[Endast för Taranis, inga svar, tack.]

Åren hade passerat i en rasande fart, och den unga hanen varit inte längre samma varg som han en gång hade varit. På färden genom livet hade Taranis fått lära mer än han hade kunnat ana, och något hade blivit annorlunda. Någontin hade förändrats. Han hade funnit sig själv, börja förstå sig själv, och den ständiga skräcken han tidigare burit inom sig hade utvecklats vidare. Det var inte längre rädsla, utan svallande känslor likt berg och dalar som kom att påverka hans personlighet. Men det gjorde honom faktiskt ingenting, för i slutändan var det ändå bättre än den han tidigare hade varit. Just nu var han en varg som han kunde vara stolt över.
Om det var denna utveckling som hade lett honom hit, eller ifall det var något annat, kunde Taranis inte svara på. Det enda han visste var att stegen slutligen hade fört honom tillbaka, till det land som en gång i tiden hade varit så skrämmande. Han hade för tredje gången i sitt liv vandrat över den vidsträckta Glaciären, inte sett annat än snö och is under en lång period, för att slutligen möta de höga bergen som utgjorde en skyddande mur för resten av landet. Och när han således hade börjat klättra genom det steniga området hade en lättnat smugit sig genom hans kropp. Ett välbehag av att ha nått sitt mål.

Han hade återvänt.

Taranis nådde en högre klippa, och stannade till. Hans kropp hade blivit grövre, hans hållning ståtligare. Och där han stod och såg ut över de vidsträckta vyerna kände han en förväntning i kroppen. Han undrade vad som skulle hända härnäst, vad han skulle möta. Och tanken fick Taranis att le. Under hela sin barndom, hela sin uppväxt, hade han aldrig vågat tänka en sådan tanke. Tänk så långt han hade kommit, tänk hur han hade utvecklats. Det var otroligt, och han kände verkligen hur stoltheten svallade inom honom.
Han var bäst, helt enkelt. Han var så jävla stark, han var så jävla mäktig. Han borde hedras av de andra, om de bara visste vad han hade gått igenom.
Han skrattade till, även om ingen fanns där att höra det. Och med ett brett flin på läpparna kastade han en sista blick ut över området. Han var tillbaka, och det kändes bara som att detta skulle bli en otrolig resa som skulle föra hur mycket bra som helst med sig.

Och med den positiva inställningen i sinnet klättrade han ned från sin upphöjda plats och fortsatte sin vandring in mot de centrala delarna av landet.