Ett ljus i mörkret [Bulgur och Derpwurr]

Snöstormen som plötsligt dykt upp hade pågått fram till de tidigaste morgontimmarna. Stjärnorna började långsamt blekna bort, och om man såg efter noga kunde man skymta en färgskiftning vid horisonten.
    Luften var kylig och klar. Allting var stilla. Allting förutom en liten, grå valp. Med möda kämpade han sig ur det naturligt skapade hål han fallit ner i under stormens kaos. Det hade gjort ont, men hade lämnat honom mer skakad än skadad. Olyckligt såg han sig omkring. Han kände sig inte som en stor och mäktig isvarg. Bara rädd.
    Med ett kroppsspråk som perfekt speglade hans sinnesstämning gick han på darriga ben några steg ifrån hålan innan han långsamt satte sig ner. Han hade överlevt stormen, men tappat bort både modern och systern i den. Och nu hade han inga hopp om att finna dem igen. Han var ensam. Tanken fick tårar att välla upp i hans ögon.
    "Mamma..." kved han sorgset och såg sig omkring, som om han hoppades på att få se henne komma gåendes över något av krönen med Drifa i släptåg.
Men ingen kom. Inte Skadi. Inte Drifa. Ingen. Han hickade till och såg ner i snön. Trots hans tappra försök att inte gråta rann tårarna ned för hans kinder. De tog sig ut på nosen och föll ner på hans tassar. Hrimnir gjorde allt i sin makt för att inte hulka högt. Han var tvungen att bli en riktig isvarg. De kunde ta hand om sig själva: det hade alltid modern sagt. Men just nu kände han sig så långt ifrån en riktig isvarg man möjligen kunde komma.

En hög behornad siluett uppenbarade sig plötsligt för valpen över krönet.

Baugur och Debwer var på väg till Nordriket när stormen hade dykt upp, och de hade behövt söka skydd. Nu hade de varit på väg igen när de råkade på valpen. Baugur stannade till. "En valp.. han verkar ensam.." Han lyssnade. "Han är vilsen. Vi tar honom."
Baugur började stega mot valpen genom snön. Frysta flingor av nyfallen snö och rimfrost yrde om dem medan de närmade sig valpen, som inte kunde ana vad som skulle vänta honom i framtiden.

Baugurs skepnad reste sig över valpen, medan Debwer fortfarande satt på hans huvud. Han talade med lugn röst. "Din mamma kommer inte tillbaka mer. Stormen tog många offer i natt - men du hade turen att klara dig. Du är stark." Baugur tystnade igen. Lyssnade. "Kom med oss. Du ska få träffa den mäktigaste isvargen. Kung Hielo, han kan hjälpa dig. Han kan göra dig till ett isblod."

Ljud och dofter av främmande individer närmade sig. Hrimnir såg sig omkring. Borde han fly? Han visste inte om de ville honom illa. Vid gudarna så han önskade att modern fanns där vid hans sida. Han kunde kanske gömma sig! Slinka ner tillbaka i den spricka han fallit ner i. Det kunde han göra. Det var en bra idé. Men... så gjorde inte en riktig isvarg... eller? Han visste faktiskt inte. Men hans mor skulle inte ha backat för främlingar, så mycket visste han! Å andra sidan var hans mor så mycket modigare än vad han själv var. Den ljusa valpen kom tillbaka till verkligheten. Främlingarna hade kommit närmare. De hade sett honom. Hans chans att gömma sig var försvunnen. Med skrämd blick och stora, rödgråtna ögon såg han den hornklädde jättehannen torna upp sig över honom. Han noterade först inte den gule som satt i hans krona. Rösten som lämnade den hornklädde främlingen var lugn. Tårar steg i hans ögon igen när han mötte den andres blick.
    "Jag..." hickade han kort. "Nä..."
Hrimnir sänkte blicken och såg ner på sina egna tassar. Han var inte stark. Hade han varit det hade han aldrig tappat bort modern. Han hade aldrig blivit lämnad om han hade varit stark. Han hade...
    "Du ska få träffa den mäktigaste isvargen."
De ljusa ögonen växte och han såg hastigt upp på den hornklädde. Den mäktigaste isvargen. Ett isblod. Han visste inte vad det innebar, men orden klingade högt i hans huvud.
    "Kan... kan han verkligen lära mig bli en riktig isvarg?"
Rösten var tjock, men ett hopp hade tänts inom honom. Kanske... kanske kunde han fortfarande lära sig... kanske kunde han fortfarande bli en isvarg. Ett isblod.