Hennes stilla gång som förde henne frammåt genom lavaöknen, hon var på gränsen till reviret, påväg mot slätten. Elr i elllafall i den riktningen.
Hon behövde gå och jaga nu igen. Nu då krafter som varit försvunna i månader entligen hade kommit tillbaks.
Hon småflinade då hon rörde siig fram med bestämnda tassar, men endå snabb gång. Hon hade ingen tid att slöa fast hon bara skulle och jaga.
Hon behövde komma hem innan det mörknade så att ungarna också skulle få lite mat i magen. Hon lade lämnat Serpiente hos dem, så hon kunde hålla
ett öga på dem endå.
Hon ökade sin gång till en fast "trav" då hon rörde sig frammåt mellan lavan tog ett lätt skutt över den rinnande lavan.
Hon hade förändrats både psyiskt och fysiskt på några år. Hennes kropp hade blivit längre smalare och allt mer likt hennes mor, som hon förbannade sig
Själv för. Lätt, smidig och graciös. Vacker för ögat att skåda men giftig och farlig inanför skinnet.

Hon saktade ner igen och höjde huvudet och stannade med framtassarna fint placerade bredvid varan. En doft av varg nådde hennes svarta nos och hon
fuktade sina läppar och flinet försvan innan hon började gå med ett högt buret huvud och de röda ögonen lös ikapp med solen som ibland tecktes av moln.
Snart så började mjuka droppar rammla från himmlen och blötte ner hennes päls. Hon lät elden ta hand om det och gjorde henne torr, höll henne torr medan
regnet droppade från himmlen och ökade snart i kraft och mörkare moln kom upp på den förut klara himmlen och snart hördes en hög åskknall och hon
svepte till med svansen bakom sig. Hon besvärades inte av regnet. Men hon gillade inte åskans bullrande. Hon ville inte att hennes ungar skulle
åka illa ut i ovädret. Men Serpiente vakade över dem, de skulle må bra så lenge "han" var där.
Hon fokuserade i stället åter sina sinnen på den främmande doften.

Med ett högt buret huvud och bestämda steg vandrade den unga hanen in emot lavaöknen, dess hetta lockade honnom till en viss del, men kylan hadde stått honnom närmare än den fruktansvärda hettan ifrån lavans energi. Crepsley granskade området framför sig då han vädrade regn, vaten brukar inte lukta något, men regnet's speciella doft glömmer han alldrig bort, hur gärna han än vill sluta att minnas. Minnesförlust tre gånger då han varit med i så många strider, huvudet mot något hårt och sedan, minnet borta för en viss tid. Men alldrig har han kunnat glömt bort vattnets lukt. Då han kollade upp och såg himelen blixtra till höll han ögonen öppna, smalnade som alltid. Men då regnet var någon meter ifrån hans kropp och själva honnom slöt han ögonen sakta och lät det blöta blöta ned hela honnom. Till en viss del var det skönt, och han var mycket dödlig att komma i strid med ifall han skulle vela använda sina elektriska krafter på den som var i regnet med honnom. han slappnade av med hela kroppen och kände hur regnet ran ned ifrån hans annsikte och ned över halsen, benen, på något sätt var det underbart med vatten och samtidigt så frukansvärt att han ens vistade sig i det. Men varför Crepsley kände såhär var han fortfarande osäker om, det hadde något med hans försvunne halvbroder att göra ialalfall.
han tänkte tillbaks till då han såg honnom sist på alla de stunder han granskat brodern till minsta detalj av hans tänder som sökte sig till moderns kött ibland. Deffenitivt faderns blod som strömade i hans halvbroder.
Det tog ett tag, en stund, en lång stund för honnom att tänka på allt som inte riktigt hörde ihop med det han mindes.
Då han kommit ur sina tankar sänkte huvudet och det riktades frammot, ögonen öppnades så att de fortfarande var smalnade sakta. Och då han öppnat dem, stod där en främling vars gestalt endast syntes, eller siluett.. Doften av varelsen hadde han fångat upp för länge sen om han inte stannat för att tänka, drömt sig tillbaks där de käraste minnen fortfarande satt kvar. Crepsley började att gå emot henne, med ett fortfarande högtburet huvud och bestämda steg. han undrade vem detta kunde vara, En medlem av TDN kanske? ...eller bara en till vandrare som honnom själv...


(Förlåt att det vart lite rörigt, men är trött XD)

Hennes huvud var höjt då hon rörde sig frammåt, men hennes tankar var borta, fast hon visste om den främmande doften. Han skulle väl endå
dyka upp snart, hon brukade ha väldigt otur med sånt, träffa folk villsäga. Hon skakade lätt på huvudet medan hon höll samma takt.
Och snart såg hon honom genom det regniga vädret, fast hon aldrig känt större kyla av regn så hade hon haft elden.
Vad skulle hon gjort av sig själv om hon in te haft den? Ett flin krönte hennes läppar då hans siluett kom fram i hennes synfällt och hon stannade upp
med dett ena bakbenet bakom sig och ett höjt ögonbryn.
Men lade sen bort sina uttryck och bara det vanliga flinet var kvar då hon hon fortsatte frammåt.

Snart kunde hon se den vite, han hade svart mankam med svarta ränder över ryggen med en svart svans. Han hade också två horn
som hon lät sin blick vila på ett litet tag och såg sen betarna och flinet blev bredare innan det försvan ännu en gång.
Så stannade hon ännu en gång upp, öronen åkte snabbt bak innan de riktades frammåt igen medan hon cirkulerade honom några steg, som en hök.
Stannade sen igen och satte sig ner.
"Så vem är du som tagigt så nära TDN's revir, hane?" sa hon med en aningen bestämnd het i rösten. Massor av vargar passerade deras
revir hade hon kommit fram till och hon mindes den vita honan som hade stört henne. Hon svalde, det var misstag av få. Fast hon visste att
hon hade gjort ett och annat fel.
Inga hälsningar, inte nu. Det passade inte. Och dessutom var det mest bara överflödigt babbel.

[Skit om man får säga det själv! ^^' -.-]

Hon satte sig ner på väntan att han skulle svara. Det var hennes marker hon kunde vara lugn här.
Hans huvud påminde henne smått om Keys, horn. Fast inte lika stor då dock.
Och så hade han ett par betar, hon själv såg väl inte så farlig ut igentligen. En vanlig tik, medelstor,
svart och röd. Det enda som kunde vara hotfullt var de röda lysande ögonen.
Så öppnade han munnen och talade. Han hade en rätt så annurlunda ton, inget hon igentligen skulle
glömma. Han var ormlik på något sätt, hon la huvudet på sne och skisade lite med ögonen
på ett granskande sätt. Och nickade sen.

Mr Crepsley, speciellt namn på en speciell varg, kanske? Hon la huvudet på sne och vinklade de svarta
öronen innan de fördes en aningen bakåt. Inte hotfullt, bara lugnt.
"...León" svarade hon en aningen syrligt men svängde sen den svarta och röda svansen om sig
och skulle kallat på Serpiente om han inte varit med valparna. För att ha elden nära om sin kropp.
"Och varför har du kommit så nära våra marker..?" sa hon sen och la huvudet vagt på sne,
en sak som hon gjorde då hon granskade folk. Nog för att hon hade lagt hans gestalt på minnet,
men hon kände sig smått uttråkad och lät sig då under hålla sig själv.
Regnets piskande gjorde henne på ännu mer dåligt humör. Dethär var inte hennes dag.
Och så skulle hon och jaga ännu, lyckat.

Hon tittade på honom, hon hade igentligen ingen större nytta av att veta, men han stod nära deras deras revir. Kunde man inte då få en enkel förklarning varför han vitsades där? León fnös tyst och tittade på honom, följde hans rörelser och ord. Diablo? Nåå... Hon hade inte hört om honom, rättare sagt så hade hon knapt hört om honom och det förvånade henne svagt nu. Var var alla? Hon rynkade pannan svagt då hon funderade och skakade sen på huvudet.
Hon inflikade ett "Nej" innan han fortsatte och ett fundersamnt flin dök upp på läpparna. Alla dessa vargar...
Varför han skulle valt denna plats? Det var ju varmnt... om han var inferno eller hade elementet eld så kunde man ju trivas bra här?
Äh... det rörde henne endå inte.

"Han kanske gillar detta klimat.." sa hon nästan sarkasmiskt och skakade på huvudet. Yep henens humör var inte det besta.
"Men om han tillhör TDN så är det väl inte så konstigt att han håller till här..." sa hon syrligt och skakade sen på huvudet och tittade tomnt in i den andres gröna ögon.
Ja-a, vart detta möte skulle sluta hade hon ingen aning om.

Hon tittade på honom , han var ju helt vrickad. Hon spände den svarta kroppen och sinnen på spän.
"Och du borde inte öppna din stora käft om du inte har nån aning om leget" väste hon mellan de hoppressade tänderna.
Han skulle allt passa sig vad han gjorde och sa. Han hade ingen aning, ingen visste nått. Hon hade varit vid flocken i 6-7 år men inget hade hänt, och hon hade inte träffat några från flocken, förutom Key och den vita och gröna vargen (Tem) som hade styrt mötet. Men hon hade hållit sig undan så länge hon väntat valparna och då hon haft dem.
Då såg hon honom komma närmare och han gick över gränsen till flockens marker. Och hon blottade de vita tänderna och en dov varnande morrning lämnade hennes strupe.

"Vare sig du skänner honom eller inte så har du ingen rätt att vitsas över vårat revir, försvin, idiot" sa hon i morrningarna innan hon slutade morra och höjde huvudet i en stolt ställning.
Om han inte förstog hennes varningar ffick han skylla sig själv.
Hon var inte nådig, det var det sista hon var. Och han var knäpp, det hörde man. Hennes tänder var ännu varnande blottade. Blixtar som rörde upp himmlen som också värkade vara hanens kraft blixtrade. Men han skulle inte kunna köra med henne fast han hade vädret på sin sida.
"Om du är så mycket smartare, vad gör du då här?!" väste hon på samma sätt som innan, kallt och varnanade.

Hon sa åt honom att komma, han skulle det snart också. Så hon släckte hans eld för att sammla honom igen. Valparna klarade sig en stund medan hon gjorde upp med denne. Han verkade fatta trågt och galen var han också.
Att nån i TDN kunde ha nån som skände denna varg var rätt så otänkbart. Var alla galna eller? Och hans babbel hon orkade inte höra på det så hon stängde ut hans röster, försökte i ellafall.
Åskvädret hade lugnat sig men León märkte det knappt då hanen tog ännu några steg frammåt.

"Fattar du trögt eller?" morrade hon och öronen viktes bakåt mot hennes nacke. Skitstövel.
Regnet hade också avtagigt smått och var mer i ett lugnt regn så tänkte hon sin kallelse, Serpiente...
Och hon tog ett steg bak och öppnade sen sina käftar och lät eldormen ringla sig ut. Först bara mycket liten så den snabbt skulle ta sig fram till hanen och grilla honom. Då den kommit närmare lät León honom att endra storlek så han blev cirka 2½m lång och 5cm bred.
Hon skulle inte ta till med den psykiska bränningen än, hon ville först se om han gav med sig eller om han var så pass envis att han skulle bli eldad.
Serpiente, muertos" väste hon ilsket och ormen påbörjade sina attacker mot hanen. Om han missade fortsatte han att attackera med de brinnande käftarna och den piskande svansen. Han hade blivit stark, men det var inte så konstigt då hon mött honom som valp.
Medan hon själv stog på sin vakt för attacker från Creplsey.

[León har så fina tankar om Creplsey (nooot)! ^^'']

Hon stog stilla medan hon väntade på vad som skulle komma. Hon stängde ut hans röster. En fight var en fight, inte bara massa lösa ord.
Så spännde hon sin kropp och såg honom sammla energie till klot och siktade iväg det mot henne(?). Hon undvek det, men nästan för sakta.
Men hon klarade sig. Hon lät inte Serpiente tappa honom utan lät honom attackera igen, efter gång efter gång.
Han var som hon, lika ilsken och väsande.
Och så kom attacken från honom, och hon värjde åt sidan.
låt honom inte komma nära for det genom hennes huvud snabbt.
Han var större men kanske inte lika smidig som henne, då hon var mindre.
Så när kontak skulle bara göra allt värre. Så hon skickade åter Serpiente mot Crepsley med nya vålsamma attacker.

"que no le"[släpp honom inte] väste hon tyst mellan tänderna, inte för att det skulle behövas, serpiente skulle hjälpa henne till döden.´
Dags för lite eld inom dig.. mr Crepsley.. tänkte hon och fnös förargat.
Och lät en eld tändas i hennes huvud, gjorde så den växte. Fokuserade och sände sen iväg det.
"Man ska aldrig leka med elden, lille vän" morrade hon åt honom
och rörde sig med benen i kors runt hanen med blicken fast på honom.
Hon hade dödat vargar, stridit flera gånger.. Hon var ingen nybörjare..

[Psykisk bränning - Det känns som om man brinner men man ser ingen eld hur man en vrider och vänder på sig, León kan inte döda med psykisk bränning, men skada och det är oftast mycket smärtsamnt. Bara så du vet lite! :)]

Hon trodde att hon hade skaffat sig kontroll nu, men nej, han hade ännu några trick i baktanken den vargen. Fast han var sinnesjuk så hade han sina trix han också. Och så var han borta och hon spärrade upp de röda ögonen då bara svart rök kom mot henne och hon hostade till och så var allt stilla i några sekunder innan hon hörde något svisha bakom henne och såg bara en eldflamma som for förbi hennes ögon och sen en explosion bakom henne som fick det att skära i öronen och hon slängdes bak av trycket av explosionen. Vad hade hänt?
Hon låg nu på marken och reste sig upp och svängde sig hastigt om och såg inte till serpiente. Men hon förstog troligen efter en stund vad som hade hänt. Creplsey måste kommit bakom henne och skickat ett klot av energie och utan att medvetet tänkt det så hade Serpiente gått till attack mot klotet.

Och då de båda energierna krockat med varan så hade det sprängs.
Hon var oskad för utom ett rätt så brett sår på bakre låret.
Hon han inte tänka så mycket mer innan hon kom på att hon ännu var i fight. Han hade kommit med sitt jäkla klot och sprängt serpiente.
Det skulle ta för lång tid att framkalla honom igen. Tyvärr var det enda sättet att rubba honom nu var med psykisk bränning och närstrid..
Inget hon hade hoppats på... Ett flin dök upp på hennes svarta läppar.
Yepp, hon skulle inte visa sig mindre än honom nu. Så satte hon igång psysika bränningen ännu en gång innan hon tog ett språng mot Crepsley och sköt i från med baktassarna för ett högt språng för att ta tag i hans hals.

Hennes tänder in i hans hals och så tände hon dem, glödande heta.
Hon höll kanske på att klara det bättre nu? Ett flin dök upp på hennes läppar då hon försökte strypa honom medan hon höll kvar den psysika bränningen, lät den stiga lite mer så att elden skulle få sätta fart inom honom. Men så hans ord och hon förstog att hon gått i en fälla sen skedde det snabbt och hon kände bara då hennes kropp började darra och hennes grepp om hans hals lossade.
Och hennes kropp landade sen vid marken med en tung duns.
Hennes öron var platt bakåtstrukna och tänderna blottade men hennes kropp var stilla och hon kunde inte röra sig en kort stund.
Nu var det han som hade övertag.

[Skit kort, men lalala, så blev de nu! ;P]

Han ställde sig snabbt upp och slickade sig kring munnen -León mycket dum, så dum! Crepsley mycket smart, så smart! javisst JAVISST! Hanen blottade sina tänder och gick fram till henne, ett flin spred sig över hans svarta läppar och han körde ned sitt huvud emot hennes hals och med ett hårdhänt tag slöt sig hans tänder kring honans hals. han klämde åt för henes luftväg allt mer och mer. hanen log helt sjukt, han ställde enda tassen på hennes annsikte och klämde åt med tänderna, röck och gjorde de så smärtsamt som det bara gick för henne. Crepsley fällde ut sina klor så att hon rivdes i annsiktet. -Om du ens tänker tanken på att göra motstånd, kommer ditt liv att sluta här! Han talade med en något samlad röst, men den var endå ganska fräsande och hes som vanligt.


(Stackars León D; )

Så fick hon tillbaka känseln igen och hon var påväg att stiga upp igen men nej, han hade redan sina tänder kring hennes hals. Detta var värkligen påväg åt fel håll. Hon borde hållit sig på avstånd. Hon hade tänkt rätt, men varför inte hållit sig till det hon tänkt till först. Om hon skulle komma levande härifrån så hade hon i ellafall lärt sig nått.. Gå aldrig i närstrid med större. Han tog värkligen tillfället i akt att försöka plåga henne och hon fick allt mer svårt att andas.. Hon kippade efter luft och skakade medan hennes klor försökte rispa på hans kropp.. Men så lade han sin stora feta tass på hennes ansikte.. skitstövel.
Hon skulle inte i hela friden dö i hans käftar. Nej, nej nej.
Hon kände ilska bubbla upp inom henne och då han lade rev med sina klor på hennes ansikte så var det droppen.

Fast smärtan rev i hennes kropp och syret var nästan slut tog hon tag med sin ena tass och tyngde bort hans med all den kraft hon hade kvar så hon fick upp ögonen och nosen från hans tass.
Hon spände de röda ögonen i hans gröna med en mördande blick innan hon
spottade honom i ansiktet.
"emético"[kräk] fick hon fram halvt kvävd och hon försökte hosta men kunde inte. Snart skulle allt bli svart då hon inte fick tag på mer luft.
Men hon hade i ellafall fått gjort någonting vettigt.. Spottat honom i ansiktet, duktigt!

Steg, starka steg som var på väg. Och så ett rytande låångt borta.. Hon försökte ännu en gång av alla de gånger hon försökt ta ännu ett andetag, men ingen luft kom och så frimlade det framför ögonen men innan hon föll ner i den svarta famnen så lättade tryckte om hennes hals och hon kunde andas. Hon hostade till, harklade och spottade då luften kom till hennes lungor igen. Hon tog djupa andetag och försökte andas lugnt, men det gick inget vidare. Vad hade fått hanen att släppa henne. Och var var den skitstöveln igentligen?
Hon höjde huvudet med ett par eldande röda ögon av ilska, hon ville riva ut ögonen på honom och äta upp honom levande.. eller nej.. han skulle inte vara värd att hamna i hennes mage.

Så såg hon Crepsley som låg på marken, vad hade hänt?
Och så ord, rop av en annan. En svart hane ropade åt honom och så försvan Crepsley..
Vad i.. Hon visste inte riktigt hur hon skulle ta detta.. Att dendär hanen bara mitt i allt kommer och slänger i väg hennes byte känns smått patetsikt.
Hon reser sig upp, blod droppar från hennes hals och från hennes ansikte, från hans klor.
Han visste inte vad hon igentligen skulle säga så hon såg bara vaksamnt på den svarte. "Vem är du?" sa hon vaksamnt och höjde ett ögonbryn medan hon tittade på honom.

Diablo.. en från TDN? Nåmen serman på äntligen ser hon nån från denna flock. Hon var nära att fnysa, inte åt Diablo, nejt åt sig själv men lät bli.
Han frågade sen vem hon själv var och ett svagt smile kom upp på hennes läppar. "León, en kanske inte lika stolt medlem av TDN" sa hon och flinade, men kom sen på hur dumnt det måste låta. Han skulle troligen inte fatta grejen.
"Inte just nu i ellafall.." hon hade ju inte precis varit stolt över att inte klarat av dendär buffeln.. Nej dethär gick åt skogen att försöka förklara något.
"Äh... glöm det bara" sa hon och skakade på huvudet så den långa pannluggen föll över det ena av de röda ögonen.

Jahapp.. så vad skulle hon säga nu då? Tack ska du ha för att du räddade mig? Hmm.. kanske inte, det var inte henens stil.
Men det enda hon var nöjd med var att hon lyckats spotta honom i ansiktet, likt att spotta döden i facet.
Ett roat flin dök upp på hennes läppar.
Han påminde henne smått om Key, stor med horn. Men han hade lejonman och ett par bock-horn.
"Hur lenge har du varit med i flocken Diablo?" säger hon och byter samntalsämne. Hon måste ju visa lite normal för andra också.

[Shit vad det blev wierd C'x]