Under ett rätt gammalt träd i Byoomi hade den eldfärgade tiken lagt ner många dagar på att gräva sig en lya. Det var inte lätt med hennes stora mage men det var tvungen att göras. Hon behövde en skyddande plats där hon kunde föda. Även om tanken på det gjorde henne bitter. Många gånger hade hon förbannat hanen som gjort detta mot henne. Men det var inget hon kunde ändra på. Hon var dräktig vare sig hon ville det heller inte. Det var bara att de det från den ljusa sidan. Men jobbade svårt att göra det just nu.

Hon när inte säker om det verkligen är dags eller om allt hårt arbete sätt igång värkarna. Tiken ligger inne i sin färdiggrävda lya och det är ingen lätt natt som väntar henne. Det gör ont. Och hon är helt ensam. Ingen är där att trösta hennne. Inte för att hon behöver tröstas. Än en gång svär hon en ramsa och förbannar allt det här. Hon talar på cazari så ingen skulle förstå henne i alla fall. Hon kan klara det här ensam.

Det var mörkt ute men tiken hade sitt ljus så hon kunde se i alla fall. Vid hennes bil ligger två diande små valpar och hon kan inte riktigt förstå hur små de är. De är så små. Och de är hennes. Då och då buffar hon försiktigt på dem med nosen. Andra gånger stryker hon en varm tunga över deras små ryggar. Hon kan inte förstå hur små de är. Så ömtåliga. De skulle kunna dö så lätt. Hon skulle kunna slippa det här ansvaret så lätt. Men hon kan inte. När hon ens tänker tanken så gör det oförklarligt ont inom henne. När hon ser på dem så känner hon inga negativa tankar. Hur kan hon älska sådana här små liv så hon just har träffat?

[Valparna ät födda!]