Ken-Yaks klippiga landskap var dunkelt i nymånens tunna sken. Det var den enda ljuskällan, då stjärnorna var täckta av tjocka lager moln. Eftersom det var vindstilla, så det fanns det ingen chans att de skulle blåsas undan.
   Hade Aurora inte varit så desperat, hade hon varit smart nog att inte snubbla runt i mörkret. Risken att trampa snett eller dra på sig andra skador var stor - men hon brydde sig inte ens. Allt den röda valpen kunde tänka på var att hitta Persephone. De hade tappat bort varandra i kaoset, trots att Aurora ansträngt sig för att hålla blicken fäst på sin vän. Nu var hon ensam och räddare än vad hon varit på länge. Det mjuka ljuset som brukade omge henne när P var i närheten var borta. Oavsett hur hon försökte kunde hon inte få tillbaka det. Utan den äldres lugnande närvaro var den röda dömd att vandra i mörker.
   Aurora grät tyst där hon tog sig fram. När det varit ljust hade hon ropat på P, men nu när det var mörkt vågade hon inte. Tänk om någon av de förfärliga varelserna skulle hitta henne? Den risken vägrade hon att ta. Istället letade hon i tystnad. Det var förstås förgäves. Hon hade inte sett en själ sedan striden. Tanken fick ännu en snyftning att slita i den lilla kroppen. Hon önskade intensivt att Persephone, mamma eller Naberius varit här. Faktum var att Aurora kände sig så förtvivlad att vem som helst hade gått bra. Hon ville bara inte vara ensam längre.

Even kunde uppskatta Ken-Yaks karga landskap för att det fanns, men i ärlighetens namn så tyckte han inte om den här platsen. Inte för att området inte hade sin charm. Det fanns gott om klippiga utskott och grott mynningar att snubbla ner i, men området doftade av död. Inte den död som så länge varit en del av hans existens, utan en sjuklig sort. Just här var stanken inte lika påtaglig, men bara en bit söderut var den obarmhärtig. Det var något med den, och de svamlande, haltande varelserna som den följde, som fick kalla kårar att krypa längs Evens rygg. Det var sällan han kände den sortens obehag. Där fanns något instinktivt inom honom som sade att han borde hålla sig undan.
     Ändå hade han passerat här flera gånger nu. Platsen låg inklämd mellan de stora skogarna, och det här var kortaste vägen. Even ville också veta mer, egentligen inte för att stilla sin nyfikenhet, utan främst för att veta hur han skulle hantera informationen han fått. En fiende eller ett hot var alltid lättare att hantera eller undvika helt om han visste någonting om det.
     Det var dock inte stanken av vandrande lik som Even följde nu. Han hade fått upp spåret på varg, en ung sådan, och hade planlöst följt dess spår en stund. Nu kunde han höra hennes snubblande, osäkra steg. Han kunde höra grus och stenar flytta sig under hennes tassar, och ljudet av mjuka snyftningar. En valp som grät. En ensam valp.
     Even längde på stegen för att komma ikapp valpen. Han gjorde inget försök att gömma sig, trots nattens mörker. Knastret av hans steg var tydligt i tystnaden i vindens frånvaro. Han sänkte huvudet när han uppfattade valpens skepnad när han rundade ett klippkrön. Rödpälsad och med vågig fäll.
     ”Ursäkta”, började Even, lågt för att inte skrämma vargen. ”Jag kunde inte undgå att höra. Vad har hänt?” Han sökte valpens blick.

Ljudet av en annan vargs steg fick Auroras hjärta först att skena. Sedan uppfattade hon att stegen var relativt jämna, inte hasande som de levande döda. Hon blinkade för att få bort tårarna ur ögonen, lagom i tid för att vargen skulle komma in i hennes synfält. Det var en vuxen varg, kunde hon se. Han såg så intetsägande ut att Aurora automatiskt antog att han inte var någon fara. Pulsen var fortfarande hög, men den skenade inte längre.
   Främlingen talade med låg röst. Han undrade vad som hade hänt. Försiktigt mötte Aurora hans blick. Den var gul. Snäll? Hon kunde inte bedöma - hon var alltför lättad inför att inte längre vara ensam.
   "V-varelserna", stammade hon. "De var så m-många och nu har jag tappat bort P o-och allt är mörk och jag är ensam-" Stressat hejdade hon sig i sitt pladder. Vid det laget visste hon inte ens om det gick att få ut något vettigt från strömmen av ord. 
   "Hjälp", avslutade hon ynkligt.

När valpen fick syn på honom så var lättnaden i hela hennes varelse uppenbar. Hon stammade hastigt fram ett svar, desperat och vädjande. Varelser; han antog att det var den självruttnande sjukdomen hon talade om. Dofterna i hennes fäll berättade samma historia, tillsammans med doften av en vuxen varg.
     ”Andas, vännen.” Even tog de sista stegen fram till valpen, och hyschade henne lågt, lugnt. ”Andas. Det är okej, du är inte ensam.” För ett ögonblick höjde han huvudet och såg ut över området runtom, innan han sänkte det till hennes höjd på nytt. ”Det är inga varelser här. Du är säker.” Han gav henne ett litet, tryggande leende. ”Vem är Pe?”

Aurora försökte göra som han sa åt henne. Andetagen var snabba och flämtande, men allt eftersom att hon fick i sig mer luft började de lugna ner sig. Hon var säker. Främlingen hade sagt det, och hon litade på honom. När han undrade vem P var tvekade inte Aurora.
   "Persephone", svarade hon. "Vi vandrar tillsammans." Det var nära att hon kastade ut en lång, förvirrande förklaring, men Aurora hejdade sig. Det skulle inte spela någon roll för främlingen att veta exakt när de träffats.
   "Vart är du på väg?", frågade Aurora sedan. Kanske kunde hon slå följe med honom en kort bit, bara så att hon kom ut ur Ken-Yak. Därefter kunde hon tänka ut en bra plan för att hitta Persephone, utan att behöva vara rädd för varelser.

”Jag är på väg tillbaks till mina vänner”, svarade Even. Han studerade valpen för ett ögonblick, övervägande, innan han log mjukt. ”Du kan få följa med, om du vill? Det är en fin skog, och de där äckliga varelserna finns inte där. Kanske har din vän också gått dit?”

Det gick tydligt att hur lättad Aurora blev över erbjudandet. Den lilla valpkroppen andades ut och sjönk ihop lite. För första gången på många timmar slappnade hon av. Ett mjukt leende spred sig över läpparna.
   "Ja, gärna", andades hon med hopp i rösten, och nickade samtidigt för att understryka sina ord. Hade det inte varit för att hon fortfarande inte riktigt kände sig säker i det klippiga landskapet, så hade hon säkert börjat glöda. Aurora rätade på sig igen, beredd att börja gå igen på hans kommando.

Valpen slappnade märkbart av, och var redo att följa honom utan frågor. Even såg på nytt ut över landskapet, innan han nickade åt valpen att följa med.
     ”Kom, jag visar vägen.” Med vargen tätt vid sin sida för att se till att hon inte snubblade vände Even av åt väst.
 
[Avslutat]