HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Inte vet jag
Idag på 02:36 av Xejja

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 01:15 av Culpa

» How the tables have turned [Corson]
Igår på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Igår på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Igår på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Igår på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Igår på 10:42 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Igår på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Igår på 03:36 av Niara

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 7 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Sökandet efter frid

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Angelus
Död
avatar

Spelas av : emmsa

InläggRubrik: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 14:50

[För Jägarna. Utspelr sig i nordvästra bergen. Kort sammanfattning: Locura och en npc-vampyr (ljusgrå skiftande i färgen) attackerar stackars Angelus.]

Han hade inte trott att det skulle sluta såhär.

I den stunden, då den stora striden mot de odöda hade rivit sönder hela hans värld, hade Angelus endast haft sitt hopp kvar. Då flocken hade skingrats, då han var den enda som stod kvar i det som en gång varit hans familj, när Medusa hade vandrat över till dödsriket och alla hans valpar var borta ur livet, då hade hoppet varit det enda han haft kvar. Och han hade desperat klängt sig fast vid det. 
Trots att erbjudandet att följa med flocken Qu kommit från hans goda vän Sleazoid, hade han tackat nej. Att följa med dem skulle inte lösa någonting, han behövde ta itu med de saker som tyngde honom. Han behövde finna frid och enda sättet han kunde göra det var genom böner. Han behövde veta att Gudarna hörde hans ord, och han ville så gärna ha ett svar från dem. Och han hade börjat en vandring som skulle leda honom mot ett heligt område. Där var han övertygad om att de skull besvara hans böner, och ge honom den sinnesfrid han så desperat sökte efter.

Han hade inte varit långt ifrån Sacrari när han mötte henne. Det gälla skrattet hade skickat kalla kårar längs hans ryggrad och det var med stela rörelser han hade vänt sig om.
Den svarta, grönögda vampyrinnan som en gång låtit honom leva, stod nu åter framför vrenen. Och denna gång skiftade ögonfärgen till rött. Och inte nog med det, med sig hade hon en följeslagare. En nyskapad, en ung varmpyr, som Locura hade gjort enbart för sitt egna nöje. Men lite roligt måste man väl få ha när man är odödlig. 
Angelus hade känt hur ängeln som vakade över honom, vilken hade vakat över honom under hela hans färd, spände sig inför striden och han gjorde detsamma. Och trots skuggorna och Cademions skyddande vägledning hade vrenen inte haft någon större chans. Och egentligen hade det väl inte varit något förvånande. Angelus intalade sig själv att han hade stridit för aitt liv, men innerst inne hade det faktiskt bott en längtan om att få ett slut på lidandet. Kanske detta hade varit vägen som var menad för honom.
Locuras väsande andetag var uppspelta. Bakom henne stod den ljusa vampyren, redo att följa vid klartecken. Vrenens sargade kropp låg på marken. Det kändes inte ens som att Angelus var där. Det kändes som att han var någon annanstans. 
Det var så overkligt.

Han hade verkligen inte trott att det skulle sluta såhär.

Men nu fanns inga tvivel kvar, nu kunde det bara vara ögonblick det gällde. Och han slöt sina ljust blåa ögon. Ängelns närvaro var starkare än någonsin tidigare. Och han tröstade sig med det, ty han skulle inte behöva dö ensam så länge Cademion var med honom.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 15:46

När patrullen fått syn på de tre gestalterna i nattmörkret, från en högre belägen avsats, så hade det inte behövts mycket för att bekräfta vad det var. De hade varit på väg tillbaka till reviret efter ett uppdrag när de nåtts av ljuden. Ropen, skrattet, de omisskänneliga ljuden av strid. En ensam främlings doft och doften av blod. Och nu, en mörk silhuett som stod böjd över en gråvit främling, och en ljus skepnad som fick Arnos andetag att staka sig. Det var inte samma varelse som då, men den var tillräckligt lik med sin bleka fäll.
    Arno gled snabbt ner över branten. Utan tvekan, och med den första rädslan snabbt övertagen av en brinnande ilska och beslutsamhet. Han visste att han hade sin broder med sig, och Loke som följde. I ögonblicket innan de kastat sig ut hade Beata vänt för att hämta resten av flocken. Nu kunde han höra hennes röst, ett klart ylande som skar genom bergens tystnad. Det fick varelserna att reagera, kanske var det dumt att slänga sig in på det här viset, men Arno kunde inte stoppa sig själv. De hade tränat för det här. Metallen han bar hade slutit sig om hans hals, dolde ärret över strupen. Ljudkraften dämpade patrullens ljud när de hastigt tog sig ner längs branten.
    Utan att stanna kastade han sig av från en stenbumling som kom i hans väg. Ut över den smala bergsstigen som främlingarna befann sig på och kolliderade med den ljusa av de stående skepnaderna. Han hade inte väntat sig att träffa, hade väntat sig att den skulle hinna undan, men fann sig istället tumla över kanten med varelsen och fortsätta en bit ner i nästa backe innan han lyckades få stopp på sitt momentum. Snabbt, och med hjärtat i halsgropen, slängde han sig istället ur vägen. Bort från den ljuse, vars anlete kläddes av blandad förvåning och ilska, och ur vägen för Oberon, som han visste följde efter. Ur vägen för Oberons eld och Lokes dundrande gestalt.

Nere i Sacrari, på andra sidan bergskammen, hade Dimitrij precis lagt märke till att något inte stämde, och när Beatas yl kallade dem sände ledaren snabbt sina order till resten av flocken. De hade vampyrer i närheten, och deras medlemmar behövde hjälp. Hon fann Beatas sinne bland bergskrönen inte långt utanför dalen, och delade snabbt till resten av medlemmarna var de andra fanns. På snabba vingar tog hon till skyn. När hon nådde platsen var det med vrede som hon kände igen den mörka vampyrens skepnad. Hon anföll Locura utan tvekan.

