HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Killing time [Blair]
Idag på 2:35 pm av Figaro

» Som vore vi vinden [Saghani]
Idag på 2:25 pm av Figaro

» Adfectus superi [Naberius, Varya]
Igår på 8:07 pm av Aurora

» ~ Om Norspiret ~
Igår på 7:29 pm av Admin

» Han som åtrår [Aurora]
Igår på 6:16 pm av Aurora

» Vem vill du vara [Varya]
Igår på 6:00 pm av Varya

» En extraordinär berättelse [Giv-valpar]
Igår på 2:54 pm av Varya

» Spiraler av trä[P]
Igår på 12:52 pm av Aurora

» Frostade avtryck [P]
Igår på 11:30 am av Aurora

Vem är online
Totalt 8 användare online :: 3 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Aurora, Ehfra, Even

Flest användare online samtidigt: 70, den tor feb 09, 2017 8:30 pm
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
tis jan 08, 2019 8:00 pm av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
mån jan 07, 2019 9:12 pm av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela | 
 

 Sökandet efter frid, forts.

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Angelus
Död
Angelus

Spelas av : emmsa

InläggRubrik: Sökandet efter frid, forts.    sön nov 12, 2017 12:30 pm

[Reserverat för Jägarna. Utspelar sig i/strax utanför templet i Sacrari.]

Det var som om allting hade förändras över bara några ögonblick. Det tystnad som legat i luften hade avbrutits av slamrandet från stridande vargar, ropen och skriken av ilska och smärta, samt det knastrande ljudet från elden som våldsamt hungrade efter allt den kunde komma åt.
Varifrån detta hade kommit hade vrenen ingen aning om. Det verkade som att det inte längre fanns någon logik i hans tillvaro. Allting var suddigt, allting var oklart. Som om världen plötsligt blivit så diffus och främmande. Som om han inte längre hörde hemma i den, som om han inte existerade.
Och omkring honom sken ett onaturligt ljus som inte passade in i natten. Främmande röster skar genom luften, och någon eller något lyfte i honom. Och världen började skaka, oklara bilder svepte förbi hans ögon då han försökte se sig omkring, bilder av mark som passerade, och Angelus försökte desperat få ett grepp om hur det kunde komma sig att han färdades framåt när han själv inte kunde styra sina ben. 
Allting var främmande, allting kändes så konstigt. 
Det enda han hade en klar bild av var de röda ögonen i den svarta vampyrens ansikte, och det var med den bilden fäst på näthinnan som han gled in i medvetslöshet. 

När medvetandet återvände till honom var det första Angelus upplevde smärta. Kroppens muskler spändes och vrenen vred sig över marken där han låg. Ett rosslande andetag drogs, samtidigt som han kände hur blodsmaken spred sig i munnen. Hostreflexen tog över och en pöl av blod lämnade hans käkar då bröstkorgen krampaktigt drogs ihop under hostattacken.
Ett jämrande läte undslapp honom, samtidigt som de klart blåa ögonen öppnades. Förvirringen var total. Han visste inte var han befann sig. Han visste inte vem det var som strök omkring honom.
Men allting var suddigt, som om han var på väg att bli blind. En bieffekt som han dragit på sig under striden då jägarnas eld hade svept omkring honom. Och han slöt åter ögonen, rädd för att öppna dem igen. 
"H-hallå?"
En trevande viskning lämnade honom. Det kändes som att alla krafter han hade gick åt till att tala. Skuggorna som fanns omkring honom gjorde ryckande, svepande rörelser. Trots svagheten påverkade han fortfarande de skuggor som fanns där, och de viskade tröstande ord åt den skadade vrenen, även om han knappt kunde höra dem.
Kanske allt detta var en dröm. Kanske han inte hade några vargar omkring sig. Kanske han var ensam, helt ensam. Tanken var skrämmande och det tröstade honom att höra de diffusa ljudet från skuggorna.
Men så var det som att en skepnad skred framåt, närmade sig honom. Det var som att han kunde känna kroppsvärmen, något som skuggorna saknade. 
Det var någon där. 

Tankarna rusade genom vrenens huvud. Minnen, bilder från det förflutna. Hela hans liv passerade.
Moriko, Windfari, Kaiito, Aurinko... Jag har följt den väg ni gett mig, jag har gjort mitt bästa, och jag hoppas att ni kan finna tillfredsställelse i mina gärningar och se meningen i mina val. Tack för den frid ni gett mig. Tack.  
Bönen formades i hans huvud utan att han ens tänkte på det. Gudarnas namn radades upp, och han kände endast tacksamhet. Allt detta hade lett honom hit, alla de prövningar han utsatts för i livet. Allting hade haft en mening, och han var nöjd med sitt. Och han var tacksam för det liv han fått. 
Kanske många hade sett det som orättvist, men Angelus såg detta som ett avslut. Han hade lagt sitt öde i Gudarnas händer och de hade lett honom hit. Det här var hans öde, och han accepterade det.

Och nu när det var hans tur att lämna jordelivet hade han endast en önskan kvar. Och orden mumlades fram, utan att han ens visste vem han talade med. 
"Finn Baugur. Finn min son. Låt mig veta att allting är bra med honom."
Det var det enda han kunde komma på att han hade kvar i livet. Baugur. Det var det enda ouppklarade. Men han var säker på att Baugur fanns där ute någonstans, säker på att Gudarna hade sett efter hans älskade son.

Och med de rosslande orden drogs ett djupt andetag. Ett svagt leende spred sig över hans läppar när han tänkte på sin färd mot dödsriket. Han hade de som väntade på honom där. Mor och far. Luma, hans dotter. Och Medusa. Han älskade, underbara, Medusa. 
Han brydde sig inte om hur Chaibos hålor skulle te sig mot honom, eller vad dödsguden hade planerat för honom, så länge han fick återse henne. Hon var hans allt.
Och han visste att hon väntade där.

Och med tankarna fästa på Medusa släppte Angelus taget om livet och omfamnade döden, utan ånger och utan rädsla. Han hade funnit den frid han sökte efter.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Moderator | Flockledare
Dimitrij

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid, forts.    ons feb 07, 2018 12:49 am

Vandringen tillbaks ner i dalen passerade som i ett töcken. Gruppen hade stabiliserat de skadade tillräckligt för att så snabbt som möjligt kunna börja röra på sig. Den tidigare paniken och ilskan som fyllt de samlades röster hade snabbt ersatts av jäktad beslutsamhet. En känsla som krävde omedelbar handling. Hur allvarliga skadorna än var så hade de inte kunnat riskera att stanna på platsen längre än absolut nödvändigt. Dimitrij var inte säker på hur lång tid som passerat mellan stridens slut och när gruppen slutligen fann sig själva tillbaks nere på säker mark. Klättringen hade varit plågsamt långsam, fylld av låga, skyndsamma röster. Upprepande i det närmaste automatisk uppmuntran för varje hinder de passerat och påminnelser om att ta det försiktigt och akta sina steg. Trots det tycktes den ha passerat alldeles för fort. Dimitrijs ben var för tunga, hennes kropp för kall. Chocken hade gjort smärtan lättare att ignorera – hon hade inte haft tid att erkänna den, där var viktigare saker att se till först – men yrseln gick inte att inte låtsas om. Hon hade lutat mot Theano hela vägen, med den oskadda vingen gripande över hans rygg för stöd. Niara hade hjälpt henne hålla den andra, orörliga vingarmen från att släpa i marken. Arno hade burits ner av Beata, med hennes kraft och Oberon som stöd. Doften av bränt kött och blod hängde runtom dem alla.
     Nadies sinne nådde dem på nytt kort efter att de kommit ner igen. Trots det så tog det ytterligare en lång sträcka av tid innan de möttes upp av henne och den hjälp hon hämtat. För avståndet hon behövt färdas så hade det gått snabbt. I Nadies följe flämtade Krita, Avani och Loke. Av hur snabbt de båda novisernas första skräckfyllda reaktioner bytts mot brådskande handling så gick det att anta att Nadie redan förklarat situationen på vägen. Med de nyanlända på plats hade gruppen stannat upp igen för att tydligare se över skadorna. Deras hastade hjälp innan klättringen hade bara varit just det. Både Arno och Oberon behövde vatten och vård. Theano hade ett fult sår i ansiktet, och Nadies ben behövde ses över. Dimitrij hade förlorat för mycket blod.
     När gruppen slutligen nådde templet hade natten redan lämnats bakom dem. De möttes av resten av flocken som samlats utanför. De hade redan på håll fått kontakt med de telepatiska noviserna som hållit sig utanför templets gränser, och talat om att de var på väg. Många kom springande dem till mötes, förskräckta, tårfyllda av blandad rädsla och ofantlig lättnad. Bland de som stod kvar vilade skepnaden av den främling de hjälpt. Dimitrij visste redan innan Nehexor berättade att vrenen avlidit att denne inte klarat sig. Hans sinne var redan borta.
 
[Hepp! Ett väldigt sammanfattande inlägg. Fritt för alla Jägare att svara och reagera. Titta in i discord servern för lite diskussioner!]

_________________
Fear is an absence of understanding
Horror is the act of understanding perfectly
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Vampyrjägare
Oberon

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid, forts.    mån feb 26, 2018 11:48 pm

Förskräckta medlemmar sprang gruppen till mötes när de närmade sig templet. Tillsammans med Beata hjälpte Oberon Arno till marken, den mer intakta sidan av hans kropp vilandes mot underlaget. Adrenalinet gick fortfarande i vågor genom kroppen. Vampyren, död. Doften av bränd päls och hud var en ständig påminnelse och vägrade lämna hans nos. Med flockens oroliga blickar på sig och de resterande Antagna, såg Oberon ner på sig själv. Han var svärtad av aska. Vampyrens aska. Deras farhågor avfärdades med ett matt leende, och han skakade på huvudet. Inte den här gången. Undersidan av hans kropp var svedd, med brända ben och tassar efter Niyahas lågor. Det gjorde ont, men han klarade sig. Värre var det med Arno och Dimitrij.
   Nehexors besked fick honom att se bort mot vrenens stilla form och Oberon suckade. Det var ett tung och ansträngt läte. Han ville tro att de skänkt främlingen någon form av trygghet innan livet lämnat honom. Om än inte för honom, så kanske för någon annan. Flocken skulle hedra den bortgångne – ett avslut mer värdigt än det i odjurs käftar – men först behövde de skadade tas omhand.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid, forts.    

Till överst på sidan Gå ner
 
Sökandet efter frid, forts.
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Sacrari-
Hoppa till: