

Figaro slog henne som en något narcissistisk personlighet. Pocra tyckte att han såg lite för självgod ut när hon kurade ihop sig som hon gjort, och hon tyckte inte om det. Ändå ville hon fortsätta. Figaro förklarade att något mer värt att minnas än namn var agendor och sådant man sökte och ville uppnå. Så förstod Pocra det.
  "Vilka vägar är dina vägar?" frågade Pocra med skräckblandad nyfikenhet. "Vad är din agenda? Har du något mål?"
  Pocra såg flackande på Figaro, aldrig direkt i ögonen. Regnet hade saktat ner i sin framfart, det piskade inte längre. Hon var fortfarande blöt, och hon huttrade lätt.
  Ta-daa, rosa! När hon fick tillfälle att försöka tyda Figaros reaktion var den minst sagt intressant. Hans ögon blev stora men hon hade svårt att komma underfund med vad blicken betydde. Han kanske ville äta henne nu. Hon skruvade besvärat på sig när han kommenterade att hon var en fågel. 
  "Jajjamensan", svarade hon.
  Figaro upprepade att hon var en fågel efter att han närmat sig lite. Hon var halvt säker på att han ville äta henne nu.
  "Jag har andra tricks att minnas också. Vill du höra en gåta? Ja det vill du, jag kan en gåta", sade hon och såg för ett ögonblick honom rätt i ögonen.
  Hon nickade hastigt och tänkte igenom gåtan och dess svar innan hon sade något.
  "Det finns en ö i Numoori som heter Tadaar, har jag hört. Vilken var Numooris största ö innan man upptäckte Tadaar?" sade hon och såg finurligt på Figaro medan hon gav ifrån sig ett lätt kluckande som var något som kom med fågelskepnaden.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   tor 12 jul 2018, 16:37

Vilka vägar är dina vägar? Figaro kunde inte låta bli att känna ett hugg av irritation vid tanken på Nätverket och den tid han slösat med dem bara för att sluta här, med kroppen full av gift och sinnet snart förgiftat till oigenkännlighet, men han intalade sig att det inte var över än. En sann kung skulle nå tronen så småningom, om han var ödesbestämd att sitta på den. Allt detta var bara prövningar kastade i hans väg för att se om han var värdig, om han hade styrkan som krävdes. Han klippte lite med de spetsiga öronen och när han svarade var det inte utan att en hint av självsäkerhet smög sig in i rösten, trots att den hade förlorat mycket av sin forna välklang, och numera var lite hes och skrovlig. 
    “Mina vägar … de har vindlat omkring en del, men med tiden leder de till storhet. Jag tänker förändra den här världen och skaka om den i dess grundvalar, och som du säkert förstår kan jag inte låta någons väg stå i vägen för min egen. Men först … eller kanske sedan … har jag lite hämnd att utdela till de som förtjänar det.” Han hade tänkt mycket på hämnd, hade haft mycket tid till det när smärtan började avta men han fortfarande var för svag för att göra något meningsfullt. Familjen och den forna flocken stod först på listan, hade alltid gjort. Med tiden som han spenderat på vandring hade det smugit sig in fler namn på listan, men de hade inte högsta prioritet. De som hade sårat honom djupast var de som skulle straffas hårdast, för oavsett vad de tänkte om honom så var Figaro inte svag, han var ingen ynkrygg och han glömde ingenting. Tvärtom — han hade sparat varenda händelse, lagrat dem i minnet i plågsam skärpa, så att han kunde komma ihåg vad de hade gjort och visste exakt hur mycket de skulle straffas. Han tänkte inte straffa dem mer än de förtjänade, men de hade själva sett till att de förtjänade en hel del. Han var rättvis, inte sadistisk. Inte än. Kanske snart, om giftet inte slutade tortera honom. 
    Tankarna hade sprungit iväg med honom igen men när Pocra — fågel-Pocra — tilltalade honom rycktes han tillbaka till verkligheten. Vill du höra en gåta? Faktum var att Figaro inte var på humör för barnsliga lekar, men han hann inte säga nej förrän Pocra bestämde att han ville det. En ö som hette Tadaar. Numooris största. Vilken var den största innan den upptäcktes? Det var en enfaldig gåta, tyckte han, som aldrig varit särskilt familjär med geografi. Men även om det var en ren geografifråga var det ändå ingen gåta, för gåtor var medvetet finurliga och behövde inte nödvändigtvis ha ett vetenskapligt korrekt svar. Kargen rynkade pannan och slog med det stora huvudet, delvis av irritation och delvis på grund av ilningen av smärta som löpte längs nacken och via en nerv till kinden. “Jag vet inte. Vilken var Numooris största ö innan man upptäckte Tadaar?” frågade han med ett tonfall som föreslog att han inte var speciellt intresserad av svaret.
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   fre 13 jul 2018, 17:31

Figaro pratade om vindlande vägar och storhet. Pocra förstod inte riktigt vad han menade med att skaka världens grundvalar, hur gjorde man ens det? Borde hon fråga? Hämnd, pratade han också om. Pocras huvud kunde inte bearbeta två frågor samtidigt och hon behövde tömma huvudet, men hon ville inte göra honom upprörd heller. Sade hon något dumt skulle han nog bli upprörd. Därför omformulerade Pocra sig lite innan hon faktiskt stack in följdfrågan hon stått på sedan Figaro nämnde det.
  "Hur skakar man världen?" frågade hon.
  Hämnden kunde hon ju fråga om senare, om det fanns tillfälle. Om hon kom ihåg det. Hon började dock bli lite nyfiken på hans hämnd. Nej hon måste fråga. Eller? Pocra omfördelade vikten. Varför fråga så mycket? Fråga sen. Hon valde att avstå från att fråga då när det passade bäst, och om Figaro fortfarande var kvar efter hennes påhitt för att placera lilla Pocra på Figaros karta så kunde hon fråga mer senare. Han verkade inte ha något emot av att man visade intresse i honom. Pocra var inte skarp nog för att komma på någon psykologi-hypotes direkt, men hon antog att han inte fick så mycket positiv uppmärksamhet. Det kändes så. Han verkade så grinig.
  "Bra att du frågar", svarade Pocra så snabbt och finurligt hon bara kunde.
  Pocra lät tjatig som fågel. Hon kunde ana Figaros ointresse men hon tänkte ge honom svaret ändå. Gåtor kanske bara inte var hans grej. 
  "Svaret är... fortfarande Tadaar" avslöjade Pocra kort därefter. "Ön hade bara inte upptäckts än."
  Pocra hummade lågt. Sedan knep hon ihop ögonen och påbörjade sin resa tillbaka. Hon tyckte egentligen inte om att ta skepnaden som var hennes sekundära. Hon gjorde det mest i nödfall. Vilket är ett fakta som förvirrade henne nu när hon försökte minnas varför hon ville impa på en främling som skrämde skiten ur henne. Pocra antog att hon bara inte ville backa för en utmaning. Med lite vilja och lite kraft krympte fjädrarna bort, och texturen på näbben blev mjukare och ersattes med en nos. Pocra stod snart där, och hon kunde inte hålla tillbaka ett besviket ansiktsuttryck nu när man kunde tyda hennes ansikte igen. 
  "Okej. Så vem tänker du hämnas på?" frågade hon lågmält, äntligen. 
  Hon ville resignera från leken som gick ut på att visa Figaro att hon var minnesvärd. Pocra visste inte hur hon skulle säga det dock. Hon var minnesvärd, för Ula. Hennes namn pratades säkert om inom familjen också. På vilket sätt visste hon dock inte.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   tis 17 jul 2018, 17:03