[Jag måste akut köra till Jobbet helst nyss, ni får PPa Dimi och Arno åt mig!]

_________________

Enduring and forgiving are two different things. You must not forgive the cruelty
of this world. It's our duty as human beings to be angry at injustice. But we must
also endure it. Because someone must sever this chain of hatred.

(Fullmetal Alchemist, Vol. 18, Hiromu Arakawa )
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 17:58

Blicken fäste vid gruppen individer nedanför dem, och Oberon drog ett andetag som kändes ovanligt strävt i strupen. Trots tre gestalter kunde han bara urskilja en främlings doft genom den blodtunga luften. "Beata", beordrade han i en hård viskning sekunden innan han följde sin bror över branten med Loke bakom sig. Med var och ens tydliga roll behövdes inget mer sägas. Den gröna drakargen vände om för att kalla på resten av flocken. En del av honom ville vänta in de andra - se över alternativen och risken att fler odjur gömde sig i mörkret - men varken situationen eller Arnos agerande tillät det. De var starkare i grupp och olikt gången tidigare, mer redo. Det var åtminstone vad han övertygade sig själv med.
    Sten och smågrus rullade före dem i deras steg. Oberon höll sig snett bakom sin bror, ett medvetet val för att ge Arno svängrum. Elden hotade långt ner i halsen, mer redo än han själv kände sig, och helveteshunden svalde motvilligt. Genom nattens tystnad skar Beatas yl mellan bergen, en kallelse och ett stridsrop. Flocken var inte långt borta och med vetskapen att de var honom i nacken tog Oberon avstamp och kastade sig in i hopen.
    Han höll inte tillbaka. Eld strömmade ur gapet på honom i en vid stråle som klädde marken i orange och blå lågor. Med en snabb sidorörelse ställde han sig mellan vampyrerna och den sårade. Han var inte säker på om den andre levde, men tänkte inte låta odjuren få tillfredsställelsen att plåga den sargade kroppen än mer.
    Det distinkta ljudet av Dimitrijs rappa vingslag var som en ledares tal innan strid - eggande och förberedande. En grov morrning steg ur strupen på Oberon när tänderna blottades, med lågor som flammade upp mellan hålrummen. I samma stund slog Dimitrijs skepnad ner bland dem. Beslutsamheten i hennes attack när hon kastade sig efter den mörka vampyren fick honom att huka sig, redo att gå till anfall.


Senast ändrad av Oberon den mån 09 okt 2017, 20:14, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Orkidé
Novis
avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 18:36

Den svartvita tiken spetsar öronen och blir stilla när Beatas röst ekar mellan klipporna i bergen. Raggen reser sig längst med ryggraden och Dimitrijs röst i hennes huvud bekräftar allt. Vampyr. I närheten. Orkidé skjuter ifrån med kraft och det blir djupa spår i gräset där hennes tassar förr var placerade. Hon lägger styrka i stegen för att komma fram fortare och låter styrkan flöda genom kroppen likt ett kretslopp. Det går runt och runt och klorna gräver sig djupt ner i underlaget när vargen spränger fram. Hon klättrar upp. Vet precis var hon ska sätta tassarna för att kunna ta sig ut ur dalen. Medvetandena hos de som redan närvarar vid platsen är hennes ledstjärna. Efter att ha både sprungit och klättrar så kan hon se dem där framme. Två tomrum och så patrullen som stött på dem. Plus Dimitrij. Plus ett okänt medvetande. En trasig själ. Medvetandet hos denne någon flackar likt en trött låga. Frågan är om denne går att rädda. De måste i alla fall försöka. Hon kalkylerar ut att den smidigaste strategin är att slå ut den svagare länken först. Den ljusa vampyren verkar vara nyare. Inte lila erfaren. Men ledaren står svälj med den svarta vampyren. Orkidé bromsar in och för att inte få för hög fart i branten. Hon snubblar nästan över en sten som är något större än hennes tass som ligger gömd vid en grästuva. Orkidé får en idé. Hon placerar ena framtassen vid stenen. Tippar tassen på högkant. Sen siktar hon på den ljusa vampyren. Hon samlar styrka i frambenen och skjuter sedan iväg tassen och stenen flyger iväg mot sitt mål som just i sista sekund märker det och tar inte så stor skada, varpå hon skjuter ifrån med bakbenen och kastar sig fram själv. Nu har den ljusa vampyren i alla fall fått annat att tänka på en stund.
Till överst på sidan Gå ner
Loke
Antagen
avatar

Spelas av : Jenn

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 19:29

Loke dundrade ner för bergskanten med de två blå bröderna framför sig. Tunga, starka steg som placerade sig över den ojämna terrängen med en invand precision. Utan förvarning slänger sig Arno mot den ljusa, de tumlar runt men han flyr kvickt från den andres närhet och ut ur vägen för både Oberon och Loke. Beatas yl skjuter skarpt genom natten. Eggar det hat som brinner för dessa odjur i den massiva kroppen.
Efter Oberon slängde han sig in i stridens hetta och likt sin flockbroder ställde han sig mellan vampyrerna och den sargade individen, breddar frambenen och blottar tänder. Elden som dansar ur helveteshundens gap ger utrymme för Loke att ta sig närmre till den skadade, men hela tiden med sin blick klistrad vid varelserna. Han höjer sin ena framtass och placerar den i höjd med den skadades munöppning, känner av den svaga strömmen av luft som sugs in och ut ur individen med alldeles för långa intervaller. Han gör ett val. Lägger sig tätt intill och låter en aura av ljus spridas i en omkrets runt dem båda. Loke behöver hjälp för att få upp hannen över sin rygg så att han ska kunna föra honom i säkerhet. Han kan inte göra annat för stunden än att skydda individen.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Antagen
avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 20:00

     ”Sixten, samla alla noviser du kan och ta med dem till templet.” Orden hann knappt formas innan hon lämnat den fläckiga flockbrodern bakom sig. Som Novis hade hon kanske hållit sig undan, följt de andra till säkerheten i templet, men hon var Antagen nu, hennes plats var bakom Dimitrij, tillsammans med de andra.
     Den intensiva målmedvetenheten fick alla andra känslor att falla i skuggan, rädslan och vreden som hon förväntat sig känna var bortglömd. Det fanns inget utrymme för dem, inget utrymme för misstag, inte igen.
     Niyaha kom ikapp Theano och tillsammans klättrade de i en otrolig fart upp längs branten. Ljuset från eld dansade vilt vid toppens rand. Väl på uppe på krönet, på den plats hon antog att patrullen upptäckt hotet ifrån stannade de ett ögonblick. Oberon och Dimitrijs eld rörde sig tveklöst nedanför dem. Niyaha hann ta avstamp före den äldre antagna och gled ner för kullen. Niyahas fulla uppmärksamhet var riktad emot den skadade, skyddad under Lokes ljus. De behövde få främlingen ner i dalen. 
     Jord, sten och damm sprutade bakom henne när hon stannade och skyndade sig fram till Loke, grimaserande för det hårda ljuset. Hennes mörkblå ögon sökte över den lealösa, ljuspälsade kroppen, i ett försök att avgöra de mest akuta skadorna. Hon behövde inte säga något när hon mötte Lokes blick, de båda visste vad som behövdes göras. Trots främlingens tunga, tillsynes benlösa kropp försökte hon komma under honom för att kunna knuffa på honom över Lokes rygg, där de övervuxna knotorna kunde hålla honom på plats.
Till överst på sidan Gå ner
Nadie
Antagen
avatar

Spelas av : Elsa

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 20:33

Nadie försökte att inte tänka på senaste gången där hon sprang precis bakom sin syster. Den här gången var de bättre förberedda. Det skulle inte bli som förra gången.
   Precis som sin syster och Theano stannade hon upp på krönet för att läsa av situationen. Den mörka vampyren, uppenbarligen den äldre, var inte för Nadie. Hon koncentrerade sig mer på den vita vampyren. Den verkade ha insett att Niyaha och Loke var sårbara där de hjälpte den sårade, trots att Lokes aura av ljus. Nadie tog sig fram till sin syster, men försökte inte att klämma sig in. Hon misstänkte att det skulle bli för trångt för att någon av dem skulle kunna hjälpa till. Istället stod hon hotfullt vänt mot ljusa vampyren, beredd på att behöva distrahera den. Förhoppningsvis skulle den hålla sig borta från ljuset, men hon visste inte om den var dumdristig nog att försöka något dumt.
Till överst på sidan Gå ner
Niara
Antagen
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 21:08

Så fort Niara var på plats hade hon börjat messa de heliga böner om och om igen, skyddsböner som skulle hjälpa med att hålla tillbaka vampyrer, och skydda deras jägare. Hennes klara röst nästan skar i ljudrymden för att hon behövde ta i så.

Gudar, jag ber att Ni kämpar mot mörkrets makter.
Jag bjuder Er att agera med Eran styrka.
Förvirra fiendens styrkor och vilseled deras steg.
Jag ber att de inte får nära sitt mörker och sin kamp mot Er och Erat ljus.
Jag ber att de inte får föda sina lustar och sin styrka, och att hunger förtär deras väg.
Jag ber att Ni vänder deras hjärtan till Er och ger deras själar räddning i Eran famn.
Tack, Ni Höjda, i Era namn.


Niaras hjärta bultade hårt av adrenalin. Hon var livrädd. men hon kände att hon hade gudarna med sig. Hon var tvungen att tro på det för att våga stå där. Hon slog ett öga mot den skadade vrenen. Hon vågade inte riskera bryta bönerna för att hjälpa honom. Hon fick lita på att de andra helarna kunde hjälpa honom istället. Loke skulle föra honom i säkerhet. En del av henne ville följa honom, men samtidigt visste hon att hon skulle behövas här. Ingen mer fick bli skadad. Hon tänkte stå vid Dimitrijs sida så länge hon önskade ha henne där.
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 21:49

I vad som varit en enkel match ändrades plötsligt alla spelregler. Då vargar kom springande in på slagfältet från alla håll hejdades Locuras skoningslösa framfart. Eldslågor flammade omkring dem, och ljuset som en utsöndrade brände i hennes ögon. Varifrån de alla kom hade hon ingen aning om, men allting hade ändrats. Det här var inte över ännu.
Ett brett flin spred sig över hennes ansikte när hon stirrade på de som ställt sig mellan henne och hennes byte. De röda ögonen glimmade hotfullt i eldskenet medan hon sakta slickade sig kring munnen.
Då kom det oväntade.
En drakliknande varelse som kastade sig ned mot henne från skyn. Blicken höjdes och ett väsande läte undkom henne.
"Du..."
Ögonblicket senare kolliderade den mäktiga flygaren med den nätta vampyren, vilket kastade hennes kropp en bra bit innan hon slog i marken. Leendet var bort suddat och när Locura åter tog sig på fötter var det endast ilska som fanns inom henne. Blicken fastnade på den drakliknande vargen.
"Du är inte min, du var ju inte min."
Orden mumlades fram mellan sammanbitna käkar. Överallt strömmade vargarna till, men Locura hade endast ögon för Dimitrij. 
Vad hennes följeslagare hade för sig brydde hon sig inte om. Vid Chaibos, hon mindes inte ens namnet på den ljusa vargen hon omvänt. Det var bara en meningslös spelpjäs, en som kunde undvaras. Locura hoppades bara att den dumma idioten kunde hålla ut länge nog för att ge henne lite andrum.
Inte heller var den idiotiska vrenen från Treontha viktig längre. Vad var han egentligen, jämfört med den bevingade? Ingenting. Ingen av de andra var någonting värt. Hon hade inte kunnat bry sig mindre om striden som rasade omkring henne, om vargarna som kastade sig mot dem runt henne.
De var ingenting.
Och med blottade tänder kastade hon sig mot Dimitrij, fullständigt obrydd om de eldsflammor som dansade kring den bevingade vargen.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 22:38

Dimitrij slog ner i Locura med sin fulla tyngd. Kollisionen fick vampyren att tumla bort, men lika snabbt var hon på fötter igen. Dimitrij stannade tungt sitt momentum och fällde ihop vingarna tätt emot kroppen. Med huvudet parallellt med skuldrorna höll hon hornen skyddande runt nacken. Eld flammade mellan hennes käkar, den heta luften skimrade upp över hennes anlete och över ryggen.
     Locuras ord gick nästan ohörda förbi i tumultet runtom dem, men Dimitrij hörde tillräckligt. Ilska blixtrade förbi hennes ögon. När Locura gick till anfall så slängde sig Dimitrij emot henne. Hon vred huvudet i en snabb rörelse för drämma hornen i vampyrens bröst.
 
---
 
De andra Antagna anlände snabbt på platsen. Arno duckade hastigt undan för att inte komma i vägen för de andra som gick till anfall. En stor sten slungades förbi hans huvud. Lite för nära. Med hjärtat i halsgropen vände Arno automatiskt blicken efter vart den kommit ifrån. Orkidé dundrade förbi honom ner för branten, mot den ljusa. Vampyren gjorde ett motanfall, men duckade sedan snabbt undan för att istället ta sig tillbaks upp på bergsstigen och fokusera på de som skyddade den skadade vargen. En förargad svordom lämnade den när ljuset stack i dess ögon, och när Niaras stämma började mässa över platsen. Vredgat vände den bort sitt fokus från den skadade igen, och satte istället av mot Niara.
     Arno, som ställt sig bredvid sin broder igen, hörde den svarta vampyren säga något, men lyckades inte avgöra vad genom suset av blod i hans egna öron. Den svarta vampyrens uppmärksamhet verkade fullt vänd mot ledaren. Han övervägde för ett ögonblick att gå till anfall, men litade på att Dimitrij visste vad hon gjorde. Han kände att han skulle vara mer i vägen än till hjälp om han anföll nu. Sen såg han den ljusa vampyren sätta av upp för backen.
     ”Obbe! Nadie!” Han behövde inte säga mer. Genom rädslan som stack i hans inre så kände han sig trygg i deras samarbete. Han satte av upp för slänten på nytt för att stänga av en möjlig flyktväg, och för att komma mellan vampyren och Niara.
 
[Försökte styra upp lite vad npc-vampyren gör, hoppas det klarnar upp lite för alla som fokuserar på den!]

_________________
Fear is an absence of understanding
Horror is the act of understanding perfectly
Till överst på sidan Gå ner
Orkidé
Novis
avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   mån 09 okt 2017, 23:04

Orkidé söker igenom tankarna hos de närvarade och den skogagröna blicken fästs på Niyaha som försöker få upp den namnlöse främlingen, som vampyrerna gett sig på, upp på Lokes rygg. Niyaha verkar ha problem och Orkidé styr stegen ditåt. Hon springer fram till dem och ser ner på främlingen som Niyaha försöker lufta upp från marken. Främlingen är mycket större än flocksystern så Orkidé böjer sig ner och hjälper till. Med varsamma rörelser för att inte åsamka mer skada på den redan sargade kroppen lyckas de två tillsammans få upp främlingens kropp på Lokes rygg.
Till överst på sidan Gå ner
Valkyrian
Novis
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   tis 10 okt 2017, 17:55

Han hade hört både Dimitrij och Beatas kallelse. Dock hade han inte förstått om den gällde honom också, men han hade följt den ändå.
Hans tassar trummade mot marken när han rusade mot det som garanterat redan skulle vara en strid när han kom dit. Hjärtat bankade hårt i bröstet, han visste att han inte borde göra det här, att han borde vara bland de andra noviserna och inte vara i vägen. Men han kunde inte. Hjärtslagen verkade dunka i takt till några få ord.
För svag
För okunnig
Till sin förvåning fann han sig be under tiden han rusade fram över marken, som för att styra bort de objudna tankarna.
På krönet stannade han i ögonblicket av ett hjärtslag. Valkyrian såg ner på massan av vargar som slogs. Han hade aldrig sett en vampyr innan, den ända i hans familj som sett en vampyr var Varya och hon var ju inte här, och kände en viss besvikelse. Trots att de skulle vara så mäktiga och svårdödade såg dem helt... normala ut. Han hade på något vis förväntat sig en viss aura, eller att dem åtminstone skulle vara enorma till storleken. Men det var bara helt vanliga vargar.
Han såg Dimitrij landa på vad som garanterat var en vampyr, flera flocksyskon verkade slåss mot en ljuspälsad vampyr, några hjälpte till med att få upp en varg på Lokes rygg och Niara mässade. Valkyrian hörde hennes röst som nästan brast av ansträngningen att höras över ljuden från striden. Han insåg att det inte fanns någonting han kunde göra i slaget mot vampyrerna när det kom till det fysiska, han hade inte ens krafter som han kunde kontrollera. Tassarna styrde honom nerför slänten, mot Niara. Han slöt upp vid hennes sida och föll in i bönerna hon mässade. Luckorna i texterna verkade fylla sig själva och det kändes annorlunda än vid träningarna. Orden kom helt naturligt och tillsammans var deras röster starkare.
Trots det slog hans hjärta så fort att det kändes som att det skulle gå sönder.
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   ons 11 okt 2017, 10:23

Ingen av dem tvekade. I det tumult som uppstått på bara några ögonblick när området försvandlats till ett stridsfält kastade sig nu de två individerna mot varandra. Den ilska som brann inom dem båda var hetare än elden som flammade runt dem. Doften av bränd päls och blod omringade dem. 
Locura gjorde ett tappert försök att undvika den bevingades horn, men den stora kronan slängde mot henne i en hisnande fart och stora revor i hennes hud uppkom då spetsarna på Dimitrijs horn skrapade över hennes revben. 
Ett kvidande ljud av smärta lämnade vampyren, men det hindrade henne inte. Det tog några få ögonblick för henne att åter finna balansen, men det var allt som behövdes för att hon åter skulle kunna slänga sin lilla kropp mot den betydligt större motståndaren. Denna gång kom vampyrens attack från sidan. Med tänderna blottade och klorna utspärrade fästes Locuras röda blick på den bevingande varelsen. 
Åh, hon ville riva sönder de där vackra vingarna och plocka ner den dödliga från den himlen. Hon hörde inte hemma där, ingen av dem gjorde det. 

[ursäkta eventuella stavfel, mobil inlägg. Locura tänker kort sagt slita bort Dimitrijs vingar :'D ]
Till överst på sidan Gå ner
Loke
Antagen
avatar

Spelas av : Jenn

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   ons 11 okt 2017, 16:23

När Niyaha och Orkidé tillsammans fått upp kroppen över Lokes rygg reste han sig upp.
”Orkidé, kom med mig, se till att han inte faller av.” Han satte av utan att vänta på ett svar. Till en början med varsamma steg för att känna av hur den lealösa kroppen hängde över ryggen. Det kändes oväntat stabilt. Han ökade takten något, tog länge och längre steg till dess att det övergick till ett fokuserat trav. Kroppen hängde fortfarande stadigt. Tur. Men så upptäckte han något i ögonvrån som fick honom att göra en tvär inbromsning. Valkyrian. Han fick inte vara här, inte nu. En novis som knappt varit med dem längre än spannet av några månader. Loke såg på sin syster som stannat upp vid hans sida. ”Kan du prata till honom mentalt? Vi kan inte lämna honom här. Få honom att följa med oss till den säkra platsen.” Orkidé nickade och vände sin blick till den yngre novisen.

Valkyrian fann syskonen med blicken och avbröt det han höll på med, satte kroppen i rörelse för att sluta upp med dem. Loke slängde en hastig blick över sin skuldra och bad tyst till gudarna att de alla skulle klara sig oskadda ur det här. Därefter gav de sig av i riktning mot tempelområdet.

De skyndade sig ner för berget så fort som de förmådde, parerade mellan träden när de nått någorlunda plan mark. Efter en stund uppenbarade sig templet framför dem och en lättnad spred sig genom den ljusa bjässens bröst. De passerade den osynliga gräns som höll området. En plötslig grimas av ogillande spred sig över Lokes anlete när en stor mängd energi hastigt berövades honom. Ljuset som legat likt en aura runt honom och den medvetslösa hannen på hans rygg, dog ut.

Sixten, som stod på platån trappan ledde upp till, tillkallade resterande medlemmar. Mycket snart slöt fler av den upp för att se vad som stod på för att få nyheter om den rådande situationen. Med en gemensam kraftansträngning placerade dom hannen på en mjuk bädd av mossa och torkat gräs. Hector, tillsammans med Krita, satte genast igång med att undersöka och stabilisera främlingens tillstånd.

Det ljusa gråblodet vände sig tillbaka mot hans två följeslagare som följt honom ner från berget.
”Ni två stannar här. Informera dom andra om det som sker där uppe.” Loke såg in i systerns gröna ögon. ”Du är fortfarande en novis och det här är flockens regler." Hans ord genomsyrade ett osedvanligt allvar.
"Följ inte efter mig tillbaka dit.”
Han vände sig om och satte åter kroppen i rörelse. Bort från templet, tillbaka till slagfältet.
Till överst på sidan Gå ner
Delshay
Novis


Spelas av : Julia

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   ons 11 okt 2017, 20:26

[Säg gärna till om något är knasigt så ändrar jag <3 Sammanfattning vad Delshay gjort och befunnit sig i kaoset.] 

Allt hade hänt så fort, men mellan bultande hjärtan och stressade röster hade Delshay så småningom anslutit sig till den skaran av Noviser som beordrats söka skydd. Det hade skurit djupt ner i hans innersta att lämna den stridande delen av flocken - särskilt Nadie och Niyaha, om än han fruktade för dem alla - men visste mycket väl var hans plats och uppgift var. Om än han inte fick strida för stunden så kunde han se till att majoriteten av flocken, speciellt de nya och unga, förblev säkra.
  Så blev det att Delshay anslöt sig till Sixten för att valla de Noviser som anlänt eller fortfarande anlände till platsen mot templet. När de hade nått den osynliga bubbla, kraftfältet, så stannade han till ett kort ögonblick för att samla sig inför tomheten som han visste skulle komma med vistelsen, drog ett djupt andetag, och klev över kanten. 
  Det var precis lika tomt och ödsligt som han mindes det. Kallt. Han skakade på huvudet för att skingra den obehagliga känslan och rörde sig beslutsamt vidare tillsammans med de andra. Snart anlände Loke, bärande en livlös främling, tillsammans med nykomlingen Valkyrian och Orkidé. Han höll sig på behörigt avstånd när Hector och Krita började undersöka hanens skador, och vände sig istället bort för att blicka ut över gräset, där bortom horisonten en tunn strimma rök steg ovan stenvallarna. I fjärran hördes stridslarmet.
  Delshay mumlade en bön, bad att de Antagna och allas deras ledare skulle klara sig timmen ut.
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   lör 14 okt 2017, 00:35

Oberon grep efter lågorna, begränsade dem till en vid halvcirkel som förhoppningsvis kunde begränsa vampyrernas utrymme. Ju mindre yta de hade att röra sig på, desto bättre. Andetagen lämnade honom i hårda stötar och Oberon skiftade uppmärksamheten från Dimitrij och den mörka vampyrens strid till den ljusa varelsen.
   Med tassarna brett isär och huvudet i linje med skuldrorna stod han redo, blicken fixerad och beräknande. Benutväxterna längst ryggen doldes av hög ragg när vampyren började röra sig upp för slänten mot honom och flockfränderna som hjälpte den skadade. Oberon svalde mot klumpen i sin hals och drog ett förberedande andetag.
   Vampyren tvingades tillbaka av Lokes skyddande sken innan den nådde dem. Dess ansikte förvreds i vrede av det skarpa ljuset och den bytte tvärt riktning. Hade tillfälle funnits hade Oberon tackat honom. Det var med kvicka rörelser vampyren kastade sig åt sidan, kroppen lågt mot marken när den i kraftfulla språng rörde sig mot en mässande Niara.
   Hon stod för öppet, oskyddad och genom tumultet ryckte öronen till Arnos stämma. Innan tanken hunnit ifatt honom satte Oberon efter vampyren. De båda bröderna sprang sida vid sida upp för slänten innan de korsade varandra och delade på sig. Elden flammade ur gapet på honom och klädde hans tassar. Nadie var kvick, och Oberon litade på att hon skulle hinna fram till Niara i tid. Med Nadie framför och Oberon och Arno på var sin sida om vampyren var den omringad.
Till överst på sidan Gå ner
Nadie
Antagen
avatar

Spelas av : Elsa

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   lör 14 okt 2017, 20:07

Den vita vampyren kunde inte komma närmare. Lokes ljus fick den att grimasera, och ihop med Niaras mässande gav den upp tanken på att komma närmare den skadade. Istället vände den sig mot Niara. Den lilla honan var plågsamt oskyddad.
   Nadie var redan på språng när Arno ropade hennes namn. Tack vare sin kraft och vana vid terrängen höll hon högre hastighet än vampyren. Hjärtat dunkade hårt mot revbenen när hon sladdade in framför Niara, och skyddade henne med sin kropp. En hotfull morrning vibrerade i buken. Den vita var nästan framme, men bakom den kunde Nadie se bröderna närma sig. Hon behövde inte vara ensam länge till. Vampyren gjorde ett utfall mot henne, men det var tydligt att Niaras mässande påverkade den. Hon skuttade undan, men rörde sig sedan framåt för att inte råka backa på Niara - eller värre, lämna henne oskyddad. Den vita anföll igen. Nadie drog sig undan igen, men det verkade den vara beredd på. Vampyren fick ett grepp om hennes ena framben. Nadie försökte inte dra sig loss, utan högg istället mot odjurets strupe. Hon var rädd för att dra benet ur led. Trycket mot benet blev högre och högre.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   lör 14 okt 2017, 22:15

Arno sprang tillsammans med sin broder. Framför dem svepte Nadie in mellan vampyren och Niara. Eld flammade runt Oberons tassar. Nadie backade när vampyren anföll. En del av metallen släppte Arnos nacke för att istället klä hans tänder. Niaras röst fyllde luften med sitt mantra. En stadig rytm vid sidan om deras rusande hjärtan. Vampyrens tänder slöt sig om Nadies framben. Arno stannade aldrig upp. Med långa språng kastade han sig fram och högg, utan tvekan, vampyren över ansiktet. Med tänderna begravda i Nadies ben hann den inte undan. Med Arnos tänder djupt sjunkna i ansiktet hann den inte undan när Nadie högg den i strupen.
     Med ett blodsisande tjut slet vampyren huvudet åt sidan. Arno hann inte släppa greppet om dess ansikte förrän varelsen rullade runt. Han slungades över dess kropp, och smällde i marken med ryggen före. Luften slogs hårt ur hans lungor. Det gick för fort för att han skulle hinna med i tanken, men som av ren instinkt höll han kvar sitt grepp. Så länge som han låg på rygg, med tänderna i vampyrens ansikte, så betydde det att vampyren också låg ner. Med vilt uppspärrade ögon anade han att Nadie hade släppt greppet hon fått om monstrets strupe. Kanske hade hon tvingats till det när vampyren vridit sig loss. Nadies mörka skepnad ersattes snabbt av eld, när Oberon tog hennes plats över vampyrens kämpande kropp. Ljudet av Niaras röst blandades med eldens fräsande och vampyrens gälla skrik.

_________________

Enduring and forgiving are two different things. You must not forgive the cruelty
of this world. It's our duty as human beings to be angry at injustice. But we must
also endure it. Because someone must sever this chain of hatred.

(Fullmetal Alchemist, Vol. 18, Hiromu Arakawa )
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   lör 14 okt 2017, 22:20

Blodet som följde Dimitrijs horn kom från Locura, men det var blod som aldrig hade tillhört vampyren.  Blod som varelsen inte hade rätt att bära i sin kropp. Dimitrij snodde runt så snart som hon kände kontakten brytas mellan henne och Locura. Inte snabbt nog. Vampyrens tänder begravdes i överarmen av Dimitrijs högra vinge. Nära armvecket. Smärtan var fruktansvärd. Den skar genom hennes vingarm, men Dimitrij hade inte tid att tänka på den. Hon hade inte hunnit undvika, men med Locura låst vid sin vinge skulle vampyren också ha svårt att göra det. Istället för att rygga eller försöka komma loss så vred Dimitrij vingarmen om Locuras hals. I samma rörelse högg hon mot vampyrens nacke, med elden strömmade mellan tänderna.

[Du får hojta på mig om något känns lustigt så ändrar jag (':
Hoppas beskrivningen av rörelsen inte blev för förvirrande. Tänker typ som... ett låsande grepp i brottning?]

_________________
Fear is an absence of understanding
Horror is the act of understanding perfectly
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   sön 15 okt 2017, 00:41

Hjärtat bultade lite för hård i bröstkorgen när Oberon såg sin bror tumla till marken med vampyren över sig. Dess häftiga rörelser fick Nadie att släppa sitt grepp och rulla till sidan. Ur ögonvrån såg han hennes komma upp på tassar, skadan i hennes ben förhoppningsvis inte allt för farlig.
   Han slösade ingen tid, och lika snabbt som Arnos grepp fått vampyren att blotta ryggen hade Oberon kastat sig över den. Med framtassarna på vardera sida om dess kropp tog han ett flammande bett över dess nacke. Tänderna sjönk djupt när de punkterade skinnet och en frän doft av svedd päls fyllde hans nos. Vampyrens tjut var öronbedövande när bröderna slet kroppen mellan varandra.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Antagen
avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   sön 15 okt 2017, 07:14

Tillsammans med sin flocksyster hade de fått upp den vita vrenen på Lokes rygg. Den vita bjässen hade tagit med sig Valkyrian och Orkidé ner för branten, Niyaha hade stannat. Den vitfällade demonen hade efter sitt misslyckade försök att attackera dem gett sig av i riktning mot Niara. De tre jämnåriga flocksyskonen hade tveklöst gett sig av efter med en avvärjande manöver. Ett lågt tjut av smärta från sin syster var startskottet för henne att ge sig in i striden. Innan den Antagna ens hunnit fram till sin syster hade de två blåbröderna attackerat och fällt vampyren till marken. 
     ”Stilla”, andades Niyaha när hon kommit upp till sin syster längre upp i branten. Det hela hände på loppet om några sekunder. Hennes tass började ryka, på gränsen till att flamma upp i eld när hon tryckte den emot såret som ymnigt blödde. Det fräste, rykte och lukten av svedd päls och bränt blod stack henne i nosen. Niyaha såg upp på sin systers gula ögon. ”För att stoppa blodet,” sade hon nästan ursäktande. När såret var slutet rätade hon på sig. Brännskadan på systerns ben skulle behöva tillsyn senare.
    De två bröderna kämpade med att hålla tag om vampyren, Arno över dess ansikte och Oberon över nacken. De båda var tunga, men vampyrens övernaturliga styrka visade sig när den långsamt började få kontroll över situationen. En ilska så bitter att den lämnade smak i hennes mun spirade. Niyaha grep hårt tag om sin eld. Allt hon ville vara att sluka hela dess gestalt i lågor, men båda brödernas kritiska position höll henne tillbaka.
     ”Bränn honom!” ropade hon till Oberon, hon hoppades att Arno skulle släppa greppet så hon kunde attackera tillsammans med hans broder. 
     ”Bränn honom till aska!”
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   sön 15 okt 2017, 09:12

Någonstans på stridsfältet stod en silverfärgad varg och mässade, ett ljud som dränktes i slamret från tassar mot marken och eldens knastrande läten. Och över det ekade plötsligt ett isande skri av smärta, då den ljusa vampyren sakta men säkert bröts ned av de jägare som slutit samman för att förinta det hot som denna utgjorde mot de dödliga.
Och kanske allt detta påverkade Locura. Kanske den mässande vargen berövade henne på viss styrka. Kanske elden borde te sig som farlig och egentligen vara något hon borde undvika. Ja, kanske. Men sanningen var att hon var alldeles för upptagen för att bry sig.
Tassarna placerades mot revbenen på Dimitrij medan blodsmaken fyllde hennes mun. Klorna rispade huden under den ljusa fällen och känslan av överlägsenhet strömmade genom henne. Hon slet allt hon kunde. Vingarna skulle bort.
Men så, utan förvarning, fann sig Locura fastlåst och ögonblicket senare borrades vassa tänder genom nackskinnet på vampyren. Det flammade gapet som omfamnade henne fick Locura att tappa sitt grepp, och den panik som spred sig genom hennes kropp fick vampyren att slita sig vilt.
Att se hur elden dansade så nära kring hennes ögon, att känna doften av bränt kött och inse att det var hennes eget... Skrämmande. Och det var i det ögonblicket som blodtörsten övervanns av överlevnadsinstinkterna, de två simpla mekanismerna som styrde denna varelse.
Och hon vred sig, kvidande av smärtan, samtidigt som hon med tassarna spjärnade emot - allt för att undslippa det grepp som den andre hade fått om henne.
Till överst på sidan Gå ner
Niara
Antagen
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   tis 31 okt 2017, 21:29

Niara fick avbryta sitt mässande och kasta sig bakåt för att undvika att bli träffad. Hon tappade balansen och halkade omkull, men slirade runt snabbt och försökte vända sig om för att se på vampyren. Till hennes lättnad såg hon att han redan hade blivit övermannad av de unga modiga vargarna i flocken. På några sekunder att hon gått från fulländad dödsångest till en känsla av seger.

All skräck som nyligen hade fyllt henne byttes mot adrenalin och styrkan hon fick av de starka flocksyskonen. Hon hörde uppmaningen. Bränn honom. Hon spände blicken i vampyren. inte bara eld skulle bränna honom, Niara tänkte bränna honom själsligt också.

Hon började på nytt mässa, men med en ny bön.

I De Fem gudarnas namn, i kraften av Deras andar, Deras blod och Deras kärlek, tar jag makten över dessa förbannelser, förhäxningar, sorger och mörker som har sänts min väg, eller har förts vidare genom blodet. Jag bryter deras välde över mitt liv med kraften från gudarna, och jag befaller detta mörker att återvända till den plats det kom ifrån, och ersättas med en välsignelse.


Beata dök upp och ställde sig vid Niara och stämde in i hennes mässande. Deras samstämda mässande såg ut att börja försvaga den nu ännu svagare vampyren framför dem. Den gav effekt. De andra hade chansen att ta honom. Bara lite till nu..

Det var då Niara såg Dimitrij. Hon var själv, med den andra vampyren. Hon fick genast panik. Hon försökte fortsätta mässa men hennes fokus stördes. Det var då hon började höra det knakande ljudet. Dimis vinge började böjas i en konstig vinkel.
Niara skrek rakt ut, och vände sig som hastigast till Beata. "Fortsätt be, jag måste rädda Dimi."

Utan att tänka gav hon sig av mot Dimitrij och den stridande vampyren. Hon visste att hon inte kunde göra mycket, men hon ville ge Dimi övertaget. Hon chansade. Niara hade hoppat och försökte hugga mot den spjärnade vampyren. Det kändes som hon träffade, men hon var inte säker, för lika fort hade hon slagits bort igen av deras kraftiga rörelser. Hon tumlade omkring på marken och försökte få fäste med blicken igen. Vad tänkte hon med egentligen? Hon kunde inte hjälpa Dimitrij med att slåss. Hon visste ju vad hennes styrka va, vilken hon roll spelade i det här. Hon fick inte glömma det. Genom att ge sig in i striden skulle hon utsätta sig själv och andra för mer fara. Hon var svag. Dimitrij. Hon skulle inte svika henne. Utan att ännu fått tillbaka full syn eller koll på omgivningen så började hon messa igen samma bön som tidigare, först tyst, sen stigande, samtidigt som hon försökte resa sig igen.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   tis 31 okt 2017, 23:20

Dimitrij var inte stark nog att hålla fast en vampyr. Inte själv. Det var inget hon hade väntat sig. När hennes tänder begravdes i vampyrens nacke, när elden brände och den kalla huden under hennes tunga fräste och bubblade, så bytte Locura taktik. Vampyren försökte fly. Dimitrijs grepp med vingen om Locuras nacke var hårt, men långt ifrån tillräckligt för att hålla fast monstret som nu kämpade för sin överlevnad. Hon hörde, snarare än kände, när vingen rycktes ur led. Hur den vred sig i fel vinkel med en ljudlig smäll innan den blev slapp. Smärtan kom först senare.
     Niara kom tacklande in i Locuras sida, bet tag, men blev snabbt undanknuffad av vampyrens våldsamma rörelser. Det hade varit tillräckligt för att få Locura att svaja ett steg. Tillräckligt för att Dimitrij skulle kunna ta chansen att vrida vampyren runt sig själv och ner i backen vid sidan om bergsstigen. För att få ett övertag. För att placera sig själv över vampyren. Hon kände klor riva genom hennes redan sargade sida när Locura spjärnade emot. Kände sina tänder slita genom Locuras hud när vampyren försökte rycka sig fri från hennes grepp. Eld flödade över den svarta fällen, brände allt den kom åt. Het, glödande. Niaras röst stämde upp bakom dem igen. Theano kom stormande in i Dimitrijs periferiseende och högg efter Locuras ben. Grus och sten rullade under deras tassar. Dimitrij var tvungen att byta grepp. Hon högg igen, lyckades få tag i Locuras framben, ryckte och bytte till vampyrens nacke i en och samma rörelse. Blodet bultade hårt i Dimitrijs öron. Hennes syn fläckades av ljust flimmer när hon rycktes med i Locuras rörelser. Hon kunde inte hålla smärtan utanför tomrummet längre, utanför sitt fokus. Den var bedövande.

[Mmm tillstånd för PP. Säg till om du vill att jag ändrar något!]

_________________
Fear is an absence of understanding
Horror is the act of understanding perfectly
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   tis 31 okt 2017, 23:20

Arno önskade, när han kände vampyren vrida sig runt på sidan, att han hade telepatiska förmågor. Han kunde inte se vad som hände, hade ingen möjlighet att veta vilka som fanns i närheten där han kämpade för att behålla sitt grepp. Det var obehagligt, hur vampyrens tänder och skalle skavde mot Arnos egna tänder. Smärtsamt, hur den vred sig på ett vis som tvingade Arnos nacke att vridas i fel vinkel. Han sparkade vilt i ett försök att slita tillbaks varelsen till marken. Han kunde inte se, men han hörde Niyahas rop. Han hörde Beatas mässande, Niaras skrik och de andra stridandes morrningar och smärtsamma tjut. Han kämpade för att fånga broderns blick med ett stirrigt öga, kunde inte se ordentligt från den vinkel han låg i. Han önskade, så innerligt, att han kunde be Oberon att inte hålla tillbaka. Han önskade att han kunde be Niyaha att hjälpa till. Arno kunde försöka släppa sitt grepp, sätta sig i säkerhet, men när han släppte skulle vampyrens käftar vara fria igen. De hade inget val. De behövde bränna den nu.

_________________

Enduring and forgiving are two different things. You must not forgive the cruelty
of this world. It's our duty as human beings to be angry at injustice. But we must
also endure it. Because someone must sever this chain of hatred.

(Fullmetal Alchemist, Vol. 18, Hiromu Arakawa )
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Sökandet efter frid   

Till överst på sidan Gå ner
 
Sökandet efter frid
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen-
Hoppa till: