HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Obeslutsamt hjärta [Öppet]
lör 17 nov 2018, 23:51 av Nibber

» Numoori på Instagram
fre 16 nov 2018, 00:45 av Sari

» Personlighetstest
tor 15 nov 2018, 16:06 av Blair

» Vart har jag hamnat?!
tor 08 nov 2018, 17:34 av Vârcolac

» En grå vän [Asami]
ons 07 nov 2018, 18:15 av Asami

» NY titel
ons 07 nov 2018, 12:40 av Digne

» Ensamtid är underskattat [Blair]
ons 07 nov 2018, 12:16 av Digne

» En extraordinär berättelse [Giv-valpar]
tis 06 nov 2018, 17:14 av Varya

» Spegelbilder [Varya]
mån 05 nov 2018, 22:25 av Aurora

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 3 gäster.

Oscuro

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Sökandet efter frid, forts.

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Angelus
Död
avatar

Spelas av : emmsa

InläggRubrik: Sökandet efter frid, forts.    sön 12 nov 2017, 13:30

[Reserverat för Jägarna. Utspelar sig i/strax utanför templet i Sacrari.]

Det var som om allting hade förändras över bara några ögonblick. Det tystnad som legat i luften hade avbrutits av slamrandet från stridande vargar, ropen och skriken av ilska och smärta, samt det knastrande ljudet från elden som våldsamt hungrade efter allt den kunde komma åt.
Varifrån detta hade kommit hade vrenen ingen aning om. Det verkade som att det inte längre fanns någon logik i hans tillvaro. Allting var suddigt, allting var oklart. Som om världen plötsligt blivit så diffus och främmande. Som om han inte längre hörde hemma i den, som om han inte existerade.
Och omkring honom sken ett onaturligt ljus som inte passade in i natten. Främmande röster skar genom luften, och någon eller något lyfte i honom. Och världen började skaka, oklara bilder svepte förbi hans ögon då han försökte se sig omkring, bilder av mark som passerade, och Angelus försökte desperat få ett grepp om hur det kunde komma sig att han färdades framåt när han själv inte kunde styra sina ben. 
Allting var främmande, allting kändes så konstigt. 
Det enda han hade en klar bild av var de röda ögonen i den svarta vampyrens ansikte, och det var med den bilden fäst på näthinnan som han gled in i medvetslöshet. 

När medvetandet återvände till honom var det första Angelus upplevde smärta. Kroppens muskler spändes och vrenen vred sig över marken där han låg. Ett rosslande andetag drogs, samtidigt som han kände hur blodsmaken spred sig i munnen. Hostreflexen tog över och en pöl av blod lämnade hans käkar då bröstkorgen krampaktigt drogs ihop under hostattacken.
Ett jämrande läte undslapp honom, samtidigt som de klart blåa ögonen öppnades. Förvirringen var total. Han visste inte var han befann sig. Han visste inte vem det var som strök omkring honom.
Men allting var suddigt, som om han var på väg att bli blind. En bieffekt som han dragit på sig under striden då jägarnas eld hade svept omkring honom. Och han slöt åter ögonen, rädd för att öppna dem igen. 
"H-hallå?"
En trevande viskning lämnade honom. Det kändes som att alla krafter han hade gick åt till att tala. Skuggorna som fanns omkring honom gjorde ryckande, svepande rörelser. Trots svagheten påverkade han fortfarande de skuggor som fanns där, och de viskade tröstande ord åt den skadade vrenen, även om han knappt kunde höra dem.
Kanske allt detta var en dröm. Kanske han inte hade några vargar omkring sig. Kanske han var ensam, helt ensam. Tanken var skrämmande och det tröstade honom att höra de diffusa ljudet från skuggorna.
Men så var det som att en skepnad skred framåt, närmade sig honom. Det var som att han kunde känna kroppsvärmen, något som skuggorna saknade. 
Det var någon där. 

Tankarna rusade genom vrenens huvud. Minnen, bilder från det förflutna. Hela hans liv passerade.
Moriko, Windfari, Kaiito, Aurinko... Jag har följt den väg ni gett mig, jag har gjort mitt bästa, och jag hoppas att ni kan finna tillfredsställelse i mina gärningar och se meningen i mina val. Tack för den frid ni gett mig. Tack.  
Bönen formades i hans huvud utan att han ens tänkte på det. Gudarnas namn radades upp, och han kände endast tacksamhet. Allt detta hade lett honom hit, alla de prövningar han utsatts för i livet. Allting hade haft en mening, och han var nöjd med sitt. Och han var tacksam för det liv han fått. 
Kanske många hade sett det som orättvist, men Angelus såg detta som ett avslut. Han hade lagt sitt öde i Gudarnas händer och de hade lett honom hit. Det här var hans öde, och han accepterade det.

Och nu när det var hans tur att lämna jordelivet hade han endast en önskan kvar. Och orden mumlades fram, utan att han ens visste vem han talade med. 
"Finn Baugur. Finn min son. Låt mig veta att allting är bra med honom."
Det var det enda han kunde komma på att han hade kvar i livet. Baugur. Det var det enda ouppklarade. Men han var säker på att Baugur fanns där ute någonstans, säker på att Gudarna hade sett efter hans älskade son.

Och med de rosslande orden drogs ett djupt andetag. Ett svagt leende spred sig över hans läppar när han tänkte på sin färd mot dödsriket. Han hade de som väntade på honom där. Mor och far. Luma, hans dotter. Och Medusa. Han älskade, underbara, Medusa. 
Han brydde sig inte om hur Chaibos hålor skulle te sig mot honom, eller vad dödsguden hade planerat för honom, så länge han fick återse henne. Hon var hans allt.
Och han visste att hon väntade där.

Och med tankarna fästa på Medusa släppte Angelus taget om livet och omfamnade döden, utan ånger och utan rädsla. Han hade funnit den frid han sökte efter.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Moderator | Flockledare
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid, forts.    ons 07 feb 2018, 01:49

Vandringen tillbaks ner i dalen passerade som i ett töcken. Gruppen hade stabiliserat de skadade tillräckligt för att så snabbt som möjligt kunna börja röra på sig. Den tidigare paniken och ilskan som fyllt de samlades röster hade snabbt ersatts av jäktad beslutsamhet. En känsla som krävde omedelbar handling. Hur allvarliga skadorna än var så hade de inte kunnat riskera att stanna på platsen längre än absolut nödvändigt. Dimitrij var inte säker på hur lång tid som passerat mellan stridens slut och när gruppen slutligen fann sig själva tillbaks nere på säker mark. Klättringen hade varit plågsamt långsam, fylld av låga, skyndsamma röster. Upprepande i det närmaste automatisk uppmuntran för varje hinder de passerat och påminnelser om att ta det försiktigt och akta sina steg. Trots det tycktes den ha passerat alldeles för fort. Dimitrijs ben var för tunga, hennes kropp för kall. Chocken hade gjort smärtan lättare att ignorera – hon hade inte haft tid att erkänna den, där var viktigare saker att se till först – men yrseln gick inte att inte låtsas om. Hon hade lutat mot Theano hela vägen, med den oskadda vingen gripande över hans rygg för stöd. Niara hade hjälpt henne hålla den andra, orörliga vingarmen från att släpa i marken. Arno hade burits ner av Beata, med hennes kraft och Oberon som stöd. Doften av bränt kött och blod hängde runtom dem alla.
     Nadies sinne nådde dem på nytt kort efter att de kommit ner igen. Trots det så tog det ytterligare en lång sträcka av tid innan de möttes upp av henne och den hjälp hon hämtat. För avståndet hon behövt färdas så hade det gått snabbt. I Nadies följe flämtade Krita, Avani och Loke. Av hur snabbt de båda novisernas första skräckfyllda reaktioner bytts mot brådskande handling så gick det att anta att Nadie redan förklarat situationen på vägen. Med de nyanlända på plats hade gruppen stannat upp igen för att tydligare se över skadorna. Deras hastade hjälp innan klättringen hade bara varit just det. Både Arno och Oberon behövde vatten och vård. Theano hade ett fult sår i ansiktet, och Nadies ben behövde ses över. Dimitrij hade förlorat för mycket blod.
     När gruppen slutligen nådde templet hade natten redan lämnats bakom dem. De möttes av resten av flocken som samlats utanför. De hade redan på håll fått kontakt med de telepatiska noviserna som hållit sig utanför templets gränser, och talat om att de var på väg. Många kom springande dem till mötes, förskräckta, tårfyllda av blandad rädsla och ofantlig lättnad. Bland de som stod kvar vilade skepnaden av den främling de hjälpt. Dimitrij visste redan innan Nehexor berättade att vrenen avlidit att denne inte klarat sig. Hans sinne var redan borta.
 
[Hepp! Ett väldigt sammanfattande inlägg. Fritt för alla Jägare att svara och reagera. Titta in i discord servern för lite diskussioner!]

_________________
Fear is an absence of understanding
Horror is the act of understanding perfectly
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Vampyrjägare
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid, forts.    tis 27 feb 2018, 00:48

Förskräckta medlemmar sprang gruppen till mötes när de närmade sig templet. Tillsammans med Beata hjälpte Oberon Arno till marken, den mer intakta sidan av hans kropp vilandes mot underlaget. Adrenalinet gick fortfarande i vågor genom kroppen. Vampyren, död. Doften av bränd päls och hud var en ständig påminnelse och vägrade lämna hans nos. Med flockens oroliga blickar på sig och de resterande Antagna, såg Oberon ner på sig själv. Han var svärtad av aska. Vampyrens aska. Deras farhågor avfärdades med ett matt leende, och han skakade på huvudet. Inte den här gången. Undersidan av hans kropp var svedd, med brända ben och tassar efter Niyahas lågor. Det gjorde ont, men han klarade sig. Värre var det med Arno och Dimitrij.
   Nehexors besked fick honom att se bort mot vrenens stilla form och Oberon suckade. Det var ett tung och ansträngt läte. Han ville tro att de skänkt främlingen någon form av trygghet innan livet lämnat honom. Om än inte för honom, så kanske för någon annan. Flocken skulle hedra den bortgångne – ett avslut mer värdigt än det i odjurs käftar – men först behövde de skadade tas omhand.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid, forts.    

Till överst på sidan Gå ner
 
Sökandet efter frid, forts.
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Sacrari-
Hoppa till: