Det var med lugna steg som den unga kargen rörde sig mellan trädstammarna. För en utomstående betraktare kunde det se ut som om hon var på väg någonstans, men faktum var att det var precis tvärtom. Hennes vita päls och röda markeringar, vilka hon inte hade någon aning om vad de betydde eftersom hon inte visste vad spelkort var för något, gjorde henne till ett naturligt blickfång i skarp kontrast mot den gröna och mörkbruna bak- och förgrunden. Bjällrorna som klädde hennes örons spetsar klämtade lite och käckt, som de alltid gjorde när hon gick. Blicken i de olikfärgade ögonen var stilla och nästan lite dåsig. Allt detta gav intryck av att hon var slö och trög, men i själva verket var hon mycket uppmärksam på vad som skedde runt henne; hon lät det bara inte synas i hennes ansikte. Quin stannade ett ögonblick och drog med blicken över ett buskage som prasslade misstänkt, men lukten talade om för henne att det bara var en liten harpalt, inte värd att slösa energi på. Med en lätt fnysning fortsatte hon att gå.

Harlequin hade förändrats mycket sedan hon lämnade familjen i Kawazatri och gav sig ut på sitt eget privata äventyr. Hon var inte längre någon dumdristig, överdrivet självständig valp som trodde att hon var någon. Nej, nu var hon tvärtom en tonåring, livfull bakom en mask av nonchalans, i många fall intelligentare än hon gav sken av att vara. Att ha levt mer än hälften av sitt liv på vandring hade fått henne att växa upp fort, även om barnsligheten ibland tittade fram. Hon hade mött många figurer, en del lustiga, andra intressanta, några tråkiga och vissa rent obehagliga, för att inte tala om fasaväckande. Hon hade lämnat djungeln med en stark tro på sig själv och den egna förmågan. Efter snart åtta år hade hon fått den bekräftad. Quin var i mångas ögon ett barn, men det var en illusion - hon klarade sig bättre i världen än många vuxna.

Quin stannade fundersamt, lyfte huvudet, vädrade i vinden och sorterade ut dofterna. En dryg halvkilometer bort löpte en revirgräns. Hon hade inte klivit över gränsen ännu, det var en ganska bra bit kvar, men det var nog bäst att vända och gå åt motsatt håll, för säkerhets skull. Hon var inte så dum att hon klampade rätt in på ett revir, även om hon var hyfsat uttråkad. Det var ett tidsfördriv som lätt kunde gå överstyr, och hon kände inte för att bli någons slagpåse idag. Så därför vände den lilla tiken helt om och började gå åt det håll hon precis kom från, bort från flockens marker, till ljudet av sina örons bjällerklang. 

[Reserverat för Kogan]