Hon frågade honom hur man skakade världen. Han hade ägnat många timmar åt att fantisera om hur det skulle bli när han gjort det, men själva utförandet hade han inte funderat så mycket på — han hade en grundläggande plan, saken han sagt till Fenris, och den tänkte han hålla sig till. Han mindes mötet med den randige, kaxige ynglingen och hur det hade slutat för denne; med Figaros käftar låsta kring hans hals. Lämna inga tvivlare kvar efter dig. För att ta dig fram måste du först röja vägen.
   “Man förändrar den”, sa han med ett malligt leende som ryckte i högra mungipan. Le kunde han fortfarande göra utan att det gjorde alltför ont. Tur det. “Man river ner och bygger upp. Jag avser att ena alla vargar under en gemensam kung, göra alla till jämlikar utan att se till ras eller rang. Det är förstås inget litet uppdrag. Det kräver uppoffringar. I ett perfekt system finns inga felande länkar.” Leendet dog och ansiktet hårdnade, men under pälsen ryckte det i musklerna och det var inte svårt att se att han egentligen log, bara inte med munnen. Ögonen lyste med manisk glöd och tonfallet var muntert, självsäkert och en gnutta triumferande. “Så sent som för några månader sedan träffade jag en enfaldig yngling som motsatte sig idén. Han hade ett rätt stort leende när han hånade den, men låt oss säga att han inte log lika brett sedan.” Leendet som Figaro undertryckt bubblade upp till ytan och han gav Pocra en kort ryckning av munnen inom loppet av ett par sekunder innan han lät mungiporna falla ner igen. “Allt har konsekvenser, nämligen. Den här ynglingens misstag var att han inte förstod det. Och nu är världen en felande länk fattigare, men vad gör det?”
   Att tala om mötet med Taranis, och indirekt om sig själv, hade muntrat upp honom och han lyfte menande på ögonbrynen som för att utmana Pocra att komma med ett förslag på varför världen hade behövt vargen, eller kanske bara understryka poängen. Men nu kom svaret på gåtan om Tadaar, och svaret var lika enfaldigt som frågan. “Vilken gåta”, utbrast Figaro, föga imponerad. “Tog dig lång tid att klura ut, väl?”
   Pocra förvandlades tillbaka till varg och han måste erkänna att det var ett ganska häftigt trick och förmodligen en användbar förmåga. Kanske kunde han försöka få Pocra att stå till hans tjänst, vara hans ögon i luften, men frågan var om det var värt det. Han kanske skulle kunna skrämma henne till lydnad, men hon letade ju efter sin vän och så fort han gick skulle hon försvinna. Han beslöt att det var ett onödigt slöseri med energi och lyssnade istället på hennes fråga. Vem han tänkte hämnas på.
  Han slöt ögonen och hummade lågt, och när han öppnade ögonen igen log han, för tanken på hämnd fick honom att glömma smärtan tillfälligt och kvar fanns bara förväntan och den icke ännu vunna segerns sötma. “Många. Min mor, mina bröder. Flocken där jag växte upp. Alla som gett mig anledning att vilja hämnas på dem, faktiskt. De vet inte bättre, men dagen kommer då de lär ångra sig rätt så rejält, för jag betalar alltid tillbaka det jag är skyldig.”
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 18 jul 2018, 00:30

Pocra skrämdes av stora valar. Hon skrämdes av åskan också. Hon var rädd för Figaro. Allt vad som nämnts fascinerade henne också. Pocra lyssnade till hans röst. Riva ner, bygga upp. Diffust men okej. En enda kung. Okej. Pocra nickade. Inga felande länkar, hajade hon till på. Hon ville inte kommentera på det. Hon förstod vad han menade, trodde hon i alla fall. Förluster i form av liv, gissade hon att det rörde sig om. Hon gjorde en liten grimas som kunde tolkas som besvärad. Hon fick sitt svar när Figaros ansikte blev allvarligare medan han berättade om en enfaldig yngling. Som han måste ha skadat. Pocra stelnade till, spände sig reflexmässigt. Pocra var kanske en felande länk, för hon ville inte ha Figaro till kung. Om det var så han hade menat det. Allt har konsekvenser, sade Figaro. Vad gjorde en felande länk mindre?
  "Bestämmer du vem som är den felande länken? Ska du vara kung?" frågade hon och kände sig dum. "Saknar inte någon den ynglingen?"
  Du ska inte vara kung, tänkte hon. 
  Adrenalinet fick en skjuts genom kroppen. Pocra kunde inte greppa om Figaros natur. Hon kunde känna adrenalinet väl. Efter att hon fått respons på sin gåta, kändes det lite bättre ett tag. Fram och tillbaka, rädd och inte rädd. Lite utmattande. Figaro verkade inte jätteimponerad men hans ord förvirrade henne och fick henne att tro att han kanske var lite imponerad.
  "Inte direkt", sade hon till svar om att det måste ha tagit lång tid att klura ut. 
  Om det var en retorisk fråga så förstod Pocra inte riktigt det. Tänk att resa med honom, tänkte hon. Det måste vara svårt. Figaro hade nämnt att han villa hämnas på en hel hög vargar. Hans mor och alla hans bröder. Hela hans flock. Figaro skulle betala tillbaka. 
  "Vad gjorde de mot dig? Om du skulle... döda... dem, alla, så finns det ju ingen som saknar dem längre", sade hon tvekande.
  Vad hemskt det lät. Tänk att hon just sagt så.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 18 jul 2018, 12:23

Att Pocra såg besvärad ut när han pratade om att ta bort felande länkar ur kedjan bekom honom inte. Det var inget trevligt ämne i de flestas öron, men det var nödvändigt för att planen skulle gå att genomföra, och han såg inget fel i att röja undan lite här och var. Svagsinta typer behövdes ändå inte — världen var tillräckligt full av sådana ändå. Alla hade ett ansvar, ansåg han, att se efter sig själva och om man inte tog det ansvaret och handlade smart, fick man ta konsekvenserna. Som Taranis hade gjort. Som han hade gjort när han blivit biten av Inamorta. Det hade varit ett dumt drag att ge sig in i en strid med henne, men hade han inte betalat priset med sin smärta? 
    Pocra frågade om han bestämde vem som var en felande länk, och om det var han som skulle vara kung. Han hade inte nämnt något om att kungen ifråga skulle vara han själv, men hon hade uppenbarligen förstått det ändå. Han ryckte på axlarna. “Jag kan göra en bedömning. Jag förbehåller mig inte ensamrätt att bestämma det — alla kan bestämma det. Och gällande kungen … jag eller någon annan, spelar det egentligen någon roll? Det handlar om vem som är bäst lämpad. Råkar det vara jag …” Han lyfte ett ögonbryn som för att säga, då är det så. Själv hade han som sagt en liten idé om att det faktiskt var han som var bäst lämpad, men om någon annan tog tronen innan han hann göra det … tja, han kunde alltid bida sin tid och slå till senare. 
    Saknar inte någon den ynglingen? frågade Pocra, men Figaro fnös. “Det borde han ha tänkt på innan han ställde sig i vägen, i sådana fall.” Som sagt, eget ansvar. Taranis kunde ha tänkt på sig själv, på sin familj, och han kunde ha backat. Allt har konsekvenser. 
    Vad hade de gjort mot honom? Ilskan fick en puls av smärta att skjuta genom kroppen och det ryckte kraftigt i hans ansiktsmuskler under ett par förvridna sekunder. “Tja, börja med att titta på vad den gråa gjorde mot mig! Hon planterade gift i kroppen på mig. De har gjort många saker. De torterade mig som valp. De brukade kasta mig i sjön, och när min päls var alldeles genomblöt, brukade alla valpar med elektriska krafter gå fram och ha sitt lilla roliga. Vatten leder ström, förstår du, och effekten blir större om offret är blött. De tyckte att det var hemskt roligt. En gång satte de eld på mig — all päls på ryggen och bröstet brann upp, och det tog ett bra tag innan den växte tillbaka. De gjorde mer än så, men det tror jag blir för mycket för dina små öron.” Hon kunde aldrig föreställa sig. Han visste saker om smärta som hon inte gjorde. Pocra hade ingen aning. Hon kunde inte döma honom. Ingen kunde döma honom. 
    Om han skulle döda dem skulle det inte finnas någon som saknade dem längre. Han gav ifrån sig ett torrt ljud, till hälften ett skratt och till hälften en fnysning. “Ingen saknar dem nu heller. Jag var liten och dum då, och smärta är priset för dumhet. Jag har betalat det flera gånger om. Nu är det dags för dem att göra det.” Figaro drog belåtet på munnen. “Det kallas rättvisa.”
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   lör 25 aug 2018, 16:21

De lysande ögonen var som irrbloss men Pocra lät sig inte luras av orden eller glöden. Hon visste var hon stod och var övertygad om att Figaro hade fel, så fel så. Tydligen tyckte kanske Figaro att han var konungsmaterial men Pocra var stolt över att kunna se rakt igenom honom. Pocra stirrade tyst på de giftiga ögonen. Så gröna och trolska. Hon ställde sin fråga om den som Figaro hade skadat. Han svarade henne simpelt att det varit den vargen som burit ansvar för sin död eller sina skador. För att den stod i vägen.
  "Tycker du att jag står ivägen?" Frågade Pocra motvilligt.
  Hon ville inte höra vilket svar som helst här. Så hon ångrade att hon frågat.
När Figaro började förändras lite i kroppsspråket så rörde Pocra nervöst på svansen. Flärpen, som Ula hade döpt den. Eller vad var det? Ja... Pocra var flärpvargen, så hon tröstade upp sig lite vid tanken på att Ula fanns.
Figaro berättade om övergrepp och Pocras små öron lyssnade ivrigt. Han slutade dock med att säga att hon nog inte skulle kunna hantera mer.
  "Jag är större än jag ser ut", sade hon och trodde på vad hon sade för att Ula, största vargen hon visste om, trodde på det.
  "Massa förlåt skulle inte göra nån skillnad så du gör ju som du vill", sade Pocra och en ryckning gick över skuldran. 
Rättvisa.
  Pocra stöttade inte hämnd, så hon stöttade inte Figaro. Han var inte hon helt enkelt. Så Pocra ville inte hålla med.
  "Rättvisa... låter blodigt."
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   mån 27 aug 2018, 19:23

Hon frågade honom om han tyckte att hon stod i vägen, och det var tydligt att hon drog sig för att fråga, förmodligen osäker på svaret. Det var roande, att se den effekt hans ord hade på henne. Roande eftersom de för stunden inte var mer än bara ord — han hade ingen avsikt att anfalla henne, men det var klart, om hon gav honom anledning kanske det skulle behövas. Men för tillfället tyckte inte Figaro att hon var värd att slösa energi på, så liten som hon var. 
    “Inte om du flyttar på dig”, sa han med ett skevt leende. 
    Jag är större än jag ser ut. Detta fick Figaro att lyfta lätt på ögonbrynen. “Jo, det tror jag säkert”, sa han med ett tillräckligt neutralt tonfall för att det skulle gå att tolkas som sarkasm samtidigt som det kunde låta allvarligt. Massa förlåt skulle inte göra någon skillnad så han gjorde som han ville. Figaro tyckte att det lät helt acceptabelt. 
    “Exakt!” utbrast han med ett utmattat ansiktsuttryck, som om det var först nu Pocra äntligen fattade, överraskande högt. “Exakt. Vi befinner oss långt bortom ‘förlåt’. Det räcker inte längre. ‘Förlåt’ skulle inte göra någon skillnad, för det är bara ett ihåligt ord som kan tas tillbaka när som helst. Man kan till och med säga det utan att mena det. Men vet du vad som skulle göra skillnad? Blod. Döden är oftast permanent, och det är sällan man dödar någon utan att riktigt mena det.” Han flinade kort och när ryckningarna i ansiktsmusklerna tvingade ner mungiporna vände han bort huvudet och studerade någonting längre bort, fast han såg inte mycket på grund av regnet. Först när hon konstaterade att rättvisa lät blodigt vände han ansiktet mot henne på nytt. 
    “Bara viss rättvisa. Blodiga handlingar resulterar i blodig rättvisa."
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   tis 11 sep 2018, 08:17

Svaret blev att hon skulle behöva flytta på sig om hon stod i vägen, om hon började stå i vägen, och Pocra förstod exakt vad det betydde samtidigt som hon var helt vilsen i det han sagt. Hon bestämde sig för att släppa det för tillfället, han hade faktiskt inte gjort utfall mot henne på något sätt dittills. När hon började prata om ursäkter och kompensation så verkade de vara på samma sida. Om det var en bra sak visste Pocra faktiskt inte. Figaro började dock prata om blod och innan det hade han haft vettiga poänger men nu visste Pocra inte om hon ville lyssna längre. Ändå svarade hon.
  "Ja... man dödar väl inte någon utan att riktigt mena det. Förutom när man mördar någons själ. Det låter som att det är vad de försökte göra. Utan att kanske veta om det, så kanske din själ är död på grund av dem", sade Pocra med eftertanke. "Eller är den döende kanske? Vad säger du om det?"
  Blodiga handlingar. Blodig rättvisa. Pocra skyggade mentalt för tanken. Hon ville inte ha med sådant att göra. Hon älskade så mycket. Hon älskade Ula. Hon ville aldrig se blod annat än olyckshändelser. Hon må ha svårt att sätta sig in i vissas situationer, men smärta var inte nådigt. Hon hade låg smärttröskel och hon var rädd för blod.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 12 sep 2018, 20:25

Utan att kanske veta om det, så kanske din själ är död på grund av dem. Eller är den döende kanske? Vad säger du om det? Orden fick honom att skrocka, axlarna studsade till en gång i ett lätt skratt. Började hon känna sig stöddig kanske? Figaro höjde ett roat ögonbryn och kunde inte förmå sig att sluta le, som om hon vore ett barn som sagt något sött fast hon inte riktigt visste vad hon pratade om. Hur kunde hon göra det? Se på henne. Hon kunde tala om döda och döende själar allt hon ville, men han tänkte inte tro att hon visste något om saken. Hon var alltför liten, alltför vänlig, alltför godtrogen för att göra det. Folk med skadade själar betedde sig inte som Pocra. Han var nästan lite avundsjuk.
   “Vad jag säger om det?” upprepade han, fortfarande med det lätt nedlåtande leendet som ryckte i munnen. “Tja, som jag ser det är väl alla själar döende, egentligen. Vi ska ju alla vika hädan en dag, det är bara en tidsfråga. Men kanske är det som du säger, att vissa själar dör i förtid … det är intressant att fundera på.”
  Där tystnade han utan att avslöja om han tyckte att just hans själ tillhörde den sorten eller inte. Himlen över dem hade mörknat ytterligare och plötsligt klöv en vit blixt de nästan svarta molnen. Figaro ryckte på axlarna och såg på Pocra igen, och för en kort stund undrade han hur hon skulle klara sig, i ovädret och i livet. Hon var så liten och oskyldig. Men så skakade han av sig tvivlet — hon kunde säkert ta hand om sig själv, och även om hon inte kunde det så var det inte hans problem.
   “Jag tror det är dags för mig att börja röra mig”, förkunnade han och vände sig om med ett litet leende. “Men det har varit trevligt att prata med dig, Pocra. Jag hoppas att du hittar din vän.”

[Vill du lägga till ett svar med Pocra får du göra det såklart, annars avslutar jag här!]
Till överst på sidan Gå ner
Pocra
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   ons 12 sep 2018, 20:45

Figaro uppträdde hånfullt i Pocras tycke och hon såg lite förvirrad ut när han skrattade åt henne. Hon vevade tveksamt med den fenlika svansen. Han svarade snart och han verkade varken ledsen eller förebrående. Eller kränkt. Han sade till och med att det var en intressant fundering. Hon kände sig genast lite muntrare. Även om Figaros tycke om henne inte direkt spelade någon roll. Han var olik henne på många dåliga sätt. Pocra hajade till när åskan gick strax efter blixten lyst upp hela den morrande himlen. Figaro sade något och det tog ett ögonblick innan Pocra lyckades registrera vad han sagt. Han ville gå. Det gjorde inte Pocra mycket. Hon nickade. 
  "Trevligt att prata med dig..." upprepade hon. "Figaro."
  Han hade redan vänt sig om. 
  "Ula är nog bara runt hörnet", försäkrade Pocra honom. "Hoppas att du hittar dem du vill hitta."
  Pocra tänkte så mycket när hon själv började gå. Himlens morr och hennes möte med Figaro hade gjort hennes ben svaga. Hon ville så gärna träffa Ula. Hon hade tänkt så mycket på henne och nu var det dags att leta. Det fanns så många saker Ula behövde höra. De var förtrogna med varandra, hon skulle få höra om Figaro. Ula och hon hade haft trevliga konversationer och de var vänner. Pocra hade frågat Ula om de var vänner, och Ula hade varmt godkänt hennes vänförfrågan. Pocra tänkte medan åskan gick, att hon ville se Ulas leende. Hon halkade nerför det sliriga underlaget där det regnvåta berget inte tycktes vilja ha henne kvar. Snart kunde hon gå, på en stig, som inte sluttade så mycket. Det var inte stigen hon utforskat på sin väg uppåt, men hon ville till stranden så snabbt som möjligt och ner i vattnet. 
  "UUUUUUULAAAAAA", skrek Pocra när hon var ända ute på stranden. 
  Hon fortsatte ropa efter Ula. Tills hon blev hes. Ula måste vara i krokarna. Det var hon ju alltid sedan de först mötts. Pocra skulle hitta Ula. Pocra stannade invid ett rangligt träd som inte såg ut att må så bra.
  "Varför så ledsen när det är så mycket vatten här?" frågade Pocra i en utmattad ton.
  Hon kände sig trött och dränerad. Efter Figaros intryck som han ingivit henne. Hon lade sig invid trädet. Hon tänkte inte på att trädet säkert mådde dåligt för att det växte i bergsmiljö och ensam var den högsta punkten där hon befann sig. Det fortsatte att ledset vifta lojt med grenarna. Sedan hördes en knall och spricka för spricka klövs trädet ända till roten. Ljuset lyste upp Pocras insidor och energin skakade hennes kropp i spasmer.

[Kombinerade detta med ett roll som jag startade till Ula men jag gjorde en tvist lol. Tänkte att Bobcat kan lägga ett svar med Ula som reaktion typ?]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Himlen morrar [Figaro]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Himlen morrar [Figaro]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Västra Bergen-
Hoppa till: