HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Surrender and resist [E]
Igår på 16:48 av Figaro

» Allt som krävs
lör 20 okt 2018, 19:09 av Nadie

» Långtråkig väntan [Even]
tis 16 okt 2018, 23:52 av Even

» Död karris
tis 16 okt 2018, 18:10 av Tapeesa

» Tidig morgon [Ronia]
mån 15 okt 2018, 19:40 av Blair

» Lyckliga steg [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:46 av Arkal

» Muttra lagom (Even)
fre 12 okt 2018, 22:40 av Arkal

» Krälande rötter [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:28 av Arkal

» Down the wolf hole [OPEN]
fre 12 okt 2018, 18:15 av Harlequin

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 2 gäster. :: 1 Bot

Wes

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Life begins at night [P]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Life begins at night [P]   mån 20 feb 2017, 23:51

Natten hade åter fallit och Ajani befann sig vid en lite bäck. Som alltid hade hon väldigt mycket roligt för sig med sin spegelbild. Hon drack och speglade sig om vartannat. Ensamstunderna var trevliga mest för att hon inte behövde låtsas, spela eller anstränga sig när det gällde ytliga kontakter eller främmande. Hennes inställning och agerande berodde helt på den andra parten i ett möte, men hon var oftast försiktig. Försynt. Ibland nervig, som om hon hade nerverna på utsidan. Osäkra individer tenderade att vara aggressiva till och från, särskilt i pressade situationer, men inte Ajani. Hon kastade sig antagligen hellre på marken och spelade död. Hon stack nosen mot vattenytan i det porlande lilla vattendraget. Hon drog in hakan lite för att studera de lysande måntatueringarna på öronen. Så hon vände och vred på huvudet. Hon tröttnade aldrig. Ajani skrattade förtjust, lapade i sig lite vatten och vände helt om. Hon tog ett skutt upp i luften och när hon landade tog hon fart och sprang genom det hemtrevliga landskapet. Hennes hela nosparti var blött och hon slickade sig flyktigt om nosen medan hon sprang. Ethan. Hon tvärstannade. Hon ville leta upp honom. Ajani kände sig förvånansvärt bekväm i ungvargens sällskap. Kanske inte helt och hållet trygg, men förvånansvärt bekväm. Som med alla möten hade hon kanske inte visat upp särskilt mycket potential till en början. Men hon hade så mycket att ge. Om man lät henne ta sin tid. Hon travade och började bli nojig över ensamheten nu när hon hade som mål att bryta den. Ajani fick intrycket av att något tog tag i hennes svans, men det var egentligen bara vinden som nuddade. Hon försökte se sin bak. Hon såg med ens monster överallt. Ajani travade snabbare och försökte stänga ute nojan och samtidigt hålla koll på omgivningen. Två saker som var motpoler. Vad hade hon att frukta egentligen? Det var bara hjärnspöken som varslade om att något ont alltid väntade runt närmsta krok. Bara hjärnspöken. Hon log nervöst och tvingade sig till gång i sakta mak. Hon började åtminstone närma sig stället hon sett Ethan på sist.

[Reserverat till Ethan]
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 15:05

Det var under nattens timmar som han var mest aktiv, när månen stod på himlen och fyllde hans väsen med energi och styrka, ett sorts ljus som han saknade under dagen. Den lila blicken låg mot skyn, alla stjärnor som fläckade den, och sedan månen. Det var fridfullt i skogen, runtom honom svävade eldflugorna med deras milda ljus och marken täcktes av de skinande blommorna, han själv gav ifrån sig ett liknande sken, med måntatueringen vid sitt öga, och de brutna linjerna på hans bog, allt var sammanvävt, i månen.
Ett leende spelade på de mörka läpparna och han vände ner blicken igen för att se sig om. Modern hade inte gett honom något speciellt uppdrag för natten, så han var ledig till att göra vad som han än kände för, han visste ännu itne vad han kände för att göra, men något måste han väl hitta på?
Benen sattes i rörelse och han var noga med att inte mosa några av de lysande blommorna när han tog sig fram igenom skogen.
 Det dröjde inte länge innan han snappade upp en bekant doft, och ett nytt leende klädde läpparna. Han ändrade riktningen av hans steg något och travade på för att möta vännen. Undrar vad hon höll på med? Kanske ville hon hitta på något med honom? Han fick väl helt enkelt se när han kom fram!
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 17:17

Vinden var inte till Ajanis fördel denna natt. Hennes gång hade inget säkert mål förrän det diffusa målet trädde inom hennes åsyn. Hon blinkade hastigt och kände hjärtat ta ett skutt i bröstkorgen. Det var Ethan, och han såg ut som att han hade för avsikt att möta upp henne. Hon slappnade av lite och försökte skjuta ifrån sig tankarna om att något var efter henne. Med en historia som hennes var det kanske inte helt orimligt att hon var ett sådant nervvrak. Nu var hon det, och Ethan tycktes inte ha något jätteallvarligt emot det. Därmed kom de överens. Ajani hade inte haft någon vän förut, så socialisering var ett främmande område för henne, men lite spännande. Så hon slickade sig lätt om nosen och beredde sig. Hon riktade öronen framåt för en gångs skull. På ett glatt vis. Ett nyfiket vis. Hon visste inte om han hade sett henne först, men nu var det ingen tvekan om att han visste var hon var. Han måste ha känt hennes doft då vinden underströk hennes existens för alla som var på rätt sida av vinden. Det var märkligt att hennes första riktiga vän var en hane. Väldigt märkligt, men en mycket välkommen förändring i hennes skeva liv. Hon var snart nästan framme vid den unge hanen, och hennes kroppsspråk visade glädje. Hon log till och med blygt, men glatt.
  "Ethan...!" utbrast hon när hon kommit så nära att hon stannat till. 
  Hon tog ett steg till. Och ett par till. Hon sänkte sitt huvud lite och sneglade på honom med sina chokladbruna ögon som om hon blev bländad av solen. Egentligen berodde det mest på att hon var blyg. Det skulle snart släppa, det gjorde det jämt.
  "Jag tänkte..." sade hon utdraget. "Åh, så dumt det lät! Nej men, jag tänkte att om jag bara hittade dig så kanske vi kunde göra något... kul."
  Vad skulle det vara? Så långt hade hon inte tänkt, även om hon påstått att hon tänkt.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 18:02

Den lila blicken sökte mellan träden i skogen, men till en början möttes han bara av eldflugorna och de lysande blommorna, dock dröjde det inte länge innan han kunde lägga blicken på henne mellan träden. Han visste att hon var en osäker idivid, försiktig. Men det gjorde honom inget, han var precis likadan till och från.
Han stannade upp och väntade in henne. Nu när han väl hittat henne visste han inte vad han ville att de skulle hitta på, men det gjorde väl inget? Sällskap var ändå sällskap.
Hon uttalade hans namn, och han gillade hennes sätt att göra det på, som om det vore ett viktigt utrop.
"Ajani" Hälsade han med en lugn vänlig ton, han gillade hennes namn, det klingade vackert. Hon sågbort ifrån honom, som om han var en sol som bländade henne, även om han visste att det berodde på hennes osäkerhet så fann han tanken smickrande, vilket fick honom att själv bli nervös och osäker. Det hettade lätt om kinderna och han kikade lätt ner i marken.
Hon talade igen och han lyfte åter blicken för att se på henne. Hon var så osäker då hon talade och började om meningen, och han fann det bedårande. Öronen vinklades lätt bakåt men han log.
"Jag tänkte också att vi kudne göra något" han såg ut i skogen, osäkert.
"Men jag vet inte vad" Han skrattade nervöst. Så dumt av honom egentligen.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 18:38

Ethan sade hennes namn och hans stabilitet smittade av sig lite för ögonblicket skull och hon visade märkbar glädje. Hennes svans fick ett litet ryck och vevade lätt ett par gånger från sida till sida. Den stannade till i luften och hon följde försiktigt honom med blicken när han tittade ner i backen. Han mötte hennes blick när hon talade och så småningom blev hon tvungen att vika undan med blicken då hon var mycket rädd för långvarig ögonkontakt. Det var som att hennes osäkerhet smittade av sig på Ethan, men han var lite sådan redan som det var. Hon tyckte sig känna av - bara för att hon var socialt inkompetent betydde det inte att hon inte kunde läsa av tonfall och kroppsspråk - att han trivdes i hennes sällskap trots allt.
  "Åh, hmm..." började hon och höjde tankfullt på ena ögonbrynet.
  Hon var väldigt ovan vid sociala sammanhang och hon övervägde att fråga Ethan vad vargar egentligen gjorde. Det lät så utomordentligt korkat, dock. Hon försökte brainstorma en snabbis.
  "Inte vet jag", erkände hon dröjande. "Öva färdigheter, krafter alltså, kanske låter väldigt tråkigt, men..."
  Hennes öron pendlade snabbt och lades lite försiktigt åt sidorna. Lite bakåtvinklade, men bara ödmjukt.
  "Vi kan gå en sväng annars så kanske det kommer någon idé", sade hon och fuktade snabbt nosen. "Jag var vid en bäck för inte så länge sedan. Det var väldigt vackert där."
  Hon såg förväntansfullt på Ethan. Hon hade lagt fram mer än ett förslag och det var hon väldigt stolt över. För ett ögonblick lyste hon som solen. Eller månen, kanske. Sedan lade hon huvudet på sned och spanade in Ethans markeringar igen. Hon tyckte att måntatueringar var så förtrollande vackra och framförallt fascinerande.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 19:40

Hon tänkte, och det funderande uttrycket gjorde hennes uppsyn gullig. Han sänkte nosen något så att hakan låg mot hans hals, något generad över sina tankar.
Då hon talade igen vinklades hans öron framåt och lystrade till hennes ord. Träna på krafterna kunde bli tråkigt menade hon på, men de kunde ta en promenad, och så kanske de skulle komma på något. Han log åt hennes osäkerhet, den väckte en lust att skydda i honom. Han ville skydda henne. Hon föreslog en bäck en bit ifrån deras uppehåll som var vacker. 
"Det låter fint där" han såg mot skogen, därifrån hon kommit, åt det håll han gissade att de skulle gå.
"jag vandrar gärna dit med dig" Han log igen och såg på henne. Gick några steg åt det hållet han trodde bäcken låg, väntade sedan på att hon skulle börja gå och ta ledning.
"Hur har din dag varit?" Han var uppriktigt nyfiken, vad gjorde andra under dygnens timmar? Själv hjälpte han mest sin mor med flora och fauna som kunde hjälpa henne i sin läkekonst, det var många timmar av att böka efter växter och studerande av blommor.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 20:02

Ajani hade inte vistats i Ötamon så värst länge, men hon hade börjat göra sig ganska hemmastadd ändå. En eldfluga kom flygandes emot henne, till skillnad från de andra som svävade runtomkring henne. Ajani kollade nästan i kors när den satte sig på hennes nosrygg. Hon vickade försiktigt på huvudet för att den skulle ta till vingen igen. Det kändes obarmhärtigt att ruska av sig den. Det kändes som en ära att den litade på henne trots adrenalinet som osade kring henne. Kände eldflugor av adrenalin? Hon hade inget svar på det. Den skuttade ut i luften igen och Ajani log så gulligt hon kunde. Hon skrattade sorglöst och såg upprymt på Ethan. Sedan kom hon ihåg vem hon var och drog ner på energin. Hon log dock fortfarande, och fortfarande nöjt. Hon vände snabbt blicken mot Ethan när han kommenterade att det låtit bra att besöka bäcken. Sedan sade han att han gärna besökte den med just henne. Hon kunde inte dölja lyckan och han började röra sig mot hållet hon kommit ifrån. Hon nickade och spann runt snabbt som ögat varpå hon tog täten vilket kändes hemskt ovant men samtidigt helt OK. Ajani var så mycket tryggare med Ethan än hon varit med sina syskon. Inget kunde ge henne Selene tillbaka, eller få henne att känna sig höljd i den sortens beskydd. Hon kastade lite med huvudet för att se på Ethan när han åter tilltalade henne. Hans röst hade en märklig effekt på Ajani. För ett ögonblick hade hon eldflugor i magen, och hennes kroppsspråk var varmt vänskapligt. Ethan undrade hur hennes dag hade varit. Stress försämrade minnet och hon behövde tänka en kort stund. 
  "Bra, faktiskt! Men du vet att jag föredrar att se allt ljus", sade hon och nickade mot Ethans tatueringar. 
  "Jag har inte gjort så mycket, faktiskt...!" sade hon när hon tänkt efter lite till med ett fundersamt uttryck. "Åh, hmm, jag sprang här. Jag sprang och nu får vi väl se om jag hittar tillbaka. Men det tror jag."
  Ajani sade detta medan hennes blick sökte efter landmärken. Hon utelämnade att hon haft en smärre panikattack men det förstod man kanske om man läste lite mellan raderna. Hon var säker nu, Ethan må vara yngre än henne men hans sällskap skulle hålla hemskheter på avstånd, det var Ajani bergssäker på.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 20:35

Ajani nu och Ajani när de först träffades var nästan två skiljda vargar. När han först träffat hennne hade hon varit rädd för hans själva uppenbarelse, och nu verkade densamme ge henne lugn. Han kände sig hedrad över det. Hedrad över att hon valt allt lita på honom, att hon valt att bli hans vän. Det startade en värme i hans bröst som han inte riktigt kände igen, med den var inte ovälkommen, den blev starkar då han såg hennes sorglösa glädje skutt där hon ledde vägen.
Hon sade att hennes dag varit bra, men att hon föredrog Natten, det var iallafall det han tog ifrån hennes ord och nickning emot hans egna lysande markeringar. Han log mot henne, även om hon inte såg det då hon redan vänt bort blicken, det var så naturligt att le när hon var med. Hon fortsatte med att säga att hon inte gjort mycket och han nickade lätt, en gest som hon återigen inte kunde se.
"Jag har mest letat blommor" lade han in mellan hennes meningar, med en lätt skrockande ton. Hon fortsatte tala, mest som om hon tänkte högt, och han gissade sig till att hon inte valt att springa för att det var kul, kanske hade hon varit rädd?
"Jag tror på att du kan hitta tillbaka" han travade ikapp så att han var brevid henne istället för snett bakom, det skulle trots allt förställa att de promenerade då kunde han vara mer sällskaplig än att bara hänga på bakom henne.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 22:16

Ethans röst förklarade att han ägnat sig åt botanik under dagen. Det var något ut enastående sött över hur han sade det han sagt och Ajani kunde inte sätta tassen på vad det var som var så fint. Kanske var det att det lät så oskyldigt och så storsint att han hjälpt sin mor. För det antog hon att han gjort. Han letade nog inte blommor för sitt egna skojs skull. Med det tänkt, kom Ethan ikapp henne för att kunna gå jämsides med henne. Det han sade gjorde henne enormt glad. Ajani var inte alls van vid att man trodde på henne kapacitet. Nog för att tilliten till hennes kompetens funnits förut, men det var helt enkelt så längesedan någon uttryckt sig så. Ajani kunde bara knappt fjättra sin förtjusning och tacksamhet, och känslorna överväldigade henne till den punkt där hon nästan blev yr. Hon hade en lite vek mentalitet, men hennes hjärta var gott. Ajani ville göra en liten serie krumsprång men det kunde hon spara till en annan gång. Hon kände inte för att gå emot sin återhållsamma natur. Hon log dumt och nickade förläget. Hon sneglade mot Ethan och hans trygghet hade överförts. Månen gjorde Ajani säkrare i sig själv, men inte till den punkt där hon kunde bortse från lasten som var hennes karaktär. Med Ethan kunde hon nästan bortse från bagaget och stanna i nuet.
  "Vad söt du är", sade hon med ett tacksamt och nästan stolt smil.
  Hon rynkade med ens på nosen åt ordvalen, och harklade sig lite. Hon behövde snabbt som attan byta samtalsämne.
  "Jag är säker på att jag tog den här vägen", sade hon fundersamt i sin milda stämma.
  Hon koncentrerade sig för ett ögonblick, så att hon kunde ge sig själv en ärlig chans att minnas vägen. Hon hade rusat blint genom den här delen men hon var ganska säker på att de var på rätt väg vid det här laget. Hon försökte lyssna lite till månens spridda ledtrådar, eller om det nu var hennes egen intuition. Då kom hon på en fråga som hon tänkte kunde vara intressant.
  "Du, Ethan..." sade hon osäkert med tanke på frågans karaktär. "Jag vill inte framstå som galen nu, men brukar du höra månen? Jag menar... som i... äsch det var inget."
  Hon ruskade på huvudet, men sedan kikade hon på Ethan utifall att han kanske inte tyckte att hon var från vettet och ville svara, utan att avfärda hennes fråga.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 22:48

Han söt? Hennes ord fick den där konstiga värmen i bröstet att växa och sprida en värmande rodnad över hans nos. Hans mage kändes som om han svalt levande eldflugor, och hela hans väsen kändes plotsligt nervöst och osäkert. Han hummade litet och såg på henne.
"Om det är nån som är söt här är det du" Han kände hettan i ansiktet stiga och han vände förläget bort sin blick. Hjärtat slog hårdare i bröstet. Vad var detta? Han hade inget namn på känslan, han var nervös, glad, osäker allt på samma gång.
Hon uttalade åter något som verkade emr som en tanke, men det hjäpte honom att få kontroll över de skenande rodnaden och det rusande hjärtat.
De gick ytterligare en bit, något i tystnad, och då och då betraktade han henne i smyg, och om hon såg mot honom blickade han snabbt framåt igen, i hopp om att hon inte kom på honom med att stirra. Han kudne helt enkelt inte låta bli, för varje blick så värmdes det i bröstet igen, och han visste att han behövde vara där för henne, så länge som han behövdes.
Hon talade osäkert, avbröt sig mitt i frågan och han betraktade henne medan han tänkte, glad över att få något annat att tänka på så att han slapp det pirrandet i bröstet, flaxandet i magen.
"Jag hör inte månen, men mamma gör det" Han hoppades att det fick henne att känna sig bättre till mods.
"Hon säger att jag inte är bara månvarg och att det kan vara därför" lade han sedan till. Men när han frågat vad mer han var hade hon inte svarat, visste hon inte? Han puttade bort tanken, han var trots allt med Ajani nu.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tis 21 feb 2017, 23:26

Ajani noterade inte på att något var annorlunda i Ethans beteende, hon var inte van vid att hon påverkade andra positivt så hon lade inte märke till hans reaktion. Han gjorde ett hummande läte och hon kände hans blick så hon mötte den försiktigt. Hon tyckte sig ana adrenalin som utsöndrades från Ethans håll, och han svarade att hon var den söta.
  "Åh..." sade hon blygt och sänkte blicken med ett innerligt leende.
  Hon kunde inte hålla med med det där. Ajani fann sina tecken väldigt vackra, men det var också allt. Hon var inte mycket till världen, i den personliga meningen. Ajani puffade Ethan lite i sidan. 
  "Skoja inte", sade hon med ett litet skratt som var okaraktäristiskt finurligt. 
  Sådan var ju inte hon, men omständigheterna gjorde henne sådan. Upprymd och exalterad, och hon försökte dölja det för att hon alltjämt skämdes för den sidan eftersom att det var så ovant att uppleva den. När svaret på hennes pinsamma fråga kom, så såg hon länge och noga på Ethan för en gångs skull. Han sade att han själv inte hörde månens röst, men att hans mor gjorde det. Sedan flackade Ajanis blick mellan hans lila ögon och hans framtassar för att hon inte klarade av att stirra så. Lila var hennes favoritfärg. Punkt.
  "A-ha", sade hon mjukt för att bekräfta att hon hört.
  Ajani försökte se in i Ethans ögon på ett naturligt sätt, men hennes ögonkontakt var konstlad. Han var inte bara månvarg. Ajani nickade. Då var det väl det då. Hon undrade vilka sorters krafter han hade. Ajani var inte världsbäst på att lyssna till månens förvarningar även om det mest logiska hade varit att hon var professionell på området. Men det kanske var just att hon var så stirrig. Ajani frös i steget. Hon kunde höra ljudet av porlande vatten.
  "Hör du det då?" frågade hon med ett litet skratt. 
  Hon hörde direkt hur det låtit och fick ett oroligt uttryck i ögonen.
  "Förlåt, jag menade inte så..." sade hon förskräckt. "Det skulle inte vara en pik mot dig eller något, förlåt mig."
  Hon knep ihop läpparna lite och sedan slickade hon sig om nosen igen. Hon såg ett mönster i det. Ajani tenderade att kompulsivt fukta nosen när hon blev nervös.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   ons 22 feb 2017, 00:39

Hon puffade på honom och sa att han inte skulle skoja med henne, och hon skrattade lätt. Han hettade igen.
"Det gjorde jag inte" hans röst mycket svagare, nästan osm en nervös viskning. Han sneglade på henne med den lila blicken. Hon var verkligen söt, vacker. Han älskade hennes ögon, så uttrycksfullt bruna, de rödbrunna fläckarna och benen mot den mer cremefärgade basfärgen. Han log genuint mot henne.
 Hon hummade med för att visa att hon hört det han sagt om månen. Kanske var det så att det var han det var fel på? Han hade ju trots allt månens krafter, så varför kunde han inte höra denne? Han tryckte undan tanken igen, det kanske var olika för alla. Hon mötte hans blick då och då, och varje gång sköt värmen genom hans väsen, han log mot henne där de gick.  Hon stannade upp mitt i ett steg och han råkade gå några steg om henne. Bäckens porlande kunde höras intill dem.
 Hennes skämt fick honom att le bredare, något som inte försvann trotts hennes osäkerhet när hon förklarade, vad hon såg som, sitt misstag. Han slöt upp avståndet mellan dem och höjde haka genom att lyfta den med nosen. Hans blick mötte hennes.
 "Det gör inget" hans röst var mjuk, genuin. Hon behövde inte ursäkta sig, inte till honom, aldrig. Han backade inte, utan flyttade bara huvudet lätt bakåt så att hans nos inte längre låg under hennes. Han stod bara där, med blicken fäst i hennes.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   ons 22 feb 2017, 05:57

Hon hade konfunderats en smula av Ethans påstående om att det inte varit ett skämt, eller driv. Ajani hade givit honom en lite konstig blick då hon misstrodde honom just där. Han verkade lite på spänn, särskilt när när han sagt sådär, och hon kanske var dum men var han nervös? Lika snart släppte hon det, hon visste inte vad hon skulle svara. Det var så underligt och hon kunde inte sätta fingret på vad det var som väckts inombords. Så hon flinade bara förläget, så diskret hon kunde. Ajani gjorde en rolig liten min när hon för ett slag funderade på varför vad som kunde dölja sig i Ethans gener. Något som hämmade månens röst.
  "Jag är glad..." sade hon och hon blev utan att visa det upprörd över att tårarna steg i ögonen. "Över att du inte tyckte att jag var dum i huvudet. Du vet, med månens röst och det. Andra säger att det är en myt och jag tror dem ofta."
  Hon blinkade bort vätan. Ajani hade totalt missat att Ethan varit road av hennes kommentar. Han gjorde henne olik sig själv, men det var inget hon inte tyckte om. Det var befriande och magiskt. Lika magiskt som natten, och ljusen som ändå inte tog bort natten. Alla fina ljus, som hon ungefär uttryckt det. Just som hon börjat snubbla på sina ord igen, så typiskt, så hände något hon absolut aldrig, ens i sina drömmar eller med månens röst kunnat förutse. Ethan gled in i hennes personliga sfär och puttade upp hennes haka. Det gör inget, hade han sagt. Det var ju bra, men Ajani vidgade sina ögon häpet. Hennes instinkt kickade igång mandelkärnan i det limbiska systemet på en millesekund och hon var tvungen att besinna sig för att rädslereaktionen inte skulle märkas av så drastiskt. Pulsen accelererade dock onaturligt hastigt och hjärtat bankade med ens som en stånghammare mot bröstkorgen. Kunde han höra det? Det triggade igång specialupplagan av pur rädsla. Han flyttade sig för att bryta kroppskontakten medan Ajani försökte återkalla sin panikartade glans i blicken. Innan han kanske hann ta illa upp hade överraskningsmomentet blivit lättare att handskas med eftersom att hennes hjärna arbetat på högvarv i krisläge sedan han gjorde den simpla, men ack så betydelsefulla gesten. Ajani kände en svindlande känsla inom sig. Hon tvekade en sekund och sedan förde hon nosen mot den hon litade på mest i stora vida världen. Tänk att hon fäst sig så. Ajani ville gottgöra reaktionen som kanske skadat honom i och med att han bara försökt vara vänlig varpå posttraumatisk stress satt käppen i hjulet för henne. Så hon lät ett infall styra hennes handlingar. Hon lutade sig lite mot honom för att visa att hon egentligen inte var upprörd över att han kommit så nära även om det verkat så, och hon lät nosen följa hans käklinje underifrån. Det var hemskt vågat från hennes sida, och hon var inte så duktig på sådant här. Hon blev yr. Ajani begravde nostryffeln i hans krage av päls. Hon andades in hans doft i ett kort, darrande andetag och knep ihop ögonen. Hon ville be om ursäkt för både det här och den tidigare reaktionen, men hur kul var det för honom? Ajani blev illa tvungen att strama åt kring impulsen att säga förlåt. Allt var så ovant, och hon hade ingen aning om hur den stereotypiska vargen skulle föra sig i en sådan situation.
  "... Wow, Ethan", mumlade hon i pälsen, drucken och hänförd av beröringen, stämningen, eldflugorna och allt på samma gång. "Åh, varför gjorde du så? Hmm, åh, tack..."
  Det kände så bra nu. Ajani var dock besviken på sin fråga. Livet var bra nu, livet hade ordnat sig för henne och hon var trygg. Allt var bra nu. Om det inte vore för att hon agerat så konstigt i situationen från början till slut, så hade hon kanske inte harklat sig och lyft huvudet så snabbt. 
  "Tack snälla", sade hon när hon drog sig undan, och skulle byta underdånigheten mot obekymrad leklust om hon kunde.
  Hon nickade omärkligt åt bäckens håll. Han kunde leda henne istället, sista biten. Hon ville själv inte gå förrän han processat hennes konstiga agerande. Hon mötte hans blick några gånger, snabbt, sedan en längre stund. Hon fick kämpa för att hålla blicken stadig så att hon kunde lägga märke till nyanserna i hans ögon.
  "Lila", mumlade hon under andan. "Det är så vackert."
  Hon hade velat säga det hon tidigare tänkt, att lila var den ultimata färgen. Det lät nästan lika klyschigt att kommentera något sådant, som det hon just sagt. Hon sänkte huvudet men behöll blicken fäst vid de lila irisarna. Hon tyckte om honom väldigt mycket. Lite som hon tyckt om sin mor, fast självfallet mindre. Dock var känslan av samma karaktär, fast radikalt annorlunda. Motsatsen rentav, utan att vara negativ. Känslan låg utanför hennes komfortzon, så hon orkade inte tänka på vad hon egentligen tänkte och kände kring det här. Så hon försökte le lite åt Ethan. Leendet samlade kraft när hon tänkte på vem det var hon hade att göra med. Någon som tog henne på allvar och uppskattade hennes sällskap, så vitt hon förstod. Hon hade inte stor erfarenhet av skådespel men hon ville slå vad om att Ethan var så genuin som han verkade.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   ons 22 feb 2017, 23:51

Han såg hennes reaktion i blicken och en ånger grep om hans väsen, som om en hand gripit hans hjärta med ett grepp av stål.
 Han hade inte tänkt, han hade bara agerat. Det var så dumt av honom, korkat. Han visste ju att hon var rädd, speciellt när han närmat sig förut, speciellt i början. Han förbannade sig själv igen och försökte hitta sätt att gottgöra det, för honom var beröring en väldigt tröstande gest, hade varit det så länge han kunde minnas, han hade inte tänkt på att det inte var detsamma för henne. Han tyckte sig se rädslan strömma ur hennes blick, eller inbillade han sig bara? Rädd var hon iallfall, han kunde förnimma dess betska ton på tungan.
 Han hann dock inte tänka fram något innan hennes nos sattes intill hans och han andades ut, hade inte märkt att han krampaktigt hållit kvar sitt sista andetag. Nosen vandrade längs hans underkäke och satte hela hans väsen i brand, som om en löpeld började vid hennes beröring och spred sig ut med en sådan snabbhet, sådan hetta, att han förblev stilla stående, oförmögen till att säga något eller röra sig. Hennes nos stannade sin resa i pälsen intill hans huvud, i hans hals. Han kände sig berusad, tagen av hela situationen. Hedrad. Hedrad att hon tagit intiativet till att röra vid honom.
 Hon mumlade in i hans päls, hennes röst som sade hans namn, det orsakade en sådan sensation bland hettan i hans bröst, eldflugorna i hans mage att han inte kunde sätta ord på det. Det var en känsla, en upplevelse, han önskade aldrig skulle ta slut. Hon frågade varför han gjort som han gjort, och han kunde inte avgöra om hon frågade för att hon ogillade det eller inte, han hummade mest som svar, kunde inte förmå sig till att göra något annat. Hans huvud hade under tiden de stått  så tryckt emot hennes och hans nos hade letat sig in i pälsen på hennes hals. Hennes doft var berusande.
 Hon harklade lätt och bröt förtrollningen i ögonblicket genom att ta något steg bakåt, bröt kontakten mellan dem. Trots det kunde han känna hennes beröring fortfarande, kunde fortfarande känna elden i hans själ. Hon tackade honom, för vad? Han visste inte, men han visste att han hade henne att tacka för så mycket, även om han inte kunde sätta tassen på exakt vad det var. Han talade inte till en början, spänningen låg fortfarande där emellan dem, tjock. Hans lila blick låg i hennes, även om hon då och då bröt kontakten. Dock uttalade hon sig, om det var färgen, eller bara hans ögon, visste han inte, men orden skickade en rysning av välbehag genom hans kropp. Deras blickar hade inte brytit kontakten och han hade ännu inte talat sedan hon vidrört honom, han kände behovet att tala, så att hon inte i sin osäkerhet skulle anta att hans tystnad berodde på något annat, negativt.
"Du är vacker, vet du det?" Hans röst så innerlig, lika sann och genuin som orden den förmedlade. Hon var vacker, han såg hellre på henne än skogen som omgav dem, och det sade mer än vad mången kunde tro.
"Hela du, inifrån och ut" Hela hennes väsen.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 01:09

Att röras vid hade inte varit ett problem tills hon sprang in i den där hon inte visste namnet på. Efter det hade hon i sin ensamhet förvildats och ensamheten hade gjort skräcken för fysisk kontakt tio gånger värre just för att Ajani inte exponerades för det hon var rädd för innan det hann bli ett fullfjädrat trauma. Posttraumatisk stress försvann inte av sig själv utan behövde tränas bort. Plötsligt var det inte så längre, det var med ens väldigt diffust. Ethan hade initierat något som påminde henne om obehagliga saker. Ajani skulle i detta skede ha ryckt till vid beröring om det så vore hennes mors tunga. Hon började tro att hon höll på att förlora förståndet som tyckte att närhet kändes bra. Tiden hon isolerats måste ha varit för lång, tänkte hon. För Ethan hade ingen aning om hur hur väl hon mottagit det nu, när hon fått några ögonblick att ställa om hjärnan. Hennes sinne skrek efter att få testa det igen. Bara för att se hur det var att - på sätt och vis - bli kelad med, när man var förberedd. Ändå gjorde hon ingenting. Hennes hjärta skippade. Hon visste att även om hon var en nybörjare på området så var Ethans beröring något som tyngde skålen från vänskap till övervikt. Det var början på något annat. Vad, visste hon inte. Ajani visste bara att hon inte skulle kunna låtsas som att det här aldrig hänt. Hon hade kvävt rädslan för att ge Ethan en chans att visa henne att världen var god. Att den kunde vara god mot henne. Hon ville desperat tro gott om andra, men hennes tänk-om-mekanism tillät inte detta till särskilt stor utsträckning. Hon hade kvävt rädslan igen, nyss, och tagit chansen att sträcka ut sin tass mot något som var outforskad mark. Det var ett jättestort steg, för Ajani. Hon tyckte om känslan av att även hon hade överrumplat sig själv, och var sin egen ledare. Hon tänkte allt detta samtidigt som hennes blick pilade fram och tillbaka och sedan gjorde en ansats att under de trassliga tankarnas gång faktiskt hålla kvar den lila blicken. När den stunden kommit, så var hennes chokladbruna blick intensiv. 
  Du är vacker, vet du det?
  Orden nästlade sig in i hennes medvetna och hon rynkade pannan i vånda när hon motarbetade instinkten att slå ner blicken i backen. Hon ville generat be honom sluta, rent instinktivt, men hon ville inte att det skulle upphöra. Hon hade aldrig känt sig så uppskattad, någonsin. Hon sneglade på honom på sitt timida och anspråkslösa vis. 
  "Njae, det skulle jag väl inte..." fick hon fram, men förmådde inte komplettera med något.
  Det kändes väldigt fel att acceptera komplimangen eller hålla med. Så blygsamheten var välkommen nu.
  Hela du. Här saktade tiden ner och skapade en paus där hon med skräckblandad förtjusning väntade på fortsättningen. Inifrån och ut. 
  "När jag ser på mig själv i bäcken ser jag inget mer av värde än tecknen", sade hon lågmält. "Jag förstår inte vad det är du ser."
  Hennes andhämtning var av en vibrerande karaktär. Hon försökte att gå ner i varv, ta det lugnt, ta emot komplimangen. 
  "Förlåt, jag menar tack", sade hon när hon kom på det.
  Hon fick lite ångest över att hon återigen bad om ursäkt.
  "Förlåt för att jag ber om ursäkt så ofta", sade hon och vinklade öronen bakåt.
  Hon insåg att hon sabbat sitt senaste förlåt genom att motsäga sig själv. Det var dock sant. Hon fann inte siffror nog att uppskatta hur många gånger hon bett om ursäkt i Ethans sällskap. På senare tid hade hon försökt dra ner på det där eviga ursäktandet som hon egentligen börjat med strax efter Selenes död. Det måste dock vara hemskt irriterande när ordet kom så väldigt ofta. Fast för henne mattades dess mening inte av. Det var lika genuint varje gång. Hon ville dock ändra på det, och förändringen var påbörjad sedan några dagar tillbaka. Ethan stärkte hennes självförtroende enormt, och hon trodde att han kunde hjälpa henne hitta en mening. Hon höll livhanken väldigt kär och hon hade aldrig övervägt annat - men det var svårt för henne att leva som hon gjorde. Hon såg mot porlandets håll. All nervositet hade satt igång törsten, och munnen var salivfattig. Hon behövde dock fråga en sak till.
  "Kan du börja om och göra sådär igen?"
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 02:00

Att hon tafatt försökte slå bort hans komplimang hjälpte henne inte att bli mindre vacker i hans ögon, mindre söt. Han fann henne, hela henne så bedårande. Det var inte bara ansiktet, utan uttrycket hon gjorde med det, det var inte bara rösten, utan meningarna hon valde att forma med den. Allt som var hon.
Den lila blicken fortsatte att söka i hennes, drunkade i det bruna, i det bakom färgen, som om han kunde se hennes tankar, det innersta som var hon, makalöst. Han log som ett fån, och hon talade igen. Hon såg inte mer än tecknen, månen. Det smärtade honom litet att hon inte såg det han såg, att hon inte såg värdet hon innehöll, att hon var mycket mer än månens tecken på hennes ben, öron.
"Du är mycket mer än så" han försökte fånga hennes blick igen, så mycket mer. 
"Månen lånar inte dig för sin kraft, du är månen, du är stjärnorna på himlen, du är solen som skänker liv till jorden" Han visste inte riktigt vart han skulle komma med det hela, men han visste att hon var värd mer än alla stjänor på himlen, gav honom mer styrka än vad månen någonsin gjort, och det sade mycket. Han tappade bort sig, lät meningen vara ofärdig, hoppades innerligt att hon kunde se hans mening bakom den, att hon skulle förstå. Han själv förstod inte alla känslor som stormade inom honom, branden som slickade hans ådror. Men det gjorde honom inget, så länge som han hade henne att dela det med. Hon ursäktade sig, igen, det gjorde honom inget, men han ville få henne att förstå, veta, att hon inte hade något att be om ursäkt om, inte till honom, aldrig.
Han svarade dock inte på det, förstod att det antagligen skulle sätta igång en lång kedja av hon som bad om förlåtelse för att hon bad om förlåtelse. Han log betryggande mot henne, han hoppades iallafall att det var det som leendet förmedlade till henne, en trygghet.
Hon sneglade bort, mot prolandet, bäcken som han helt glömt, men istället för att gå, som han nästan befareat att hon skulle göra sneglade hon osäkert på honom och ställde en fråga. Han kunde inte låta bli att le igen, bredare än förut. Han var nervös, osäker, lycklig. Försiktigt, den här gången, slöt han åter det korta avstånden mellan dem och förde långsamt nosen till under hennes haka. Han hade slutit ögonen, kände hettan av hennes hud mot sin fuktiga nos. Sakta lät han den vandra längs med undersidan av hennes nos för att finna sin väg till hennes kind där han drof in hennes doft, lika berusande som innan. Hans kind drogs emot hennes innan nosen letade sig in i pälsen i hennes hals där han blåste ut varm luft.
Hjärtat slog hårt i hans bröstkorg, hotade med att slå sig fri. Eldflugorna i magen fladdrade som i uppror och värmen i bröstet tycktes omfamna hela honom. Låt det aldrig ta slut.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 03:02

Ajani undrade hur länge hon egentligen känt såhär. Hon hade inte lagt märke till liknande, men hon hade värderat Ethans handlingar och ord högt, refererade till honom i hälften av alla dagens tankar. Alltid. Vid varje nytt möte hoppades hon att främlingen var vänligt inställd, och då ockuperade Ethan hennes tankar. Det var sant. Det var fakta. Ajani hade intalat sig att det var väldigt oskyldigt tills nu. Ethans sökande i hennes blick var konstant och även om det var jobbigt var det ofattbart härligt att få skina, i centrum. För första gången på det här viset, var hon origo och det kändes nästan som att hon förtjänade det. När hon påstått att det inte fanns skönhet i henne bortsett från de underliga markeringarna, påstod Ethan att de inte var allt hon var. Ethan sökte hennes blick och hon riktade motvilligt sin mot hans. Hon försökte fokusera på hur ljuset reflekterades i det lila, och vilken säregen nyans det var. Hur den skiftade, medan han sade att hon var månen, att hon var stjärnor och solen. Nu tog han väl i lite. Hon fokuserade på att se känslorna i hans ansiktsuttryck. Ajani var trollbunden och kunde inte göra så mycket mer än titta. Hon tvivlade på att det fanns någon som kunde se det där i henne såsom Ethan såg det. Hon var glad. Hon var genuint glad, och hon lät det lysa i ansiktet som inte uttryckt exakt sådan glädje på år. Hon log mot honom och blicken vandrade iväg för att hon skulle kunna tänka och ta in. Hon kunde inte svara, men hon log fortfarande. Det var surrealistiskt, det var ofattbart, och hon älskade det. Hon ville se mer av hans leenden men återigen var det som att hon behövde avskärma ett starkt ljus som kunnat förblinda henne. Hon var förälskad i orden och känslorna, och hon var så glad över att hennes panikskenande fört henne närmare platsen Ethan befann sig, och åh...! Hon darrade i extas när hans nos fann hennes haka och sedan hennes kind. Ethans lukt var som ett slag rusmedel och hon slöt ögonen. Ajani lutade sig försiktigt mot hans beröring. Sedan möttes deras nostryfflar och hon öppnade ögonen med ett förtjust pipande läte. Hon hade aldrig fått känna såhär. Ethan andades in, och hon antog att han tyckte om hennes doft då han förhoppningsvis inte skulle göra det upprepade gånger även om den inte alls föll honom i smaken. Å andra sidan var dofter ofta förknippade med personligheter, tyckte man om en individ så kom doften som en bonus som var fysisk. Eller något. Ajani var osäker på vad hon skulle eller borde tänka. Hon kände sig valpigt sprallig, och det var väldigt ovant så hon stannade konfunderat upp och tänkte på det i en hel sekund innan hon avfärdade hämningarna. Ajani antog att hans inledande nervositet berodde på att liknande beteende inte hörde till vanligheterna, och det fick henne att känna sig speciell. Varm luft. Mot hennes hals. Hon kände den luftens värme sprida sig även in i henne, och det fladdrade halvt obehagligt i magen. Det var konstigt och hon sökte ord. Ajani kände sig så otroligt lyckligt lottad.
  "Ethan", sade hon skört och vacklade lite. "Finns det en känsla som... jag menar ett ord som... beskriver att eldflugor fastnat inuti en? Ungefär?
  Hennes röst var trevande och försiktig. Hon ville veta mer. Det fick bära eller brista. 
  "Känner du så... på ett ungefär?" frågade hon med lika osäkert kroppsspråk som röst.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 03:39

Han visste inte hur lång tid som gick medan han stod där, med sin nos begräven i den mjuka pälsen, medan han fick dra in hennes berusande doft i varje andetag. Hur lång tid som gick medan eldflugorna kastade sig om rking i hans buk med sina fladdrande vingar. Han brydde sig inte heller, sålänge han fick stå kvar så. Han hade inte känt så här, någonsin, och han undrade om det var okej, om man verkligen fick må så här bra? Var det inte orättvist på något sätt? Kanske hade han inte tänkt så om han kunnat minnas sina föräldrar och den gången han senaste sett dem, eller den tiden han spenderade med att vandra utan mål, om han hade kunnat minnas dagen då hans mor funnit honom, men nu kände han så, att han inte riktigt förtjänade att känna såhär. Han hummade ner i hennes päls, så nära.
Då hon talade drog han bort huvudet, något motvilligt, för att se på henne. Sade hon verkligen det han trodde att hon gjorde? Egentligen borde han inte bli så förvånad, sättet de nu stod på, nästintill bog mot bog, med nosarna förnöjt i varandras pälsar, borde gett honom tillräckligt för att förstå att det verkligen hände. Men ändå var han chockad, lycklig, nervös. Han log mot henne.
"Som om jag svalt en hel skock av dem" han skrattade nervöst, glatt. Att hon också kände dem fladdra hejvilt, det gladde honom mer än vad han kunde sätta ord på. Kunde verkligen hon, som den sköna uppenbarelse som hon var, gilla honom? Han förstod inte vad det var hon såg, men han klagade inte. Hjärtat slog fortfarande så hårt i bröstet, det var nästan så att han undrade om det var nå fel på det.
 Försiktigt, osäker på om han fick sträckte han åter fram nosen mot hennes ansikte och placerade en kärleksfull slick på hennes kind innan han åter igen gned sin egen kind emot hennes. Åter drog han bort huvudet, för hennes skull. Han ville inte tränga sig på, ville inte att hon skulle bli sådär rädd igen.
"Känner du den där blossande hettan?" han frågade henne, osäker, rädd för att höra svaret. Tänk om hon kom på andra tankar nu? Om hon insåg att nej, stopp vänta, så här ska det inte vara? Men samtidigt så kunde han inte låta bli att vara hoppfull, för hur skulle hon inte kunna känna den där hettan, som strålade emellan dem, hennes beröring som satte hans kropp i brand? Han kunde inte vara ensam om den eller hur?
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 04:40

Ajani vågade möta Ethans blick lite längre, särskilt nu när han tänkte svara. Han sade att han kände det, han med. Han verkade ännu inte veta vilken titel man kunde sätta på känslan, men det gjorde inget. De viktigaste korten låg på bordet. 
  "Ååh", fick hon fram med kisande ögon och det lyckligaste och sötaste leendet hon kunde uppbåda. "Åh..."
  Hon kände sig lite naken såsom hon öppnat upp sig, men Ethan hade varit ärlig tillbaka och det var vackert. Allt var vackert. Hon vågade inte tänka på vad exakt det var med Ethan hon tyckte så mycket om, än mindre säga det högt. Hon var rädd för att en otrevligare historia skulle komma om hon började bli för ärlig. Hon hade hjärtklappning, men det fanns ingen anledning till att vara så nervös och så spänd. Det var svårt att bara ta bort det, dock. Släppa allt. Inte ens Ethan kunde få henne att slopa osäkerheten och ta åt sig, ta för sig. Även om han hade störst potential i att förändra henne så. Hon litade på honom, det var absolut inte tilliten som var den felande länken där det brast. Det var åren av osund isolering som hämmat hennes personlighet och hindrat henne från att ge utrymme åt känslor. Hon var förvirrad av alla tankar och öronen dolde inte det, ögonen var också ganska öppna med det. Hon vidgade sina ögon när han placerade en liten puss på hennes kind. Det var något väldigt intimt över det. Hur länge hade Ethan känt såhär? Tänk att en kommentar som att Ethan var söt för något han sagt, kunde leda till en sådan kedjereaktion. Han frågade henne om hon kände hettan. Den blossande hettan. Hon nickade. Hon nickade igen, lite våldsammare.
  "Mhmmm!" bekräftade hon medan desperata tårar steg i hennes ögon.
  Ajani ville egentligen inte visa det. Tårarna var resultat av påfrestningen som känslostormen bidragit till. Den psykiska pressen som berodde på att hon var tvungen att hålla sig tillbaka.
  "Och den är inte obehaglig heller...?" sade hon försiktigt och sökte Ethans blick med sin vattniga egna.
  Tårarna vällde fram och hon ålade in nosen i hans päls för att det kändes som att hon hade rätt att göra så. Ajani lade pannan mot hans bog och hon gned sitt ansikte mot honom lite som om hon ville förena deras dofter, lämna ett spår. Hon var rädd för allt. Ajani var rädd för vad Ethans mamma skulle säga om hon hängde efter honom, för hon visste inte om hon skulle kunna fortsätta spendera längre stunder ensam hädanefter. Hon var rädd för att Ethan kanske skulle tröttna på att dras med henne. Risken fanns där, för hon hade fått ännu ett skräckscenario på halsen. Hon avfärdade det snabbt. Ajani var inte jättestark, hon var en nybörjare. Hon var tvärsäker på att Ethan tog det i räkning och att han inte irriterades av det, även om tvivel alltid fanns och kanske alltid skulle finnas. Hon hoppades att hon kunde frigöra sig helt en dag. Ajani hade haft en drömbild där hon påbörjade sitt nya liv. Blev en ny individ. Bara sådär. Fast det hade varit så svårt att bara bestämma sig för att radikalförändra sig och släppa osäkerheten. Till slut hade hon kommit underfund med att hon behövde vägledning av någon som inte tänkte lämna henne. En sådan lärare var hon säker på att hon aldrig skulle finna. Så hon hade i smyg avundats Ethan och hans relation till modern. Det var inte förrän nu som hon trodde på drömbilden - men att den bilden kanske kunde komma smygandes istället för att tvingas fram såsom hon först tänkt sig. Ethan kunde kanske hjälpa henne. Hon såg upp, och för första gången på evigheters evighet så var blicken enbart hoppfull. Inte rädd. Inte osäker. Hoppfull.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 21:26

Hon såg så glad ut, nöjd, när han sade att han också kände dem, fladdrandet, det var som ved på elden i hans bröst. Han kände sig så evigt tacksam att han kundeframbåda något sådan i nån annan, att han hade turen att känna så, och få det besvarat, iallafall var det så han såg situationen. Känslor, och att socialisera hade aldriv varit en av hans starka sidor, osäkerhet hade färgat hans tonfall längre än vad han kunde minnas. Att behöva tänka över varje mening innan den uttalades, skammen när det ändå råkade komma ut fel. Känslan av att folk egentligne ogillade en, att man bara störde med sin existens. Med Ajani hade det inte varit så, mer än i första början. Han hade inte längre varit personen som behövde vara osäker, för första gången hade han behövt vara den säkra i situationen, och kanske var det så att utövandet av läkekonst med sin mor hade hjälpt till stor del, förberett honom inför den stunden, där man behövde vara självsäker och bestämd. Hur det än var så var det lättare att tala i hennes närhet, lättare att vara sig själv. Han behövde inte tänka på varje ord som han uttalade, för hon skulle ändå inte tycka att han var dum eller korkad, hon förstod.
Tårar hade stigit i hennes ögon, och han kunde inte riktigt tyda dem. Hon frågade om det inte heller var obehagligt.
"Nej, inte obehaglig" rösten var dröjande, berusad av hennes närhet. Nej värmen i bröstet, den som blossade så het, var inte obehaglig, inte heller var fladdrandet i buken det. Hettan, den som spred sig över huden varje gång hon rörde vid honom, så som nu. Hennes nos i hans päls, pannan emot hans bog, de var känslor av en sådan sensation att han inte kunde beskriva den, än mindre ge den ett namn. Hans nos sattes mot hennes nacke, som låg öppet mot honom då hon gosade sig in i pälsen på hans bringa. Snusade lätt på henne, kände förnöjt hennes doft.
 Hon bröt åter kontakten, såg på honom med de mjukt brunts ögonen, och tillskillnad för så många gånger förut var de inte fyllda med osäkerheten, den hon alltid burit, utan hopp. Det gladde honom så innerligt, mer än något annat önskade han henne lycka.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 22:48

Ajani ville så mycket, hon kände sig så ungdomligt sprallig. Det var så längesedan hon av livet tillåtits känna så. Dittills var det Ethan som tagit de stora stegen. Hon ville vara delaktig i det stora hela, jämlik. Det var svårt när hon knappt kunde stå på benen och andades så ansträngt. Hennes ögon rymde fortfarande ingen rädsla, men hon övervägde att säga riskabla saker som yttrade sig i hennes själfulla ögon. Hon såg suddigt, sedan såg hon klart. Hon kände att hon ville ta ett stort steg hon med, och hon öppnade munnen sm för att säga något. Hon såg bedjande på Ethan. Sedan stängde hon munnen. Hon kom på ett substitut som kunde ge henne en paus från att försöka komma på något smart att säga. Hennes sida strök längsmed hans, och Ajani lämnade till slut kontakten med hans päls. Hon andades häftigt och hon hoppades att hon inte skulle ångra sitt nästa drag när förtrollningen kanske släppte. Tills nästa gång. För det var ingen engångsföreteelse, nu när hon fått smak på det goda livet. Ajani lade huvudet lätt på sned när hon stod framför honom. Hon sträckte på halsen och lät deras nosar mötas. Sensationen var beroendeframkallande från första stund. Hon strök nostryffeln mot Ethans svala, mörka egna. Ajani stannade till och sedan slickade hon mycket, mycket lätt på hans nos med den absolut yttersta delen av tungan. Hennes nos vandrade och hon slickade honom undergivet i mungipan. Även ifall det där som hänt inte hade hänt, hade hon ändå aldrig gissat att hon skulle hamna i en situation en lik denna. Ajani backade ett steg. Hon ville fråga hur det där blivit för honom, men vågade inte. För henne brann ansiktet. Hennes hela insida stod i brand och hjärtat tog ibland oregelbundna skutt mot vad föreföll sig vara revbenen. 
  "Kändes det OK? Hur kändes det?" frågade hon till slut.
  Ajani behövde feedback så att hon visste om hon helt enkelt aldrig borde göra det igen, alternativt vänta på relationens mognad. Allt var dock så bra nu. Hon mådde bra nu. Hon var exalterad och lycklig. Hon var tvungen att få ur sig det hon löst och spritt tänkt på.
  "Jag hoppas att du... väljer mig. Du vet, sen. Eller nu, eller jag menar att jag tror att jag... att jag... åh det går säkert för fort fram, förl... Nej. Nej, nej", rabblade hon och kände en chock av kyla blixtra genom kroppen. "Ethan jag vet inte vad det är, vad som menas med det jag känner, men jag hoppas att du... Förstår. På något sätt. Jag förstår inte hur det blev såhär, men det känns jätterätt och..."
  Hon var jätterädd nu. Ajani vidgade oroligt ögonen stort och öronen låg ner mot nacken. Tänk att hon sagt det! Nu fattades det bara den där biten hon stakat sig på. Som hon inte visste om hon faktiskt hade inom sig just nu, även om det spontant kändes så. Hon var förvånad, och det syntes. Säkert mer häpen än Ethan, vare sig han var förvånad eller inte. Måtte hon bara inte tvingas ångra det här. Hon gjorde det delvis, eftersom att hon igen tog ut olyckan i förskott.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   tor 23 feb 2017, 23:36

I hennes ögon smög det sig in en bedjande ton, efter att hon öppnat och stängt munnen, som för att säga något hon sedan ångrat. Han visste inte riktigt vad det var hon ville, men han försökte hitta ett svar ändå, han ville så gärna vara henne till lags, ville att hon skulle ha allt hon behövde, få allt hon ville.
Han hann dock inte föreslå något innan hon gick längsmed hans kropp, strök hela sin sida emot hans, deras pälsar sammanflätade för en kort, underbar, sekund. Han följde henne med blicken, hon var så vacker, så oändligt underbar, han kunde itne låta bli att le. Åter kortades avstånden mellan de och hennes nos mötte hans, i ett ögonblick som endast kunde förklaras som intensivt, elektriskt. Som om dem i just den sekunden blev samman bundna, om han fick lov att vara dramatisk. Den fuktiga nosen vandrade och hon slickade honom i mungipan. Gesten var så otroligt kärleksfull, intim. Kinderna hettade. Återigen stod de där, blickarna i varandras ögon, som om de båda utläste situationen, samtidigt som det egentligen inte gjorde något. Han log, kunde itne göra nå annat, även om han skulle ha försökt att inte le hade det för honom varit omöjligt.
Hur det kändes för honom? Förtrollande, fantasktiskt, underbart, magiskt.
"Fantastiskt" andades han, inte i stånd till att ge ett längre svar, men medveten om att hennes egen osäkerhet skulle dra sina egna, oftast felaktiga, slutsatser om han inte svarade och han ville inte att hon skulle tro att han ogillat det på något sätt.
 Åter talade hon, osäkert, snabbt, hoppades att han valde henne, senare. Han valde henne nu, alltid, han var bara så förundrad, glad, över att hon också valt honom, för visst hade hon det? Han väntade dock till att hon pratat klart, fått ur sig osäkerheten, alla frågor.
"Jag väljer dig" Hans röst var låg, han kunde inte riktigt få ur orden som stockade sig i halsen, det var svårt att erkänna, det var lätt att bli sårad.
"Jag förstår, jag förstår och jag väljer dig, om du...." han tystnade i en kort paus, osäker, nervös.
"Om du väljer mig?" Han såg inte varför hon skulle det, vad det var hon såg i honom, men han hoppades ändå innerligt att svaret var ja, att hon ville ha honom vid sin sida lika mycket som han ville ha henne vid sin.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   fre 24 feb 2017, 01:01

Ethan hade reagerat med att le. Le när hon underdånigt slickat honom i mungipan och le när han skulle till att förklara hur det känts. Ajani kände den höga temperaturen sprida sig som en löpeld. Hon kände sig febrig, och lycklig. Ethan sade att det känts fantastiskt, och hon höll minst sagt med. Hon hoppades att det inte var allt, men hon litade på att det inte var allt han tänkt om saken. Han verkade lika förhäxad av stunden som hon, och det gjorde henne både tacksam och lite stolt. När bollen väl låg hos Ethan igen väntade Ajani spänt. Hennes blick var mild, även om allt i kroppen var spänt som en fiolsträng. Hon spetsade öronen för att uppfatta rösten som ingav sådant hopp. Hon såg försiktigt mot hans lila ögon för att inte bli överraskad om hon fick avslag nu. Han började med att han skulle välja henne, och han pausade. Sedan bekräftade han att han förstod henne. Det var förvånansvärt med tanke på att Ajani knappt själv förstod. Hon spetsade öronen om möjligt ännu mer. Det var en ovanlig syn, men hon behövde veta och förstå. Hon visste redan vad han skulle säga när han hade kommit halvvägs genom sin mening. Hon nickade ivrigt, hon nickade våldsamt. Hon rös av upphetsning. Om du väljer mig? Tiken ville inte följa restriktionerna som hennes sinne satt åt henne, utan hon kom nära. Det hade gått så snabbt, men det var nödvändigt. Hon tänkte, att de kanske kunde hjälpa varandra.
  "Jag har så mycket jag vill ge..." sade hon tillgivet. "Klart jag gör. Väljer dig alltså. Åh..."
  Hon kände sig nära till tårar, av lättnad efter stressen som nästan sugit musten ur henne helt under de sekunderna som passerat sedan hon klämt ur sig allt det där som Ethan nu svarat på. Hon tassade ännu närmare och visste inte vad hon skulle göra. Det skulle låta väldigt klyschigt att fråga om hon drömde, så hon lät bli trots att sådan här lycka troligen bara kunde drömmas om. Ethan...! Hon lade kinden mot hans. 
  "Jag är då lyckligt lottad", suckade hon drömskt och började lågmält erkänna. "Tja... du har väl anat det men, du är den andra och nu enda som jag känner mig trygg med... Och det är ganska häftigt faktiskt."
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   fre 24 feb 2017, 03:16

Ethan kände sig spänd, som en stålfjäder. Nervös var bara toppen på isberget som var han. Trots alla ömhetsbevis de delat nu, trots att det var hon som frågat honom först, så var han rädd. Så innerligt rädd att bli avvisad nu, när han lagt alla korten på borden, blottat sig själv. Han kände att han stod naken, blottad, väntade på att antingen bli benådad eller straffad. Hjärtat hammrade revbenen i bröstkorgen, hotade met att bryta dem och hoppa ut för att lägga sig på marken framför honom.
Hon talade och han märkte inte att han började hålla andan. Hon hade så mycket att ge, han med. Han ville ge henne allt, allt han hade var hennes, allt han var. Sen sade hon dem, orden som han väntat på, han var benådad, mer än så, han hade fått turen att se en bit av himlen, den eviga vilan bortom Chaibos grottor.
 Han andades ut luften som hans lungor krampaktigt hållit kvar i. Leendet klöv hans ansikte och nådde hans ögon. Fick man vara så här glad? Så lycklig? Det måste vara olagligt, måste nånstans inte vara tillåtet. Hon var så nära nu, så nära, och han klagade inte för ens en sekund, önskade att hon kunde komma närmre. Deras kinder låg mot varandra, hon sa att hon var lyckligt lottad, och han var böjd att hålla med henne, de var lyckligt lottade som fick känna såhär, och att det var besvarat. Hon fortsatte med att bekänna att han var den enda hon litade på, något som fick hans hjärta att hoppa över ett slag, och den pirrande känslan återfann sig i hans bröst.
"Jag är nog den lyckligaste vargen i Numoori just nu" Det var så han kände sig, som den lyckligaste hannen i världen, så länge hon fanns där med honom. Tänk så natten kunde ta en vändning, de båda hade sökt sällskap för de var uttråkade, och nu stod de här, så nära att han kunde höra hennes hjärtslag, med huvudena tätt ihop, de två lyckligaste i världen.
Till överst på sidan Gå ner
Ajani
Död
avatar

Spelas av : Ink (död)

InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   fre 24 feb 2017, 03:47

Det var förundransvärt att allt eskalerat så fort. Surrealistiskt och ofattbart. För ett tag sedan hade de varit främlingar, sedan vänner. Sedan bästavänner. Förändringen som skett som en ögonblinkning var knäpp men åh så läglig. Det märktes att det tagit på krafterna hos Ajani, för hon fick anstränga sig för att inte stödja sig mot Ethans bringa. Han sade att han troligen var den lyckligaste vargen i Numoori. Hon hummade, sade ingenting. Det behövdes nog inte. Hon hoppades att han förstod att han fick dela den platsen med henne i natt. Lyckligast i Numoori. Bäcken var inom hörhåll ännu, men Ajani hade ingen lust att gå dit och stilla törsten. Hon ville kura ihop sig med sin bästavä... livspartner. Hon log. Hon smilade såsom Ethan just lett. Stort, från öra till öra och med en tillgiven glimt i ögat. Leendet krympte lite trött men ögonen visade eufori när hon såg in i Ethans lila. Hon strök sig åter lätt mot sin livskamrats kind.
  "Sov med mig", viskade hon mjukt mot hans öra. "Jag är så matt efter alla intryck från inatt och jag vill vila med dig."
  Hon stod, om än lite instabilt, på ett sätt som ändå visade triumf. Ocensurerad lycka. Det fanns inte plats för nervositet. Stolthet. Över att ha kunnat få och förtjäna någon som Ethan. Åh, hon skulle göra sitt allra yttersta för att inte göra honom besviken eller ta honom för given. Ajani kunde visa sig värdig. Det trodde hon att hon kunde vara. Ajani må vara naiv men hon såg det så tydligt framför sig. Allt tack vare Ethan. Hon hade ett syfte. Ett kall, om man så vill. Hon hade en framtid.

[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Life begins at night [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Life begins at night [P]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ötamon :: Ötamon-
Hoppa till: