Den bevingade vargen flyger över Eldskogen. Han hade aldrig riktigt begripit hur står det av skogen i öst som faktiskt slukade av eldens. Här var förr grönskande grönt. Han minns det. Nu gör naturen sitt bästa för att återhämta sig. Men är det något som Saturnus vet om så är det naturens styrka. Det ser man redan prov på. Eldskogen är snart inte längre ett passande namn på den här platsen. Men det kommer väl dröja än längre innan den kan klassas som skog igen.

Det var inte igår han lämnade Kaiwood. Inte för att återvända till Blodbergen. Inte för att återvända hem. Utan för att ta sig till Öknen. Den plats som varit hans hem så länge. Ibland saknar han hettan och alla minnen. Men hem är inte platsen man lever på. Hem är med flocken. Familjen. Så mycket har hänt. Jakten på Malvado. Saturn känner sig fortfarande oförstående inför det hela. Har inga känslor för det. Han jagade för att det var vad som krävdes av honom. Han gjorde det utan att ifrågasätta men nog känns det bara så fel att jaga någon av sina egna. Någon man levt tillsammans med under lång tid. Saturn förstår bara inte hur man kan svika familjen. Att vända dem ryggen av egen fri vilja. Men det är mycket han fortfarande inte förstår. Han måste skärpa sig.

Saturn hade inte fått någon med sig på sitt uppdrag men det spelar ingen roll. Han vet vad han ska göra och det är smidigare att göra det själv i alla fall. På det här sättet kan han ta sig till Öknen mycket fortare och sen behöver han bara hålla koll på de han ska ta med sig till Blodbergen. Han skulle förmodligen bli mycket mer otålig på ditresan om han skulle behöva ha med sig någon jordbunden. De rör sig trots allt inte lika fort på marken som han gör i luften.

Men även han behöver vila. Vingarna kan inte ta honom till Öknen i ett stycke. Vargen börjar sänka sig mot marken. Landar med finess efter en stund. Tassarna tar mark och börjar istället föra hanen framåt i lätt trav. Vingarna har placerats vis hans sidor och ligger nu vilande. Hanen har siktat in sig på en bäck och när han har tagit sig dit så dricker han i djupa klunkar. Vattnet känns isande kallt på insidan. Så uppfriskande. Därefter höjer han huvudet igen och ruskar på hela kroppen. Fjädrarna ger ifrån sig en mjuk symfoni innan vargen tar ett skutt över bäcken och fortsätter sin resa.

Vargen har sitt mål i sikte. Inget annat spelar någon roll. Han ska ta sig till Öknen och finna de som lämnades kvar och de ska hämtas hem. Öknen är fortfarande långt borta. Det är ingen liten resa han måste göra. Men det är ett viktigt uppdrag. Det var så länge sedan de lämnade öknen nu. Ingen har hört något från de som lämnades kvar. Men snart kommer flocken vara samlad igen. Snart kommer flocken vara hel. Så hel som den kan bli. Med tanke på vad de gått igenom. Fortfarande inga spår av Malvado. Har han slukas av jorden?

Den randiga har ingen tanke på mat för stunden. Även om det kanske var länge sedan han åt. Men så länge inte kroppen känns trött av hunger så har han kraft att fortsätta framåt. Och  det är det han gör. På marken denna gång. Travar fram med energiska steg. Ännu har solen en lång färd kvar till horisonten. Hanen hinner lägga mycket mer mark bakom sig innan han behöver söka kvällsföda och skydd för natten.

[PAX TILL NYXE]

Den vita honan hade fått syn på hanen då han landat vid en bäck. Hade legat och endast tagit det lugnt på en gren i ett träd inte långt ifrån platsen. De blå ögonen hade för en stund spärrats upp i förvåning av synen hon såg. Aldrig förr hade hon sett en varg med vingar, eller med sådan kroppsbyggnad och täckning heller för den delen. För visst var det en varg? Jo, doften bekräftade det. Så märkligt. Hon hade hört om vargar med vingar, men aldrig stött på någon förut. Då hanen började röra på sig så reste hon sig upp på grenen och hoppade över till ett närliggande träd. Förvånansvärt tyst så praktiskt taget smög hon sig fram över grenarna, följde efter hanen. Hon var bara tvungen att få veta mer. Om hanen nu hade lagt märke till hennes närvaro så var det ingenting han direkt visade. Det dröjde inte länge innan hon tröttnade på det hela och lät länga på stegen så att hon kom framför hanen. Hon kastade sig ut i luften, slog en framåtvolt och landade på stadiga, tysta tassar i gräset inte långt ifrån honom. Hon vände sig om och lät blicken fästas vid hanens. ''Var hälsad främling''. Hon gav honom en kort nickning i en hälsning. ''Du får ursäkta min entré, men jag har aldrig sett en bevingad varg förut, hört om, visst, men aldrig sett''. Ett vagt, smått försiktigt leende drog sig i hennes ena mungipa medans hon inväntade en reaktion från den betydligt större främmande hanen.

Tikens energier avslöjade att hon befann sig i närheten. Men han ignorerade det. Uppdraget är för.viktigt för att stanna och strösnacka med främlingar. Inte var han så intresserad av sällskap. Hanen fortsätter framåt. Tungan hänger lite utanför min och den gyllene blicken hålls fast någonstans i fjärran. Han måste ta sig till Öknen. Snabbt.

Men det blev inte som han tänk. Han kände tikens energier röra sig närmare och rätt som det är står hon i hans väg. Något irriterad över det störande momentet stannar hanen och den gyllene blicken vilar på den vita tiken framför honom.

Men då främlingen bara verkar nyfiken på hand vingar så mjuknar han lite. Men bara väldigt lite. Ett flin vaknar på hanens svarta läppar. Högra vingen sträcks ut en bit från kroppen.
"Verkar det vara som du föreställt dig?" Frågar han.