HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Gif-reaktionsleken!
ons 23 maj 2018, 14:40 av Xejja

» Ledd av månens sken [Enilorac]
tis 22 maj 2018, 11:04 av Enilorac

» Forest of gold [Weles]
tis 22 maj 2018, 00:08 av Weles

» Himlen morrar [Figaro]
mån 21 maj 2018, 17:05 av Figaro

» Bland främlingar och vänner [P]
mån 21 maj 2018, 11:04 av Xejja

» Hopp [Haqim]
lör 19 maj 2018, 16:59 av Xejja

» Spillror av månljus [P]
mån 14 maj 2018, 19:16 av Ezekiel

» Spår av ett moln
mån 14 maj 2018, 16:56 av Kilah

» Rosor [Kolzak]
lör 12 maj 2018, 17:46 av Kolzak

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 5 gäster.

Pocra

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 4
Nytt år, nya uppdateringar på gång! Kontorensning!
mån 08 jan 2018, 20:24 av Yargol
Gott nytt år, go nissar!
Med 2017 bakom oss och ett helt nytt 2018 framför dörren så har vi lite nya uppdateringar på gång till Numoori!

Dags att städa medlemslistan!
Som titeln på nyheten och den här rubriken säger, så är det dags för en kontorensning! Det innebär att vi i Crew kommer att gå igenom medlemslistan och börja rensa bort aldrig inloggade och helt tomma, oanvända konton. Vi har i nuläget nästan två hela …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Affiliates




Dela | 
 

 Södra Ötamon [ÖPPET]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Södra Ötamon [ÖPPET]   sön 07 maj 2017, 17:14

[ÖPPET FÖR ALLA SOM VILL JOINA]

Den gråbruna varginnan hade nått södra delen av en väldigt underlig skog. Det är natt och trots att mörkret borde regera så är skogen vackert upplyst av oräkneliga glödande blommor som tycks täcka varje liten del av marken under de väldiga träden. Som om inte det vore nog så surrar många, många eldflugor omkring. Förundrat ser vargen sig omkring innan hon bestämmer sig för att placera sig vid rötterna på ett av de enorma träden. Rofylld känner sig tiken när hon låter kroppen sjunka ner mot marken. Hon är oändligt trött. Nattens ljud vyssjar vargen till sömns. Ögonlocken blir tyngre och tyngre och tillslut sover hon. Underliga drömmar hemsöker mörkret och ger en orolig sömn. Men sömn, i vilken gestalt den än tar sig, är välkommet.


När den gråbruna tiken vaknar igen är dagen redan grydd. Det är ljuset och fåglarnas sång som kittlar hennes sinnen till att vakna. Tiken öppnar motvilligt ögonen och låter sedan kroppen rulla över på sidan. Så blir hon liggande. Kroppen känns tung. En vanlig känsla vid det här laget. Hon har vant sig vid att känna sig svag och orkeslös. Lika mycket som det retar henne, lika like energi och kraft har hon till att göra något åt det. Många gånger har hon känt sig likgiltig. Som om ingenting spelar någon roll. Att hon inte spelar någon roll. Att det lika gärna skulle vara till det bättre om hon bara gav upp. Men det är en gnista inom henne som desperat försöker hålla sig vid liv. Det är den lilla gnistan som håller henne flygande. Som driver henne framåt.
 
Tiken smackar med tungan. Hon är så hungrig och törstig. Hon skulle behöva finna något att äta och dricka. Men först måste hon finna lite kraft till att orkar ta sig upp från marken. Hon tänker inte på mycket när hon ligger där. Det som cirkulerar mest i hennes huvud är frågor. Frågor som hon inte har svar på. Frågor som kanske aldrig någonsin kommer kunna bli besvarade? Det är rädsla som härjar inom henne. Rädsla av att det är något viktigt som hon borde komma ihåg. Men ingenstans finns det svar att finna. Hennes medvetande är blankt. Likt en molnfri himmel.
 

Hon borde resa sig upp. Motvilligt och med mycket möda lyckas hon rulla över på magen igen. Därefter försöker hon lägga all kraft i frambenen för att lyckas skjuta upp kroppen till sittande. Hor länge hon håller på att böka vet hon inte. Många gånger går det inte, flera gånger misslyckas hon och allt för många gånger vill hon bara ge upp. Tillslut lyckas hon ändå sätta sig upp. Där blir hon sedan sittande för hon tappar all motivation till att göra något mer. Mat och vatten var det ja. Sådant som behövs för att överleva. Varje dag är en kamp för att överleva.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   tor 11 maj 2017, 16:55

Ezekiel höll inte längre reda på dagarna. De flöt ihop med varandra till ett otydligt, suddigt töcken tills han inte kunde utröna något av värde ens om han försökt. Han kände sig ihålig. Ett tomt skal som vandrade omkring, utan innehåll. Död, kanske. Kände inte direkt någonting. Han hade slutat gråta varenda kväll och istället fallit i djup sömn, för att vakna nästa morgon, stiga upp och vandra under tystnad tills mörkret åter föll och tvingade honom att stanna. Monotont, enformigt. Han kunde inte minnas när han pratat med en annan varg senast, men å andra sidan visste han inte vilken dag det var, så det kunde vara i förrgår lika väl som för en månad sedan. Han brydde sig inte. Hans gröna ögon, en gång så livfulla, var nu tomma. Hans vingar som kunnat bära honom högt över marken, släpade nu dystert längs hans sidor.
  Han förstod inte varför han överlevt mötet med zombierna, bara för att få känna sig så här död. Det var till ingen nytta att vara vid liv om man kände sig död.

Försjunken djupt i dystra tankar traskade valpen genom månskogen. Hans psykiska apati började synas även på utsidan — han magrade av, blev mindre och mer hopsjunken än han redan var, pälsen var matt och glanslös. Detta fysiska förfall bekymrade honom inte. Kanske hade han bestämt sig för att ta död på sig själv helt enkelt genom att bara gå och gå, tills han inte kunde gå längre. Han var för feg för att göra det på något annat sätt, så han valde det enklaste — att bara ge upp och nå målet utan att egentligen göra någonting.
  På grund av hans sinnesfrånvaro märkte inte Ezekiel av den främmande vargen förrän han rundade en buske och fann sig själv stående framför denne. En vuxen, ingen tvekan om saken. Hon såg inte heller ut att vara i särskilt gott skick.
  Ezekiel bara stod där och sneglade blygt upp mot henne, osäker på hur han skulle reagera. Kanske såg hon hur mager och liten han var och ville hjälpa? Kanske brydde hon sig inte? Kanske skulle hon försöka skada honom? Han lät henne ta första steget. Hans ögon vidgades och blev större och oskyldigare än normalt, och hjärtat började slå hårdare i bröstet — lite fick detta nya möte honom att vakna upp ur sin permanenta dvala och faktiskt bli lite alert.
Till överst på sidan Gå ner
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   lör 13 maj 2017, 11:01

Hur länge är det hon sitter där? Det kanske inte har gått så lång stund men det känns som en evighet. Allt känns som en evighet ni för tiden. Bad som än händer och vad hon än råkar ut för så känns det som en evighet. En evighet i en droppe vatten. Vatten. Just det. Mat och vatten var det hon skulle finna. Den här skogen verkar betydligt mer till av liv än vad slätten hon vandrat över från bergen. Förhoppningsvis är det lättare att finna föda här. Men först måste hon lyckas ta sig upp.

Det gråbruna vargen är fortfarande mager. Hennes yttre ser ovårdat ut. Pälsen är tovig och luktar inte gott. Hon luktar fortfarande av valp. Det syns fortfarande på henne att hon haft valpar. Men hon vet inte hur eller varför. Hon vet ingenting för att hon inte minns någonting.

När tiken sitter där och försöker få fatt på den lilla styrka hennes kropp besitter så är det något som dyker upp i hennes synfält. En liten svart och eländigt varelse. I minst lika dåligt skick som henne själv. Det är en valp. Men vingar. Är det en dödens sändebud som är här för att hämta henne? Öronen stryker sig mot nacken och de förtvinade musklerna börjar sakta att darra när kroppen spänns.

Men den där blicken som valpen ser på henne med får tiken att tippa huvudet på sned. Ena örat sveper ut åt sidan för att sedan spetsas framåt. En valp kan väl knappast vara något större hot. Speciellt när han ser lika eländig ut som henne själv.
Tiken lyckas ställa sig upp. På vingliga ben. Den isblå blicken hålls fäst på valpen. Hon tar några steg mot honom. Huvudet hålls lågt och tiken nosar i luften. Hon rör sig lite närmare valpen. Försöker samla så mycket information hon kan genom dofterna. Försöker avgöra om han är ensam. En arg moder är inget hon vill råka ut för. För visst tar vuxna hand om sina små? Det är bara instinkter som styr.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   ons 17 maj 2017, 17:46

Vargen reser sig upp, och Ezekiel blir lite rädd. Vad tänker hon göra? Bita honom? Men nej. Hon sniffar i luften, fångar upp hans lukt och analyserar den. Kanske försöker hon ta reda på om han har någon familj hon bör passa sig för. Tanken orsakar ett litet hugg i hjärtat, men inget mer. Det är fördelen med att vara ihålig - man känner inte hälften av vad fyllda varelser gör. 
  Ezekiel sitter stilla, varken rör sig eller pratar, inte ännu. Istället låter han henne undersöka hans doft, och under tiden studerar han henne med stora, gröna ögon, matta och trötta. Kanske är hon någon att lita på. Ezekiel längtar efter någon att lita på. Kanske är hon inte det. Ezekiel behöver ingen att lita på. 
  Plötsligt känner han den. Lukten. Dold bakom tikens egen finns den där, mjuk och trygg. Den påminner honom om ljusa barnskratt, en lugn mammaröst, en varm famn att krypa upp i. Den påminner honom om hur det känns att ha en familj.

  Och då är det som om alla spärrar brister. Länge har han gått omkring utan att släppa ut allt han bär på, och nu kommer allting forsande ut på en gång. Ensamhet. Minnen. Gråt som tryckts ner så länge att den fastnat i halsen. Alla mörka nätter sedan den där ödesdigra dagen som han tillbringat ensam, skakande, livrädd under någon buske. Men också minnet av en rödhårig valp som han skrattade med och jagade eldflugor med. Tanken på att mamma och Ezra aldrig fick se de eldflugorna som sken så vackert, aldrig får se några eldflugor eller soluppgångar eller klara dagar någonsin igen, att de inte vet hur vacker världen fortfarande är. 
  Det känns mer dramatiskt än det måste se ut. Med ett litet kvidande, fyllt av smärta, viker sig Ezekiels korta ben under honom och han faller ihop på marken i en gråtande hög, som så många gånger förut. Skillnaden är bara att nu är det framför en vuxen som är i stånd att göra något åt det.
Till överst på sidan Gå ner
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   ons 17 maj 2017, 18:17

Hon kommer relativt snabbt fram till att valpen inte verkar ha andra vargars doft i pälsen. Han luktar som sin egen, blandat med skogens tjocka doft. För första gången som hon kan minnas börjar hennes tankar cirka kring någon annan. Valpen ser väldigt liten ut. Allt för liten för att vara ensam. Med tanke på hur mager och eländig han ser ut så börjar den gråbruna tiken att undra om valpen tvingats till ensamhet.

Men tiken tankar hinner inte snurra då långt innan valpen sjunker ihop i en snurrande liten svart hög. Båda öronen dras ut åt sidorna av huvudet på tiken och hennes hållning sjunker en aning innan kroppen rör sig framåt mot valpen och sluter avståndet mellan dem. En kall och fuktig nos börjar automatiskt att leta igenom valpen päls efter tecken på skada eller sjukdom. Hon tänker inte. Hon bara agerar. Det är instinkterna som driver henne.

Den magra gråbruna kroppen sjunker ner mot marken och landar med en lätt knakande. Hon är ju inte i bästa skick heller. Tiken lägger sig skyddande runt valpen. Knuffar försiktigt på svarta vingar för att försöka placera dem lite bekvämare för de båda vargarna. En varm tunga stryks över valpen huvud och rygg i lugna och trygga rörelser.

[Hoppas det är okej att Pandora gör så här. (A)]
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   ons 17 maj 2017, 20:01

Patetisk, det är vad han är. Patetisk som inte kan hålla sig för gråt. Han förtjänar inte att leva. Det borde ha varit han och inte Ezra som dog. Han var alltid den fegare av de båda, hon var den modiga. Det var det som fick honom att ligga kvar under busken - hans feghet. Samtidigt var det hennes mod som drev henne ut från gömstället. Det känns som om han tar upp en plats som tillhör hans syster. Patetisk. Det är vad han är.
  Men så känner han någonting - är det hon? Tiken? Ja. Han känner hennes värme omsluta honom, och det är nästan som att bli kramad och tröstad av mamma igen. Ezekiel glömmer bort att vara stark och begraver nosen djupt i hennes toviga päls. Hon luktar inte mamma, det är inte mamma, men det är någon och det är vad som spelar roll. Han är inte stark. Han är ett barn. Sex år gammal, ensam, föräldralös och syskonlös. Gudarna förlåter honom antagligen för att bete sig såhär.
  Till sist tar gråten slut. Tiken har tröstande slickat honom, och det har hjälpt. Han kan inte låta bli att känna sig lite dum, men han vill inte att hon ska gå. Det spelar ingen roll vad han intalar sig, han behöver närhet, värme, omsorg. Han är liten, mager och tufsig. Hon är stor, mager och tufsig. De är magra och tufsiga båda två.
  Så Ezekiel bara ligger där, insvept i hennes famn, och lyssnar på sina egna hackiga andetag som långsamt lugnar ner sig alltmer. Hans magra kropp darrar av ansträngning. Han fryser.
  När han hittar rösten igen mumlar han fram ett skakigt “förlåt”, men gör ingen antydan till att vilja att hon ska gå.
Till överst på sidan Gå ner
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   ons 17 maj 2017, 20:41

Hon fortsätter stryka tungan över hans lilla kropp tills han slutat gråta. Hon gör ingen ansats till att vilja gå där ifrån. Hon ligger tätt ihop med valpen. Hennes större kropp skyddar honom från omvärlden. Hon låter sin nos vila mot hans kropp. Som gör att ordlöst berätta att hon är där. Att hon inte tänker gå någonstans. Att hon stannar så länge han behöver det.

Det här känns rätt. Som om det är en del av henne. Hon tänkte inte när hon agerade. Hon gick bara på känslan. Instinkten. Även om hon inte minns något av sitt liv fram till för nu många mörker och ljus sedan så är instinkter något som inte kan glömmas bort.

När valpen mumlar fram ett skakigt 'förlåt' så tippar tiken huvudet lätt på sne. Undrar vem ordet är menat för.
"Förlåt för vad?" Frågar hon.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   tor 18 maj 2017, 17:31

“Förlåt för vad?”

Ezekiel är inte riktigt säker. Förlåt för att han gråter? För att han inte orkar vara stark? Förlåt för att han tar upp hennes tid? Förlåt för att han för en sekund trodde att hon var mor? Alltihop på samma gång, kanske. Han orkar inte hålla ihop tankarna, men nu när han slutat gråta har han inte längre något att skylla på. Så han sväljer hårt och förbereder sig på att prata.
  “Mamma är död”, säger han, och rösten är hes och grötig. “Ezra, min syster också. Det var monstren som tog dem, och jag bara låg där och gjorde ingenting… och jag vill att de ska förlåta mig, men det kan de inte och jag saknar dem…”
  Han sväljer igen, blundar och tror att han ska börja gråta igen, men det gör han inte. Han fylls av ett djupt självförakt, som ligger här och tycker synd om sig själv precis som han gjorde under busken den dagen då Ezra och Esme lämnade honom. Eller nej, det var inte de som lämnade honom, det var han som lämnade dem. Det enda han har att skylla på är att han är feg, men den ursäkten har han redan använt så många gånger att den låter ihålig och intetsägande.
  “De är borta”, säger han. Nu är hans röst klar och konstaterande och ögonen fixerade vid någon okänd punkt i fjärran. “Det är mitt fel. Jag dödade dem.”
Till överst på sidan Gå ner
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   tor 18 maj 2017, 19:17

Hon lyssnar tyst och stilla på det valpen berättar. Att hans mor och syster är döda. Dödade av monster. Och valpen själv hade legat i säkerhet under en buske.
Öronen klipper till på tikens gråbruna huvud. Hon ser ner på den lilla svarta kroppen vid hennes sida. Som hon liksom har lagt sig kring eftersom hennes egen magra kropp är mycket större än hans.
"Jag är säker på att din mor är väldigt stolt över dig som överlevt. Det är vad alla önskar för de som de bryr sig om. Din överlevnad är viktig och genom dig får din mor och syster nytt liv. I minnet av de som du bär med dig. Så fortsätta leva för dem". Hon kan bara hoppas att hennes ord kanske når valpen på något sätt. Det är inte mycket hon kan säga eller göra.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   sön 21 maj 2017, 10:33

Fortsätt leva för dem. Genom dig får din mor och syster nytt liv. I minnet av dem som du bär med dig. Det är vad alla önskar för de som de bryr sig om.Fortsätt leva för dem.

Meningarna studsar mot varandra, trasslar in sig i varandra, saknar tydlig ordning. Det låter som om det var något positivt att han överlevde. Som om han har gjort mor och Ezra stolta. Kanske är det hon säger sant. Kanske älskade de honom tillräckligt för att viljan att han skulle överleva var starkare än besvikelsen över att hans mod svek. Kanske fanns aldrig någon besvikelse. Kanske var mor bara tacksam över att en av hennes valpar stannade i trygghet, och Ezra var medveten om att hon störtade ut ensam, hon försökte aldrig få med sig Ezekiel ut. Det är många kansken, men bildar de något definitivt?
  Tänk om den enda han gjort besviken är honom själv?
  Tankarna snurrar okontrollerat i Ezekiels huvud och han kämpar för att få ordning på dem. Han ska inte göra någon mer besviken, aldrig någonsin mer. Men då måste han fortsätta leva, och det kräver så mycket energi. Är han tillräckligt stark? Klarar han av att leva, eller kommer han att misslyckas? Han har aldrig haft särskilt höga tankar om sig själv, och nu är de lägre än någonsin.
  “Tror du att jag klarar det?” mumlar han. “Att fortsätta leva?”
  Det är som om tikens svar avgör hela hans framtid. Som om hon bestämmer ifall han är stark nog eller inte. Hela den här valpens liv hänger på vilka ord som lämnar varginnans mun nu. Om hon säger nej, då är det avgjort. Då ger han upp. Om hon säger att ja, det kan han, då ska han göra det. Det kanske inte lyckas, men han ska försöka.
Till överst på sidan Gå ner
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   sön 21 maj 2017, 12:34

Hennes isblå blick släpper inte valpen. Hon studerar honom där han ligger och verkar begrunda hennes ord. Hela tiden är det där irriterande surret närvarande i hennes huvud. Hon försöker koppla bort det. Ignorera det. Men det är så starkt nu att det skulle kunna driva henne till vansinne. Men hon orkar inte lägga någon energi på det. Låter det svepa bort som balgrundsljud. Vad som är viktigt i detta nu är valpen.

Tror du att jag klarar det? Att fortsätta leva?
Tiken ler. Hon stryker tungan över hans hjässa igen och möter sedan hans gröna blick.
"Jag är säker på att du klarar det. Jag kan se styrkan i dina ögon". Svarar hon och ger honom en uppmuntrande biff med nosen mot hans kunde.
"Om du vill kan vi hålla ihop ett tag. Det här verkar vara en bra skog för att jobba på att bli starkare. Jag behöver det med. Och det gör saker lättare att inte vara ensam". Det fick hon lära sig av Asami. Asami hjälpte den gråbruna tiken och det är hon tacksam för. Annars skulle hon kanske inte överlevt för att kunna möta den här valpen. Förmodligen hade hon varit i värre skick och inte orkat bry sig. Nu kanske hon kan ge något tillbaka genom att hjälpa någon annan. Och sällskap uppskattas. Dessutom verkar hon bry sig om valpen.
"Vad heter du?" Frågar hon sedan.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   ons 24 maj 2017, 12:47

Styrkan. Styrkan i hans ögon. Länge var den borta, om den ens någonsin tidigare funnits där, men nu säger tiken att hon ser den, att den är tillbaka. Är den? Är det sant? Är han stark, tillräckligt stark för att kunna fortsätta (eller börja) leva för mor och Ezra? Tiken säger så. Men kan han lita på hennes ord?
   Han vill det. Så gärna. Han har hennes ord att luta sig mot, de som talar om att han klarar det, klarar sig, och för det är han oerhört tacksam. Hon kanske inte förstår hur viktigt det var att hon fanns just här där han föll ihop. Hade hon befunnit sig någon annanstans i Ötamon hade han kanske inte träffat henne och hon hade sett styrkan i hans ögon.
   "Tack", säger Ezekiel och vrider på huvudet så att han kan se på henne, sin räddare. "Tack!"
   Hon föreslår att de ska vara tillsammans ett tag, bli starka tillsammans. Ezekiel vill det. För även om han bestämt sig för att bli stark, kan det vara svårt att börja på egen hand. Dessutom kanske han får en chans att återgälda det den här tiken har gjort för honom bara genom att vara här.
   "Okej", tycker han. "Jag tycker inte heller om att vara ensam. Jag har fått nog av det."
   Vad heter han? Ett litet leende klyver Ezekiels hopknipna läppar i två, för nu känner han att han kan le igen utan att riskera att falla i gråt. Han känner sig stark nog.
   "Ezekiel", svarar han. "Vad heter du?" För nog måste han väl ha ett namn på sin räddande ängel?
Till överst på sidan Gå ner
Pandora



Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   ons 24 maj 2017, 16:17

När valpen verkar känna sig gladare så känner sig även tiken lättare till sinnet. Hon ler lätt mot honom.
Tiken vet inte vad det är för monster som dödat valpens familj och hon tänker inte fråga. Inte än i alla fall. Om han inte vill berätta själv men det lämnar hon helt åt honom. Just nu är det prioritet på att bli starkare och överleva. Båda två. Tillsammans. Tiken har redan insett att hon inte tycker om att vara ensam.

Ezekiel presenterar sig valpen som. Tiken ler igen.
"Trevligt att träffa dig, Ezekiel". Börjar hon.
"Jag kallas för Mishi". Det är lättare att presentera sig nu när hon har något att kalla sig själv. Tack vare Asami som hon mötte för ett tag sedan. Även om Mishi inte är hennes namn så gör det ändå saker och ting lättare. Att ha något som hon kallas.
Till överst på sidan Gå ner
Ezekiel



Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   lör 27 maj 2017, 17:30

Hon ler. Han upptäcker att han tycker om när folk ler. De blir vackrare då, ser yngre ut, mer levande. Han undrar om detsamma gäller för honom när han känner leendet dra i mungiporna, hoppas att det gör det, att han kanske inte har gråtit alltför mycket ännu för att det inte ska gå att rädda. Oavsett hur han ser ut är det trevligt i alla fall.
  Hon säger att hon kallas för Mishi. Det låter speciellt. Vackert. Kanske som något på ett språk som han inte kan. Det passar henne. En fin själ borde ha ett fint namn, så är det bara. Mishi är fint. Han säger det.
  “Mishi är vackert”, säger han.
  Nu känner han sig plötsligt full av liv, känner sig fylld av någonting annat än smärta för första gången på länge. Han vill göra något. Vill bli stark på en gång. Hjälpa Mishi att bli stark på en gång. Ezekiel reser sig upp och lägger vingarna, som tidigare släpat i marken, ordentligt på ryggen. Hans lilla tuss till svans viftar bakom honom och de små tänderna är blottade i ett leende. Blicken när han ser på Mishi är inte längre död.
  “Kom, Mishi!” utbrister han. “Vi måste bli starka! Vi kan … jaga eldflugor? Jag har ätit eldflugor en gång, men det var inte gott. Nej, förresten, vi jagar harar!”
  Han börjar plötsligt skutta upp och ner, ivrigt, något han inte gjort på hur länge som helst.

[Avslutat, om inte du vill tillägga något]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Södra Ötamon [ÖPPET]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Södra Ötamon [ÖPPET]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ötamon :: Ötamon-
Hoppa till: