Vem är online | Totalt 12 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 12 gäster. :: 2 Botar
Inga
Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
|
Bildlänkar, Stränder och Snö! Vårnyheter 2024 | tis 05 mar 2024, 12:23 av Yargol | Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter!
2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …
|
Togos, NPCer på wikin, och mer! Vinternyheter 2023 ❄️ | fre 06 jan 2023, 21:02 av Yargol | Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott
Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …
|
| | Gamla rollspel | |
| | Författare | Meddelande |
---|
Numph Död
Spelas av : My | Död
| Rubrik: Gamla rollspel tis 21 feb 2017, 21:10 | |
| På Discord (shameless plug) JOINA OSS så kom in på ett hastigt ämne om gamla rollspel, och jag postade två inlägg som jag skrev 2007, jag var 10-11 år gammal. Och jag tänkte, hey, varför inte posta i en tråd här på Numoori och så kan vi alla som har pinsamma, helt otroligt dåliga rollspelsinlägg från när vi var små, dela med oss och bjuda på goda skratt? - Så här har ni mitt rollspel med en hundkaraktär som heter Delfi. (Jag har inte tagit med motspelarens inlägg):
2007-09-15, 00:01 Delfi vaknar med ett ryck, efter den långa simningen har hon äntligen nått fast land!hon är lite trött i benen men undersöker den nya ön, förhopnings vis finns det inte andra djur. Hon ser då en hjort! En hjort på en ö ? Okej.. Hon hoppar på den med ett kraftigt tag om halsen kvävs hon.Hon börjar jenast vräka i sig, ifall det kommer en till hund så sparar hon lite granna,eller helften.
2007-09-15, 00:09 Delfi stelande till, det var någon mer på stranden, det var lättnad men oro, det kunde vara ett förfärligt odjur, eller kanske en snäll hund. hon började genast gå ut ur djungel hon såg en hund sitta där, hon pustaar ut och säger:"Hejsan, om du inte mins skönk båten och vi var dom ända överlevande, det kanske finns flera hundar på andra sidan djungel eller ön. Men jag utfoskar denna del först." Hon var inte blyg utan tvärtimot, hon kunde gå till en främmande hund och säga "Jag äslkar dig." fast det var inte ofta! X''D
OOC: Hunden hon träffar heter Charlie. Svarar lite bittert "visst, visst" men ber henne sedan vänta.
2007-09-15, 00:15 "Jaah ?" SA hon lite nyfiket.Hon kollade på honom. Han verkade yr tyckte hon.Hon ruskade på, efter hanen hade sakt vad han ville skulle hon leta upp ett ställa som var säkert dör hon kunde sova över natten.
OOC: Charlie var lite yr och vinglig. Han frågade om han fick följa med Delfi.
2007-09-15, 00:22 "Hum.. låt mig tänka, såklart du får!" Sa hon överlyckligt. Hon väntade, och sa sedan "Äru du hunrig, du kanske måste äta nått för att pggna till ?" Sa hon glatt. hon viftade på svansen och log.
OOC: Charlie ville gärna ha mat.
2007-09-15, 00:29 "Okej, kom nu.. eh.. um.. vad heter du ? ;S" SA hon och gick sakta in i djungeln så att han skulle hänga med.
OOC: Charlie presenterade sig. Och frågade sedan varför hon var på väg till Japan.
2007-09-15, 00:36 "Jaha, okej, går det bra om jag kallar dig Charlie bara ?" SA hon nöjt."Jo, som alla i min släk efter att dom blir ett år åker dom till Japan, men jag vet inte varför..." Sedan sa hon "Här är det ta för dig bara!" Sa hon och slickade försiktigt på hans kind den var salt eftersom att vattnet var salt här i havet.
OOC: Charlie berättar att han kom med på båten av misstag.
2007-09-15, 00:42 "Så varför kom du hit ? Och har du haft en ägare ?" Hon log och var mätt egentligen tänkte inte honpå vad hon åt utan åt det hon fick tag i. Hon satt sig under en palm för att inte solen skulle värma upp henne så mkt.
OOC: Charlie säger återigen att det var ett misstag han kom på och sedan att han aldrig haft en ägare.
2007-09-15, 00:50 "Okej, men jag undrade varför du såg lite äcklag ut när du såg hjorten. Och vad var det för stort dumt misstag, om du hr lust att bäretta?" Hennes ögon glittrade brunt hennes nyfikna ögon såg ut som han fast bruna X''D
OOC: Charlie blir sassy och vill inte äta mer.
2007-09-15, 00:56 "Okej," Sa hon med glad röst."så ska du med och leta efter ett skydd efter till natten ?" SA hon och såg hans blick mot havet. hon började gå framot in i djungeln. hon hade inte stor lust att vänta på honom eftersom hon vill sova.
2007-09-15, 08:54 Hon såg den gröna skogen, det var imponerande.Hon hade aldrigt sett såna gröna blad.[hundar kan ju inte se färg men vi säger det X''D] Hon såg en liten grotta längre bort och började trava dit fast ögona var på allt annat.
OOC: Charlie vill inte gå in i grottan.
2007-09-15, 11:04 "Ja, kanske det." Sa hon och gick in i grottan nyfiket.Det såg övergivet ut."Kom då!" Sa hon det var ett hål där solen sken in så det var ganska ljust där.
OOC: Charlie var inte glad över att behöva sova i grotta.
2007-09-15, 11:46 "Näh, gå då ? Du kanske vill sova någon annan starns, de tär helt okej för mig." Säger hon och går längre in i grottan för att se vad som finns där inne.
OOC: Charlie går.
2007-09-15, 13:33 Hon gick längre in i grottan. DEt fanns inget så hon gick längre ut sedna ylade hon för att se om det fanns några andra hundar.Seadn gick hon lite längre plötsligt såg hon Charlie. Hon bara lyfte på huvudet och fnyste. Sedan la hon sig ner backom en palm.
OOC: Charlie frågade om hennes namn.
2007-09-15, 13:42 "Delfi." Sa hon surt. Sedan vände hon huvudet mot djungeln.Hon ville egentligen säga förlåt. Men hon ångrade sig, lika bra att visa vem hon är nu änn senare då det kan komam som en chok.Hon gäspar sedan och lägger huvudet på tassarna.
OOC: Charlie somnade.
2007-09-15, 13:52 Delfi ställde sig upp och gick in i djungeln.Hon gick upp på en kulle och sedan vidare. hon var långt ifrån stranden då hon la sig ner och somande.[Nästa dag.] Delfi hade nyss ätit ett rådjur. Hon var mätt och törstig. Hon letade efter en sjö eller något. När hon kom ur ur skogen såg hon en glittrade fin sjö! Hon spragn direkt i.Vattnet var inte salt heller. Hon drak sig otörstig óch sedan la hon sig under en palm.Hon kom då och tänka på Charlie hon tänkte presic yla efter honom då hon hejdade sig. Ähh, han får väl leta upp mig om han söker efter mig tänkte hon.
Snälla, snälla, dela med er om ni har något! Välkommen att skratta åt mitt 10-åriga jag och så kan vi alla glädjas åt att övning ger färdighet. :fingerguns: |
| Sarabi Pensionerad
Spelas av : Embla | Pensionerad
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tis 21 feb 2017, 21:14 | |
| |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tis 21 feb 2017, 21:23 | |
| I ärlighetens namn behöver My en ny, egen tråd för sin konst även när man reflekterar över att det redan finns en tråd. Jag är hänförd. Slow clap. Ska leta fram nåt eget snart, men jag kommer nog skämmas så att jag grinar. Kanske borde peta på den gamla tråden men asså... this thread... |
| Vit
Spelas av : Julia
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tis 21 feb 2017, 23:05 | |
| Vet du vad, My?
Jag har hittat gamla sparade dagboksinlägg från Stallet.se, inget mindre än två delar från självaste Tomorrow will rise.
För er som inte vet, detta var ett fristående rollspel år 2012 där jag, My, Skrik och övriga okända rollspelare deltog i. Var väl ungefär här jag och My lärde känna varandra för första gången, också. Det var ett väldigt trevligt rollspel om än det inte riktigt håller dagens standard. Hehe. Bifogar allt jag hittat här nedan, oredigerat och precis som jag fann inläggen! Tyvärr är det bara fragment, då jag använde dagboken för att spara sånt jag inte hunnit klart med.. det är förresten tillåtet att skratta åt de inlägg jag skrev som 13 år gammal, det gör jag också nu när jag är 18 ;)
Om jag minns rätt, var handlingen i alla fall att en vulkan fått utbrott och det fragment av flocken som överlevt nu sökte sig vidare, fortfarande medvetna om att de var jagade av lavan (dramatiskt). Under tiden var det ännu mer dramatiskt för att ledarvargen Holocene hade gjort Caprifolia med valpar innan denna olyckliga händelse, så det vara lite kärleksdrama där ja, då han inte älskade henne alls, typ, inte mer än en flockmedlem, samtidigt som Smoothie bar på en hemlig kärlek gentemot ledaren. Sen startade lavan en skogsbrand och de flydde, varpå Caprifolia typ skrämdes till värkarbete mitt upp i alltihopa. Det diskuterades IC huruvida valparna skulle lämnas till sitt öde så de vuxna skulle klara sig, efter det tror jag rollspelet började dö ut.
Caprifolia (Julia) och Holocene (My) återskapades på Numoori, det tror jag däremot inte Smoothie (Skrik) gjordes.
2012-08-09 Caprifolia blev en aning skeptisk då Holocene utan vidare skakade av sig henne. Förbryllat så hävde hon sig upp på benen, såg förbryllat på honom men avbröts sedan av en gestlat som närmade sig dem i hög hastighet; Smoothie! Lättnaden sköljde över henne som iskallt vatten, och hon hälsade tiken genom att puffa till henne i sidan. Plötsligt så såg hon hur honan förändrades, liksom stelna till och få något nästan chockartat i blicken. Vad var det med henne? I samma ögonblick så förstod Caprifolia vad som hade skapat den märkliga reaktionen, och hon skruvade besvärat på sig. "Smoothie...", började hon tätt efter att Holocene yttrat den första meningen. "Det... Det var inte nödvändigt. Jag hade tänkt att tala om för dig och flocken hur det var. Efter det att valparna fötts och förts i säkerhet." Caprifolia tänkte fortsätta, men hann inte så långt förens hon blev paralyserad av det Holocene sa. Blicken naglades fast vid honom, det gick inte att ta miste om den mördande blick hon gav honom.
2012-12-05 Holocenes reaktion var inget annat än väntad. Klart han reagerade som han gjorde, han var ju Holocene? Caprifolia vek smidigt undan från hans smällande käftar, trots att hon var medveten om att han inte hade för avsikt att skada henne. "Dag efter dag går, och trots det slutar aldrig ditt förvrängda sätt att tänka förbrylla mig." Överläppen drogs upp någon centimeter över tänderna, men gick snart tillbaka till sin vanliga, neutrala position. Tiken var väldigt frestad att lämna marken i ett språng och banka lite vett i den, enligt henne, tomma skallen. Men, för valparnas skull, så stod hon kvar på stället och lät dem dem lysande gula ögonen vila på varghannen. "Jag vill bara veta en sak... Sen ska jag lämna dig ifred och inte säga ett ord till dig igen förens nöden tvingar mig." Den rena, klara luften drogs in i hennes lungor, och sen ut genom den lätt fuktiga nosen. "Varför?" Frågade hon med en lika tom först som hennes yttre då verkade vara. Caprifolia syftade på valparna. "Varför? Jag har fått klart för mig att du inte skänte mig den gåvan av kärlek." Hon fick något giftigt i blicken. "Var jag kanske bara ett verktyg?" Morrade hon plötsligt. "Ett verktyg för att din flock skulle bli större, för att du skulle få ännu mer att härska över? För att du skulle få ännu mer uppmärksamhet?" Klorna rev sönder marken under dem. "Självklart", morrade hon, vände sig om med ett rasande läte; en blanding mellan yl, skall och morrning. Hon uppfattade bara svagt att Smoothie hade anslutit sig till dem, men hon vred inte så mycket som ett öra mot henne. "Jag vill ha ditt svar imorgon, annar...." Meningen avbröts av en främmande gestalt i skogsbrynet, där den brända delen av vegetationen tog vid. En varg, med vit päls. Lyckan vällde först upp inom henne; "Tigerlily!" For det genom hennes tankar. Lyckan dämpades dock någon när hon kände doften; det var inte Tigerlily, utan White Love. Hon var inte hennes favorit precis, men hon var icke desto mindre en flockmedlem. Blicken vändes som snabbast mot Holocene; "Jag hoppas jag blir nöjd över ditt svar." Hon rev upp ett moln av damm med ena baktassen mot alfahanen, innan hon gick White Love till mötes. Som sagt; icke desto mindre en flockmedlem. "Jag är glad att åtminstone någon klarade sig..." Sa hon lågt till honan, men utan någon vidare glädje i blicken. I samma sekund, så uppenbarade sig två gestalter till. Två, som hon ännu inte visste hette Phoenix och Ilona Nox. Misstänksamt sneglade hon på White Love. Hade HOJN tagit hit dem? hade hon släpat hit ytterligare två, när dem |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 07:43 | |
| Hennes ögon glittrade brunt hennes nyfikna ögon såg ut som han fast bruna X''D
Smoothie
Jag har fått klart för mig att du inte skänte mig den gåvan av kärlek.
en blanding mellan yl, skall och morrning ........ ♥
Kommer ihåg när jag hade en border collie på s.s som hette Beth (tyckte att det var ett jättecoolt namn år 2004-2005 (ca 8-9 år) eller vad det var, för att det lät som Elizabeth) och var världens drama queen. Jag pp:ade alla, alltid. Tyckte typ ett år senare att det var jobbigt att läsa det där, och vet inte om jag hade vågat posta det i denna tråd heller. Beth hade valpar också, och de var ganska normala i jämförelse med Beth... Beth tyckte extremt synd om sig själv, var extremt klängig och samtidigt extremt aggressiv. Önskar ändå att jag hade sparat det där som minne... Det var drama från början till slut, och inte på ett underhållande sätt, mer cringey.
Neee nu ska jag leta igenom min externa hårddisk. Om inte rollspelsinlägg så har jag i alla fall fanfiction skrivet från gamla Ezeroth om nån vet vad det är, lmao. Here goes...
Senast ändrad av Ajani den ons 22 feb 2017, 09:04, ändrad totalt 3 gånger |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 08:07 | |
| *SVETTAS*
Från 2011 (jag var 13-14) är mina tidigaste sparade inlägg, men jag hittade mest bra grejer? Inget material för den här tråden? Liksom, visst en skum demonbesatt valp, men språket var bra och stavningen var mer eller mindre felfri, så inget kul direkt.
Har dock hästroll från 2009. Kommer ihåg min våldtäktshingst som skapades typ 2005, som literally inte gjorde annat, men jag har inget riktigt kul förutom en grej. Jag var riktigt jäkla dålig på bakgrundshistorier (är det fortfarande men liksom, back then gick de BARA ut på shock value) och fanfics. Cringe.
*blushes, cries, dies*
Ska posta ett utdrag ur fanfiction (2012-01-17) från någon månad innan Jinity stängde ner för gott, om jag minns rätt. Grejen är att min nyaste varg - Ivan - var en "psykopat" som tränar en valp - Samuli ("Suusa", spelad av Bobcat... sorry Elina att jag exposear dig såhär). Min hane är ryss, och valpen finsk. Hela grejen var typ att vi skulle göra en egen tolkning på finska vinterkriget, snälla fråga inte. Det gör fysiskt ont i mig att läsa vidare efter detta:
”Suusa, you aren't concentrating enough. Da, you are way to noisy and I am highly disappointed. You shall try again. I do not approve of failure.” viskade han lent i den yngres närmaste öra. ”But first, I'll show you how we handle defeat in the old Russian way.” Ivan pausade, blottade tänderna och fortsatte i ett lågt morrande, så att varje ord skulle få sjunka in. ”We - don't - tolerate - failure.”
Men snälla Denise.
Ivan lade mer vikt i tassen för att hålla Suusa kvar på marken, utifall att han försökte ta sig ur greppet som inte gav honom särskilt stor syretillförsel.
OK så det blir liksom inte bättre heller.
Han såg ner på figuren som av respekt inte mötte hans blick, och han tippade huvudet på sned. En tass rev på ett björnlikt sätt över ena av Suusas framben, inte djupt nog för att bli ärr, men djupt nog för att det skulle svida till och börja sippra små droppar av klarrött blod.
Jag gråter blod.
”Where I come from, the first mistake is your last. Now, take off where you started. Use your nose to track and hunt down a new prey.” Suusa reste sig, gnydde ömkligt. Ivans tänder slog igen om hans ena öronspets, inte hård, bara ett litet nyp. Sedan stötte han våldsamt sin lilla marionett framåt; en uppmaning om att sätta igång på nytt.
Jag postar det här nu. No retreat, no surrender. |
| Blair #Dissad av Aurinko
Spelas av : Elsa
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 15:25 | |
| Det jobbigaste med mina gamla roll från när jag var 12 är ju att jag inte ens behöver publicera dem här i tråden. De finns ju redan här på Numoori, gråter :'))))) numoori behöver en åldersgräns |
| Numph Död
Spelas av : My | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 16:40 | |
| Jag har mer roll från typ, 2010, som inte är sådär jätteroliga, men väldigt töntiga. Jag kan posta lite olika utdrag från den tiden. - Random utdrag från rollspel mellan 2008-2010:
Jag var 11-13 år gammal här.
2008-04-29, 22:42 '' Min kärlek till dig var inte besvarad.." Muttrade hon, ngt lidande. Hon ville inte att han skulle gå, hon kände sig så ensam. Livet utan honom var tomt. Precis som när han försvann, biten av henne. Som gjorde henne hel försvann, nu när hon funnit den. Försvann den igen. '' Du är en hund som ville alla väl, de borde gett dig kärlek istället för hat. Önskar de förstått.." Sade hon tyst innan hon slöt ögonen. Hennes humör ändradest genast. '' Som alltid fanns där, om du ändå kunde alltid vara här.'' Sade hon återigen tyst. Men hon ville inte låta honom gå. Hon hoppade ner ifrån taket, benet vek sig under henne. Hon kved till, innan hon bet ihop. '' Brat.." Muttrade hon innan hon ställde sig på 3 ben och hoppade igenom snön. Hon ställde sig vid skogens början. " Vrf kan jag inte följa emd dig?.. " Hin ville gärna, efter allt som hänt. Hon visste att det säkert skulle bli ett '' Det går inte '', men det var värt ett besök. Hon skulle inte hindra honom. '' Som vänner! '' Ropade hon sedan.
2008-07-16, 12:16 Cue såg Miemuty men brydde sig inte just nu. Hon kastade en aning ilsket på svansen. Hon skulle nog komma tillbaka. Hon var ju ung. Han lät henne passera och ylade efter henne, han tyckte att han på något vis segrat. Han vände sig sedan om och sprang tillbaka emot vattenhållet. Han såg den ljusgråa honan, och gläfsade tonlöst åt henne men fortsatte sedan springa. Han hoppade smidigt fram över buskarna och gläfsade vänligt Dream. Han kastade på svansen i form av en viftning. Han sprang tog några språng steg emot den östra stigen som låg emot flocken. Ett skall åstadkom ifrån Cue´s strupe återigen åt Dream han bad henne att följa med. Han kastade på svansen och kollade framåt igen och tassarna placerades vant på den fuktiga marken. Detta var inte okänd mark för honom så han var inte försiktigt. På okänd mark kunde man lätt göra fel, och naturen kunde döda en
2009-03-13, 18:20 Bõsqûe Baÿas slog upp huvudet emot himlen. Hans ögon sökte efter moln, men ingenting. Solen gassade skoningslöst emot hans päls beklädda kropp, för att bevisa hans existens. Han sneglade bort emot ledaren, han hade varit så dyster enda sedan ledar dött, han sörjde väl. Han förstod det, för det gjorde alla andra med. Han hade stor lust att stiga fram till ledaren, men något hindrande honom, jo det var hans stolthet. Han tittade bort emot det andra, och suckade. Han satte sig dystert ner, och vinden som släpades med av hans hastiga gest fick damm att lyfta från den torra marken, och han placerade slog med svansen om sig. Hans sammanflätade mjölkvita käftar särades, och hans skära rosa skimrande tunga ringlade sig ut ur hans mun. HAn svepte till med svansen igen, i en knycking. Han tittade bort emot ledaren igen. Han reste sig upp, det var dags att visa sig lite känslosam, att han inte bara vad hård och kall. Han gick fram emot Rimfrost, och och tittade bort, och sa sedan utan att titta på ledaren: " Hur är det? " Han var sedan tvungen att titta ner lite medlidande på sin ledare.
2009-04-11, 16:22 (VARNING, CRINGEAR SÖNDER EXTRA) Den bars av vind, i dess famn. Gräset vajade lockande åt den. Men något höll den kvar uppe i skyn. Kanske var det friheten, kanske var det känslan. Precis som vinden i präriens gräs, så hörde den hemma där uppe. Dens hjärtslag hörde ihop med vinden som viskade dess namn. Öronen försvann i solens honungsfärgade ljus. Där stod hon, varje hjärtslag tillhörde denna plats. Här fann den plats som gjorde henne stark. Vinden slet frästande i hennes gråblåapäls. Vinden var ny, lika ny som ett hjärtas allra första slag. Fåglarna pep ut de vackra tonerna, som ringade sig i hennes ludna öron, som var perfekt formade för att fånga inljud. Den unga honan var lika otämjd som den mullrande åskan. Hon tävlade med öronen, ibland kändes det som om hon flög fram över de öppna föltet. Plötsligt så sköt den unga varghonan iväg, och likt en silverblå pil flög hon genom skogen. Den vind som burit öronen, lyfte hennes sinne. Hon visste att hur långt hon än gick på sin färd, skulle hon alltid komma åter tilll hennes värld. Öronen dök ner vid hennes sida, de breda vingrna slog sakta sina slag, men i en ökad hastoghet. Vineden viskade hennes namn, och gräset uppmande henne om att utnte lämna revirets mark. Men vinden från bergen viskade om det ända hon ville - att vinna över öronen. Solen som visste hennes namn värmde hennes skin, och musklerna arbetade i all kraft hon hade. Honans krafter börjda tona bort till ingenting. Men något fick henne att fortsätta ut på det öppna landskapet. Gräset piskade emot henens ben. Hennes andetag blev djupa, och öronen fick stort förstrång. Hon saktade in, och andades djupt. Hennes bog höjdes upp och ner, och föstes in och ut. Hon gav öronen ett iskallt skall. Hon såg sig om, och insåg plöstligt hur långt hemifrån hon var. Plötsligt rörde sig något omkring henne. Hon blev osäker och räödd, men det smittade sig inte på hennes utseénde och beétende. Tvåbeningar omringade henne. Hon såg sig aggressivt om och vände sig ständigt om i försök att gålla blicken på varje människa hela tiden. Plötsligt höjde de sina gevär. De siktade på henne och sköt och... Varghonan slog yrvaket upp ögonen, och reste sig skrämt upp. Hon insåg att hon bara drömt, och pustade lättat ut. Hon hade haft många sådanna mardrömmar på sista tiden. Solen spelade på den stora, stronga granen som hon somnat under. Hon tittade upp emot himlen. Hennes ghärta skenade över himlen tillbaka till hennes syskon, hon undrande om de saknade henne lika mycket som hon skande dem. Med en tung suck så reste hon sig upp från den sittande ställningen placerade i granens skoning från dags ljuset. Fåglarna sjöng ovanligt lågmält. Blicken vandrade upp emot de starka grenarna. Ett lätt '' uff '' uppstöttes från hennes sammanflätade käkar. Hon slog uppmärksamt med svansen innan hon började röra sina steg emot flocken. Hennes svans följde noggrant hennes våglika rörelser som hjälpte varghonan Whãtêr Bürst Dréâm att gå fram. Lukten av jord från hennes tassar nådde hnes ny fuktade nosparti.
2009-07-10, 18:00 Snö var inget Kiñg fann trevligt, roligt eller intressant. Han fnyste lågt medan det kalla och blöta klamrade sig fast i hans päls, gjorde honom kall och gjorde så det gick allt långsammare att ta sig fram. Då och då stannade han upp och ruskade hårdhänt och ilsket ur sig det blöta, bara för att sedan börja gå igen och bli lika fuktig och kall som innan. Visst, han hade känt på lukten att han var på kanten av reviret, men han orkade inte bry sig. Han hörde floden innan han såg den, och när den uppenbarade sig framför honom rynkade han på nosen. Den vrålade ut sin ilska medan den spottade vattnet framför sig. Det såg fruktansvärt kallt ut. Kiñg rös. Snön blev inte lika kompakt här, och han gick farligt nära floden för att slippa snömassorna. Ärligt talat, han brydde sig inte om att han närsomhelst skulle kunna "halka" ner i floden och antingen drunkna i det lömska, tunga vattnet, eller helt enkelt slås sönder mot stenarna. Nej, han brydde sig inte. Hans drivkraft var borta, och han fick stunder då han kände det som att han föll, föll i en oändlig avgrund utan botten. Och då han inte hade de stunderna - ja, då var han tom, känslokall. Han var varken ledsen eller glad, inte arg eller förtvivlad. Han kunde inte ens känna smärtan då. Det var en skön känsla, han var hellre i det tillståndet än i det då han kände smärtan, så intensiv och fastnaglad på en och samma plats. Nu var han i det bättre tillståndet, då hans ansikte var tungt i en bitter mask, hans guldiga ögon mörka och känslolösa. Allt utom bekymmersfri - han orkade bara inte bry sig, kunde inte bry sig. Det var bra. Torr och obrydd, det var bra. Bättre än skadad, sorgsen. Gå vidare fanns inte ens som alternativ, och det hade han accepterat. För länge sedan.
2009-08-14, 12:59 Hija svepte bak öronen, & tittade upp på Blood som börjat trava iväg. Hon nickade & lätt ett ljus hummande rulla ut genom käkarna på henne. " Hai. (Ja på Japanska, hon har ju japanskt blood i sig. " Hon svepte på svansen innan hon tog några utbreddade steg efter honom, dock så bestämde hon sig för att inte passera honom, hon ville visa respekt för Blood, han var ju ändå 2 år äldre. Hon drog lätt den rosa skimrande tungan över nosen, & fuktade den & skärpte luktsinnet en aning. Hon sniffade lite lätt i luften innan hon sökte blicken emot Blood. " Blood, har du en aning om vart vi ska gömma... oss? " Sa hon efter en stund eftertanke, hon drog med svansen över ryggen, som en respektfull, vänlig, men ändå orolig gest. Hon hade aldrig träffat på en mänska, men längtade inte efter att se en heller.
2010-01-08, 14:22 Mörkret hade lagt sig över skogens alla vrår, och endast månskenets strimmor gav alla invånare i skogen ljus. Dock var nästan ingen i behov utav den, då de flesta lagt sig till rätta i sina bon, för att få en god natts sömn. Men inte han, nej, inte Héadstrông. Hans mörkgråa päls, med inslag utav den becksvarta färgen gjorde att man inte kunde urskilja honom i mörkret. En vindblåst fick pilträden ovanför honom att rassla och började svaja fram och tillbaka i den friska skogsluften, då en strimma från det vita ljuset snodde sig emellan bladen så kunde man för första gången se ansiktet klart. Ett par fullt synliga ärr löpte kors och tvärs över det breda huvudet. Trots dess ärr så fann man den där skönheten bakom de grå tomma ögonen, dock en skönhet som aldrig skådats av den sökande. Den massiva kroppsbyggnaden hade också ett flertal synliga ärr. Dock var inte detta något som störde honom, inte på något vis. Visserligen kunde han bli dömd för sitt yttre utseende, dock stämde det mesta. Han tyckte – att utsidan ofta avslöjade insidan. Dock visste han långt inne att det inte var så, hans insida var bara skrämd, ensam och oskådad, därför så hade han fått denna lite gräsliga attityd. Då ett avlägset yl snodde omkring i den dungen han stod i, och fyllde hans hörselgångar han lyssnade noga till det, det presenterade ett namn, dock inget han valde att lägga till minnet. Han tog några lunkande steg framåt, och fortsatte ljudlöst framåt. Öronen spelade vaksamt, dock inte överansträngt. Hans stora, grova tassar och oslipade trubbiga klor satte spår i den fuktiga jorden under honom. Som vanligt, fortsatte han oberört framåt, kanske för att stöta på den varg som gett ifrån sig ett läte. En annan ulv vill säga.
|
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 17:16 | |
| Review av dagens bästa läsning:
Asså allt det här är national treasure. Bõsqûe Baÿas, Whãtêr Bürst Dréâm, Héadstrông. Kommer ju ihåg när det var jättetrendigt på s.s och överallt, att ha massa accenter i sina namn. Typ min hingst "Rênaïssáncè". Skrev dock olika sorters accenter på olika platser i samtliga inlägg.
"Hon tävlade med öronen." Ska in secret skriva fanfics med det uttrycket. Oj juste jag skulle inte skriva fanfics mer. "Vineden viskade hennes namn" fick Roger Pontare att spelas i huvudet för resten av läsningen.
Sammanfattning: 10/10. Guld. A+ |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 18:55 | |
| Jag tar tillbaka ALLT. Jag hittade nytt vargrollsmaterial. Är född 1996. Matte är inte min starka sida. Orkar inte räkna hur gammal jag var. Läs på egen risk, jag tror att det här är det bland det allra värsta ni har sett... Jag undrar varför någon ens rollade med mig. Fil från 2011-10-08 - Vargtiken Roxane:
"In 24 hours": Roxane visste inget alls, om sin uppkomst. Det var Arkiv X och förbjudet område för henne, och vid en fråga angående fadern - kunde hon bara vänta sig ett par tillrättavisande hugg mot nosryggen och en uppmaning om att vara tyst och rätta sig efter ett ordspråk, endast. Tala är silver, tiga är guld. Men Roxane var stark, vetgirig, även om ett par av syskonen var svagare och lättare att bryta igenom. Eothela, den späda änglalika och sländetunna varelsen var lätt att manipulera, och den unga lumoken miste tidigt sitt förstånd och sitt självförtroende - och maken till ironi var väl detta. "Den starke överlver", och Roxane, var en betydligt hårdare nöt att knäcka. Inte något lyckades tränga igenom hennes bestämda sinne, den envisa tikvalpen. Roxane, strövade omkring över marken på de infödda tassarna. Hon var en alltså Tranzuladotter, och hon föredrog också Tranzula. Hennes ögon sökte muntert efter liv, hon var stark, ung och nyfiken. De skogsgröna ögonen, gröna som mossen under tassarna, speglade kvällsljuset som strilade ner igenom trädens kronor ovan. Träden, de stod tätt och de var höga. De sträckte sig mot himlen, solida, men tunna, kala ända upp till topparna, var grenar spretade som brutna och sneda fingrar mot himlen, prydda med de mörkt gröna barren. Träden var ofantligt många, och kala, skrovliga. Deras rötter ringlade sig över marken som ormar, och hon klev över dem som korsade hennes väg. Roxane blickade upp mot himlen, denna vårkväll. Det doftade av barr, skog och ... främmande varg.
Roxane vädrade igen. Jodå, visst var det en hane alltid. Lukten var stark och skarp av testosteronet, och hon stannade till för att vänta in honom. Det ar möjligt att hennes milda doft inte upptäckts än, men i sådana fall så skulle hon snart ge sig till känna. Hon väntade på att han skulle analkas, vem denne nu var. Det låg inget bekant i hans doft, men hon var inte orolig. Många ville skada hennes hud, men hon var inte försvarslös. Nog var hon ung, men på den tiden hade hon rustat sig själv för det värsta - hon hade växt inuti, till en krigare. Den mjuka, pälsen var inte någon udda syn. I gråa och bruna nyanser smälte hon mjukt in i den idylliska skogen. Det yttre ljög ofta, varför skulle hon framhäva sanningen i sina mjuka drag? Lögnen var så mycket roligare att leva i, även om hon inte precis led av mytomani. Hennes ögon, de ljög i och för sig aldrig. Men de dolde desto mer. Inte så att det kanske märktes att hon undanhöll något, med de ögonen, och hon hade inget att dölja. Hennes ansikte var välformat, och de mossgröna ögonen glittrade av ljus, skratt. Ett litet leende lekte i hennes mungipor, vänligt dock, inte hånande som man kanske uppfattar beteendet i en situation som denna. Så vände hon sig om, för att möta honom. Han måste vid det här laget ha sett henne, och känt hennes doft. »Roxane.« hälsade hon milt med att tala om sitt namn för främlingen. Dessa två var sammankopplade på ett alldeles speciellt sätt, men de hade varit ovetande om varandras existens, tills nu. Fortfarande anade de inte att deras miserabla uppväxter praktiskt taget kunde ha utspelat sig på samma plats, även fast de i det här fallet inte gjort det. Inga dofter, inga kännetecken länkade dem samman, men i blod, så var de ytterst lika varandra. Inget Roxane visste, och det var heller inget den unge hanen var medveten om.
Hennes leende tonade ut till ett diskret leende i mungiporna igen. Han var en lumok, hade hon dragit sin första slutsats efter ett ögonblicks studerande av honom. Metalliskt gula, inte gult, men nästan som om de skulle börja spraka av ljus viken sekund som helst. Roxane var inte vacker. Men hon var söt. Man behövde inte lära känns henne för att inse det. Oftast leende, sällan allvarlig. Dotter till moder Teresa i själen. Jordnära, aldrig uppe bland molnen precis.
»Shaman.« log hon, mer vuxet denna gång. Men nöjt. »That's the class.« För att demonstrera sina krafter, började hon mycket lågt utstöta ett kvittrande - mycket fågellikt - läte. Hon höjde rösten något, fortfarande pockande, i ett ordlöst kvitter. Efter ytterligare ett par sekunder, tystnade hon. Men så, hördes dämpade flaxanden. Koltrasten slog ett par slag med vingarna i luften, och satte sig slutligen på varghonans korsrygg. De svarta fjädrarna glänste nyputsade, i en perfekt fjäderdräkt. Det skimrade nästan i gult under fjädrarna, och näbben var färgad i orange-gult. Klorna grävde sig försiktigt ner i pälsen för att skapa ett fäste, och den kuttrade tillgivet.
Längre ner står det 2011-06-10 som startdatum, Roxane blev kär i hanen hon mötte. Efter första paragrafen har jag hoppat till nästa rollspel som heter "Misstag". 2011-06-27. - Fortfarande Roxane, alltså:
De var gjorda för varandra, Roxane visste det, ända ut i klospetsarna. Av hela sitt väsen kände hon lyckan, fröjden, över att nu bära hans valpar. Hans valpar. Att livet kunde ta sådana här vändningar var ofattbart.
"Misstag": Ett möte så sent som igår, hade klargjort alltför mycket för Roxane. Hon hade inte behövt veta. Deras perfekta känslor för varandra, hade krossats när det fina faktumet framträdde - Senemorphe och Roxane var släkt. Halvsyskon närmrare bestämt. Bittert hade Senemorphe vänt henne ryggen, gått, och Roxane hade backat, chockad vid insikten och strukit öronen mot nacken. När han var borta, någon timme senare, bröt helvetet loss. Hon stannade i sin prydliga lya hela natten, och våndades. Mitt i natten mörkaste timmar, grävde hon sina klor i marken, och ylade sin sorg till månen strax ovanför. Den lyssnade rådvillt, och gav henne lite tröst med att låta sina omtänksamma, milda strålar sila ner på hennes tillhåll. Livet var inte värt, längre. Det värsta var att honv äntade valpar som med största sannolik skulle bli missfoster - och vad kunde hon göra? Det var hennes fel.
"Ignorance is bliss": Lyan hade skapats av ett flertal träd som villigt bugat sig för sin mästarinna, och hålen hade tätats först med döda grenar, och sedan med mossa och lavar. Det var ett praktfullt arbete som tagit sin tid; och Roxane hade redan när kärlekens rus haft henne i besinning, slipat på sin tillfälliga hemvist. Ännu sov lyans invånare, ja, sånär som på Roxane själv. I mörkret fick hon tänka. Ibland grät hon och var allmänt missunsam - men aldrig så att ungarna hennes hörde. Hon brukade begrava nosen i mossan som även klädde lyans golv och insida, och snyfta tills rädslan och ångesten lagt sig. Men alltid såg hon efter innan så att ungarna sov djupt.
Det var allt om Roxane. Nu kommer Wendy, dun-dun-dun. 2012-01-20. - Wendy begins:
Två år tidigare hade hon legat som en hjälplös, naken liten råtta bland sina syskon under en skyddande andedräkt. Hon hade haft sin trygga punkt där, med sin familj, tills modern blivit dödad under en jakt. En spark måttad med en oerhörd kraft, mot kraniumet, var allt som krävdes för att hon skulle stötas ur balans, falla mot marken och slutligen förlora sitt medvetande. Sakta tömmas på den livsviktiga vätskan. Det hade varit en bit ifrån lyan, men inte långt - eftersom modern sällan jagade långt ifrån sina skyddslingar. Det var av säkerhetsskäl som hon försökte hålla sig så nära som möjligt, eftersom de alla var nyfikna och hade en tendes att råka illa ut. Nästan alltid fanns hon inom hörhåll. Men mat behövdes alltid, och just denna gång var hon lite utom hörhåll. I vilket fall var det Wendys två systrar som upptäckte modern, liggandes i gräset ett par dagar efteråt. Hon var stel och blodet hade fläckat den gråspräckliga pälsen kring huvudet, och hela synen var avskyvärd. Nu när de inte hade någon modersgestalt att förlita sig på, kunde ingen av dem heller säkra varandras säkerhet och överlevnad, inte ens om de stannade med varandra. Wendy, som var nio månader då, hade stora problem med överlevandet, men hon gjorde sitt bästa för att ensam vara stark. För att vara stark, även fast hon inte var hel.
Wendy varierade i personlighet beroende på vem det var hon hade att göra med. Men hon var alltid den där låtsat hårda och självständiga. Det ironiska var att hon under sin levnadstid lyckats övertyga sig själv om att så var sådan hon var född. Att hon var hård och lätt maskulin. En krigare, oberoende av kön. Så teoretiskt sett hade hon stöpt sig i en egen form, och det var pemanent. "No, but really. You from Tranzula, ey?" sade hon och ögonen smalnade när hon granskade hanen i sin helhet. En kort blick vandrade från den välmusklade bringan till den breda käken och de svartkantade läpparna. Till de vita ögonen. Hon fortsatte att se på honom, hans ansikte, med nyfikenhet och återhållsamhet i blicken.
"PLOT FROM NOW: Eftersom att rollspelet stoppats ska jag bara berätta om planen. Wendy får några puppehs - och är lite försvagad alltså. När de är ca 3 mån, så hittar Tirion dem. Wendy offrar sig för valparna - öppnar en portal så att de kunde ta sig till något annat ställe, medan hon tog stryk av Tirion för andra gången. Det hela kan ju sluta med att Wendy dör, när hon håller Tirion borta från valparna/portalen - och att den sluts när hon är död. "Ernsts" död lämnar i så fall möjligheten till en livslång förföljelse på de valpar som han såg hade fötts som starfires. Det vill säga min käre Lynne samt Sofiya och Niro. (; Tadaaa! Drama."
Wendy var matt och öm i kroppen efter en lång natt utan sömn. Hon gäspade, och ljudet övergick i ett ömkligt litet pip av smärta - bäckenet värkte ännu, på grund av att det töjts ut så. Avskyn mot honom blossade upp igen. Bittert fnyste hon och rensade ut hanen från tankebanorna, när hon insåg att hon fortfarande hade plikter att sköta. Hon tittade misstroget på de blinda valparna, hjälplösa och beroende av henne. De ålade sig utan att komma någonstans direkt, men en vit hade hittat fram till spenarna. De var inte många - och sannerligen ingen vacker syn.
Wendy räknade de råttliknande djuren medan de alla hittade till spenarna. Hon hade slickat dem rena från blodet - som hon för övrigt också oroades över att se - så modersinstinkterna hade börjat kicka in i den unga honan.
[Wendy får en framtidsvision om pappa Tirion]
”Your father is coming for you, in this very moment. I beg you, my children, to stay together. Listen carefully to my voice.” sade hon, vänd mot valpkullen, vars fulla uppmärksamhet hon hoppades på att ha fångat vid det här laget. ”Your father wants you all dead. You hear me? He wants to kill you! Erase you from the face of Ezeroth, because he is a monster.” Hennes röst lät så samlad - otroligt nog - och varje ord betonades desperat i den sista meningen. ”I am your mother, and I love you more than I could ever imagine I would.” Hon pausade en kort stund. Kom de här orden ur hennes mun? Hon förundrades över deras styrka. De bar på en kraft som tycktes kunna flytta bergen i norr. Nästan.
När han stod där, koncentrerade hon sig djupt. Hennes slut skulle inte bli henne värdigt, i och med att ett sådant slut skulle innefatta att hon själv raderade sig själv från ytan. Eller att hon dog medan hon försvarade något hon älskade. Hon hajade till. Det var exakt vad hon skulle göra, ellerhur? ”Remember what I told you!” hörde hon sig själv skärrat säga, till sina skyddslingar. Medan hon vände sig för att - som ett levande hinder i terrängen - blockera vägen för den, i jämförelse med henne, robuste hanen. Rösten vibrerade av spänningar, och hon - med sin lilla kroppshydda - flyttade de pjäser som behövde flyttas för att hon skulle vinna det här. Även om hon dog, så var mer än hälften vunnet, av henne. Wendy visste hans helvetiska förmåga, att läsa tankar, sedan tidigare - och hon reagerade snabbare än hon själv hann tänka. Hon for som en ilsken iller mot hans ansikte och nosparti. Han skulle få bära ett märke av henne, för resten av hennes liv. Som en påminnelse av vad han gjort. Inte ens hans förmåga att läsa tankar kunde hindra henne från att greppa om nosen med tänderna nu. I samma stund som hon attackerade, öppnade hon en portal bakom sig - vars mål låg flera kilometer bort. Vart, visste hon inte. Men det var långt nog för att de skulle kunna klara sig undan det här monstret. Han var ett monster, med avsikter som dessa. ”Go, go, go!” morrade hon frenetiskt mellan tänderna, som hon höll om sin värsta mardröms överkäke. Han kunde inte hugga henne nu, men hon kunde inte hålla fast särskilt länge. Panikslaget kände hon hur hennes eget tandkött brändes illa av den eld hanen skapat. I lyan luktade det av brinnande mossa och hennes egna, brinnande päls. Det gjorde det inte bättre av att en av valparna slöt upp vid hennes sida. Mellan Wendys ben, som darrade av ansträngning. Med sina chokladbruna ögon, vidgade i smärta och skräck, kände hon igen valpen under henne, som en av starfirevalparna. Rosewind.
Där var allt på riktigt slut. Äntligen slut. |
| Vit
Spelas av : Julia
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 19:37 | |
| Om ni tänkte att jag nog var färdig med att göra bort mig själv, då trodde ni fel!
Här kommer det äldsta rollet som finns kvar från när jag var 11 år gammal, på Stallet.se. Ett vildhästroll, såklart. Jag spelade en hingst som hette Justin. Han var givetvis ledarhingsten över en dal. Så originellt.
Here it goes *cringe*
2010-04-06 15:05 (Kul :)) Justin stod högst upp på ledarkullen. Han såg ur över den nu tomma dalen. Han suckade och tog lite av gräset från marken. Han såg ut över dalen igen.
Fantastiskt långt och utförligt beskrivet. Det blir bättre i nästa inlägg dock, se här!
2010-04-06, 15:27 Han lyfte nyfiket huvudet. Han la huvudet smått på sne. 'Hej.' svarade han det nya stoet (Dancing girl). Han såg att hon hade en massa läderremmar på huvudet. Han tog ett fast tag om dem och bat av en av remmarna. Remmarna som hade setat på stoets huvud låg nu på marken. Han frustade vänligt mot henne och upptäckte ett annat sto (it´s av wild one). Han skriade högt till henne men stannade kvar hoss det första stoet.
Fläckfritt stavat, 10/10 would recommend. Mina inlägg blir bara bättre.
2010-04-06, 16:22 (PP:a inte, STAR!!!!!!!!) Hingsten såg att en annan hingst travade frma till honom. Higsten började tydligen nosa på honom, då bet Justin honom i manken. Hna frustade surt när hingsten frågade vad han hette. 'Justin.' svarade han vasst. Hans röst mjuknade betydligt när han såg på Diana. 'Hej.' sa han lågt.
OJOJ! Nu är hon arg! Passa er!
2010-04-06 16:31 (Finns bara en ledarhingst änn så länge Crystal x'3)Jusin såg på Diana. 'Mitt namn är Justin.' sa han. Justin såg på det nya stoet (crystal). Han gnäggade lågt till henne, gick några steg närmre henne och började försiktigt att klia stoet på manken.
Fantasin flödar.
2010-04-06 16:43 Justin såg på Vrystal. 'Välkommen till flocken...' sa han lågt, backade och skrittade tillbaka till Diana. Justin såg en ny hingst (Prince). Han la öronen varnande bakåt med vände sedan blicken mot Diana. Han såg att en broms satte sig på hennes rygg. Han högg snabbt mot den och bromsen flög förvirrat iväg. Bromsar, dem var dumma i huvudet. Dem fattade ingenting.
Det kan man ju åtminstone hålla med om.
2010-04-06 16:57 (PP:A inte, Star!) Justin såg strängt på Prince men han fick stanna i flocken. Han la huvudet kärvänligt mot stoets hals och märkte att Star såg på Diana. Han la surt öronen bakåt och ställde sig beskyddande framför henne. han märkte inte att det stod ett nytt sto (Jossie) vid ett av träden.
Avundsjukan flödar.
2010-04-06 17:02 Justn blev arg på Star. Han bet tag om Star´s hals och kastade ner honom på marken. Justin bet ett hårdare tag om Star´s hals. Han frustade ilsket mot Star.
*diskret harkling* Var det inte du som precis skrek om att sagda karaktär skulle sluta PP:a, Julia?
2010-04-06 17:28 Justin buffade vänligt på stoets bog. Han kände sig så stor i gämnförelse med Crystal. Med hans 198cm i mankhöjd mot hennes **** så var det ganska stor skillnad. Han frustade mjukt åt henne och trevade med mulen lägst stoets hals. Han fick ögonkontakt med stoet.
... ingen kommentar.
2010-04-06 18:45 Han la huvudet på sne och såg på Crystal. Han suckade. 'Jag har inget sto...' suckade han. Han frustade och la huvudet över stoets hals. Han hade alldrig hörd orden 'jag älskar dig' till sig själv nogån gång. Det var tydligen dem orden som skulle göra så att dem som sa dem vann hans hjärta. Han suckade, han undrade om nogån skulle säga dem orden alls till honom. Han fick ögonkontakt med stoet igen.
Det där var nog menat att vara smooth. Jag har aldrig i mitt liv hintat så uppenbart.
2010-04-06 18:55 Han såg ner i marken. 'Ingenting, jag bara.. Tänkte.' han förstod själv hur dumt det lät. Han suckade och såg ursäktande på Crystal innan han började trava. Han travade snabbt in i en grotta.
Nu, kära läsare, händer det grejer. En vargattack sker senare i rollet.
2010-04-07 09:06 Justin vaknad på morgonen. Han låg i vattnet som hade kylt ner ans kropp en aning. han reste sig upp, ruskade på sig och fick helt plötsligt syn på Diana som kom störtande ner i dalen och upp mot bergen med tre vargar efter sig. Han stog stillai några sekunder och satte sedan av efter dem. Han såg att Diana hade kommit in i en återvändsgränd. han galopperade snabbt fram och ställde sig framför Diana. Han såg ilsket på vargarna, stegrade högt och slog ner hovarna på dem närmsta vargen. han frustade ilsket då en av dem två andra vargarna bet sig fast i hans manke. Han bet snabbt tag i vargens rygg och slängde den i bergsväggen. Han sparkade bakut mot den sista vargen och alla tre vargarna sprang vettskrämda därifrån. Han såg på Diana, och började sedan skritta.
Om du trodde kärleksdramat var över.. think again.
2010-04-07 10:41 Justin såg sig om i dalen och skrittade upp på ledarkullen. Skulle han förbli ensam på ledarkullen? Skulle någon någongång säga ärligt 'jag älskar dig' till honom? Tusentals frågor vimmlade runt i hans huvud.
Tusentals och åter tusentals tvivel, inom kärlekens bubbla. Stackars Justin. Kom igen då, Crystal!
2010-04-07 16:41 (Ok Kremlisen 'w' (Y) ) Justin såg på Crystal. Han nästan druknade i hennes skönhet. 'J...Jag...' han kunde bara inte få fram orden, att han älskade henne. Han suckade och såg ner i vattnet där kristallerna speglade sig. Han höjde sakta huvudet och såg på Crystal. Han tryckte försiktigt mulen mot hennes vita hals.
*torkar tår* det är tragisk, är det inte?
2010-04-07 18:43 Justin såg ner i vattnet där hans och Crystal´s spegelbilder fans. 'Jag älskar dig...' sa han och la huvudet försiktigt över stoets vita hals. Han kliade stoet på manken. Han frustade och såg in i stoets vackra ögon. 'Och jag menar det verkligen.'
Se på fan!
2010-04-07 19:38 Justin log. Sen så såg han alvarligt på Crystal när han fattade att hon blev orolig. 'Lugn, jag skyddar dig. Jag är ju trots allt ledarhingsten.# sa han beskyddande till stoet och strök försiktigt mulen över hennes. Han gav henne en mulpuss och såg sedan på henne. Han la njutningsfullt huvudet över hennes låga (?) manke. Han såg att en kristall låg och glimmade i vattnet, det var spetsen på en av diamanterna från taket. Jusitn sänkte huvudet ner i vattnet och tog kristallet mellan tänderna. han lyfte upp den ur vattnet och höll fram den till Crystal. Det droppade fortfarande några få vattendroppar från den.
Mååååååååh.
Ja, roligare än såhär blir det inte idag! Nu går jag och gömmer mig. |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 19:49 | |
| HAHAHAHAHHAHAHA jag är high key Justins största beundrare. Tack för att du delade detta, jag känner mig bättre lite till mods nu. Det rinner faktiska tårar från mina ögon jag skOJAR INTE |
| Hielo Kannibalkool
Spelas av : Säl
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 21:12 | |
| Alltså. Jag gick in i det här lite casual och började läsa. Förlorade det totalt vid "Bromsar, dem var dumma i huvudet. Dem fattade ingenting." Skrattar så jag gråter. Allt gör ont. Tack för denna gåva, Julia. _________________ I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim, Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name. |
| Vit
Spelas av : Julia
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 21:25 | |
| Måste göra en del 2, märker jag |
| Nyaldi Av Isblod
Spelas av : Nish
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 21:32 | |
| Kvällens bästa läsning! Tack alla ni för att ni delar allt <3 x'D Hade gärna delat med med mig något också, men har inget som är äldre än typ nutid sparat :c |
| Xerxes
Spelas av : Siri
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel ons 22 feb 2017, 21:39 | |
| FAN, ångrar att jag inte sparade några... |
| Vit
Spelas av : Julia
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tor 23 feb 2017, 01:03 | |
| Här kommer det, del två av Justin i rollet som by the way hette *VILDHäSTARNA´S DAL!* (ja, precis exakt så, kopierade..) 2010-04-08 08:24Ett lågt, kuttrande ljud lämnade honom. Han hade vunnit Crystal´s hjärta, och det var något som han inte tänkte tappa. Hans mörka hovar hade blivit kalla av att ha stått i vattnet så länge. han frustade mjukt till Crystal och skrittade upp på en lite kulle i grottan, som var för hög för vattnet att nå upp till. Han frustade änn en gång mjukt till henne, la sig ner och såg på henne med ögon som skimrade i regnbågens färger med hjälp av kristallerna i taket. Han brydde sig inte om taket med dem varra kristallerna skulle rasa in, bara han hade Crystal tätt intill sig. Han riktade öronen åt Crystal, han ville verkligen att hon skulle komma till honom, alldrig lämna sin för hennes nog dyrbara plats intill honom, och platsen intill Crystal, skulle Justin Alldrig lämna ifrån sig, inte ens för att rädda flocken. Snälla, låt mig slippa läsa det där igen.2010-04-08 10:21
Jusitn såg på stoet när han hade rest sig upp. Han lyssnade på vad stoet försökte säga. Han gick närmre henne och tryckte försiktigt mulen mot hennes. Han förstod vad hon menade. 'Du behöver inte ens fråga, Jag vill.' mummlade han lågt till stoet och smekte hennes lena nosrygg. Han tyckte helt plötsligt han såg nått som glimmade mot himmlen utanför grottöppningen. 'Crystal, Kom.' sa han och buffade mjukt på hennes bog. Han börjadde skritta, och stannade i grottöppningen och väntade på Crystal. Nej. Snälla. Sluta. De pratade om framtida familj om ni undrar. På ett, som tur var, icke-groteskt vis. Tack och lov. Men ändå.2010-04-08 11:45Justin såg vänligt på stoet. 'Jag vet inte, jag tyckte...' han såg på stoet och gjorde tecken till henne att följa med. han började trava och kom till slutet av dalen. Han fick syn på nån sorts avgrund. Han tvivlade på att han skulle kunna hoppa över, men han backade såg med en si´sta blick på Crystal, började galoppera mot avgrunden, och hopade. Han landade säkert på andra sidan. 'Crystal, Kom. Det är inte svårt att hoppa över.' sa han och såg på stoet, med en smått orolig glimt i ögonen. Vad påminner detta oss om? Pluspoäng om du tar referensen.Nu blir det dock alldeles fruktansvärt jobbigt (pinsamt).2010-04-08 12:17'Något som glimmade...' sa han låg och fortsatte frammåt. Bergsväggarna som omgav dem började skifta färg till ljust, glänsande lila. Han såg att det var väggar av kristaller. Dem kom ut i en dal, det var nog den vackraste dalen i världen. Gräset var ljust lila, ur vattnet stack det upp pelare av ljust lila kristallet. Glaciären som omgav dalen var av ljust lila kristall. Han såg på Crystal. Det vra här, dem skulle leva. What the flip. What the actual flip, Julia.2010-04-08 12:59Justin såg på Diana. Det var hennes ord mot hans. Han såg´på Crystal, han ville ge henne allt. han stod stilla i några få sekunder och såg sedan med ilsken blick på Diana. Han fnös kort, såg ursäktande på Crystal och började trava tillbaka. Fanns det verkligen INGET som han kunde ge henne som var fint nog? Han suckade. Tydligen hade Diana redan vart där och claimat kristalldalen som sin. Attans. Stackars Justin. Så kan det gå. Kristallgrottan räckte ju såklart inte, eller?2010-04-08 14:11Han saktade av. Han lyssnade på Crystal. 'Jag vet, men... Jag vill visa det ännu mer.' sa han och såg kärleksfullt på Crystal. Han fick syn på en hjärtformad kristall, som NÅGON hade ställt där. han såg sig om, och travade snabbt fram till den. Justin tog den mellan framtändera och höll fram den till Crystal. han la den på marken framför henne, han visste vad hon ville ha ännu mer änn andra gåvor. Han frustade mjukt, och skrittade sakta in i 'kristallgrottan'. Han gnäggade lågt åt Crystal. Det kändes som att det var nu eller alldrig. Han frustade änn en gång mjukt och såg med sina mörka ögon på stoet. Hur de tog sig tillbaka över klyftan och in i grottan igen nämndes aldrig riktigt. Spännande. Här följer i alla fall en *cringe* betäckning som TACK OCH LOV spolades över, men inte förrän de varit romantiska och gjort hovmärken över varandras i väggen. Hur nu det gick till. Allt är möjligt, i Vildhästarnas Dal.2010-04-28 15:28Justin placerade huvudet under Crystal´s huvud. Justin gnäggade lågt, kärleksfullt. Han la huvudet på sne och såg på stoet. 'Vårt föl.' sa han och tryckte mulen försiktigt mot hennes mage, som med tiden skulle förändras. Han skrapade lite med hoven i marken och skrittade mot 'kullen' som var upphöjd ovanför vattnet. Han suckade tungt och vek frambenen och la sig ner där. Han såg upp mot kristallerna, han tyckte att han såg dem glimma en extra gång innan mörkret sakta la sig över dalen, för att visa att Crystal, och Justin, nu skulle få ett föl, världens vackraste föl. Nämen så sött, tycker ni inte?2010-04-08 16:59Justin såg på stoet. - Jag vet inget passande namn som är fint nog, jag kommer veta ett namn när jag ser fölet. Sa han lugnt till stoet. Han frustade mjukt och la ner huvudet på marken. Han såg dem två hovavtrycket i grottväggen med den vackra kristallen ovanför. Han brydde sig inte om taket här skulle rasa in, för bara han hade Crystal vid sin sida, så skulle han kunna dö glad. Han suckade tungt och slöt ögonen. Det sista han hörde innan han somnade var Crystal´s jämna, lugnande hjärtslag Det där var ju inte alls deprimerande.2010-04-08 16:10(Kan vi inte spola till någon dag innan Crystal ska föla?) Justin vaknade. Han reste sig upp och såg kärleksfullt på Crystal. Hennes mage hadde växt betydligt, det var nog bara fråga om dar innan hon fölade. Hon behövde inte vara rädd, för han skulle finnas vid hennes sida. Han frustade mjukt och buffade på stoet för att hon skulle vakna. ... ja, ni vet, såntdära Time Lord-grejs. Helt normalt.2010-04-08 16:29Justin nickade och följde med Crystal ut ur grottan. Han såg att Star kom emot dem. Han frustade ilsket till och sparkade bakut mot hingsten. 'jag är ledarhingsten, du måste lyda mig. GÅ HÄRIFRÅN!' väste han och travade tillbaka till Crystal. Han buffade mjukt på hennes mage, och började sakta skritta bredvd henne i samma sakta tempo. 'Har du ont?' frågade han oroligt och såg på henne. Han ruskade på huvudet och vände blicken frammåt igen. Han var noga med att se till så att ingen kom för nära Crystal. Jag vet inte vad det var med mig och överdrivet ilskna karaktärer.2010-04-08 16:36Justin såg surt på Star. -stick! sa han vasst. -Crystal är dräktig, fattar du väll!? sa han irreterat. AHn var medveten om att han lät arg, men han var orolig för Crystal. Varför började jag plötsligt skriva med - istället för " vid tal? Livsfråga att fundera över. 2010-04-08 16:40-Hon ska få FÖL. sa Justin irreterat. Och där har ni officiellt det längsta inlägget jag någonsin skrivit. Hela 7 ord. 2010-04-08 16:55Justin nickade kort, men kunde inte låta bli att vara orolig för Crystal. Tänk om det hände henne något? Han rös till vid tanken, och såg på Crystal. Han suckade och buffade kraftlöst på hennes bog. Han undrade när fölet skulle komma, det måste ju vara snart, Crystal hade haft fölet i några få dagar mer än 11 månader. Han frustade mjukt mot Crystal och såg på Star. Han såg på Crystal igen. 'Är det säkert att du verkligen mår bra?' frågade han Crystal. Yep, Time Lord confirmed. Nu börjar snart det riktigt spännande, häng kvar!2010-04-08 17:01Justin nickade. -När han blir äldre... mummlade han. I vilket Julia 11 år slog sitt rekord i "Längsta inlägg någonsin" med hela 1 ord.2010-04-08 17:07Justin gav Crystal en mulpuss. Han nickade som svar på att han hade hört det Crystal sagt. 'Jag är nervös, jag är jätte orolig för dig.' sa han och såg in i stoets ögon. 'Det är nog bäst att vi går tillbaka till grottan nu...' sa han lågt då han såg från utsidan att fölet sparkade. Han rös till vid tanken på vad som skulle kunna hända. 'Ja, du får leka med fölet.' sa han till Star. 'Är du snäll och lämnar oss ifred nu?' frågade han, han såg oroligt på Crystal. Vad i helvete är en "mulpuss"? NU HÄNDER DET GREJER DOCK2010-04-08 17:41Justin stannade genast och travade fram till stoet. Han såg oororligt på henne. 'Kom, försök ta dig till en torr plats!' sa han. 'Fölet kommer drunkna annars, och du kommer bli kall!' sa han och buffade på stoet som en obrytbar order. Oororligt. I vilket fall, Crystal har fått värkar, de är tillbaka i grottan som vi minns har hela två centimeter vatten på golvet, och Justin får skrämselhicka när han inser att fölet möjligtvis kan försvinna ner i det milsvida avgrundsdjupet. Hjälp!2010-04-08 17:52Justin såg oroligt på stoet. Han la sig ner vid hennes huvud som låg på marken (?). Han strök med mulen över hennes ganasch. 'Lugn...' sa hn lågt. 'Det går bra...' sa han till stoet och gav henne en puss på ganaschen. Han frystade mjukt och såg hur hennes mage hävdes upp och ner kraftigt (?). Han såg på stoet. 'Jag vet att du har ont, men försök att inte sparka så mycket, snälla du. Du kan skada fölet...' sa han lågt och såg att framhovarna på fölet syntes. Hur fan kunde jag få till "ganasch", men inte "frustade"? Och när bestämde jag mig förresten för att byta tillbaka till " och inte - vid uttal?NU, tillbaka till spänningen som bara stiger i grottan! Hur ska det gå för Crystal? Har fölet klarat sig från den överhängande drunkningsrisken?2010-04-08 18:13Justin visste att fölningen var avklarad. han reste sig upp, skrittade snabbt fram till fölet och bet försiktigt sönder fostersäcken. Han såg på Crystal, äntligen hade dem ett föl. HURRAAAAA!2010-04-09 07:47 jisses så morgonpiggJustin såg kärleksfullt på fölet. Han la sig ner bredvid fölet och Crystal. 'Jag vet inte, jag kommer alldrig hitta på ett namn som är tillräckligt fint.' Han suckade och betraktade fölet. Han tänkte en stund, och betraktade fölet som trött låg på marken. 'Jag vill att hon ska ha ett namn som är lika fint som ditt...' sa han. Sen så visste han vad hon skulle heta. 'Den finns ju olika sorters ädelstenar, och jag tänkte på Ametyst. Låter inte det bra?' frågade han Crystal. Han la ner huvudet påmarken och fsuckade lyckligt. Äntligen hade han ett föl med Crystal, och han ville gärna ha fler med henne. *Amethyst, Julia. Amethyst. Om du nu inte försökte skriva det på svenska. Vilket, å andra sidan, blir åt fanders det med.2010-04-09 08:28Justin reste sig hastigt upp och travde med hotfulla stge, bakåtstrukna öron och vidgade näsborrar mot Star. Han slog varnande med hoven i marken och naffsade hårt på stoets bringa för att hon skulle gå härifrån. Han visste väl om att ston kunde ta andra stons föl. Jisses vad du är ilsk. Påminn mig om att aldrig återskapa Justin som varg.2010-04-09 08:38Justin såg varnande på stoet och skrittade sedan tillbaka och la sig på samma plats som innan. Han slickade vänligt på stofölets svarta små öron. Fölet la huvudet intill sin far. Justin strök sakta med mulen över fölets huvud som låg tätt intill honom. Mysigt. Nu, back to business! Vad ska fölskrället heta?2010-04-09 11:34Fölet ryckte till när det började eka av Diana´s gnäggning. Justin började genast stryka med mulen över fölets pyttelilla kropp. 'Såja...' sa han lågt till fölet och hljde huvudet igen. Han nickade. 'Det är svårt, alla namn är bra...' sa han och såg på den trötta Crystal. 'Ametysk...' 'Safir...' han smakade på namnen. Båda var underbara och passade fölet mycket bra. 'Moonstone?' sa han frågande. Namnet betydde 'månsten', och det passade fölet bra eftersom att fölet hade en halvmåne i pannan. Jag gråter över "Ametysk".2010-04-09 11:51Justin log och pussade Crystal på pannan. Han såg på fölet. 'Nej,, nu måste vi nog på upp den här krabaten på benen. Hon måste ju äta!' sa Jusitn och reste sig upp. Han buffade på fölet för att det skulle resa sig upp, det gick inge vidare bra. Fölet försökte resa sig upp, kom upp på benen med ramlade ihop i en trasslig hög på golvet. Justin buffade på fölet igen, fölet ställde sig upp och nu kunde Moonstone stå, men det var vingligt. Nä, det gick inge vidare bra.2010-04-09 17:28Justin fnös surt, men låg kvar på sin plats. Kunde ingen låta dem vara ifred? Han såg argt mot grottutgången där både Diana och Star (?) stod. Han blottade tänderna och gav ifrån sig ett vasst, varnande ljud. Han vände framm öronen igen och slickade över fölets kropp. Justin, en gång för alla, dags att minnas att du inte är en varg.2010-04-09 18:59Justin såg surt på dem ett tag och vände sedan blicken till Moonstone och Crystal. Händelserikt. 2010-04-11 17:21Justin skrattade till när han såg på det ivriga fölet. Han suckade njutningfullt och buffade på fölet. 'Ta det lgunt, du kommer få kolik!' sa han. Lilla Moonstone dricker mjölk och Justin tjänar pappa-poäng. Ta det lgunt, folket. Ta det lgunt.2010-04-11 17:33Han log mot stoet. 'Och du är det bästa som någongång hänt Mig.' mummlade han lågt i Crystal´s vita öra. Moonstone slutade att dricka av den varma mjölken och la sig tätt intill sina färäldrar. Justin slickade försiktigt över fölets rygg och trevade med mulen längst Crystall´s hals. Du är fortfarande inte en varg, Justin.2010-04-12 17:46Justin såg på Crystal, och ställde sig sedan upp. Han skrittade ner i vattnet och drack lite av det, innan han sakta skrittade fram till väggen. 'Moonstone, en dag så kommer du, och din älskade, få era hovmärken här.' han såg på Moonstone. 'Och även ditt föl, och ditt föls föl' sa han. Så fint.2010-04-13 15:41Justin nickade med ett leende mot Crystal och skrittade efter henne ut ur grottan. Han såg att flera nyfikna hästar kom emot dem. Han ställde sig snabbt bredvid fölet, och såg varnande på dem. Han kanske var smått överbeskyddande, men han ville inte att det skulle hända Moonstone, eller Crystal, något. Han skulle helst viljat stå både bredvis Crystal och Moonstone, men det vra ju lite svårt, han kunde ju inte dela på sig själv. Behöver jag ens peka ut vilken del av inlägget som var roligast? 2010-04-24 20:36Han skriade högt åt det nyanlända stoet. Men visade inget större intresse. Han travade efter Crystal och Moonstone. Han frustade och buffade på Crystals bog. Spännande. Utförligt. Dessutom skriar inte hästar. Men vem vet, Justin kanske har lite åsneblod? Han har som vi vet många dolda talanger, tidsresande är bara en av dem!2010-05-01 12:54Han såg på Star. 'Jaaaaaa...' sa han och buffade på moonstone. 'Gå och lek, du' sa han till fölet och såg på Crystal. 'Inegnting, du vet... Måste bara försäkra dem andra stona att jag inte kommer välja om sto..' Mummlade han i Ctystals öra. Ever the romantic, Justin. Ever the romantic.Och där, damer och herrar och övriga, så har vi det mesta av ett av de mest fartfyllda, fantasifulla, hårresande, romantiska, vackra rollspel som någonsin existerat. Efter detta började rollspelet dö ut, men förvarades på något vis även fast jag av någon korkad anledning raderade mitt stall "Ponnymagneten" för många år sedan. Det var det! |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tor 23 feb 2017, 02:08 | |
| Vid ett tillfälle spottade jag nästan mitt te på skärmen.
Star låter som världens retard när Justin sa att 'Ja, du får leka med fölet. Är du snäll och lämnar oss ifred nu?'
Sen det där att han inte kunde gå mittemellan Crystal och Moonstone för att det skulle vara lättare att dela på sig.
P.S. Återskapa Justin som varg. D.S.
Skrev såhär en gång (2012-01-15) med vargen Ivan som jag skrev fanficen om: "Ivan reste han sig på bakbenen med Lecustan hängandes runt basen på hans nacke och punkten där hans manke fanns att finna. Han vred snabbt sitt huvud nästan 180 grader - nästan ett halvt varv. Samtidigt krökte Ivan sin rygg inåt, och den rikligt pälsklädda bringan putade utåt. Hastigt gjorde han detta, och försökte få sina tänder att slå igen om nosen - ursprunget till knivarna som han hade i ryggen." Jag förstår inte? Kan nån OCKSÅ ringa en exorcist i förbifarten? "På marken, där ett tunt lager snö fanns redan, låg pälstussarna nästan osynliga - kamouflerade." OK det slutade med att han dödade alfan och tog dennes plats. Jag tycker att det var vackert. PM:a mig om ni vill ha hela rollspelet eller nåt.
Senast ändrad av Ajani den mån 27 feb 2017, 23:01, ändrad totalt 1 gång |
| Vit
Spelas av : Julia
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tor 23 feb 2017, 02:17 | |
| Kan återskapa honom som varg. Han kan springa runt och vara arg varvat med att slicka på ALLT och ALLA. |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tor 23 feb 2017, 02:27 | |
| SNÄLLA gör det, och låt mig träffa honom, jag ska skapa en karr som jag kan placera ut i just hans område. *VILDVARGARNA´S DAL!* |
| Niyaha Vampyrjägare
Spelas av : My
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tor 23 feb 2017, 02:41 | |
| kan jag få sno namnet Ametysk då??? |
| Ajani Död
Spelas av : Ink | Död
| Rubrik: Sv: Gamla rollspel tor 23 feb 2017, 03:14 | |
| ASSÅ SNÄLLA GÖR DET HAHAHA PLSSSSS snälla jag ber dig
Edit: Ser fram emot att se Justin som senast skapat konto istället för Ajani LMAO. |
| | Gamla rollspel | |
|
Dina behörigheter i detta forum |
---|
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
|
| |