Efter att hennes mor hade dött hade mycket av Alfdis liv efter detta förlorat sin mening, men hon var inte redo att ta sig vidare till Chaibos ännu, hon hade kämpat för hårt på att ta sig därifrån levande och hade lagt ner för mycket tid på att försöka leva så gott en andevarg kunde.
Hon hade vandrat runt planlöst i Numoori utan något mål, hon hade spenderat en kort stund i djungeln innan allt fallerade och hon bestämde sig för att ge sig av.
Hon fick syn på en figur hon tyckte sig känna igen och hon tyckte det kunde vara ett trevligt tidsfördriv så hon tog sig närmre och snart svävade ett leende framför denne med ett par livlösa ögon ovanför.
"känner inte jag dig? Vad för dig hit"
Kvittrade hon fram lekfullt.

[Iriea]

Hennes tassar hade fört henne ifrån det kraga svarta landskapet, bestående till mestadel av lava, genom öknens sanddyner. Främlingen, den unga tiken som pekst ut riktningen, hade inte direkt förvarnat den unga sandfärgade Fakargblandningen om vad som väntade. Glassande sol som hotade att smälta henne där hon gick, med het sand under tassarna som lovade att slutföra jobbet om solen inte lyckades. Det hade varit en större påfrestning för den unga hyndans kropp än vad hon någonsin utsatt sig för, djungelns hetta var för henne hundra gånger mer inbjudande än detta, och det hade varit få stunder då hon nästan önskat sig tillbaka till den svarta öknen där hettan kom underifrån. Tillslut hade hon dock nått Öknens slut, bara för att kliva in i en död skog, med dimma tjock och tät, och en känsla av död hängandes i luften, med få bytesdjur som virrade sig in. Inget av de ställen hon passerat hitintills hade varit några som gjorde något stort intryck på den unga vargen, de ena värre än det andra. 
 Tillslut, äntligen, nådde hon något som såg mer lovande ut än vad hon sett på dagar, kanske veckor. Det var tydligt att skogen brunnit, och höga svarta stammar sträckte sina kala grenar emot skyn, som en kall påminnelse om livet skörhet. Hon tyckte nästan de såg ut att bedja till solen, himlen, att hela dem, ge dem livet åter, men hon skakade undan tanken. Under, och på, de gamla träden hade ny växtlighet tagit över, bygt täta snår och buskar, unga träd som väntade på sin tur att skina. Det var allt bevis på att livet  gick vidare, men den unga tiken vägrade att se det.
 En plötslig röst, som ur tomma intet fick henne att stanna upp. Blicken sökte snabbt av omgivningen, och hon missade till en början ögonen, de svävade fritt i luften. Minnet ville gärna koppla rösten, och de fristående ögonen, till en varg, eller vad hon skulle kalla det, som gått med kort innan de vandrat iväg. Alfdis. Iriea kände inte några speciella känslor jämte vålnaden, skulle inte ta intiniativet till att prata eller umgås, men eller inte skjuta undan henne ifall hon själv tog saken i sina egna tassar. Trots det kunde hon känna en viss lättnad i bröstet. Alfdis var något att känna igen, att koppla till den tiden hon mindes så väl, och längtade så tillbaka till.
"Känner mig gör ingen" Hon talade kryptiskt, även om spöket inte var en främling, det var ingen Iriea lärt känna närmre, och definitivt inte nära nog för att dela med sig av sin väldigt tafatta plan att hitta någon mer ur flocken.
"Frågan är mer passande på dig" konstaterade hon glädjelöst, med masken på plats i anletet. Sist Iri kollat hängde Alfdis alltid beskyddande efter sin mor.

Hela Alfdis huvud dök upp där hon svävade framför den andre vargen, hon fnittrade litet lätt när denne kommenterade att ingen kände henne, det lät så absurt, om Alfdis mindes rätt hade Irieas mor varit en del av flocken och hon borde väl ha känt henne någorlunda, i alfdis egen erfarenhet så var modern någon man stod ganska nära, hon hade inte riktigt upplevt den verklighet där det kanske inte var så och så hade hon inte direkt försökt göra sig närmre till någon av flockmedlemmarna.
När Iri riktade tillbaka hennes fråga mot henne själv så riktades blicken bort i fjärran en kort stund, inte för att det märktes på hennes helvita ögon.
Blicken fann snart Iriea igen och hon svarade.
"Jo efter att mamma dog hade jag inte mycket att stanna för så jag bestämde mig för att se världen innan jag dör.... eller ja du förstår"
Skrattade hon med ett brett leende och hon dök upp helt och hållet med tassarna svävandes några centimeter ovanför marken

Våladen svarade hennes fråga, missade det faktum att Iriea skickligt och framgångsrikt hade undvikit frågan. Så Avonmora var död? Iriea kände ingen direkt sorg för drakargen, hon hade inte lärt känna henne, och helt ärligt så verkade hon mer intresserad i flocken som hennes egna beskydd. Men samtidigt så var det nedslående för henne, ännu en av dem som inte klarat sig. Occultos hade inte bara splittrats, för den ungas sinne verkade nästran gudarna ute efter att bestraffa dem, eller henne själv. Aldrig hade hon varit så vilsen i hela hennes liv. Hon hade haft ett klart mål, höga drömmar. Flocken skulle precis börja mobilisera, utöka och bli starkare. Såg på dem nu, hur många var döda? Vart var deras stolthet? Se själv på den unga tiken. Även om kroppen fortfarande var vältränad så var den långt ifrån vad den varit, och den stolthet hon bruit i sitt bröst i att vara en av Nattens skuggor fladdrade nu vagt. Hennes övertygan och totala klarhet i vem hon var hade flygit bort med vinden. Hon var inget utan flocken, hon hade inget.
"Jag förstår" Trots att hon inte direkt var vänlig med vålnaden så hade hon heller inte samma stenmask som hon drog på jämtemot främlingar.

Det var inte mycket som antydde hur Iriea hade reagerat på informationen, men så verkade den andre oftast vara, oläsbar, själv tyvkte hon det var trist, iallafall att göra det på den andres sätt, själv var Alfdis ganska oläsbar då hon alltid verkade glad, om hon var det eller inte hörde inte dit.
Hon bleknade litet men återfick sin fulla opacitet fram och tillbaka, det brukade bli så om hon inte fokuserade på att hålla sig synlig.
"Vart är du på väg? Gör det något om jag följer med?"
Alfdis brydde sig inte om hon sade nej, det var inte direkt något Iri kunde göra åt det, om Alfdis ville vara hos henne skulle hon det, och det fanns inget som kunde stoppa henne.

Ja vart var hon påväg? Hon visste inte riktigt, dit ledtrådarna ledde henne, dörhoppningsvis var hon påväg emot sitt välmående igen, helst ville hon bara vrida tillbaka tiden, hade hon bara varit mer uppmärksam hade Blair inte behövt rädda henne.
"Just precis den här sekunden, Lövskogen" Främlingen hade sagt att han sett en brunfakarg som något sånär passade in på beskrivningen där. Hon hade inget annat att gå på så hon greppade efter halmstrån.
 Hon svarade dock inte på andra delen i Alfdis fråga, hon antog att hon inte skulle ha något större val i det hela, det var inte direkt så att hon kunde stoppa henne. Så hon ryckte bara lätt på skuldrorna innan hon, av ren leda, gick runt vålnaden för att kunnde fortsätta framåt, medveten om att hon skulle följa efter henne. Iriea undrade kort för sig själv hur länge.

AVSLUTAT